Kategorier
Begränsade intressen och rutiner

Aktivitetsbegränsning enligt ICF måste inte vara ett problem

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Ibland blir jag bara så trött på hur beslutsfattare, kommuner och regioner resonerar. Enligt min erfarenhet är det inte ovanligt att när man inte passar in i mallen för vad som anses vara ”normalt” så förmodas man ha dålig livskvalitet.

Behöver hjälpmedel på jobbet

Jag har en medfödd sjukdom som kräver hjälpmedel på mitt jobb. Jag kommer inte skriva vilken sjukdom och vilken typ av hjälpmedel för det har ingen betydelse: det har ingen relevans till autism och hjälpmedlet är inte heller någonting som förskrivs p g a npf. Sjukdomen är inte heller farlig på något sätt så ni behöver inte oroa er! 🙂 Men för att jag ska kunna genomföra mitt jobb på ett bra sätt behövs hjälpmedlet.

Jag har autism

Jag ansökte nyligen om att få vissa justeringar på mitt hjälpmedel. Men det visade sig att det inte var helt enkelt för Region Stockholm behövde mer information. Bland annat ville de veta om hjälpmedlet ger mig stor förbättring vad gäller min möjlighet att ”genomföra och bibehålla aktivitet och vara delaktig i samhället”. Dessutom ville de veta hur mycket min livskvalitet förbättras tack vare hjälpmedlet. Frågan om livskvalitet kan jag förstå, men resten liksom?! Hallå? Vilka aktiviteter då? Jag har ju autism och uppfyller i stort sett kriterierna ”avsaknad av intresse för jämnåriga” och ”starkt begränsade, fixerade intressen.”

Saknar intresse för många aktiviteter

Visst kan sjukdomen medföra begränsade möjligheter till vissa aktiviteter vilket många neurotypiker säkert skulle uppleva som begränsande, men för mig är det inte nödvändigtvis något negativt: jag saknar nämligen intresse för väldigt många aktiviteter! Som ni vet vill jag absolut inte bli inkluderad och delaktig på det sätt som förväntas. Skulle jag i framtiden ha en oförstående arbetsgivare som ständigt tvingar mig att delta i möten och sociala aktiviteter på jobbet och inte accepterar autismen som en ursäkt för att slippa skulle jag kunna testa att tacka nej till hjälpmedlet och använda denna sjukdom som en ”ursäkt” för att inte delta.

Texten fortsätter längre ner på sidan.

ANNONS

Reklam för Paula Tillis bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom.

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Jobbar inte för att vara delaktig

Eftersom varken ”aktivitet” eller ”delaktighet” är mina mål och min sjukdom inte begränsar mina möjligheter att utöva mina specialintressen så som blåbärsplockning ligger det inte i mitt intresse att uppnå delaktighet i samhällslivet. Jag behöver hjälpmedlet på mitt nuvarande jobb, och jobbet behöver jag eftersom jag måste försörja mig i och med att jag inte har sjukersättning. Och trots att jag gillar mitt jobb jobbar jag absolut inte för att vara ”delaktig i samhället”. Jag hade aktivitetsersättning förut och mitt liv var bra på den tiden också!

Ser stora problem med ICF

Jag förstår ju att Region Stockholm utgår från ICF när de fokuserar på delaktighet och aktivitetsbegränsning, men som jag har skrivit tidigare ser jag stora problem med att systematiskt tillämpa ICF på oss med autism. ICF-manualen fokuserar på personens beteende (t.ex. aktiviteter, delaktighet o s v ) men bortser helt från hens preferenser! Jag ogillar att begreppen ”aktivitetsbegränsning” och ”delaktighet” används utan att specificera att personen själv bör vilja delta i aktiviteterna och att aktivitetsbegränsning inte bör ses som någon begränsning alls om personen själv saknar en önskan att delta. I mitt fall borde aktivitetsbegränsning innebära att jag är hindrad från att plocka blåbär!

Livskvalitet borde vara viktigast

Jag inser förstås att jag bara bör svara: ”ja, min delaktighet ökar och min aktivitetsbegränsning minskar tack vare hjälpmedlet”. Det är enklast så och Region Stockholm kommer att bli nöjd. Men jag ser ett större problem med ICF: så som jag ser det förmedlar manualen för oss autister att vi förväntas vara delaktiga på ett neurotypiskt sätt. Vad spelar det för roll hur aktiva och delaktiga vi är om vi upplever god livskvalitet?

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

6 svar på ”Aktivitetsbegränsning enligt ICF måste inte vara ett problem”

Underbart, Paula, UNDERBART! 👏👏👏 När ska ovanämnda tillgodogöra sig denna kunskap?
Kunskapsnivån är skrämmande låg och stökar till i många människors liv, de stjälper istället för hjälper.
Vi har rätt att ställa högre krav på de ”välutbildade” människor som fattar beslut och de verksamheter våra skattepengar används till.
Kunskap måste tillföras!

Ja, exakt!! 🙂 Egentligen förstår jag ju att delaktighet egentligen var menad för att vara något bra. Vi vill ju inte att samhället ska bli som det var för flera decennier sedan då funktionsnedsatta och människor med psykiska sjukdomar exkluderades mot sin vilja och placerades på institutioner.

Felet är dock att man numera har kommit att anse att alla med olika typer av funktionsnedsättningar är likadana och har samma behov. I vissa funktionsnedsättningar kan det ju ingå att man INTE är som de flesta andra. Precis som du skriver saknas det kunskap!

Svara

Min kära mamma brukade säga till mig när hon levde att ”det finns många sätt att leva sitt liv på”. Precis som du skriver har det blivit så att alla funktionsnedsatta förväntas ha samma behov. Såklart är det inte så. Alla är vi unika men i synnerhet är NPF en mycket heterogen grupp. Neurotypikerna tar sig minsann tolkningsföreträde i frågor som de borde vara extra lyhörda i! 😉

Så bra sagt av din mamma! Vilken klok kvinna! Tyvärr finns det alltför många som tänker: ”det finns många sätt att leva sitt liv på så länge man inte gör ett val som avviker alltför mycket från normen.”

Svara

Ja, att följa normen är ju alltid det viktigaste som bekant… Att gå med strömmen. Att vara ett får i flocken. Allt annat är konstigt, onormalt, onaturligt och synonymt med att bli ensam, utstött, mobbad och utsatt för fördomar och okunskap. Så har det alltid varit med mänskligheten sen tidernas begynnelse och kommer nog tyvärr alltid vara så också.

Precis, och därför behövs kunskap! Jag tycker att det är underbart när jag får åhörarna på mina föreläsningar att reflektera och förstå att lycka och god livskvalitet kan betyda olika saker för olika människor. Många tycker att det är intressanta insikter!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *