Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, vilodagar är inte alltid lösningen

Det är inte ovanligt att vi som lever med autism blir utmattade efter social exponering. Efter en firmafest eller ett släktkalas kan det därför behöva planeras in en och annan vilodag. Att vi blir utmattade kan ha olika förklaringar hos olika autister: någon blir trött av intryck, någon annan av ytligt småprat, en tredje för att hen tycker att det är svårt att samtala med flera personer samtidigt och en fjärde för att hen har svårt att hitta gemenskap med andra människor vilket gör att det blir både ansträngande och tråkigt för hen att umgås.

Får ibland ifrågasättanden

Numera tackar jag nej till väldigt många tillställningar och får då och då höra: ”Men varför planerar du inte in några vilodagar innan och efter? Jag vet att det finns andra autister som gör så och klara därför av att vara med.” Men det finns en stor skillnad på att bli väldigt trött av sociala tillställningar men samtidigt tycka att det är jätteroligt att vara med och att bli trött av sociala tillställningar och inte trivas.

För vissa är det värt priset

En autist vars enda problem är att hen blir trött av sociala tillställningar men som ändå älskar att delta i dessa kan tycka att det är värt priset, dvs 2-3 återhämtningsdagar med en helt tom kalender. En autist som också blir trött av sociala tillställningar men samtidigt inte trivs i sådana sammanhang tycker däremot oftast inte att det är värt priset i och med att hen bestraffas dubbelt: först plågas hen genom att tvingas delta i något hen inte vill delta i och sen mår hen dåligt flera dagar efteråt.

Man vill ha en efter-belöning

Jag tänker så här: efter att man har ansträngt sig vill man ha en belöning. De allra flesta skulle förmodligen inte gå med på att städa toaletterna på Centralstationen gratis, men om man får lön för mödan kan ju saken komma i ett annat läge: då kan det plötsligt vara värt ansträngningen. På samma sätt kan en autist som tycker att det är ansträngande men roligt att vistas i sociala sammanhang tycka att det är värt det eftersom hen får sin belöning efteråt i form av ett gott humör och trevliga minnen för livet. För en autist som inte trivs i sociala sammanhang uteblir däremot belöningen.

Upp till autisten att bedöma

Så nej, vilodagar är inte alltid lösningen! Om en autist själv bedömer att det är värt att utmana sig själv och betala priset efteråt i form av flera vilodagar fungerar metoden oftast utmärkt, men om en autist inte tycker att priset är värt att betala ska hen få låta bli. Det är endast upp till autisten att bedöma om det är värt det eller inte, inte för omgivningen!

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Om skillnaden på autism och ätstörning

När jag lägger all min tid på att plugga grammatik och språk får jag beundrande blickar för det ses som en mycket bra hobby. Visst, någon kan tycka att det inte är bra att syssla alltför mycket med en och samma hobby, men allt som allt ses mitt språkintresse som ett bra intresse. När jag som ung slutade röka (observera att jag aldrig var en “riktig” rökare, jag rökte absolut inte dagligen) så tyckte många att det var bra: nu skulle jag få en bättre hälsa och ekonomi. Men när jag intresserar mig för att äta nyttigt och säger nej till att äta vitt socker så heter det helt plötsligt att jag har en ätstörning eller åtminstone “en mycket störd relation till ätande och mat.” Det provocerar mig.

Mår fysiskt bra av kosten

Jag har ett BMI på knappt 21 vilket visar att jag är helt normalviktig. Jag har testat mina vitaminvärden och har inte haft några brister. Tack vare min nuvarande kosthållning har jag fått bukt med alla magproblem, och mina tänder har inte haft ett enda hål på länge (annat var det förr). Att avstå från socker har också gett mig energi. Varför skulle det vara ätstört att vara noga med sin hälsa? Visst, enligt normen ska man inte äta alltför nyttigt och bör äta sötsaker ibland, men snälla, försök se förbi normen! Det är bara slumpen som har avgjort att man anses behöva äta sötsaker ibland: normen skulle lika kunna diktera att det är viktigt att röka en cigarett då och då.

Mår psykiskt bra av kosten

Den psykiska hälsan då? Jo, en hälsosam livsstil är ju ett av mina stora specialintressen och ger mig därför glädje i vardagen och mening med livet precis på samma sätt som mina andra specialintressen grammatik, autism och blåbärsplockning skänker mig det. Eftersom hälsa inkluderas i mina specialintressen ser jag ingen anledning till att jag borde sysselsätta mig mindre med hälsan än vad jag sysselsätter mig med mina andra specialintressen. Varför borde jag liksom behandla detta specialintresse annorlunda än mina andra specialintressen bara för att det handlar om mat och ätande? Det låter mycket ologiskt för mig.

Specialintressen är det viktigaste

“Men skulle du kunna tacka nej till en social tillställning om det kommer fram att det serveras onyttig mat?”, kan vissa fråga. Och mitt svar blir: självklart! Specialintressen går för mig före allt annat i livet, och jag är sällan förtjust i sociala tillställningar oavsett vad det är för mat som serveras. Eftersom jag har autism är det totalt självklart för mig att sätta specialintressen före andra människors sällskap oavsett vilket av mina specialintressen det handlar om, och jag ser inget konstigt med det. Så här under Covid-19 gör det inte mig någonting att inte ha träffat andra människor på 7 månader. Jag är en riktig ensamvarg och trivs med livet.

Mår bra av rutiner

“Men dina matrutiner då, är inte de lite tvångsmässiga?”, kan vissa undra. Jag har aldrig varit en spontan människa oavsett om det handlar om aktiviteter, kompisträffar eller mat, och jag mår bra av rutiner och planering. Eftersom majoriteten av människor föredrar spontanitet framför rutiner har normen dikterat att en alltför rigid kostplanering är ett sjukligt beteende om man inte vill avvika från den. Men varför skulle det vara mer sjukligt med mina matvanor än att någon autist föredrar att planera sina dagliga aktiviteter i förväg? Vad är det för skillnad mellan aktiviteter och mat? Och varför skulle jag vara mer sjuklig än någon som har massor av vitaminbrister?

Vill inte äta sötsaker

“Jo, men det är annorlunda med mat, här handlar det om ångest och dåligt samvete”, hävdar vissa. Men vem är det som har sagt att mat skulle vara förknippad med ångest och dåligt samvete för mig? Visst, skulle jag någon gång äta socker skulle jag inte tycka att det var bra precis på samma sätt som jag inte skulle tycka att det var bra gjort om jag skulle röka en cigarett. Men dåligt samvete och att jag skulle vilja straffa mig själv efter att ha ätit socker, var kommer det ifrån? Lika lite som jag skulle ha dåligt samvete om jag skulle röka skulle jag ha dåligt samvete om jag skulle äta sötsaker, men ändå vill jag varken röka cigaretter eller äta sötsaker. Jag ser helt enkelt ingen anledning till det!

Autism utesluter inte OCD och ätstörning

Min psykolog har förklarat för mig den stora skillnaden mellan tvångssyndrom, ätstörning och specialintressen: Har man OCD eller en ätstörning är rutinerna alternativt ätandet förknippat med ångest eller dåligt samvete. Specialintressen och autistiska rutiner är däremot något lustfyllt som skänker glädje och positiv mening i vardagen, och man mår psykiskt bra. En person med ätstörning eller tvångssyndrom kan därmed bete sig på exakt samma sätt som en autist, men skillnaden mellan autism och ätstörning är alltså som dag och natt! Visst, man kan självklart ha autism med samtidig ätstörning eller autism och OCD, men det är en helt annan femma.

Sluta döma ut mitt specialintresse

Sluta döma ut mitt specialintresse! Visst, det finns många tjejer som förknippar mat med dåligt samvete, men det betyder inte att alla tjejer gör det. Trots att normen dikterar att alla tjejer måste förknippa mat med ångest går det utmärkt att ha specialintressen utan att det är fråga om en störning! Har du däremot en närstående med autism som har dåligt samvete efter att ha ätit, svälter sig, kräks upp maten eller har tvångstankar kring mat, ja då är det definitivt dags att du hjälper personen att skaffa hjälp! Men handlar autistens hälsosamma livsstil om ett glädjefyllt specialintresse och autisten inte har några vitamin- och mineralbrister ska du definitivt inte lägga dig i.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

Jo, du fungerar troligen som du tror

Alla samhällen har normer kring hur man förväntas tänka och känna. Vad som sedan anses vara ”rätt” känslor beror på vilken kultur man lever i. När jag bodde i Algeriet var det många som var säkra på att det varken var rätt att leva sambo eller särbo utan man skulle vara gift i ett heterosexuellt förhållande. Om man kände att man ville leva på något av de ovanstående sätten alternativt var homosexuell ansågs det att man inte visste vad som var bäst för en själv. Vidare ansågs det fel om en ung, ogift vuxen ville flytta hemifrån för forskningen påstods säga att det inte var bra för hälsan att bo själv. Kände någon ungdom att hen ville bo själv utan giltig anledning ansågs hen känna ”fel”.

Även i Sverige finns ”rätta” känslor

Även här i Sverige finns det känslor som anses vara rätt och känslor som anses vara fel. Känner en ogift 40-årig vuxen att hen inte vill flytta hemifrån anses det vara ”fel” för den västerländska normen, till skillnad från den algeriska normen, dikterar att alla människor mår psykiskt bäst av självständighet. Håller man inte med anses man ha psykiska problem. Och känner någon att hen inte mår bra av att arbeta anses även den känslan vara fel eftersom det påstås i vår kultur att arbete ökar ens psykiska välbefinnande. I Algeriet tänkte många helt tvärtom och många tyckte att det var lyx att vara hemmafru och slippa allt vad förvärvsarbete hette!

Även tidsepoken påverkar

Dessa typer av normer är inte bestående utan varierar beroende på vilken tidsepok man lever i. På 1800-talets Sverige infördes en obligatorisk folkskola vilket orsakade ramaskri för inte kunde det väl vara bra för alla barn att gå i skolan? Och tänk om jag hade sagt för 70 år sedan att jag tycker att homosexualitet är okej och att det ska respekteras att kvinnor föder utomäktenskapliga barn. Då hade garanterat många ansett att jag känner totalt fel och är fullständigt galen.

Resultaten gäller med viss statistisk sannolikhet

Faktum är att vi som har fått diagnosen autism har fått den av en anledning: vi fungerar annorlunda än normen i det samtida samhälle vi lever i. Och eftersom ett kompetent utredningsteam har konstaterat att vi fungerar annorlunda vore det mycket konstigt om vi skulle må bra av samma saker som normen. Inget forskningsresultat i världen kan komma fram till att alla människor mår bra av att arbeta och att ingen mår bra av att spendera mycket tid för sig själv. Forskare kan bara redovisa sina resultat med en viss statistisk sannolikhet, men det finns alltid folk som avviker!

Din känsla stämmer förmodligen överens med verkligheten

Med andra ord: känner du som autist att du mår bäst av att leva på ett mycket okonventionellt sätt men samhället försöker intala dig att du bara inbillar dig är det mycket stor sannolikhet att du har rätt. Försöker samhället intala dig att det är bra för dig och din utveckling att följa med på släktkalas då och då, att inte leva ett alltför inrutat liv, att skaffa en sysselsättning istället för att sitta hemma med aktivitets- eller sjukersättning eller att leva med en någorlunda normal dygnsrytm men du känner att du far illa av allt detta så ska du absolut lita på din egen magkänsla!

Undvik misstaget

Jag menar absolut inte att det alltid är fel att lyssna på andra människor. Ibland kan man ju också känna sig osäker på hur man känner och då kan man vilja ha råd från andra. Men har man testat att leva med en normal dygnsrytm, en daglig sysselsättning, social exponering och ett liv med många olika aktiviteter och fortfarande känner att man mår bäst av att leva utan sysselsättning och sociala måsten är det bäst att lyssna på sig själv. Vad du än gör så gör inte samma misstag som jag som lyssnade på självutnämnda experters åsikter år efter år!

Dela:
Kategorier
Autism och bemötande

Nej, autism försvinner inte med rätt attityd

Att ens attityd och förförståelse för ett visst fenomen kan ha en stor inverkan på hur man kommer att uppleva en viss aktivitet eller en situation är ett välkänt faktum. Har man bestämt sig i förväg för att invandrare från ett visst land är ociviliserade och oärliga finns det en chans att man kommer att uppleva att ens övertygelse stämmer överens med verkligheten när man väl får träffa någon från landet i fråga. Är man övertygad om att de flesta män är kvinnoförtryckare är det mycket troligt att man kommer att uppleva de flesta beteenden och uttalanden från alla män som kvinnoförtryckande.

Tankesättet bör inte tillämpas på autism

Trots att ens attityd absolut kan ha en inverkan i vissa situationer blir det farligt att tillämpa tankesättet på autism. ”Klart du tycker att sociala tillställningar är jobbiga för du har bestämt dig i förväg för att det är så, du ger ju inte ens sociala aktiviteter en chans” kan vi få höra eller: ”Självklart tycker du att detta är svårt för dig för du har uppenbarligen bestämt dig för att det är så. Du måste ändra din attityd.”

Trodde att mobbing hade förstört mig

Själv trodde jag länge att mina sociala svårigheter berodde på att jag hade blivit mobbad i skolan eftersom de flesta påstod att mobbing påverkade ens inställning till sociala aktiviteter. Jag intalade mig att jag omedvetet hade intagit en reserverad attityd i sociala sammanhang vilket hade gjort att jag upplevde grupparbeten som oöverstigliga. Inom mig kändes resonemanget konstigt för jag kände starkt att jag hade vissa medfödda svårigheter, men vad visste jag? Jag hade säkert blivit förstörd av mobbing utan att veta om det trodde jag i min naivitet eftersom samhället hade intalat mig att det var så.

Nydiagnosticerade autister är sårbara

Jag kan inte låta bli att bli frustrerad när jag tänker på hur otroligt mycket samhället förstör för oss autister genom att intala oss att vi har fel attityd. Tänk vad mycket onödig energi vi lägger på att ändra vår attityd till aktiviteter och sammanhang som vi av naturen har svårt för. Om du som klagar på vår fel attityd tror att vi autister inte tar in det du säger så lovar jag att vi gör det! Vi som har hunnit skaffa kunskap om vad autism innebär är troligen mer skyddade, men för en nydiagnosticerad autist kan det få förödande konsekvenser att få höra: ”Självklart orkar du jobba heltid, din upplevda trötthet kommer att försvinna om du ändrar din attityd.”

Att jobba med sin attityd tär på självkänslan

Jag är övertygad om att vi autister har lagt ner flera gånger mer tid och energi på att försöka ändra vår attityd än genomsnittsmänniskan. Som ung jobbade jag väldigt hårt med min så kallade fel inställning. Min totala utmattning efter en vanlig arbetsdag och sociala tillställningar handlade om fel attityd, trodde jag, så självklart försökte jag jobba med mig själv! Och när man försöker ändra sin attityd år efter år på det här sättet utan att det blir någon förbättring så lovar jag att det tär på självkänslan och gör utmattningen ännu värre.

Dags för oss att bli accepterade

Snälla samhället: Sluta tuta i oss autister att vår autism kommer att försvinna med rätt attityd. Lika lite som de krämpor som många gamla människor lider av beror på fel attityd kommer inte autisternas inställning till grupparbeten att försvinna om vi jobbar med oss själva. Tänk efter och ställ dig frågan: Om du av naturen är en social person, blir det lättare för dig med tiden att hålla dig i karantän p.g.a. Covid-19 utan att träffa en enda person på ett halvår genom att ändra din attityd till ensamhet? Jag misstänker att svaret är ett rungande nej.

Dela:
Kategorier
Asperger motorik och automatisering

Detta har neurotypikerna fått gratis

En person med automatiseringssvårigheter brukar uppleva en vanlig vardag som otroligt utmattande. Neurotypiker, dvs personer som inte har en diagnos inom autismspektrat, har i de flesta fall en mycket god automatiseringsförmåga och slipper lägga energi på färdigheter som vi med Aspergers syndrom/autism måste lägga otroligt mycket kraft på. Vad vi autister har svårt att automatisera varierar från autist till autist och långt ifrån alla autister har automatiseringssvårigheter, men själv har jag svårt med bland annat följande saker:

1. Simultankapacitet

Det vill säga en förmåga att tänka på flera saker samtidigt. Själv blir jag otroligt störd om någon pratar med mig i tvättstugan för då riskerar jag att göra helt fel. Vid ett tillfälle glömde jag min nyckelknippa i tvättstugan efter att en granne tilltalat mig i tvättstugan eftersom jag hade blivit totalt förvirrad av att prata samtidigt som jag hade hållit på att tvätta. Jag saknar förmågan att koncentrera mig på flera saker samtidigt! Att jag glömde nyckelknippan inne i tvättstugan var ett problem för tvättrummet blev låst och jag fick vänta i 45 minuter tills grannen som tvättade där samtidigt (dvs personen som hade tilltalat mig) äntligen kom tillbaka för att hämta sin tvätt.

2. Förmågan att komma ihåg vägen

Och nu menar jag inte exakt samma som lokalsinne utan jag syftar på en förmåga att komma ihåg vägen efter att man besökt ett ställe vid några tillfällen. Själv kommer jag ihåg vägen endast om jag medvetet koncentrerar mig och lägger mycket energi på att lägga på minnet vilken väg jag tagit. Om jag går tillsammans med någon annan är det omöjligt för mig att hitta tillbaka till samma ställe efteråt för då har jag förmodligen lagt min energi på att prata med mitt sällskap! För mig är det totalt omöjligt att koncentrera sig på vägen samtidigt som jag pratar med någon och kommer inte ihåg vägen även om jag skulle besökt stället 10 gånger tillsammans med personen.

3. Förmågan att lägga märke till saker runt omkring

Om jag är på väg någonstans brukar jag vara i mina egna tankar. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att det blivit någon förändring som t.ex. att det har börjat byggas nya hus utan att jag har märkt någonting. Jag kan få konstiga blickar om min samtalspartner frågar: ”Har du varit på stället X nyligen?” och jag svarar: ”Ja, jag är där minst 5 gånger i veckan.” Då kan min samtalspartner t.ex. säga: ”Du vet den där byggnadsarbetsplatsen där..” och jag undrar: ”Vilken byggnadsarbetsplats?” Och nästa gång när jag går till stället lägger jag medvetet energi på att se mig omkring och upptäcker då den stora byggnadsarbetsplatsen som jag har passerat nästan dagligen utan att tänka på det!

4. Orken att utföra praktiska göromål

Alla praktiska göromål tar mental energi av mig och känns som att jag ska lösa en svår matteuppgift. Jag gör ingenting i förbifarten utan måste koncentrera mig fullt på det jag gör. Jag tycker att det är mentalt energikrävande att hålla upp dörren för andra människor för då måste jag koncentrera mig på det jag gör. Vidare tycker jag att det är mentalt mycket tröttsamt och energikrävande att dammsuga, duscha och plocka upp posten från hallgolvet. Tack och lov dammsuger min boendestödjare min lägenhet och hjälper mig med posten för jag skulle aldrig ha energi till att göra sånt själv, men duschandet slipper jag ju inte undan!

Finns en fördel

Jag kan inte låta bli att avundas människor som inte har automatiseringssvårigheter. Människor utan autism och andra funktionsvariationer som kan ge en dålig automatiseringsförmåga har fått så otroligt mycket gratis! Inte undra på att de orkar jobba heltid och till råga på det ta hand om familj och barn. De har det i mina ögon otroligt lätt. Dock ser jag en fördel med mina automatiseringssvårigheter: jag har aldrig tråkigt! Eftersom jag blir trött av att duscha och diska känner jag mig ständigt överstimulerad vilket gör att jag aldrig har haft tråkigt hemma i hela mitt liv, inte ens nu under Covid-19 då jag suttit hemma i över ett halvår.

Dela:
Kategorier
Paulas blogg

Så här är det att jobba som föreläsare om autism

Ibland får jag frågor om hur det är att föreläsa om autism. Jag brukar svara att den enklaste och minst energikrävande biten på mitt jobb är att genomföra själva föreläsningarna. Resten av tiden går till marknadsföringen genom t.ex. sociala medier och bloggen, föreläsningsplaneringen, offerter, rese- och hotellbokningar samt ekonomiska avstämningar i form av kvittoredovisningar. Det tar mycket tid att marknadsföra sig själv, redovisa kvitton och boka resor och övernattningar men däremot tar det inte mycket och energi alls att genomföra själva föreläsningarna.

Jobbar hemifrån

Vissa av mina kollegor brukar ibland hålla till på vårt kontor i Solna Strand när de inte föreläser, men jag har begärt anpassningar i form av hemarbete. De enda gånger jag inte jobbar hemifrån är när vi har våra personalmöten 1-2 gånger i månaden och när jag föreläser, men annars håller jag till hemma. Därför får jag disponera min tid relativt självständigt. Så här under Covid-19 har jag det betydligt lugnare än vanligt, men ändå måste jag vara redo ifall jag skulle få bloggkommentarer, pris- och offertförfrågningar eller om någon kollega skulle vilja få tag på mig och planera någon föreläsning.

Såg fram emot en lugn arbetsdag

Låt mig ta ett exempel från gårdagen. I förrgår hade jag spenderat dagen med mina kollegor på kontoret då vi hade vårt personalmöte varför jag hade planerat att ta det relativt lugnt igår i och med att jag inte har några föreläsningar inbokade för denna vecka och därför inte behöver planera något. Jag skrev gårdagens blogginlägg, svarade på en bloggkommentar och en prisförfrågan. På eftermiddagen hörde en kund av sig som ville ha en bild på mig för marknadsföringen av en kommande föreläsning vilket jag fixade med en gång.

Blev ingen lugn arbetsdag

”Okej, för resten av arbetsdagen är det att ta det lugnt och återhämta mig efter gårdagens personalmöte”, tänkte jag. Men så fel jag hade! Plötsligt dök det upp ett mejl i min inkorg från en reporter från Finlands MTV som undrade om hon fick intervjua mig via telefon för kvällens TV-program om neuropsykiatriska funktionsvariationer. Jag svarade att jag inte kunde tänka mig att intervjuas via mobiltelefon eftersom jag är känslig för ljusflimmer men att jag däremot kunde tänka mig att ställa upp på en intervju via Skype (jag har ju en ljusfri e-inkskärm kopplad till min dator). Det gick reportern med på.

Blev mycket nöjd

Trots att jag var totalt oförberedd ville reportern genomföra intervjun redan på samma eftermiddag eftersom den inte kunde vänta. Så hon ringde mig via Skype och jag berättade om mitt liv med Aspergers syndrom. Jag blev lugn direkt när hon förtydligade att hon inte skulle sända intervjun på TV utan publicera en artikel efter programmet. Då slappnade jag av! Jag berättade för henne att mitt liv är normalt för mig eftersom jag är född med autism och inte vet något annat, att det viktigaste verktyget för att jag ska få ett fungerande liv är acceptans och att jag är nöjd med mitt liv tack vare att jag har lärt mig att ställa mindre krav på mig själv. Jag blev mycket nöjd med intervjun efteråt!

Har ett lugnt jobb i perioder

Efter att intervjun var klar sa reportern att hon skulle skicka artikeln till mig inom några timmar för korrekturläsning som hon ville att jag skulle fixa med en gång. Efter några timmar skulle klockan vara redan 17:30 vilket betydde att arbetsdagen skulle varit slut för någon som har ett 9-17 jobb men inte för mig. På mitt jobb kan jag ibland få oväntade arbetsuppgifter på det här sättet men i gengäld blir det ibland flera tomma dagar då det inte händer något men då jag ändå måste vara redo ifall jag skulle få en offertförfrågan. På dessa dagar blir det mycket vila! jag har därmed ett relativt lugnt jobb i perioder även om det kanske inte låter så.

Långt ifrån alla autister behöver scheman

Många undrar hur det fungerar för mig att få oväntade arbetsuppgifter och inte veta i förväg hur min dag kommer att se ut exakt, och det går mycket bra! Att få arbeta hemifrån är så värdefullt för mig att det inte gör mig något att ibland få plötsliga intervjuförfrågningar på det här sättet (det är inte första gången en sådan här sak hände och förmodligen inte heller den sista). Det är en myt att alla autister skulle behöva tydliga och fastlagda scheman utan förändringar och avvikelser utan man kan liksom jag uppfylla diagnoskriteriet ”begränsade intressen och beteenden” genom att ha specialintressen istället!

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

Så här mycket ogillar jag att städa

Vi som har autism kan verkligen ogilla vissa situationer, uppgifter och sammanhang. Själv kan jag lista upp hur många situationer som helst som ger mig en ångestklump i magen, och nu syftar jag inte på social ångest utan på ångest inför hur allt ska gå. Jag oroar mig för att allt blir alldeles för utmattande för mig och att det blir för mycket för min hjärna att hantera. Mycket ofta stämmer min oro också in vilket är en tydlig indikation på att min ångest inte är obefogad utan handlar om att jag har lärt mig genom åren vilka typer av situationer jag har svårt att hantera på grund av min autism.

Jag ogillar att städa

Låt mig ge ett exempel på en syssla som jag verkligen ogillar: städning! Nu kanske du tänker: ”Men det är förståeligt, städning ogillar ju väl alla” men jag menar att jag verkligen OGILLAR det med stora bokstäver och är beredd att gå väldigt långt för att få slippa städa. Jag har boendestöd som städar min lägenhet, och detta trots att det inte är så jättekul att släppa in främlingar i lägenheten men är ändå ett bättre alternativ än att bo i en ostädad lägenhet. Och trots att jag alltid har gillat barn kommer jag aldrig skaffa egna vilket beror på att det skulle innebära fler praktiska uppgifter för mig som städning vilket jag inte skulle orka med.

De flesta mår inte dåligt av städning

När jag säger att jag ogillar att städa, menar jag inte att det bara skulle vara tråkigt att städa utan det är så tråkigt att det får mig nästan att börja gråta för jag blir totalt utmattad i hjärnan av det. När de flesta andra människor säger att de ogillar att städa menar de oftast att de upplever det som en småtråkig syssla, men trots det är de ändå inte beredda att gå lika långt som jag för att slippa städa: de anlitar sällan hushållsnära tjänster, de ansöker inte om boendestöd och de undviker inte sammanhang som kan innebära att de kan tvingas städa. Dessutom skaffar de också barn helt frivilligt! Detta visar att hur mycket de än säger sig ogilla att städa så mår de inte dåligt av det.

Ännu svårare i en ovan miljö

En gång för länge sen pratade ett kompisgäng jag var med i om att hyra en stor stuga tillsammans, och hur mycket jag än lockades av tanken på att följa med gjorde jag inte det: jag insåg nämligen att det förväntades att var och en skulle hjälpas åt med disken och städningen, dessutom skulle stugan behöva slutstädas innan hemfärd. Hur mycket jag än ogillar att städa i mitt eget hem blir det ännu mer ångestframkallande för mig att städa i en främmande miljö: på grund av mina kognitiva svårigheter måste jag vara i en välbekant miljö för att orka diska efter maten. Om vi hade anlitat någon som diskar och städar hade jag utan tvekan följt med, men på dessa premisser klarade jag inte av det.

Allt handlar om autismspecifika utmaningar

Det är mycket svårt för mig att förmedla för andra människor hur mycket jag ogillar att städa eftersom det är något som de allra flesta människor ogillar till någon grad. Oftast blir jag inte tagen på allvar när jag berättar utan blir bara tagen för bekväm och lat. Men det är viktigt att komma ihåg att om en autist verkligen ogillar vissa situationer och uppgifter så handlar det sällan om bortskämdhet och lathet utan om kognitiva eller motoriska svårigheter, en dålig automatiseringsförmåga, perceptuella avvikelser eller andra autismspecifika utmaningar. Du kanske också ogillar att städa, men du är förmodligen inte beredd att gå lika långt som jag för att få slippa!

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

Därför har öppenhet om diagnosen lönat sig för mig

Vissa ställer sig skeptiska till mitt val att vara öppen om min autism. Inte sällan har folk undrat om inte öppenheten riskerar att skada mig på lång sikt. Tänk om andra människor har förutfattade meningar om autism och tar avstånd från mig? Tänk om folk är rädda att jag blir jobbig att umgås med och börjar undvika mig? Tänk om ingen tar mig på allvar längre om det kommer fram att jag har autism? Tänk om jag vill hyra en bostad men hyresvärden är fundersam till att hyra ut till mig efter att ha googlat mitt namn?

Svårt att bevisa diskriminering

Jag kan inte förneka att öppenheten bär med sig vissa risker. Vill man hyra en bostad i andra hand kommer lägenhetsinnehavaren ha rätt att fritt välja vem hen vill hyra ut till, och trots att funktionsnedsättning utgör en av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen går det sällan att bevisa varför man har blivit bortvald som hyresgäst. Och självklart finns det en överhängande risk att en arbetsgivare föredrar att anställa någon utan funktionsvariation, och har min konkurrent liknande meriter som jag går det inte heller att bevisa att min autism är anledningen till att arbetet gått till någon annan. Så självklart kan det hända att jag råkar ut för fördomar.

Fördelar överväger nackdelarna

Trots att jag löper en viss risk att råka ut för diskriminering och fördomar med min öppenhet anser jag att fördelarna med att berätta överväger nackdelarna! Visst, skulle jag låta bli att berätta öppet vem jag är så skulle det säkert flockas folk runt mig mer än vad som är fallet idag, men dessa personer skulle inte ha en susning om vem den riktiga Paula är. Självklart skulle jag kunna visa mitt riktiga jag utan att nämna att jag har autism, men då skulle folk mest troligtvis undra varför jag har boendestöd, och skulle jag tiga om min autism skulle jag ju behöva hitta på en bortförklaring.

Slipper vakta min tunga

Jag resonerar så här: jag ser hellre att de människor som verkligen är okej med att jag har autism flockas kring mig än att alla sorters människor gör det. Vet alla från början vem jag är slipper jag behöva hitta på bortförklaringar till varför jag inte klarar av vissa aktiviteter och sammanhang, varför jag behöver mycket tid för återhämtning och varför jag är upptagen på vissa tider mitt i veckan (dvs de tider jag har boendestöd). Jag slipper ljuga, anstränga mig att komma ihåg vad jag har sagt till vem och slipper vakta min tunga. Det är otroligt skönt!

Attraherar rätt sorts människor

I och med att jag utger ett avslappnat intryck utstrålar jag också självkänsla och positivitet, och det är ett välkänt faktum att människor tenderar att dras till positiva och avslappnade människor istället för negativa och spända. Genom öppenhet attraherar jag även rätt sorts människor istället för alla sorters människor vilket enligt min mening aldrig kan vara något negativt. Dessutom skulle jag aldrig ha fått mitt jobb som föreläsare hos Misa Kompetens om jag inte hade berättat om min diagnos på anställningsintervjun. Därför anser jag att öppenhet definitivt betalar sig i längden!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Mitt autistiska barn far illa i skolan, vad göra?

Ibland får jag mejl från föräldrar till autistiska barn som skriver att deras autistiska barn far illa i skolan men att skolan vägrar åtgärda bristerna. Många som skriver till mig är desperata och frågar mig om råd. I dagens blogginlägg kommer jag ta upp de vanligaste skolproblemen och beskriva vad du kan göra om du anser att ditt barns skola åsidosätter sina lagstadgade skyldigheter.

1. Skolan vägrar göra anpassningar

En inte helt ovanlig situation är att skolan vägrar att genomföra tillräckliga och relevanta anpassningar. Kanske har skolan gjort vissa anpassningar men inte i tillräcklig omfattning. Skolan kan t.ex. ha gått med på att låta barnet sitta inomhus på rasterna men däremot har de vägrat befria att barnet från grupparbeten. Bristande tillgänglighet utgör numera diskriminering enligt diskrimineringslagens mening, och enligt 1 kap. 3§ tredje punkt diskrimineringslagen måste skäliga anpassningsåtgärder genomföras. Anser du att ditt barns skola har struntat i diskrimineringslagens stadganden kan du anmäla dem till DO. Skulle inte DO ta an sig fallet kan du stämma skolan på egen hand.

2. Barnet blir mobbat

Mobbning omnämns inte i lagtexterna alls utan klassas som trakasserier eller kränkande behandling. Blir ditt barn mobbat utan att det kan härledas till någon av diskrimineringsgrunderna blir det utsatt för kränkande behandling, och det är här skollagen träder in. Rektorn och huvudmannen är enligt skollagen skyldiga att agera om ditt barn blir utsatt för kränkande behandling. Dessutom står det stadgat i skollagen att skolpersonalen är skyldig att vidta åtgärder för att motverka, förhindra och förebygga kränkande behandling. Har du anmält till skolan att ditt barn blir utsatt för kränkande behandling och anser att skolan underlåter sina plikter kan du anmäla dem till BEO.

3. Barnet blir utsatt för trakasserier

Blir ditt barn mobbat och mobbningen kan härledas till barnets autism (som t.ex. när klasskamraterna t.ex. skrattar åt barnet för att bete sig socialt klumpigt eller ha svårt för gympan) så blir det utsatt för trakasserier i diskrimineringslagens mening. Detta anser lagstiftarna är snäppet värre än att bli utsatt för kränkande behandling. Skolan är skyldig att motverka, förhindra och förebygga trakasserier i skolan och bedriva ett systematiskt likabehandlingsarbete för att förhindra att trakasserier uppstår. Blir ditt barn mobbat för sin autism och du anser att skolan brister i sitt likabehandlingsarbete och struntar i att åtgärda mobbningen kan du anmäla dem till DO.

Kränkande behandling vs trakasserier

Som du kanske förstod så är kränkande behandling inte samma i lagens mening som trakasserier. Olika typer av mobbning regleras alltså i två olika lagar: skollagen respektive diskrimineringslagen. Blir ett barn mobbat för att vara överviktigt eller i klasskamraternas tycke fult, blir det utsatt för kränkande behandling. Blir ett barn däremot mobbat för att bära glasögon eller besöka en synagoga på lördagarna blir det utsatt för trakasserier. Detta för att kön, könsidentitet eller -uttryck, sexuell läggning, religion, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och ålder utgör de sju diskrimineringsgrunderna, och närsynthet klassas som en funktionsnedsättning.

Att stämma skolan på egen hand

På grund av ett mycket stort antal anmälningar saknar DO praktisk möjlighet att inleda en tillsyn vid varje anmält fall eller driva vartenda ärende till domstol. Faktum är att DO endast driver ett ytterst få antal ärenden om året till domstol, och detta i syfte att skapa prejudikat. Om DO inte skulle ha möjlighet att agera kan du alltid stämma skolan på egen hand. Dock är det isåfall bra att du först går igenom tidigare rättsfall så att du får koll på vilka typer av brister som domstolen har bedömt som diskriminering och får förståelse för vad som klassas som ”skäliga anpassningsåtgärder” i diskrimineringslagens mening. Detta för att undvika en kostsam rättsprocess.

Dela:
Kategorier
Vardag med Asperger

Sugen på synträning?

Har du någonsin hört talas om synträning? Det är en kinesisk metod som går ut på att träna synen dagligen med hjälp av diverse övningar. Många optiker ställer sig skeptiska till metoden, men samtidigt finns det närsynta personer som säger sig ha kunnat slänga sina glasögon och kontaktlinser efter att ha tränat upp synen med hjälp av ovannämnda metod. För att få bästa resultat menar vissa att man måste lägga om sin kost helt och utesluta bland annat socker och gluten i samband med träningen. Visst, man måste anstränga sig och träna systematiskt och regelbundet och äta annorlunda än vad man brukar, men varför inte testa? Man har ju ingenting att förlora.

Blev du sugen?

Blev du som är beroende av glasögon eller kontaktlinser sugen nu? Tänkte du: ”Toppen, nu ska jag anmäla mig till en kurs med en gång så att jag kommer igång med programmet så fort som möjligt. Det är ju självklart att jag ska sträva efter att klara mig utan glasögon?” Eller tänkte du: ”Åh, vad jobbigt, det låter ytterst energikrävande. Jag skulle aldrig orka träna systematiskt en kvart om dagen och lägga om kosten. Det låter också jobbigt att läsa till sig informationen. Metoden verkar dessutom vara ovetenskaplig vilket innebär att det inte finns några garantier för att den kommer att fungera?”

Ansträngningarna kan vara i onödan

Jag har ingen aning om hur du ställer dig till synträning, men chansen är stor att du inte är så jätteentusiastisk vilket isåfall är totalt förståeligt. Du kanske upplever att det inte låter speciellt trovärdigt att programmet kommer att ge resultat, och isåfall kommer du ju ha ansträngt dig i onödan. Eller kanske tycker du istället att det låter så tröttsamt och jobbigt att träna dagligen och lägga om din kost att det inte skulle vara värt besväret att testa även om du mot förmodan skulle tro på metoden. Eller så upplever du inte att det är ett jättestort problem för dig att bära glasögon alternativt krångla med kontaktlinser.

Orkar inte träna

Om du inte är villig att testa synträning så förstår du kanske varför jag inte heller är villig att försöka träna på att bli så självständig som möjligt för att eventuellt kunna mig utan boendestöd i framtiden. Visst, jag tvivlar inte en sekund på att jag skulle klara mig på något färre timmar om jag verkligen ansträngde mig och övade systematiskt varje dag hur man gör för att pumpa en cykel och lägga breven i ringpärmen, men denna ansträngning skulle vara så mentalt jobbigt för mig att jag skulle må dåligt.

Vill inte motarbeta min autism

Du som inte är villig att genomgå ett synträningsprogram tycker kanske innerst inne att det skulle vara skönt att klara sig utan glasögon/linser, men samtidigt upplever du kanske inte att din närsynthet sänker din livskvalitet till den grad att det skulle vara värt ansträngningen att försöka träna bort din närsynthet. Du kanske känner att du får den bästa möjliga livskvaliteten genom att acceptera ditt synfel istället för att motarbeta det. Och precis på samma sätt känner jag inför min autism och mitt boendestöd!

Dela: