Kategorier
Arbete och sjukersättning

Högsta drömmen? Anställning tack!

Som vi alla vet är det sällan världens lättaste att hitta ett lönearbete när man har autism, men få vet hur otroligt svårt det kan vara i verkligheten. Att många arbetscoacher på dagliga verksamheter har inställningen att det är helt okej att praktisera på habiliteringsersättning år efter år när man har en funktionsvariation gör inte saken lättare precis.

Emmas högsta dröm är att bli anställd

Idag tänkte jag berätta för er en sann historia om en tjej som heter Emma. Jag känner både henne och hennes familj mycket väl sedan länge. När jag lärde känna familjen var hon fortfarande tonåring, men nu är hon sedan länge vuxen. Ända sen hon tog studenten har jag sett hur otroligt hårt hon kämpat för att få ett jobb. Under de första åren klagade hon aldrig när hon städade toaletter och sopade golv gratis på sina praktikplatser för hon ville visa tålamod, men när det hade gått 10 år började hennes tålamod att tryta. Hon ville ju bli anställd!

Hennes autism upptäcktes sent

Lite bakgrundsinfo: Emma har autism. Hon var duktig i skolan, gick i vanlig klass och störde aldrig någon varför hennes svårigheter aldrig blev upptäckta. Däremot mådde hon mycket dåligt på insidan. Hon är extremt noggrann och pålitlig och håller alltid det hon har sagt. Hon har dessutom ett otroligt bra minne! Däremot är hon stresskänslig och behöver lite mer tid på sig att bli klar med arbetsuppgifterna. Dessutom är hon inte sån som gillar att småprata och vill inte ha påtvingad social kontakt med kollegorna.

Fick kritik för sina autistiska egenskaper

Hon har råkat ut för usla arbetscoacher men även mindre förstående chefer på sina praktikplatser. En chef var mycket missnöjd med att hon aldrig tog initiativ till småprat med de neurotypiska kollegorna på fikarasterna. När Emma förklarade att hon inte klarar sånt på grund av sin autism, svarade chefen att hon inte bryr sig om vilka diagnoser folk har och att hon ändå skulle kunna öva på att visa engagemang genom att exempelvis fråga sina kollegor vad de har gjort i helgen. Emma blev väldigt ledsen, men då hette det att hon inte kunde ta kritik!

Autistisk = mindre värd?

När hon har tagit upp med myndigheter och arbetscoacher på sina dagliga verksamheter att hon känner sig som gratis arbetskraft har hon blivit bemött med oförståelse. Hon har bland annat fått till svar att asylsökande från Syrien skulle vara jätteglada om de var i Emmas sits för hon har ändå ett hem och mat på bordet. När Emma frågade sin biståndsbedömare om hon hade kunnat tänka sig att städa toaletter gratis, fick hon till svar att hon inte skulle gjort eftersom hon inte har autism, men Emma har ju det och bör därför inte jämföra sin situation med hennes.

Blir diskriminerad

Emma har velat ge alla praktikplatser en chans, och hon har stannat länge på vissa praktikplatser i hopp om att bli anställd. Men idag känner hon att hon inte vill jobba gratis längre än ett halvår på ett och samma ställe eftersom hon vill bli anställd med lönebidrag. Hon kan arbetsuppgifterna, och den enda anpassningen hon behöver är ett lite lägre arbetstempo. Problemet? Chefen på praktikplatsen vill hellre anställa någon som kan jobba i exakt samma tempo som alla andra. Och notera att det går emot diskrimineringslagen att missgynna en funktionsvarierad arbetssökande och vägra relevanta anpassningar om det går att göra sådana!

Önskan om lön = orimliga krav?

Emmas arbetscoach tycker att hon ställer alldeles för höga krav när hon vill ha lön! Vidare tycker hen inte att Emma borde klaga för att jobba gratis för Emma har ju sjukersättning och blir därmed försörjd av alla stackare som bland annat jobbar på Lidl. Sjukersättning är ju så lite pengar att den summan Emma betalar i skatt är obetydlig, därför bidrar hon inte till systemet tillräckligt och det är inte mer än rätt att hon bidrar genom att praktisera gratis. Men det är ju inte Emmas fel att hon har sjukersättning, hon vill ju inte ha det utan hon vill ha ett jobb!

Har spelat in möten

Emma har som sagt autism, och därför skulle ingen ta henne på allvar om hon berättade för någon om alla de mindre trevliga saker som coacher och chefer sagt till henne genom åren. Det vet hon, och därför har hon spelat in flera samtal i hemlighet så att jag kan få höra (enligt lag får man spela in samtal så länge man själv deltar i dessa). Jag har lyssnat på långa ljudfiler nu och de har varit många. Jag blev minst sagt chockad! Och notera att Emma har praktiserat i hela 15 år nu varför jag anser att det är långt ifrån okej att säga till henne att hon ställer för höga krav!

Lyssna på ljudfilerna!

Vissa av ljudfilerna är alldeles för privata för att publiceras, men jag har Emmas tillåtelse att publicera två av dessa på bloggen. Både Emmas och coachens röster är förvrängda så att ingen ska känna sig utpekad. Allra mest reagerar jag på ljudfilen längst ner, men även den som ligger högre upp är långt ifrån okej med tanke på Emmas situation! Om ni har trott att alla arbetscoacher som jobbar på dagliga verksamheter har en god människosyn så har ni alltså trott fel. Eller vad tycker ni? Blir ni lika arga och upprörda som jag?

TTS Inte stressa mot anställning
Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Jo, mina skäl väger visst lika tungt

Ibland hintar vissa om att det finns autister som skulle vara i ett större behov av jobb än jag. Dessa autister lever ofta på sjukersättning men skulle vilja säga upp den helt om de lyckades hitta en arbetsgivare som är villig att anställa dem. Anledningen till att många inte anser att jag har ”behov” av ett jobb är att jag har uttryckt att jag är en ensamvarg som inte behöver social samvaro och är nöjd med att sysselsätta mig med mina specialintressen hemma. Vissa andra autister kan däremot må psykiskt dåligt utan ett meningsfullt socialt sammanhang.

Social delaktighet inte viktigt för mig

Jag har aldrig haft något behov av att vara delaktig i samhället på det sättet som många andra. Redan som barn drog jag mig undan och ville inte vara delaktig i mina klasskamraters lekar på rasterna. Jag har aldrig heller haft något behov av att känna mig duktig och accepterad av samhället. Att bli sedd för mina styrkor och få beröm och uppskattning för min arbetsinsats har aldrig varit viktigt för mig. Arbete höjer inte min självkänsla men sänker inte den heller. Att jag känner så här beror troligen på att autism kan gränsa till schizoid personlighetsstörning.

Blev utförsäkrad

Ändå är jag i lika stort behov av ett jobb som vem som helst! Det skulle vara katastrofalt för mig att bli uppsagd: jag mår mycket dåligt utan ekonomisk trygghet. Jag blev ju utförsäkrad från Försäkringskassan och fick inte sjukersättning beviljad trots att jag överklagade med hjälp av en jurist. Försäkringskassan ansåg att jag var för högfungerande och hade uppvisat en arbetsförmåga i och med bland annat mina studier på Ågesta Folkhögskola.

Alla boendestödjare är inte lika duktiga

Att leva på ekonomiskt bistånd, även kallat socialbidrag, är mycket otryggt, och jag talar av egen erfarenhet! Jag har ingen familj i Sverige som kan hjälpa mig med att fylla i de blanketter som krävs och ta fram alla underlag. Visst, jag har boendestöd, men det är inte alla boendestödjare som klarar av att hjälpa med sånt. Missar de deadline får man avslag på socialbidraget! Just nu har jag en duktig boendestödjare, men hon kan behöva sluta och se sig om efter ett annat jobb. Hur skulle jag kunna veta om hennes efterträdare kommer att kunna hjälpa mig?

Garantinivån lägre för utlandsfödda

Det skulle även vara krångligt för mig med sjukersättning. För det första är min garantiersättning betydligt lägre än någons som är född i Sverige. När jag hade aktivitetsersättning, fick jag ca 1600 kronor från Sverige, resten kom från Finland. Även när jag adderade summan jag fick från Sverige och Finland tillsammans fick jag ett betydligt lägre belopp än någon med garantiersättning som var uppvuxen i Sverige. Skulle jag ha svensk nivå på garantiersättningen, skulle min situation vara tryggare men jag har ju en utländsk nivå!

Tänk om något av länderna skulle ge mig avslag?

Sedan finns det ju också annat som krånglar till det för mig: både Finland och Sverige skulle behöva godkänna min ansökan om sjukersättning. Tänk om jag skulle få avslag från Finland? Och tänk om jag skulle hamna i garantinivå igen? Då skulle jag förmodligen endast få ca 1600 kronor i månaden från Sverige exklusive bostadstillägg (om inte nivån har höjts något sen jag hade aktivitetsersättning) och skulle därför behöva ansöka om kompletterande socialbidrag.

En krånglig process

Eftersom både Finland och Sverige skulle behöva godkänna min ansökan skulle det innebära enormt mycket jobb för mig att ansöka om sjukersättning! När man är född och uppvuxen utomlands är det otroligt mycket underlag man behöver ta fram. Det var otroligt jobbigt för mig när jag ville ansöka om aktivitetsersättning. Jag avundades alla som fick hela sin aktivitetsersättning från svenska Försäkringskassan: dels fick de ett högre belopp än vad jag fick tillsammans från båda länderna och dels var deras ansökningsprocess relativt enkel.

Trivs hos Misa Kompetens

Nu låter det som att jag inte skulle trivas på mitt jobb men det gör jag! Jag älskar att föreläsa om autism och mitt jobb hos Misa Kompetens är det bästa jobbet jag någonsin haft. Jag har trevliga kollegor och arbetsplatsen är anpassad efter mina behov. Jag syftar endast på att det skulle vara katastrofalt för mig att bli arbetslös av ekonomiska skäl. Jag skulle säkert bli deprimerad då och bli totalt utbränd av allt pappersarbete! Men jag älskar verkligen mitt jobb och är mycket tacksam för att vara anställd hos Misa Kompetens 🙂

Alla jobbar inte av sociala skäl

Det känns som att det är fult att säga högt att man bryr sig om aspekter som lön och ekonomisk trygghet när man har autism eller en annan funktionsvariation. Vi förväntas säga att ett meningsfullt socialt sammanhang betyder allt för oss och att ekonomin inte spelar någon roll. Men du som arbetar som jobbcoach eller arbetsförmedlare ska vara medveten om att vissa autister tycker att lönen är en avgörande faktor. Alla autister behöver inte ett jobb av psykosociala skäl men kan vara i ett mycket stort behov av ett jobb av andra anledningar!

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Det handlar inte om arbetsskygghet

Så här under pandemin skulle de allra flesta hålla med om att det handlar om ren och skär tur om man fortfarande har sitt jobb kvar. Att jag inte har blivit varslad är inte min egen förtjänst utan det handlar om att jag råkar ha turen att vara anställd på ett företag som haft råd att ha kvar mig. Men när det gäller sjukpensionärer och utförsäkrade får de inte sällan höra att de får skylla sin fattigdom på sig själva. Deras situation anses inte handla om otur i livet utan om attityder och eget val.

Stor skillnad hur man blir behandlad

Det är stor skillnad på hur vanliga friska personer blir behandlade av samhället och hur personer med funktionsvariationer och sjukdomar blir behandlade. Nu när många jobb plötsligt försvinner p.g.a. pandemin så lättar regeringen a-kassereglerna så att bland annat folk som hittills valt att avstå från ett a-kassemedlemskap också kan få a-kassa och slippa hamna hos socialen ifall de skulle bli varslade. Men utförsäkrade personer har utan nåd tvingats gå igenom all den förnedring som utförsäkringsprocessen innebär.

Måste stå till svars

Att gå igenom en utförsäkringsprocess innebär att man får sitt läkarutlåtande kritiskt granskat och man måste stå till svars inför Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för varför man saknar arbetsförmåga. ”Vi tror inte på det din läkare skriver, vi kräver att du testar att jobba så ser vi vad som händer”, säger de inte sällan. Det spelar ingen roll om man förklarar att man är rädd för att testa eftersom det kan innebära att man kraschar, man tvingas till det ändå! Som villkor för att få socialbidrag brukar socialtjänsten nämligen kräva att man aktivt söker jobb.

Tänk om arbetsföra också hade behandlats så

Tänk om alla friska arbetsföra personer som förlorar sina jobb nu också skulle behandlas på samma sätt som alla utförsäkrade har behandlats sedan 2008. Tänk om de fick höra: ”Men du gör inte allt vad du kan för att få ett nytt jobb. Varför söker du inga jobb inom vården? Det är skriande behov på vårdpersonal så här under pandemikrisen så du lär inte ha några problem med att hitta ett nytt jobb” Och sedan skulle de få krav på sig att söka vartenda vårdjobb som finns inom landet även om det skulle innebära att de måste flytta.

Tänk om arbetslösa tvingades provjobba

För att visa att de är seriösa skulle de behöva uppvisa att de sökt minst 50 nya vårdjobb om dagen som villkor för att få socialbidrag. Om de förklarar att det inte fungerar att flytta till en annan ort för att jobba inom vården under coronatider med anledning att de har sambo och barn på hemorten skulle de få höra: ”Men vi vill att du testar att flytta ändå och börja jobba inom vården, vi vill se vad som händer om du gör det. Du kanske kommer att klara det.”

Skulle vara omänsklig behandling

De allra flesta skulle hålla med om att det skulle vara omänsklig behandling för man kan ju inte kräva vad som helst av arbetslösa, inte ens om personen är fullt frisk och utan funktionsvariationer. Jag menar absolut inte att alla nyblivna arbetslösa borde bli behandlade så här utan jag vill bara belysa det orimliga i hur de flesta utförsäkrade behandlas när de blir ifrågasatta och tvingas provjobba trots att det är skadligt för dem. Ingen förtjänar den behandlingen!

Kan hända vem som helst

Blir man utförsäkrad och hamnar hos socialtjänsten handlar inte om att man är lat, arbetsovillig eller saknar motivation utan det handlar endast om politiska beslut. Hade inte regeringen lättat på a-kassereglerna under pandemikrisen, hade en genomsnittssvensk kunnat hamna där. Det handlar inte om lathet och arbetsskygghet, det handlar om otur!

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Alla har tydligen inte samma värde

Det finns något som provocerar mig oerhört under dessa coronatider, nämligen det faktum att många har blivit av med sina jobb och plötsligt blivit arbetslösa och snart kommer att stå utan försörjning om de inte varit med i A-kassan tillräckligt länge. Och därför har regeringen lättat på A-kassevillkoren så att även nya medlemmar som ansluter sig till A-kassan nu kommer att få pengar från kassan om de skulle bli arbetslösa under coronakrisen. Som motivering har anförts att alla dessa arbetslösa annars skulle hamna hos socialtjänsten.

Utförsäkringarna ses som självklara

Jag tycker att det är bra att regeringen tänker på människor vars jobb står i fara, men det som irriterar mig är att inte arbetsoförmögna personer med sjukdomar och funktionsvariationer verkar ha samma värde. Regeringen har länge sett det som självklart att dessa personer trots giltigt läkarutlåtande ska ansöka om socialbidrag när de blir utförsäkrade från Försäkringskassan. Dessa utförsäkringar som pågått sedan 2008 ses som självklara idag, och detta trots att funktionsvariationer och sjukdomar ofta medför extrakostnader för individen.

Många har tvingats sälja allt

Följaktligen har många med livslånga funktionsvariationer tvingats leva på socialbidrag under väldigt långa tidsperioder utan någon förändring i sikte eftersom dessa personer har vetat om att de alltid kommer att sakna arbetsförmåga. Självklart har de tvingats använda upp sina sparpengar samt sälja alla sina fonder innan det varit aktuellt med socialbidrag. Har de haft sambo har de inte fått något socialbidrag utan tvingats leva helt på sambon. Och vissa har tvingats sälja sina bostadsrätter och leva upp pengarna som ett villkor för att få socialbidrag!

Människor med funktionsvariationer förväntas stå ut

Men nu när människor utan funktionsvariationer och sjukdomar tillfälligt riskerar att förbli utan fast inkomst ska A-kassereglerna plötsligt ändras till deras fördel! Och detta trots att det finns personer som medvetet valt att avstå från A kassan eftersom de inte haft lust att betala avgiften år efter år. Men inte ska väl vanliga människor behöva sälja sina fonder och bostadsrätter, leva på sina partners och bli urfattiga, tänk vad orimligt det hade varit! Människor med funktionsvariationer är däremot av en annan ”sort” och får stå ut med det. Eller?

Krisen kommer nog vara övergående

Och detta alltså trots att coronakrisen förmodligen kommer att vara ytterst övergående samtidigt som många sjuka och funktionsnedsatta som tvingats sälja allt de äger och leva på sina partners har vetat om att de aldrig kommer att kunna få det bättre. Alla friska människor som skulle hamnat hos socialtjänsten p.g.a. en ekonomisk kris hade bara förmodligen behövt leva på socialbidrag ytterst tillfälligt, inte alls år efter år vilket däremot varit fallet med många med funktionsvariationer och sjukdomar.

Många skulle varit i samma sits

Sedan finns det också en annan viktig skillnad mellan personer med funktionsvariationer och sjukdomar och friska arbetslösa, nämligen att de förstnämnda ofta blir väldigt ensamma och exkluderade när de hamnar hos socialen. De måste ju se hur alla andra runt omkring dem lyxkonsumerar medan de själva inte ens kan unna sig en kopp kaffe. Om många arbetsföra svenskar skulle hamnat hos socialtjänsten samtidigt under coronakrisen, hade många varit i samma sits och de hade inte varit lika ensamma med sitt ekonomiska utanförskap.

Unnar alla A-kassa

Observera att jag inte ifrågasätter det faktum att de flesta arbetslösa personer kommer att få A-kassa under coronakrisen trots kort medlemskap i A-kassan. Det unnar jag dem! Jag ifrågasätter endast det faktum att inte personer med funktionsvariationer och sjukdomar har samma rätt till en dräglig ekonomisk tillvaro. Jag vill absolut inte att de arbetsföras A-kassa tas ifrån dem, men däremot vill jag att de omänskliga utförsäkringar som personer med funktionsvariationer och sjukdomar drabbas av ska upphöra omedelbart.

Kräver en förändring

Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Men jag borde väl ha fattat för länge sen att människor har olika värde. När coronakrisen är över så hoppas jag verkligen att regeringen tänker efter och inför ekonomisk trygghet även till de allra mest utsatta i samhället!

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Därför blir den nya höjningen av bostadstillägget orättvis

Bostadstillägg är ett tillägg som bland annat många med Aspergers syndrom och autism uppbär för att delvis täcka upp sina boendekostnader. Enligt Försäkringskassan kan man som ensamstående få maximalt 5220 kronor i månaden, vilket motsvarar 96% av boendekostnaden för en hyra på upp till 5000 kronor, och 70% av boendeostnaden mellan 5000 och 6000 kronor.

Bostadstillägget räcker inte långt

Hyresnivåerna höjs ständigt, och speciellt i Stockholmsområdet är det svårt att hitta en hyreslägenhet som har en hyra på mellan 5000 och 5600 kronor. För 10 år sedan var det fullt möjligt men är idag nästintill omöjligt. Bostadskön blir längre och längre och de köande måste liksom ta det de får. Och ofta går det att få de dyra nyproduktionslägenheterna betydligt snabbare via bostadskön än billiga hyresrätter. Bostadstillägget räcker därför inte långt.

Det blir en höjning efter årsskiftet..

Beslutsfattarna har insett problemet och kommer från och med årsskiftet höja nivån av bostadstillägget för pensionärer: Maxnivån i bostadstillägget kommer att höjas till hela 7000 kronor! Vilket är helt rätt: På grund av den nya Stockholmshyran som kommer att införas i Stockholm kommer boendekostnaderna under de närmaste åren öka för många stockholmare med upp till 1500 kronor i månaden utöver de sedesvanliga årliga hyreshöjningarna.

…som tyvärr inte kommer att omfatta personer med aktivitets- och sjukersättning

Problemet? Personer som uppbär aktivitets- eller sjukersättning kommer inte få ta del av det höjda bostadstillägget utan höjningen kommer endast gälla ålderspensionärer. Och detta alltså trots att det är troligare att en ung person står utan bostad och tvingas ta en dyr andrahandslägenhet än att en äldre person tvingas till det. Många äldre har ju redan bostad och tvingas därför inte tacka ja till vilken dyr andrahandslägenhet som helst.

Många funktionsnedsatta har sämre ekonomi

Därutöver betalar många med aktivitets- och sjukersättning, enligt skribenten, högre skatt på samma inkomstnivå än vad ålderspensionärer gör. Dessutom har vissa ställen rabatter för ålderspensionärer men inte för de som uppbär aktivitets- eller sjukersättning. Jag missunnar absolut inte ålderspensionärerna höjningen men anser att den även borde gälla människor som uppbär aktivitets- eller sjukersättning.

Stör mig på de som tycker att det nya systemet är rättvist

Det allra värsta är att det finns människor som tycker att detta är precis rätt. Jag har träffat människor som tycker att äldre har slitit under sina liv och att de därför förtjänar mer pengar än personer med funktionsnedsättningar som oftast ”inte har gjort något för att bidra till samhället”. Jag blir mycket irriterad när jag får ta del av sådana åsikter!

Det nya systemet kommer att vara orättvist och diskriminerande

Om vi nu bortser från det faktum att inte alla ålderspensionärer har arbetat under sina liv (vissa har t.ex. varit hemmafruar) så måste vi komma ihåg att ingen väljer att födas med funktionsnedsättning. Att många med sjukersättning inte arbetar beror dessutom på att arbetsmarknaden inte är tillräckligt anpassad, och det är den bristande tillgängligheten som gör att många tvingas sitta hemma. Det nya systemet kommer därför vara ännu mer orättvist!

Sluta diskriminera oss med funktionsvariationer!

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Därför var jag inte med i förra veckans jobbmöte

I fredags var det dags igen för ett gemensamt möte för oss på Misa Kompetens. Vi brukar träffas minst en gång i månaden, men ibland två eller tre. Dessa dagar brukar börja kl 8:30 med gemensam frukost och sluta sent på eftermiddagen. Jag har däremot fått en specialtillåtelse att åka hem redan efter lunch eftersom jag har mycket svårt för att orka sitta med på sociala träffar åtta timmar i sträck.

Träffen skulle undantagsvis vara på eftermiddagen

Men i fredags skulle det bli annorlunda: mitt arbetsbiträde skrev till mig att träffen skulle börja kl 12:30 med en gemensam lunch och sedan pågå under eftermiddagen. Jag blev tveksam för jag har haft väldigt mycket den senaste tiden: Förrförra veckan hade jag ju firat Misas 25-årskalas två dagar i rad, och i tisdags var jag i Västerås och föreläste. Jag var fortfarande ganska så slut efter 25-årsfirandet och blev tveksam till att jag skulle klara av att vara med.

Har lättare för att hantera morgonmöten

Hade mötet förlagts på morgonen, hade det varit lite lättare för mig att delta. Men jag är väldigt känslig för blått ljus senare på dagen, och på sådana här möten brukar det ju visas Powerpoint. Inte ens mina glasögon som filtrerar bort blått ljus tar bort allt. Skulle jag utsättas för det sent på eftermiddagen skulle det finnas en överhängande risk att jag inte skulle kunna sova följande natt. Och efter att utsätta mig för sociala sammanhang behöver jag sömnen mer än någonsin, och speciellt nu efter 25-årskalaset.

Försöker undvika blått ljus vid fel tid på dygnet

I min vardag är jag väldigt försiktig så att jag kan undvika blått ljus efter lunch. Jag besöker matbutiker och bibliotek endast på förmiddagarna. Mina data- och mobilskärmar är så röda och mörka att SJ-konduktörerna klagar på att deras apparater inte klarar av att läsa av mina E -biljetter. När jag fikar på Espresso House, är det svårt för mig att betala med deras app för deras apparater klarar inte alltid av att läsa av min mörka mobilskärm.

Måste göra undantag på eftermiddags- och kvällsföreläsningar

När jag har eftermiddags- och kvällsföreläsningar måste jag däremot göra undantag och utsätta mig för blått ljus ändå, men att hantera en natt med usel sömn är mer hanterbart för mig än att göra det regelbundet. Dessutom tar inte föreläsningar speciellt mycket energi av mig, och därför är det inte lika viktigt för mig att kunna sova efter en föreläsning som det är efter ett jobbmöte även om jag inte kan utsätta mig för kvällsföreläsningar alltför ofta.

Behöver all återhämtning jag kan få efter sociala tillställningar

Efter ett jobbmöte är jag totalt beroende av sömn. Jag kan absolut tänka mig att föreläsa sent på dagen någon enstaka gång, men däremot klarar jag inte av jobbmöten och andra ansträngande aktiviteter senare på dagen om det innebär att jag utsätter mig för blått ljus. Ju mer energikrävande en aktivitet är och ju mer jag har haft under senaste tiden, desto mer beroende är jag av sömnen.

Jag fick skippa mötet

Jag slängde iväg ett mejl till mitt arbetsbiträde Mimmi och förklarade situationen. Hon svarade att det var helt okej om jag skulle stanna hemma från jobbmötet. Hon tyckte att det var jättebra att jag sa till, och hon ifrågasatte inte alls varför jag alldeles nyligen kunde föreläsa på eftermiddagen i Västerås men inte kan vara med i ett jobbmöte på eftermiddagstid. Det var riktigt skönt!

Beror inte på bristande vilja

Om en arbetstagare med Aspergers syndrom eller autism klarar av en viss uppgift eller ett intryck i en situation men inte i en annan beror det sällan på bristande vilja. Oftast är det omständigheterna runt omkring som gör att det ibland kan vara svårt att hantera vissa saker samtidigt som det går utmärkt i andra situationer! När vi utsätts för saker som tar energi behöver vi ännu större anpassningar.

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Ibland behövs extraanpassningar på arbetsplatser

I fredags var det dags att fortsätta fira Misa, och firandet hade ju startat i torsdags. Men jag stannade endast till lunch båda dagarna medan alla andra hade stannat hela dagarna. Jag var chockad av att höra att vissa hade stannat kvar till halv ett på natten i torsdags men ändå dykt upp på firandet i fredags morse! Jag hade aldrig kunnat göra så, inte ens undantagsvis. Då hade jag kollapsat.

Sociala tillställningar kan vara en utmaning

Sådana här sociala tillställningar kan vara en utmaning för vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism, inte minst för mig. Vissa aspergare tycker att det är riktigt roligt att vara med men blir helt slut efteråt, medan andra, bland annat jag själv, har riktigt svårt för det även för stunden.

Därför hade jag kommit överens med mitt arbetsbiträde om att jag endast skulle vara med halva dagar. På det sättet skulle jag visa mig engagerad och uppmärksamma MIsa men samtidigt slippa vara med lika mycket som mina arbetskamrater.

Jag var totalt borta

Som jag skrev om i fredagens blogginlägg hade vi haft föreläsningar i torsdags, och 95% av det som sades hade gått mig totalt förbi. När torsdagens föreläsare tog en paus och alla åhörare började prata med varandra, satt jag där som ett frågetecken. Vad hände? Eftersom jag inte hade klarat av att lyssna alls, hade jag inte förstått att hon hade sagt att vi skulle diskutera vissa frågor i grupp. Förståeligt nog visste jag inte ens vilka frågor det var vi skulle diskutera.

Klarar inte av att lyssna på föreläsningar

Faktum är att jag har mycket, mycket svårt för att ta in information auditivt, det vill säga genom att lyssna. För att jag ska kunna ta in information krävs att jag ska läsa en text för mig själv hemma utan intryck. Det är otänkbart för mig att lära mig något i en sal med mycket folk, då stänger min hjärna totalt av.

Därför ger inte föreläsningar mig någonting i inlärningssyfte. Om jag är med handlar det endast om att jag vill visa mig engagerad. Hur tokigt det än låter klarar jag av att föreläsa själv men däremot inte lyssna på andras föreläsningar.

Vaknade mitt i natten

Natten mellan i torsdags och fredags vaknade jag av oro. Klockan var 3 jag och kunde inte somna om eftersom jag bara tänkte på fredagens föreläsningar. I torsdags hade jag klarat av att sitta stilla och dagdrömma under föreläsningarna, men skulle jag klara av det på fredagen med?

Jag kände mer och mer att jag inte skulle göra det. Hela min kropp skrek: ”Nej nej nej, jag kommer inte orka vara med på dagens föreläsningar.” Samtidigt har jag svårt för att sjukskriva mig när jag inte är sjuk utan det är endast aktiviteterna jag inte klarar av.

Slängde iväg ett mejl till arbetsbiträdet

Trots att klockan var mitt i natten, slängde jag iväg ett mejl till mitt arbetsbiträde för att förklara läget. Jag skrev att jag kunde dyka upp på firandet men inte vara bland folk och absolut inte vara med på någon aktivitet, inte ens på föreläsningarna. Precis som alltid reagerade hon med förståelse och svarade att det var helt okej om jag ville sitta i aulan för mig själv och arbeta med bloggen. Vilken lättnad! Ångesten försvann med en gång.

Satt i hotellets aula för mig själv

Och så blev det: jag tog med min dator till firandet och satt i hotellets aula för mig själv. Ni som följt min blogg ett tag vet om att jag inte blir uttråkad när jag är för mig själv men däremot blir jag ofta uttråkad under sociala aktiviteter. Jag blev därför överhuvudtaget inte uttråkad utan tyckte att det var enormt skönt att få slippa det sociala!

När andra festdeltagare frågade mig varför jag inte var med på föreläsningarna och workshopsen, förklarade jag som det var. Det som är otroligt skönt på en arbetsplats som Misa är att ingen blir förvånad och ingen ifrågasätter. Misas värdegrund är ju att alla människor är olika.

Det finns två typer av arbetsplatser

Jag brukar säga att om man inte har fått tillräckliga anpassningar på sin arbetsplats så beror det på något av följande: 1) antingen vill inte arbetsplatsen bistå med anpassningar eller 2) så vet de inte vad arbetstagaren behöver eftersom de inte har fått informationen.

Om jag inte hade berättat för mitt arbetsbiträde hur jag kände hade ingen fått veta hur svårt det var för mig att sitta med på föreläsningarna. Därför var det jättebra att jag vågade öppna munnen och berätta för då ordnade Misa Kompetens behövliga anpassningar med en gång!

#Misa25

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Jo, vi aspergare ska visst få arbeta för lönens skull

När yrkesverksamma försöker hjälpa oss aspergare, har vissa enligt min erfarenhet en tendens att tänka svartvitt. De kan exempelvis tänka att det antingen ska vara jättejobbigt att leva med Aspergers syndrom eller autism eller så ska det enbart vara lycka och glädje. Men det behöver inte alls vara så utan ibland kan vi vara någonstans mitt emellan!

Ett exempel på en situation där många kan tänka svartvitt är arbetslivet. Vissa yrkesverksamma anser att det är något fruktansvärt fel om en aspergare inte älskar sitt arbete och tycker att det är livets största mening.

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet. Det finns många aspergare som skulle behöva sjukersättning eller en arbetsplats som är betydligt mer anpassad men inte får beviljat det, och dessa aspergare ska naturligtvis få det de behöver. De som behöver ett anpassat arbete för att orka delta i arbetslivet ska få stöd med det och de som inte orkar arbeta trots anpassningar ska självklart få sjukersättning. Det finns inget snack om saken.

Vissa aspergare trivs superbra med sina arbeten och dagliga sysselsättningar

Sedan finns det de aspergare som har lyckats hitta antingen ett anpassat arbete alternativt en daglig sysselsättning de trivs mycket bra med! Sysselsättningen är väldigt viktig för deras välmående. Dessa aspergare behöver både daglig stimulans i form av arbetsuppgifter och socialt samspel för att må bra.

Här är allt precis som det ska, och det är verkligen toppen att det finns aspergare som trivs så här bra med sina sysselsättningar! Det gör mig glad.

Vissa aspergare arbetar enbart för lönens skull

Men sedan finns det de som är någonstans mitt emellan. Jag har träffat aspergare som anser sig ha en arbetsförmåga så länge deras arbetsuppgifter är anpassade, men de vill endast arbeta för pengarnas skull, inte för sysselsättningens skull.

Dessa aspergare skulle aldrig få för sig att arbeta för skojs skull, och de skulle egentligen trivas bättre med livet utan daglig sysselsättning. Det är enbart lönen som är ett incitament för dem att fortsätta arbeta. De tycker att allt är som det ska eftersom arbetet inte gör dem sjuka och även många neurotypiker har det så här.

Alla har inte specialintressen man kan nyttja i arbetslivet

Självklart skulle det ideala vara att alla människor har ett jättemeningsfullt arbete som de älskar och som förgyller deras vardag. Men vissa aspergare har inget egentligt intresse av att arbeta, men däremot kan det finnas anpassade arbetsplatser för dem som känns någorlunda uthärdliga och inte gör dem sjuka. Vilket de själva tycker är helt okej så länge lönen är okej (sedan finns det såklart även många aspergare som måste arbeta med just sina specialintressen för att orka, men det inte de jag syftar på).

Arbetar inte även många neurotypiker för lönens skull?

Problemet är att många sådana aspergare tydligen brukar få höra från yrkesverksamma att det är något allvarligt fel och om de inte tycker att deras arbeten är ett sant nöje så borde de ansöka om sjukersättning. De får höra att ett arbete ska kännas jättemeningsfullt och förgylla livet.

När jag gör sådana här historier blir jag lite ställd. För handen i hjärtat, tycker varenda neurotypiker på allvar att arbete är ett sant nöje och lönen inte har någon betydelse? Skulle varenda neurotypiker verkligen välja att arbeta om de fick välja mellan att gå hemma och få pengar som motsvarar nivån på sjukersättning eller fortsätta arbeta med betydligt sänkt lönenivå som ligger på samma nivå som sjukersättning?

Varför borde just våra arbeten utgöra hela vårt livsinnehåll?

Visst, jag känner neurotypiker som verkligen älskar sina arbeten. Men jag känner även många som säger sig arbeta enbart för lönens skull. Om dessa neurotypiker fortsätter att arbeta för att kunna få en bättre ekonomi och ålderspension, varför är det helt fel om en person med Aspergers syndrom eller autism resonerar på samma sätt? Varför måste just våra arbeten alltid vara jättemeningsfulla för oss och utgöra nästan hela vårt livsinnehåll om vi själva inte anser att det är viktigt?

Vi aspergare ska ha ett val

Jag upprepar: självklart ska alla aspergare som mår dåligt av att arbeta antingen få sjukersättning eller hjälp med att hitta ett bättre anpassat arbete. Och varje aspergare som har ett drömjobb ska få all möjlig hjälp med att kunna få det jobbet istället för att tvingas arbeta med något som inte känns lika kul.

Men om det anses vara okej för en neurotypiker att arbeta för lönens skull om personen inte har något drömjobb, varför ska vi aspergare få höra tjat om att vi borde säga upp oss eller ansöka om sjukersättning om vi själva önskar att få fortsätta arbeta för lönens skull? Varför är det så viktigt om vi anser att vår fritid är meningsfull nog och vi mår psykiskt och fysiskt bra i övrigt? Ska inte vi få välja precis som andra människor?

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Lönebidraget förlängt

Igår hade jag, min chef och mitt personliga biträde på Misa Kompetens ett möte med Arbetsförmedlingen angående förlängningen av mitt lönebidrag. Det finns tre olika typer av lönebidrag: lönebidrag för utveckling i anställning, lönebidrag för anställning och lönebidrag för trygghet i anställning. Jag blev anställd hos Misa Kompetens på hösten 2016, och under mina första år hade jag lönebidrag för anställning som är den vanligaste formen av lönebidrag. Reglerna kring detta typ av lönebidrag har ändrats genom åren, men enligt min handläggare beviljas lönebidrag för anställning i max åtta år i dagsläget.

Eftersom lönebidrag för anställning är tidsbegränsat, har det känts otryggt för mig att tänka på att mina år med lönebidraget förr eller senare kommer att ta slut. Därför blev jag otroligt glad när Arbetsförmedlingen förra hösten ändrade min lönebidragsform till trygghet i anställning! Då hade jag varit anställd hos Misa Kompetens i endast två år, vilket innebär att min dåvarande handläggare egentligen inte hade behövt bevilja mig en trygghetsanställning vid det laget. Men förmodligen hade hon kommit fram till beslutet eftersom det är ett välkänt faktum att Aspergers syndrom inte kan botas. Mina svårigheter kommer ju att bestå, och därför skulle det vara dumt av Arbetsförmedlingen att tro att jag om åtta år plötsligt skulle förvandlas till en neurotypiker som inte behöver några som helst anpassningar i arbetslivet. Annat hade det varit om jag hade haft en botbar sjukdom, men jag har ju en medfödd funktionsvariation!

Några av er kanske vet om att det kommer att ske enorma förändringar hos Arbetsförmedlingen i närtid: en del av Arbetsförmedlingens verksamhet kommer att läggas ner och de kommer endast ha en tredjedel av de resurser som de har idag. Jag har varit orolig för hur förändringarna kommer att påverka autisternas möjligheter till lönebidrag. Taket för lönebidrag kommer att höjas nästa år, men jag har funderat på om de andra nedskärningarna kommer att leda till att det kommer att bli svårare för arbetsgivare att få lönebidrag beviljat. Jag frågade handläggaren, och han menade att det i dagsläget inte ser ut som att det kommer att ske några förändringar kring vilka som kommer att omfattas av rätten till lönebidrag. Så jag får helt enkelt hoppas på att han har rätt! Det hade ju varit katastrofalt för oss autister om det hade blivit lika svårt att få lönebidrag som det är att få sjukersättning. Men troligen kommer inte kraven för att få lönebidrag höjas sa min handläggare! Det är tur det 🙂

Handläggaren frågade mig om jag var med i facket. Det är jag inte, men samtidigt har jag inte ansett det vara nödvändigt i och med att det är just Misa Kompetens jag är anställd hos. Facket hjälper ju en ifall man skulle bli orättvist behandlad av sin arbetsgivare, men Misa Kompetens är en väldigt speciell arbetsplats: de håller utbildningar om bland annat inkludering och delaktighet på arbetsmarknaden för personer med funktionsvariationer (Supported Employment), så därför hade det varit konstigt om Misa Kompetens skulle diskriminera mig för min Aspergers syndrom eller behandla mig orättvis på något annat vis! Det skulle aldrig hända för både Misa AB och Misa Kompetens arbetar aktivt för att personer med funktionsvariationer ska få det så bra som möjligt i arbetslivet. Redan innan jag blev anställd hos Misa Kompetens kände jag på mig att de skulle ha en bra människosyn och jag hade rätt: de har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det så bra som möjligt och trivas hos dem.

Jag fick lönebidrag beviljat för två år till! Så nästa gång kommer jag träffa handläggaren på hösten 2021. Hittills har jag endast fått lönebidrag för ett år i taget så det känns otroligt skönt att det den här gången kommer att dröja i två år innan jag behöver oroa mig för ett nytt beslut!

Dela:
Kategorier
Arbete och sjukersättning

Nej, alla vill inte arbeta eller ta semester

När vi människor skapar sanningar om vad man anses behöva för att uppnå ett bra och meningsfullt liv, skapas dessa utifrån normen. Är det så att någonting är speciellt viktigt för många människor i den aktuella kulturen och tidsepoken, skapas en vedertagen sanning om att alla människor behöver detta för att må bra. I Sverige anses exempelvis semester- och utlandsresor vara en standard, och därför tycker många att utlandsresor behövs för återhämtning och välmående. När jag däremot har samtalat med folk från helt andra kulturer där det inte alls är standard att resa utomlands och där majoriteten inte ens äger ett pass, kan dessa människor bli förvånade och undra varför man skulle bli lycklig av att åka utomlands när jag berättar hur vi skandinaver ser på utlandsresor. De förstår inte alls varför våra medier skriver att det är synd om barn som aldrig får resa bort från sin hemstad.

I vår kultur finns det även väldigt många vedertagna sanningar om arbete. I vissa länder som jag besökt tycker många kvinnor synd om oss skandinaviska kvinnor eftersom vi förväntas arbeta. Kvinnans plats är ju i hemmet för att ta hand om hushållet och barnen, det är äkta lycka för kvinnan enligt dessa människor. Tvingas en kvinna lämna sina barn i förskolan och arbeta, blir kvinnan olycklig, resonerar dessa kvinnor för det anses vara mycket roligare att vara hemma och göra hemsysslor. I Sverige är vi däremot av en helt annan uppfattning. Här tycker vi synd om hemmafruar eftersom vi anser att städning, matlagning och barnskötsel är tråkiga och meningslösa göromål. Alla behöver ett arbete för att må bra och för att skapa meningsfullhet i tillvaron, resonerar vi.

En annan vedertagen sanning om arbete vi har är att gemenskapen med kollegorna ger alla människor meningsfullhet i livet. Enligt denna sanning behöver alla människor sociala kontakter utanför hemmet, och därför är det otroligt viktigt med arbetskamrater. För att syssla med sina intressen för sig själv hemma anses inte ge samma meningsfullhet i livet utan då tros man bli deprimerad. Men trots att arbete anses vara väldigt viktigt, anses det vara minst lika viktigt med semester minst en gång om året. Står någon helt utanför arbetsmarknaden tror många att det finns en risk för uppkomst av psykisk ohälsa, men på samma sätt anses det inte heller vara bra för psyket att arbeta helt utan semester. Enligt våra vedertagna referensramar anses vi människor behöva variation i form av både arbete och semester.

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man mycket väl tillhöra den skaran människor som inte har samma behov som majoriteten. Vissa av oss autister har inget behov av att arbeta alls utanför hemmet för att må psykiskt bra utan det kan tvärtom vara så att vissa av oss mår dåligt även om man endast arbetar deltid. Har man inte ett lika stort socialt behov som de flesta andra människor, kan många till och med tycka att det är jobbigt med kollegor. Samtidigt finns det även autister som gillar att arbeta så mycket att de inte vill ha semester alls. Semester skulle bara medföra ångest för dessa autister eftersom det innebär ett avbrott från rutiner. Till och med Socialstyrelsen rekommenderar att den som inte vill ta semester från daglig verksamhet ska erbjudas ett alternativ under semesterstängningar. Vilket visar tydligt att alla inte vill ha ett avbrott från dagliga rutiner.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som antingen inte vill ha någon daglig sysselsättning alls eller som arbetar på heltid året om utan semester, behöver du inte vara orolig! Om autisten säger sig må bra och vara nöjd med livet, är allt som det ska. Vissa människor har helt enkelt behov som skiljer sig från normen!

Dela: