Paula Tilli

Något jag har svårt för är människor som drar sina egna slutsatser av autismforskning. Själv har jag vid ett flertal tillfällen fått möta påståenden om att autism kan uppfostras bort med motiveringen att Gillberggruppen har funnit i sin forskningsstudie att av alla unga män som har blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom så uppfyller endast 84% diagnoskriterierna 5 år senare. Det finns människor som har fått detta till att autism kan försvinna genom träning och att vi som fortfarande är lika autistiska flera år senare är lata och bekväma som fortsätter att ta emot samhällets stödinsatser på skattebetalarnas bekostnad.

Alla har olika förutsättningar

Men påståendet ovan är lika logiskt som att påstå att de cancerpatienter som inte lyckats bli friska efter flera år inte har försökt tillräckligt. Självklart har alla olika förutsättningar oavsett om det handlar om en fysisk sjukdom, psykisk ohälsa eller en funktionsvariation. Att alla autister ska få stöd och anpassningar så länge det behövs (läs: i många fall livet ut) är lika självklart som att en person med fysisk sjukdom ska få behandling och medicin så länge behovet finns. De som behöver bestående stödinsatser har inte skulden till sin situation lika lite som någon som har en kronisk cancersjukdom och behöver kontinuerliga vårdinsatser kan ges skulden för sin situation.

Autism har olika orsaker

Låt oss titta på fakta. Det stämmer väl att Gillberg och hans medforskare har funnit att en liten minoritet av unga män växer bort från sin Aspergers syndrom under loppet av fem år. Men ingen autismforskare har påstått att autism skulle försvinna genom träning! Gillberg har även konstaterat att autism inte är ett enhetligt tillstånd utan flera olika med olika orsakssamband vilket gör det naturligt att autism inte måste vara en statisk diagnos hos alla. Dessutom förbises det ofta att Gillberggruppen även fann att vissa av de unga männen hade utvecklat en mer uttalad autism under dessa 5 år. Så med andra ord kan man även bli mer autistisk genom åren och utveckla ett större stödbehov!

Vi far illa av träning

Att uppmana autister till träning med motiveringen att forskarna har funnit att vissa blivit mindre autistiska genom åren är livsfarligt för vi är många som farit illa av ofrivillig träning! Jag lovar att om du besöker en träffgrupp för vuxna autister så kommer du inte få höra berättelser om hur folk fått sin autism att bli ”mildare” genom träning. Däremot lovar jag att du kommer att få höra att många av oss har blivit totalt utmattade och utvecklat ångest på grund av ofrivillig social träning. Om du tänker efter så förstår du nog varför: om du själv är social och gillar att umgås med människor så skulle du väl inte heller vilja utsätta dig själv för träning som går ut på att du ska leva helt socialt isolerad i 5 år utan att träffa en enda människa i syfte att träna ensamhet!

Är inställd på att vara autistisk livet ut

Trots att en liten minoritet har blivit mindre autistiska genom åren så kommer autismen aldrig att försvinna hos majoriteten av oss! Jag vill inte heller att målet med mina stödinsatser ska vara att ”få min autism att försvinna” utan målet är att jag ska få en fungerande vardag med god livskvalitet. Jag har inget intresse av att träna på sociala situationer eftersom jag trivs som jag är. Jag är fullt inställd på att vara autistisk livet ut!

Det händer titt som tätt att vi som har autism utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning inte blir tagna på allvar. Det känns som att människor inte tror att vi har äkta svårigheter utan är bara bekväma och lata. Vissa kan medge att vi möjligen har vissa svårigheter som till en viss del kan försvåra vår vardag i vissa sammanhang men absolut inte fler än genomsnittsmänniskan om man ser till den stora helheten. Och detta trots att Aspergers syndrom, autism och andra autismliknande tillstånd har av lagstiftaren bedömts medföra så pass omfattande svårigheter att diagnoserna utgör en grund till en LSS-tillhörighet!

Alla ser inte autism som en riktig funktionsnedsättning

Vissa kan tala varmt om funktionsvariationer och visar förståelse för att det kan vara svårt att leva med en funktionsvariation när man ständigt möter utmaningar i det dagliga livet. Men många av dessa personer lägger snabbt till: ”Jag syftar givetvis på personer med riktiga funktionsnedsättningar, inte på personer som bara har Aspergers syndrom. Du är ju i princip helt normal.” Och när jag har frågat vilka riktiga funktionsnedsättningar som syftas på så har jag ofta fått till svar att de syftar på alla som t.ex. är blinda, rullstolsburna eller kanske har Downs syndrom.

Hade ständigt dåligt samvete

Jag blir alltid lika irriterad när jag får höra att jag är någon som är ”helt normal och inte har en riktig funktionsnedsättning.” Anledningen till att jag ogillar sådana kommenterar är att jag hade trott hela livet ända fram tills jag fick min diagnos att jag var ”helt normal och inte hade fler svårigheter än genomsnittsmänniskan” och att mina utmaningar bara berodde på bristande motivation och lathet. Jag hade ständigt dåligt samvete för min så kallade lathet och for mycket illa av att leva i tron att jag inte hade svårigheter utöver det vanliga och att även mina jämnåriga gick igenom det jag gick igenom. Det var otroligt värdefullt för mig att få veta att mina svårigheter inte låg inom normalspannet och att jag därför hade rätt till stöd och hjälp.

Ingen komplimang

Det är just detta allt handlar om: om det skulle vara så att jag inte har en ”riktig” funktionsnedsättning så skulle det ju betyda att alla mina svårigheter och anpassningar jag behöver antingen handlar om min egen inbillning eller att jag inte har anstränger mig tillräckligt. Detta skulle alltså i praktiken betyda att jag är lat. Men eftersom en specialistläkare har konstaterat att jag har autism och ”riktiga” svårigheter så är min funktionsnedsättning också ”riktig”. Så nej, det är ingen komplimang att att säga till mig att jag inte har en riktig funktionsnedsättning utan bara respektlöst!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Ibland får jag förvånade blickar när jag förklarar att min autism innebär vissa svårigheter men att det är okej. Jag menar självklart inte att man inte ska söka hjälp och stöd för sina svårigheter för det tycker jag absolut att man bör göra om man känner att man är i behov av det. Tack vare att jag har boendestöd har många av mina svårigheter fått en lösning i form av kontinuerliga stödinsatser. Med detta sagt kommer jag trots boendestöd tvingas leva med vissa svårigheter för resten av mitt liv eftersom boendestöd inte är lösningen för allt. Men vet ni vad? Det är också helt okej!

Svårigheterna finns kvar

Ibland får jag känslan av att föräldrar till autistiska barn blir besvikna när de får höra att min autism fortfarande ger mig svårigheter så här i 41-årsåldern. Troligen hade de hoppats på att få höra att jag vid det här laget blivit en mästare på att hantera sociala situationer och att jag klarar av att leva den typen av liv som mina jämnåriga lever med familj, barn och parmiddagar. Men det vänder sig fortfarande i magen på mig när jag får höra ordet ”grupparbete” och jag skulle aldrig ha orken att vara en förälder. Och jo, jag vet att mitt barn skulle ha en pappa också, men vilket barn skulle må bra av en mamma som inte skulle orka göra annat än att byta en blöja en gång varannan månad, aldrig skulle orka gå upp på nätterna och bara syssla med sina intressen istället för att leka med barnet?

Har ingen dålig livskvalitet

Faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än genomsnittsmänniskan, men mitt liv är ändå helt okej! Visst, jag vill inte ljuga och påstå att jag inte skulle vilja byta bort mina svårigheter för det skulle jag självklart vilja om möjlighet fanns. Självklart skulle jag vilja ha lika mycket ork som en genomsnittlig 41-åring och inte bli totalt utslagen av sociala aktiviteter. Och tänk om jag inte behövde vänta flera dagar på boendestödet när jag behöver hjälp med något akut så som att pumpa en cykel! Mitt liv skulle underlättas betydligt om vissa av mina svårigheter försvann, men det betyder inte att jag har dålig livskvalitet. Jag är lycklig och mår bra!

Autism är min superpower

Det jag är mest glad för är att jag aldrig har tråkigt! Alltså aldrig, aldrig någonsin, dock under förutsättning att jag får styra mina dagar själv. Jag kan inte förstå varför andra människor är oroade för att jag skulle ha tråkigt i mitt eget hem. Jag känner inte alls igen mig i många andra människor som mår dåligt av att samhället har stannat upp under Covid-19 och att det rekommenderas att man inte umgås med någon utanför sitt hushåll. Jag har en förmåga att underhålla mig själv genom mina specialintressen och vet hur man fokuserar på det roliga i livet, dvs det jag tycker är roligt. Forskarna skulle säkert kalla den här egenskapen för ”svårigheter i socialt samspel” eftersom jag är ointresserad av sociala sammanhang och blir utmattad av grupparbeten. Men för mig är det en superpower!

Är tacksam för mitt liv

Det är helt okej för mig att min autism ger mig vissa svårigheter. Svårigheterna är en del av mig och något jag lärt mig att leva med. Jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annan även om jag fick chansen eftersom jag har lyckats bygga upp ett liv jag trivs med! Inte heller skulle jag någonsin vilja byta bort min autism för det är en del av min person och en mycket viktig del av min identitet! Tack vare autism är jag den jag är och får chansen att arbeta som föreläsare. Autismen är min största svårighet i livet samtidigt som den är min allra största styrka!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Många av oss som lever med autism upplever ofta att vi blir konstigt bemötta av vår omgivning, men bemötandet av oss kan variera väldigt mycket beroende på situationen. Ibland får vi bara undrande blickar, ibland suckar, dömande kommentarer och ibland beundran. Så här mycket kan omständigheterna påverka bemötandet av oss:

1. Autisten är en supergeni

Och då menar jag verkligen en supergeni i stil med Rainman som kan räkna ut enormt komplicera tal eller i en handvändning tala om vilken veckodag ett visst datum för 65 år sedan inföll men har omfattande svårigheter inom andra områden. Är autisten så här ovanlig tenderar andra människor att se genom fingrarna att hen inte vet hur man knyter skorna eller kokar ett ägg. Istället tänker de: ”Men det gör absolut ingenting att Rainman behöver hjälp i det dagliga livet, det är helt förståeligt att en sådan ovanlig supergeni inte kan kunna allt. Han är ändå beundransvärd.”

2. Autisten har ”bara” en ojämn begåvningsprofil

Jag tillhör den här skaran. Jag klarar det dagliga livet betydligt bättre än Rainman och kan knyta skorna utan problem, men samtidigt klarar jag inte av att hålla ordning, sy knappar eller pumpa en cykel. Jag har inga supertalanger likt Rainman utan ”bara” en ojämn begåvningsprofil med svårigheter och styrkor. Jag lärde mig att läsa och skriva som 3-åring och jag har lätt för språk. Jag kunde skriva avancerade uppsatser i stort sett utan fel på alla de 7 språk jag läste i gymnasiet, men samtidigt har jag bara en talang i språk, ingen supertalang! Därför ses jag inte som lika häftig som Rainman och får höra: ”Du som kan så många språk borde verkligen kunna skärpa dig. Du skulle klara otroligt mycket mer om du bara försökte.”

3. När två autister jämförs med varandra

Låt oss föreställa oss två scenarier. Autist X är så begåvad i språk att hen talar 15 språk flytande och kan översätta vetenskapliga dokument från ett språk till ett annat i en handvändning. Autist Y har ingen språkbegåvning, men människor har förståelse för detta. ”Trots att ni har samma diagnos är det självklart att du inte kan vara lika duktig på språk som X och behöver inte ha dåligt samvete för det. Du ska inte jämföra dig själv med andra autister!” Detta för att en sådan språktalang är mycket ovanlig hos befolkningen. Däremot jämförs jag med de autister som klarar av att pumpa en cykel utan stöd och klarar sig utan boendestöd i vardagen och får höra: ”Om andra autister klarar det borde du också kunna det.” Detta för att förmågan att pumpa en cykel inte ses som en talang utöver det vanliga.

4. Autistens partner gör allt hemma

Eftersom jag behöver hjälp av boendestöd som städar mitt hem och hjälper mig med andra sysslor i vardagen behövde jag av förståeliga skäl också hjälp av min exman när vi var gifta eftersom jag inte hade boendestöd på den tiden. Han gjorde allt hemma: bäddade sängen, städade, lagade mat och höll ordning. Inte sällan fick jag beundrande blickar från andra kvinnor och fick höra: ”Vad häftigt! Du har verkligen en jättebra man.” Till saken hörde att han var en arabisk muslim varför vissa menade att det var rätt att han fick göra allt hemma med motiveringen att ”de flesta arabiska män ändå trycker ner sina kvinnor.” Han fick alltså sota för det som hans landsmän påstods göra! En autistisk man vars fru gör exakt allt hemma skulle däremot till skillnad från mig troligen inte få beundrande blickar utan han skulle riskera att bli sedd som en mansgris!

5. Det uppstår ovanliga scenarier

Trots föregående punkt var det inte alltid min algeriske exman blev bemött lika vänligt. Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit hur han ibland misstänktes vara en kvinnoförtryckare i situationer då han visade förståelse för min autism. En sådan situation uppstod när jag under vår semester i Paris stannade hela dagarna på hotellrummet och han och hans kompis var ute på stan för att roa sig på dagarna. Ett par gånger om dagen knackade de på för att leverera mig lunch och middag till mig vilket jag var tacksam för. Som jag beskrev i inlägget stannade jag på hotellrummet av fri vilja eftersom jag ville ta det lugnt vilket hotellreceptionisten dock hade mycket svårt att tro. Hon uttryckte oro för mig och tjatade på min man på att han och hans kompis borde ta med mig till stan och inte lämna mig ensam på hotellrummet. Hon gav oss dessutom ständigt konstiga blickar.

Dags att sluta moralisera

Jag har svårt att acceptera att människors bemötande av oss autister påverkas så här mycket av normer och moraliska uppfattningar om hur allt ”borde” vara. I vår jämställda tid förväntas männen att göra hälften av hemsysslorna varför det kan orsaka ramaskri när en neurotypisk fru gör allt hemma. Sedan är jag till skillnad från Rainman ingen supergeni, men jag borde ändå förtjäna respekt och förståelse istället för att ses som omotiverad och lat. Dags för samhället att respektera vår autism utan att blanda in samtida moraliska uppfattningar!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Ibland kan en klient med autism behöva råd och stöd för att hantera olika livssituationer, och inte sällan ger boendestödjare och LSS-personal råd utifrån sina personliga ideal. Tyvärr avspeglar dessa ideal sällan verkligheten. Vi har ju alla våra ideal och tänker: ”Tänk om världen såg ut som jag vill att den ska se ut! Jag vill att det ska vara så!” men när man skrapar på ytan är det i slutändan relativt få som lever efter dessa ideal. Att yrkesverksamma prackar på oss autister sina ideal kan drabba oss då vi riskerar att få råd som är helt orealistiska.

Fick inte hjälp med att sminka sig

Vid ett tillfälle träffade jag en kvinnlig autist som hade uttryckt för sin LSS-personal att hon ville lära sig att sminka sig men LSS-personalen hade viftat bort det och svarat att kvinnor är fina som de är och att det är galet att kvinnor känner en press av att behöva sminka sig! Problemet? den här kvinnan ville lära sig att sminka sig men visste inte hur man gjorde. Dock fick hon aldrig chansen att lära sig sminkning eftersom LSS-personalen stenhårt trodde på idealet att det var fel att tänka på sitt utseende.

Var totalt utmattad

Själv råkade jag förut illa ut i vissa vänskapsrelationer eftersom vissa utnyttjade mig och i andra vänskapsrelationer kände jag mig totalt utmattad och uttömd på energi. Jag kände att jag mådde dåligt av att umgås med många av dessa personer och hade till och med fysiska symptom i deras sällskap. Men när jag bad om råd från yrkesverksamma försökte de pådyvla mig sina ideal om att vänskap handlar om att ge och ta samt att kärleken kommer och går men vänskapen består.

Idealen tyngde mig

Jag gjorde mitt yttersta för att följa dessa råd trots att vissa relationer tog bort mycket av min livslust (vilket inte alls är konstigt eftersom i princip hela mitt liv var på andras villkor). Ingen hade förklarat för mig varför man hade vänner, och sådana saker är inte alltid solklara för alla autister! Och eftersom jag fick höra klyschor om att man aldrig får överge en vän kände jag mig tvingad att umgås med varenda en och tänkte att det skulle vara så för resten av livet. Tanken på att aldrig kunna bli fri var mycket jobbig för mig att uthärda. Att sträva efter att leva enligt dessa ideal tyngde mig därför enormt.

Önskar att någon hade berättat för mig

Tack och lov fick jag efter flera år en förstående psykolog som förklarade för mig att man inte var tvungen att umgås med någon mot sin vilja. Hon förklarade också att det endast var idealet att vänskaper skulle bestå för resten av livet men att det i verkligheten var mycket ovanligt med livslånga vänskaper. Det var livets gång att vänner kom och gick. Vidare förklarade hon att meningen med vänskap var att båda parterna ville umgås med varandra, att båda hade roligt och att båda fick ut något av umgänget. Jag önskar att någon hade berättat detta för mig tidigare! Jag hade dittills mått otroligt dåligt av att bara tänka på andra och aldrig på mig själv.

Man ska alltid vara respektfull

Observera att jag inte menar att man ska behandla sina vänner illa. Behöver man avsluta en vänskapsrelation ska man självklart sköta det på ett respektfullt sätt. Dessutom är det viktigt att hålla i minnet att det inte behöver vara något fel på personen som man vill avsluta vänskapen med utan ”felet” kan lika gärna ligga hos en själv. Men att påstå att man aldrig har varit en riktig vän om man vill avsluta en vänskapsrelation är lika befängt som att påstå att man aldrig har varit en riktig flickvän/pojkvän till någon som man vid ett senare tillfälle vill göra slut med. Självklart ska det vara okej att avsluta en vänskapsrelation på ett respektfullt sätt utan att lägga skulden på den andre på samma sätt som det är okej att avsluta ett kärleksförhållande! Idealet ser inte ut så, men det är verkligheten.

Det är få som lever efter ideal

Om du tänker efter förstår du säkert att det är väldigt få som lever efter ideal om hur allt borde vara. Visst, det vore fint om världen såg ut som vi vill att den ska se ut, men poängen med LSS-lagen är att klienten ska ha makten över sitt eget liv och därmed själv bestämma hur hen vill leva. Därför ska du som yrkesverksam aldrig pracka på oss dina ideal även om du personligen kanske tycker att varenda vänskapsrelation ska hålla livet ut samt att det är fruktansvärt fel att kvinnor ska sminka sig men inte män. Om majoriteten av människor inte lever efter ideal ska vi autister inte heller behöva göra det så länge vi inte vill!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Många autister upplever att de blir exkluderade från sociala sammanhang på grund av sin funktionsvariation vilket de tycker är jobbigt. Vidare tycker många att det är svårt att hitta vänner som respekterar ens autism med alla de begränsningar som funktionsvariationen innebär och inte dömer ut en. Vissa upplever även att alla gamla vänner försvinner när man får en diagnos. Jag kan förstå att många tycker att det är jobbigt, och själv upplevde jag också som yngre att jag blev utdömd. Dock har problemet minskat betydligt i omfattning i takt med att jag blivit äldre.

Har blivit selektiv

Många undrar hur det kommer sig att problemet blivit bättre, men det är inte andra människor som har förändrats utan jag! Det är jag som har ändrat min inställning. Jag har blivit betydligt mer selektiv vad gäller vem eller vilka jag väljer att ha kontakt med. Upplever jag att någon inte förstår min autism funderar jag på om personen är så pass viktig för mig att hen är värd min tid och energi. Inte sällan kommer jag fram till att jag inte har mycket gemensamt med personen och att jag innerst inne känt så en längre tid, och i sådana fall är det lätt för mig att veta vad jag ska göra.

Gör undantag ibland

Om jag mot förmodan skulle känna att jag ändå får något ut av relationen (händer mer sällan, men personen kan t.ex vara en släkting eller av någon annan anledning betydelsefull!) så kan jag välja att ha kontakt med personen då och då om jag känner för det. Eftersom det i sådana fall är mitt val att hålla kontakten är jag okej med situationen i och med att jag själv har valt att stå ut med att personen har svårt för att förstå min autism. Dock är min utgångspunkt att undvika att ha med människor att göra som har svårt att relatera till mig och därför brukar sådana människor falla bort ur mitt liv.

Dessa personer betyder ingenting

Upplever jag att jag blir behandlad annorlunda av dömande och otrevliga människor på grund av min autism så resonerar jag att det inte är någon förlust eftersom jag ändå känner att jag inte har något gemensamt med sådana personer. Jag tänker så här: Vilka människor tror jag att jag kommer att tänka tillbaka på med värme den dagen jag ligger i dödsbädden? Kommer jag att ångra för att jag inte ansträngt mig för att umgås med dessa personer mer och upprätthålla kontakten med dem? Jag är alldeles säker på att jag inte kommer att ägna dessa människor en tanke den dagen jag ligger i dödsbädden utan endast de som verkligen har betytt mig något.

I nöden prövas vännen

Nu kommer säkert någon invända att vi autister generellt sett har färre människor att umgås med än majoritetsbefolkningen vilket gör att vi har det svårt socialt och blir exkluderade och visst, det stämmer säkert! Men här tänker jag på ordspråket: ”I nöden prövas vännen.” Gör man som jag och väljer bort de personer som inte respekterar en, vilka har man då kvar? Jo, de äkta vännerna! Även om många friska utan funktionsvariationer säkert har många fler att umgås med än många autister när det gäller kvantitet, men hur är det med kvaliteten? Bara för att någon har flera personer att umgås med behöver det inte betyda att dessa människor är personens riktiga vänner. Personen kan mycket väl ha lika få äkta vänner som vi med funktionsvariationer!

Har förstående kollegor

Av ovanstående anledningar känner jag numera att det är relativt lätt att hantera mina specialbehov i sociala sammanhang i och med att jag är selektiv vad gäller umgänget. Dock har jag iofs turen att arbeta hos Misa Kompetens där alla är ovanligt förstående. Skolkamrater och kollegor är ju trots allt sällan lätta att undvika. Min situation skulle vara betydligt knepigare om jag skulle ha oförstående kollegor eller en otrevlig arbetsgivare. Men tack och lov så har jag inte det!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Idag har jag en hälsning från Attention Stockholm som vill berätta om en kalender som de har skapat. Observera att detta inte är ett samarbetsinlägg och att jag inte får något i utbyte för att publicera detta blogginlägg. På grund av Skatteverkets regler får jag inte ta emot gåvor i utbyte mot blogginlägg. Men eftersom jag tidigare har varit med i Attentions projekt och de arbetar för att vi autister ska få det bättre vill jag att deras budskap når ut till så många som möjligt. Därför lägger jag upp deras text på bloggen. Så här skriver de:

”Vi i Attention Stockholm har inom ramen för projektet Stöd i vardagen släppt ”52 veckor med goda vardagstips”, som består av tips och konst för personer med NPF. Tipsen är insamlade bland annat från våra samtalsgrupper där personer med NPF ofta delar med sig av tips för att få vardagen att funka. Även konsten är skapad av personer med NPF.

Vi hoppas att ni kommer att gilla kalendern och att den kan komma både till hjälp och glädje för många. Kanske är den är perfekt julklapp till någon du känner, eller till dig själv. Läs alla tips på en gång, ta ett tips i veckan under ett helt år eller hitta ditt favorittips och ställ den någonstans där du ser den ofta. Se hur den kan passa in i ditt liv på bästa sätt, eller ge den till någon som du tror kan ha nytta av den (och även om du inte har NPF, så kan du njuta av konsten och ha stor nytta av tipsen ändå).Beställ kalendern från Bokus eller hos Mrs Hyper.

Vi vill också passa på att tipsa om känslogrejen.se som lanseras i december. Där kommer det bland annat finnas 24 animerade filmer om känslor, exekutiva funktioner och övningar i medveten närvaro för personer med NPF. Följ Attention Stockholm på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev för att bli påmind när lanseringen närmar sig.”

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Autism innebär inte sällan att man väljer att leva utanför normen. Problemet är att om finns det någon som lever annorlunda så finns en överhängande risk att personen blir tyckt synd om. Har personen dessutom kognitiva svårigheter händer det ofta att omgivningen utgår ifrån att personen inte har förstått vad som är det ”rätta” sättet att leva. Det är inte alla som tänker på att autism kan medföra att man mår bra av andra saker än de flesta andra människor och att det finns en anledning till att vi autister ibland gör annorlunda val.

Man ansågs inte veta sitt bästa

När jag var ung och osäker lyssnade jag på så kallade experter som hade bestämda åsikter om hur alla borde leva. En god livskvalitet ansågs innefatta att man vistades i sociala sammanhang, hade ett arbete eller åtminstone någon form av daglig sysselsättning och att man varierade sina aktiviteter istället för att sysselsätta sig med samma aktiviteter utan variation. Till en god livskvalitet ansågs även tillhöra att man besökte nya platser ibland. Om någon spenderade den största delen av tiden för sig själv utan daglig sysselsättning, hade bara ett intresse istället för flera olika eller hade inrutade rutiner och aldrig reste bort ansågs detta att vara rent av skadligt. Ville någon leva på det sättet skulle det motverkas till varje pris. På grund av pressen försökte jag leva ett liv som inte passade mig trots att det fick mig att må dåligt.

Blir ibland övertalad

Numera vågar jag bejaka mig själv och strunta i normerna. Men om andra märker att jag spenderar mycket tid för mig själv och inte prövar på nya aktiviteter tenderar många att känna ett behov av att övertala mig att bryta mina invanda rutiner. Kanske finns det något evenemang som de vill att jag ska besöka eller så har det öppnats en ny restaurang i stan som de vill besöka tillsammans med mig med motiveringen att det inte är bra för mig att äta samma mat hela tiden. Detta hände särskilt ofta under de år jag gick hemma med aktivitetsersättning utan daglig sysselsättning. Att jag förklarade att jag var lycklig och mådde bra som det var övertygade sällan andra människor utan de insisterade på att jag skulle må ännu bättre om jag skulle testa något nytt.

Ångrade mig efteråt

Någon gång hände det att jag lät mig övertalas, och minst 60-70% av gångerna ångrade jag mig efteråt för att jag inte hade vågat vara tuffare och vågat säga nej. Ibland kände jag att aktiviteten hade varit tråkig och utmattande och ibland hade den känts meningslös. Men kanske 30-40 % av gångerna kände jag efteråt att dagen hade varit ganska rolig vilket sågs som ett tecken på att det var bra för mig att testa nya aktiviteter ibland. ”Ser du, du uppskattade aktiviteten. Visst ångrar du inte att du följde med?” fick jag höra. Svarade jag nekande såg alla nöjda ut.

Skulle haft lika roligt hemma

Med detta sagt är det många som har missat att det inte är viktigt för mig att uppleva nya saker. Visst, någon gång kan jag ha haft roligt när jag brutit mina rutiner, men sanningen är att jag oftast även vid dessa tillfällen skulle haft minst lika roligt om inte ännu roligare om jag spenderat tiden hemma för mig själv och följt mina invanda rutiner. Nya aktiviteter tillför sällan någon extralivskvalitet för mig. Istället tänker jag: ”Vilken rolig dag jag hade idag, men jag skulle haft minst lika roligt om jag hade spenderat dagen hemma. Jag hade därför inte missat något om jag hade avstått.”

Vems önskan?

Du som känner en stark lust att övertala din autistiske närstående eller klient att bryta sina rutiner ska tänka dig noga för varför du vill att en förändring ska ske. Har autisten själv uttryckt en önskan om att bryta sina rutiner och varför isåfall? Vill autisten bryta rutinerna och testa nya saker bara för att göra dig nöjd eller vill hen göra det för sin egen skull? Om autisten uttrycker en önskan om att pröva på något nytt men har svårt för att ta tag i det ska du självklart motivera personen att genomföra aktiviteten, men annars ska du låta bli!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.