Kategorier
Autism under barndom och skolan

Sluta uppfostra autistiska barn till ja-sägare

När jag föreläser om autism frågar föräldrar och lärare mig ibland hur de skulle kunna hjälpa autistiska barn så att de lär sig att stå upp för sig själva. Vi som har Aspergers syndrom eller autism har nämligen ofta svårt med detta. och därför är det många som undrar om de skulle kunna göra något för att höja vår självkänsla så att vi inte blir för snälla och utnyttjas av andra.

Vi uppfostras till att säga ja

Det finns faktiskt något som kan underlätta väldigt mycket: att lära barnet att säga nej! Om ett autistiskt barn inte uppmuntras till att säga nej till aktiviteter som det mår dåligt av riskerar det att få negativa följder senare i livet. Vi är förvånansvärt många vuxna autister som blivit uppfostrade till att säga ja till det mesta och följaktligen blivit sjuka av att ha levt efter andras vilja. Och jo, jag vet vad du tänker: att det är många som har uppfostrats till att bli för snälla och att problemet inte har specifikt med autism att göra. Men skillnaden är att autism medför specialbehov och att vi därför mår dåligt av betydligt fler vardagliga saker än genomsnittsmänniskan. Om vi inte vågar säga ifrån när någon exempelvis vill skaka hand med oss mår vi väldigt dåligt. Därför utgör vi en sårbar grupp.

En autist kan behöva säga nej till mycket

Felet som många gör är att de inte tänker på att ett autistiskt barn inte nödvändigtvis mår bra av det som andra barn mår bra av eftersom autism innebär vissa utmaningar. Och eftersom både miljön, kraven och aktiviteterna brukar vara anpassade efter majoritetsnormen kan ett autistiskt barn behöva säga nej till väldigt mycket: maten som bjuds på kan var så äcklig att barnet får kväljningar av att äta den, ljudnivån kan vara för hög och ljuset för starkt, barnet vill kanske vara ensamt istället för att leka med andra barn osv.

Vi tillåts inte säga nej till allt

Problemet är att autistiska barn ofta uppmuntras till att endast nej till saker som majoriteten av barn förväntas säga nej till. Många får höra: ”Åh, vad duktigt av dig att våga säga nej till den främmande gubben som ville locka dig in i sin bil” eller ”Vad bra att du säger nej till att ge alla dina veckopengar till grannbarnet. Hen försöker utnyttja dig men tack och lov är du klok och säger ifrån.” Men i nästa andetag kan samme vuxne säga: ”Varför säger du nej till att skaka hand med farbrorn/vägrar vara med i den gemensamma leken? Alla andra är ju med. Varför ska du alltid krångla?”

Slutade säga nej

Själv fick jag kritik när jag som barn sa nej till saker som jag mådde dåligt av. I början vågade jag faktiskt säga nej till att spendera rasterna med mina klasskamrater och hoppa hopprep, leka kurragömma eller spela bollspel med dem. Istället spenderade jag rasterna för mig själv. För jo, jag mådde faktiskt dåligt av gemensamma lekar och tyckte inte alls om dem men däremot trivdes jag för mig själv! Men jag fick mycket kritik när jag sa nej till sociala aktiviteter och lärde mig att jag inte har rätten att säga nej. Därför började så småningom säga ja till allt. Jag orkade nämligen inte med kritiken och kommentarerna i stil med: ”Men varför ska du alltid vara så här jobbig? Titta på alla andra barn, de leker ju med varandra. Det är inte bra att du är ensam.”

Fick gå i terapi

Så småningom växte jag upp till en vuxen som sa ja till det mesta och gjorde allt för att behaga andra även om jag avskydde minst 95% av de aktiviteter jag hade sagt ja till. Men hur kunde jag ha sagt nej? Eftersom budskapet jag fick som barn var: ”Det är endast okej att säga nej till aktiviteter som majoritetsnormen säger nej till, men det är inte okej att vara autistisk och ha egna preferenser” så levde jag därefter. Det krävdes mångårig terapi tills jag förstod att det även är okej att säga nej till saker och aktiviteter som de flesta andra människor skulle säga ja till.

Finns inget mellanting

Du som möter autistiska barn bör fundera på vad du gör för att uppmuntra självkänsla. Tutar du i barnet att det är okej att säga nej men samtidigt visar din besvikelse när barnet säger nej till att vara med på fester/lekar eller inte vill ge mormor en kram? Reagerar du negativt när barnet uttrycker att det vill leka självt på rasterna istället för att umgås med klasskamraterna? Isåfall kommer barnet aldrig att tro att du menar allvar när du säger att det är okej att säga nej. Antingen är det okej att säga nej till aktiviteter som får en att må dåligt eller så är det inte det! Något mellanting finns inte. Det går inte att säga: ”Det är okej att du säger nej till A men inte till B”.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Mitt autistiska barn far illa i skolan, vad göra?

Ibland får jag mejl från föräldrar till autistiska barn som skriver att deras autistiska barn far illa i skolan men att skolan vägrar åtgärda bristerna. Många som skriver till mig är desperata och frågar mig om råd. I dagens blogginlägg kommer jag ta upp de vanligaste skolproblemen och beskriva vad du kan göra om du anser att ditt barns skola åsidosätter sina lagstadgade skyldigheter.

1. Skolan vägrar göra anpassningar

En inte helt ovanlig situation är att skolan vägrar att genomföra tillräckliga och relevanta anpassningar. Kanske har skolan gjort vissa anpassningar men inte i tillräcklig omfattning. Skolan kan t.ex. ha gått med på att låta barnet sitta inomhus på rasterna men däremot har de vägrat befria att barnet från grupparbeten. Bristande tillgänglighet utgör numera diskriminering enligt diskrimineringslagens mening, och enligt 1 kap. 3§ tredje punkt diskrimineringslagen måste skäliga anpassningsåtgärder genomföras. Anser du att ditt barns skola har struntat i diskrimineringslagens stadganden kan du anmäla dem till DO. Skulle inte DO ta an sig fallet kan du stämma skolan på egen hand.

2. Barnet blir mobbat

Mobbning omnämns inte i lagtexterna alls utan klassas som trakasserier eller kränkande behandling. Blir ditt barn mobbat utan att det kan härledas till någon av diskrimineringsgrunderna blir det utsatt för kränkande behandling, och det är här skollagen träder in. Rektorn och huvudmannen är enligt skollagen skyldiga att agera om ditt barn blir utsatt för kränkande behandling. Dessutom står det stadgat i skollagen att skolpersonalen är skyldig att vidta åtgärder för att motverka, förhindra och förebygga kränkande behandling. Har du anmält till skolan att ditt barn blir utsatt för kränkande behandling och anser att skolan underlåter sina plikter kan du anmäla dem till BEO.

3. Barnet blir utsatt för trakasserier

Blir ditt barn mobbat och mobbningen kan härledas till barnets autism (som t.ex. när klasskamraterna t.ex. skrattar åt barnet för att bete sig socialt klumpigt eller ha svårt för gympan) så blir det utsatt för trakasserier i diskrimineringslagens mening. Detta anser lagstiftarna är snäppet värre än att bli utsatt för kränkande behandling. Skolan är skyldig att motverka, förhindra och förebygga trakasserier i skolan och bedriva ett systematiskt likabehandlingsarbete för att förhindra att trakasserier uppstår. Blir ditt barn mobbat för sin autism och du anser att skolan brister i sitt likabehandlingsarbete och struntar i att åtgärda mobbningen kan du anmäla dem till DO.

Kränkande behandling vs trakasserier

Som du kanske förstod så är kränkande behandling inte samma i lagens mening som trakasserier. Olika typer av mobbning regleras alltså i två olika lagar: skollagen respektive diskrimineringslagen. Blir ett barn mobbat för att vara överviktigt eller i klasskamraternas tycke fult, blir det utsatt för kränkande behandling. Blir ett barn däremot mobbat för att bära glasögon eller besöka en synagoga på lördagarna blir det utsatt för trakasserier. Detta för att kön, könsidentitet eller -uttryck, sexuell läggning, religion, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och ålder utgör de sju diskrimineringsgrunderna, och närsynthet klassas som en funktionsnedsättning.

Att stämma skolan på egen hand

På grund av ett mycket stort antal anmälningar saknar DO praktisk möjlighet att inleda en tillsyn vid varje anmält fall eller driva vartenda ärende till domstol. Faktum är att DO endast driver ett ytterst få antal ärenden om året till domstol, och detta i syfte att skapa prejudikat. Om DO inte skulle ha möjlighet att agera kan du alltid stämma skolan på egen hand. Dock är det isåfall bra att du först går igenom tidigare rättsfall så att du får koll på vilka typer av brister som domstolen har bedömt som diskriminering och får förståelse för vad som klassas som ”skäliga anpassningsåtgärder” i diskrimineringslagens mening. Detta för att undvika en kostsam rättsprocess.

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Sluta skuldbelägga mobbningsoffret

Det är inte ovanligt att autistiska barn blir mobbade. Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att bland barn med autism som är mellan 4 och 17 år så är det minst fyra gånger vanligare att råka ut för mobbing än bland neurotypiska jämnåriga. Själv blev jag mobbad från förskolan till 9:an. Mobbingen var som grövst i låg- och mellanstadiet och var både fysisk och psykisk. Jag blev inte mobbad av några enstaka personer utan utfryst av nästan hela klassen: när jag exempelvis dök upp i matsalen så flyttade mina klasskamrater till ett annat bord. På gymnasiet slutade mobbningen tvärt.

Definition av mobbning har skiftat genom åren

Mobbning är en term som började användas i slutet av 1960-talet. Definitionen av begreppet har skiftat genom åren. Det finns därmed ingen exakt definition om vad mobbning är utan det som vi kallar för mobbing idag klassades inte som mobbing på 1970-talet, och det är inte omöjligt att vi kommer att ha en helt annan definition i framtiden. På 1980-talets Finland ansågs det inte vara så farligt att mina klasskamrater flyttade på sig när jag dök upp och att de frös ut mig, men däremot reagerade lärarna och lade sig i varje gång de såg mina klasskamrater spotta på mig eller stjäla min mössa på rasterna och springa iväg med den.

Forskarna är inte överens

Forskare från olika discipliner har kommit till olika slutsatser om mobbning eftersom alla forskar fenomenet ur sina egna forskningstraditioner. Det finns ingen konsensus bland forskarna om vad mobbing är, liksom inte heller vad som orsakar fenomenet. Ingen forskare har heller kunnat bevisa vilken antimobbningsstrategi som är den mest effektiva vilket har fått till följd att olika skolor använder helt olika metoder för att bekämpa problemet. Enligt dagens ideal har många privatpersoner den moraliska åsikten att den rätta metoden är att flytta på mobbarna istället för mobbningsoffret, men alla forskare är alltså inte lika övertygade om att metoden är rätt.

Forskaren Kjell Granström skriver i antologin Utstött : en bok om mobbing att det finns sex olika orsaksteorier till förekomsten av mobbing. Dessa är följande:

1. En biologisk förklaringsmodell

Enligt denna teori ligger orsakerna till mobbning hos offret. Förespråkarna av teorin anser att människor är biologiskt betingade för att stöta ut de som beter sig annorlunda eller har ett avvikande utseende, ett fenomen som jämförs med djurens beteende då djur också stöter ut de som avviker. Enligt denna teori sägs den rätta åtgärden vara att flytta på mobbningsoffret samt att tillhanda speciella kamratstödjare vars uppgift är att skydda offret. Offret ges också råd om hur hen kan ändra på sitt utseende och klädstil för att slippa bli mobbad.

Själv fick jag råd av kuratorer som var tydligt inspirerade av denna modell: ”Kan inte du ändra på din klädstil så att inte dina kläder sticker i ögonen på andra barn, du bär ju väldigt otidsenliga kläder?” och: ”Kan inte du skaffa mer moderna intressen för dina klasskamrater tycker nog att det är udda att du intresserar dig för grammatik istället för TV och musik? De känner nog ingen samhörighet med dig.” Dock vägrade jag att ändra på min klädstil. Att bära kläder jag inte tyckte om kändes som en förnedrande tanke och ett alldeles för högt pris att betala för att slippa mobbningen!

2. En socialpsykologisk förklaringsmodell

Även enligt denna modell anses orsakerna ligga hos offret. Förespråkarna av teorin menar att alla människor automatiskt intar olika roller i grupper som blygisen, fräckisen eller pluggisen samt att offret i fall av mobbing har intagit en roll eller ett beteende som inbjuder till att bli måltavla för attacker. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att offret ges hjälp i att pröva på en ny roll och därmed ändra på sitt sätt att vara. Själv fick jag råd från de vuxna under min skoltid att jag måste bli tuffare.

3. En inlärningspsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell anses orsaken ligga hos förtryckaren. Mobbaren anses ha intagit fel beteende på grund av felinlärning eller brister av uppfostran i hemmet. Den rätta åtgärden enligt denna modell anses vara att ge mobbaren stöd i att lära in rätt beteende. En annan åtgärd som förespråkarna av modellen gärna förespråkar är att flytta på mobbaren vilket ses som en bestraffning för det dåliga beteendet. Alla forskare är dock inte övertygade om att den sistnämnda åtgärden är effektiv. Personligen anser jag att det är mycket vettigare att flytta på mobbaren än mobbningsoffret, dock hade detta varit svårt att genomföra i mitt fall eftersom jag hade så otroligt många mobbare.

4. En psykoanalytisk förklaringsmodell

Även enligt den psykoanalytiska förklaringsmodellen sägs förklaringarna gå att hitta hos förövaren, och förklaringen anses vara att mobbaren mår dåligt på grund av obearbetade trauman som exempelvis kan bero på en problematisk hemmiljö. Mobbaren sägs bearbeta sina egna psykiska problem genom att förödmjuka svaga elever. Lösningen föreslås vara att mobbaren ges terapi. Vissa förkastar detta synsätt då de anser att ett dåligt mående aldrig får vara en bortförklaring till ett dåligt beteende. Själv upplevde jag däremot att det var skönt att få en förklaring till varför en av mina mobbare var elak: hon hade problematiska hemförhållanden!

5. En gruppsykologisk förklaringsmodell

Enligt denna modell kan mobbningen förklaras med bristerna i miljön. Läraren kan vara en dålig ledare, uppgifterna otydliga och lärostoffet svårtillgängligt vilket gör att det uppstår oro och obalans i klassrummet. Gruppen anses behöva avreagera sig varför klassen sägs välja ut en hackkyckling som de kan projicera sitt dåliga mående på. Mobbingen anses åtgärdas bäst genom att identifiera bristerna i skolmiljön och förbättra lärarens ledarskapsroll.

6. En värdepedagogisk förklaringsmodell

Enligt denna teori anses våld som förmedlas genom filmer och dataspel utmana nationella läroplaner som förespråkar allas lika värde. Detta gör i sin tur att rasism, fördomar och främlingsfientlighet uppstår mot de som avviker. Åtgärderna som förespråkas är gruppövningar och rollspel i syfte att utveckla elevernas empatiska förmåga. Själv gillar jag teorierna i denna modell! Jag tror skarpt att man kan åstadkomma förändringar genom att informera elever om att alla är olika och berätta för dem varför t.ex. autistiska elever avviker från normen.

Farligt för den mobbades självkänsla

Jag anser att det blir livsfarligt när skolor anammar den biologiska modellen! Även om jag inte tvivlar på att det kan ha en gynnsam effekt mot mobbing att försöka normalisera avvikande elever är det viktigt att känna till vad detta riskerar att göra för den mobbades självkänsla: då kommer eleven få signalen att hen inte får vara sig själv då hens riktiga jag inte duger och att hen förtjänar att bli mobbad om hen avviker. Även om jag själv vägrade att ändra på min klädstil försökte jag ändra på min personlighet och mina fritidsintressen för att passa in. Det tog mångårig terapi tills jag förstod att jag duger som jag är. Därför bör alla skolor omedelbart sluta skylla på mobbningsoffret!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Därför kan en autist bete sig olika i olika situationer

I måndags hade vi vårt sedvanliga månadsmöte hos Misa Kompetens, och vi fick göra en gemensam övning: vi ombads skriva på en lapp vad vi ansåg att vi själva hade för svagheter och styrkor och vad vi uppfattade att våra kollegor hade för egenskaper, och sedan fick vi läsa högt för resten av gruppen vad vi hade skrivit. När vi skulle beskriva kollegorna, skulle vi gå in på individnivå och benämna egenskaper och personlighetsdrag enskilt hos varje kollega, inte hos gruppen som helhet.

Fick höra kollegornas uppfattningar

Jag tycker att det är riktigt jobbigt att delta i sådana övningar så jag behövde varken skriva eller säga något. Däremot fick jag ändå höra vad mina kollegor hade för uppfattningar om mig vilket jag tyckte var spännande. Jag har märkt att olika människor brukar ha helt olika uppfattningar om mig: vissa tycker att jag är extremt blyg och tyst, andra uppfattar mig däremot som extremt öppen, social och pratsam. Vissa tycker att jag är en färgglad person som alltid syns och märks medan andra tycker att jag är en tyst mus som aldrig märks. Ja, ni fattar nog!

Aldrig lagom

Som barn fick jag kritik i skolan för helt motsatta egenskaper: vissa lärare tyckte att det var bekymmersamt att jag var så blyg och tyst medan andra menade att jag pratade alldeles för mycket. Vissa tyckte att jag var extremt oengagerad och passiv medan andra tyckte att jag var för engagerad och aktiv. Ingen tyckte att jag var lagom utan antingen pratade jag för mycket eller för lite. Antingen ställde jag för mycket frågor eller svarade jag inte ens när jag blev tilltalad. Även vikarier låg nog märke till mig för mitt beteende stack ut på ett eller ett annat sätt!

Inget mellanting

Många undrar hur det kommer sig att jag uppvisade så olika beteenden. Men den autist jag är är jag en antingen-eller-människa. Antingen älskar jag något eller så hatar jag något, det finns liksom inget mellanting. Språk och framför allt grammatik var mitt stora specialintresse och därför var jag överengagerad på språklektioner. Men andra ämnen och lektioner hatade jag. Jag ogillade dem inte utan hatade dem. Därför hade jag ångest inför andra lektioner och blev ofrivilligt tyst. Som vuxen har jag förstått att jag förmodligen led av selektiv mutism.

Orkar inte vara social

Även hos Misa Kompetens sticker mitt beteende ut: innan våra möten börjar brukar mina kollegor sitta i köket och äta tillsammans. Jag går aldrig dit utan sätter mig ensam i mötesrummet och väntar där tills de är klara med frukosten. På rasterna fikar jag aldrig heller tillsammans med kollegorna utan sitter även då i mötesrummet. Jag är den enda i gruppen som drar mig undan. Mitt beteende är absolut inget personligt mot dem utan beror på min autism: socialt samspel tar så mycket energi av mig att jag behöver rasterna till återhämtning.

Alla hade fått rätt uppfattning

Eftersom jag beter mig annorlunda än mina kollegor i sociala sammanhang väntade jag mig att åtminstone någon skulle tillskriva mig egenskaper som ”försiktig” och ”blyg” när vi gjorde övningen. Ändå var det ingen som gjorde det! Däremot uppfattade många mig som väldigt öppen och även oförställd: jag låtsas inte vara någon annan än den jag är och följer inte sociala normer utan gör precis som jag vill! Det kändes som att mina kollegor hade fått precis rätt bild av mig! Vilket nog inte är så konstigt eftersom min arbetsplats är anpassad efter mina behov.

Miljön är den avgörande faktorn

Om du har en bestämd uppfattning om ett autistiskt barn så ska du veta att din uppfattning inte alls behöver stämma med verkligheten! När man har autism kan man bete sig på motsatta sätt i olika situationer. Det betyder inte att barnet har multipla personligheter utan handlar om att miljön kan få barnet att må bra eller dåligt. Ingen situation är ”okej” utan antingen ”underbar” eller ”riktigt hemsk”. Om en lektion handlar om barnets specialintresse kan barnet vara väldigt engagerat medan andra lektioner kan framkalla känslor som rädsla och ångest!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Snälla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talet

Under de senaste decennierna har olika specialpedagogiska perspektiv varit rådande i den svenska skolan. Åsikterna om hur skolan borde hantera elever med specialbehov har varierat beroende på vilket av dessa perspektiv som har varit det mest dominerande. Forskaren Lisa Asp-Onsjö delar in de specialpedagogiska perspektiven i följande paradigm:

1. Individorienterat perspektiv

Detta perspektiv var vanligast fram till 1970-talet. Om en elev inte uppnådde skolans krav sökte man förklaringar hos den individuella eleven. Man försökte åtgärda problemen genom hjälp- och OBS-klasser eller genom att eleven fick gå om ett skolår. Att placera funktionsvarierade elever i särskilda klasser var en populär lösning, och man menade att det var bäst för klassen som helhet att barn i behov skildes från sina klasser för då fick resten av klassen arbetsro. Det låg på skolan att utreda elevens problematik och bedöma vilka särlösningar som var aktuella.

2. Strukturorienterat perspektiv

På 1970-talet blev detta perspektiv populärt och det var nu synsättet ändrades totalt! Om en elev presterade mindre bra i skolan, ansågs skulden ligga i skolmiljön. Sociala skäl ansågs vara en annan viktig bidragande faktor till skolmisslyckanden. Man försökte anpassa skolmiljön så att den skulle passa så många som möjligt. Diagnoser kritiserades eftersom de ansågs vara stigmatiserande. Man strävade efter att en elev med specialbehov aldrig skulle skiljas från sin klass då social fostran ansågs vara ett lika viktigt inslag i skolan som själva undervisningen.

3. Diagnosorienterat perspektiv

På 1990-talet började neuropsykiatriska diagnoser synliggöras i media och man riktade uppmärksamheten mot medicinska förklaringar. Nu började man återigen fokusera på elevens problembild, och särlösningar blev vanliga igen. När en elev skiljs från sin klass, säger man att det är bäst för den individuella eleven. Man får inte längre säga att det är bäst för klassen som helhet för man får inte skuldbelägga den individuella eleven. Till skillnad från det individorienterade perspektivet ligger det på externa experter att utreda elevens problematik.

Vissa glorifierar 1980-talets skola

Jag kan inte sluta häpnas över att 1980-talets skola med dess strukturorienterade perspektiv ibland glorifieras. Vissa påstår till och med att diagnosticeringen blev en konsekvens av 1990-talets finanskris: till följd av finanskrisen hade skolorna plötsligt en begränsad budget och för att få tillgång till resurser fick skolan ett ekonomiskt intresse av att elever skulle diagnosticeras med autism och andra NPF-diagnoser. Trots skollagens 1 kap. fjärde paragraf krävs det nämligen inte sällan en medicinsk diagnos för att skolan ska få bidrag till särskilt stöd.

Dåtidens skola var inte bättre

Men jag lovar att 80-talets skola inte alls var lika inkluderande och tolerant som den gärna framställs som! Dåtidens skola var integrerande, inte inkluderande. Och det finns inget värre för ett autistiskt barn än att bli integrerad i sociala aktiviteter mot sin vilja! Vi är många vuxna autister som for enormt illa ut av 80-talets skola med dess ”sociala fostran” och av att bli berövade en diagnos och därmed självacceptans. Skolan är inte inkluderande idag men det var den inte då heller. Så snälla alla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talets skola!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Glädjebesked om fjärrundervisning

Regeringen har beslutat att fler elever ska erbjudas möjlighet till fjärrundervisning i fler ämnen. Detta för att eleverna i glesbygden ska få ta del av undervisning av en behörig lärare. Även så kallade hemmasittare ska omfattas av möjligheten till fjärrundervisning. Beslutet kommer att implementeras i augusti i år.

Mycket i skolmiljön som skapar ångest

I dagsläget finns det redan hemmasittande elever som träffar sina lärare enskilt vid ett par tillfällen i veckan alternativt får undervisning i sina hem, dock har långt ifrån alla i behov erbjudits möjligheten. Det kan vara hur många faktorer som helst i skolmiljön som skapar ångest hos autistiska barn och gör att de inte kan vistas där: otydlighet, raster, mobbing, utanförskap, oanpassade uppgifter, socialt samspel, sinnesintryck mm. Dessa barn har ofta försökt gå i skolan men inte klarat det och har ofta blivit nekade adekvata anpassningar.

Autism är en funktionsvariation

Långt ifrån alla barn mår bra av det sociala samspelet i skolan. Ett vanligt missförstånd är att dessa barn alltid vill vara för sig själva, men det behöver inte vara fallet: det kan räcka för vissa med den sociala stimulans de får av sina föräldrar och syskon. Här tänker nog många att det vore bra om dessa barn hade en förmåga att utsätta sig för fler sociala sammanhang. Visst, det vore säkert bra på samma sätt som det vore bra att en rullstolsburen person skulle kunna gå, men faktum är att autism är en funktionsnedsättning på samma sätt som ett rörelsehinder!

Trivs för mig själv

Själv hatar jag att höra att alla behöver social stimulans. Även om det säkert stämmer, jag jättegärna träffar mina föräldrar och jag trivs med mina boendestödjare så leder sådana här ordspråk till att mitt sociala behov kraftigt överdrivs. Många hade svårt för att förstå varför jag aldrig sökte till daglig verksamhet när jag levde på aktivitetsersättning. Men anledningen till att jag inte gjorde det var att jag inte ville ha en sysselsättning som innebar social samvaro. Det passade mig inte som barn och passar inte nu som vuxen. Detta eftersom jag trivs för mig själv.

Har blivit påtvingad gemenskap

Att jag inte vill ha social sysselsättning innebär att jag varken vill ha studiekamrater när jag studerar eller arbetskamrater när jag arbetar. Nu arbetar jag ju på distans men varje gång jag har läst folkhögskolekurser som innebär närvaroplikt i skolan flera gånger i veckan har jag gått in i väggen. Jag har alltid hatat ord som ”gemenskap” och ”samvaro”. Inte för att jag har något emot dessa begrepp i sig och jag vet att dessa saker är viktiga för många andra. Det jag har emot är att jag ofta påtvingats gemenskap och social samvaro mot min vilja.

Hade velat läsa in skolan på distans

Tänk om jag också hade erbjudits att läsa in skolan på distans, vad underbart det hade varit! En specialklass i all ära och jag är helt övertygad om att jag hade trivts betydligt bättre i en autismklass än i en vanlig klass. Dock är det inget som slår distansundervisning! Det är på distans jag lär mig bäst och det är på det sättet jag inte blir påtvingad social samvaro mot min vilja. Även specialklasser innebär mer social samvaro än vad jag önskar. Jag är helt övertygad om att jag hade fått bättre betyg om jag hade fått läsa in skolan på distans.

Får inte bli en billig nödlösning

Dock finns det en hake här, nämligen: alla autister är inte som jag. Vissa mår dåligt i vanliga skolklasser och arbetsplatser men däremot mår de till skillnad från mig också dåligt när de tvingas sitta hemma på dagarna eftersom de behöver få social samvaro på sina villkor. Därför bör distansundervisning endast erbjudas till de som verkligen trivs med att vara hemma på dagarna. Distansundervisning får aldrig vara en billig nödlösning för skolor att slippa anpassa skolmiljön. Aldrig!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Därför anser jag inte att en skolinstitution passar alla barn

Den franske filosofen Michel Foucault definierade makten som någonting som upprätthåller sanningar och normer och driver samhället framåt. Makt var enligt honom aldrig någonting som någon människa utan vidare besitter utan någon med vissa värderingar kan få makt i en tidsepok samtidigt som exakt samma åsikter kan vara totalt förlegade i en annan. Han menade alltså att makt var en föränderlig process.

Självteknik

Foucault ansåg även att vi människor utövar makt över oss själva genom att skapa oss själva efter rådande normer och värderingar. Vi betraktar det samtida samhället, börjar problematisera vissa egenskaper hos oss själva och sedan sätter igång arbetet för att omforma oss själva, vilket Foucault kallade för självtekniker. Hur vi väljer att omforma våra egenskaper och värderingar är alltså väldigt beroende av samhället och tidsepoken vi lever i.

Passade inte in i människornas världsbild

Människornas tankar och åsikter är, precis som Foucault menade, väldigt färgade av samtida normer och ideal. Tänk bara på skolan. När det på 1800-talet föreslogs att det skulle inrättas en obligatorisk folkskola, möttes förslaget av protester i samhället. Många ansåg det totalt fel och onödigt att alla barn skulle gå i skolan. Det lät hur galet som helst för en obligatorisk skolgång passade inte alls in i människornas dåvarande världsbild! Dock blev idén verklighet och så här bara knappt 200 år senare anses det som självklart att alla barn ska må bra av skolan.

Vi har inte förändrats genetiskt

Själv tänker jag lite som folk gjorde på 1800-talet: en obligatorisk skola är en väldigt ny uppfinning så vem är det som säger att en skolinstitution passar alla moderna barn? Förut ansågs det som självklart att barnen skulle vara hemma på dagarna så det låter totalt ologiskt för mig att ett autistiskt barn skulle fara illa om det läste in skolan hemma. Dagens barn har knappast utvecklat en gen som gör att de behöver vistas i skolan för att må psykiskt bra och att de tar skada om de inte får ”social träning”.

Viktigt med tillgänglighetsanpassningar

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte alls för barnarbete som var vanligt på 1800-talet, och jag är för läroplikt. Jag propagerar också för att skolorna ska göra anpassningar och inrätta specialklasser så att ingen ska tvingas stanna hemma mot sin vilja. Jag har på mina föreläsningar mött flera autistiska barn som plötsligt börjat gå i skolan när de fått börja i specialklasser, och därför ska skolorna självklart göra allt i sin makt för att tillgänglighetsanpassa skolmiljön.

Alla mår inte bra av sysselsättning

Men samtidigt möter jag också föräldrar och deras autistiska tonåringar som menar att barnets skola försökt med allt, även specialklasser, men att barnet ändå mått dåligt i skolan. En sysselsättning utanför hemmet har inte alls passat barnet. Däremot har vissa barn gått med på att läsa in skolan självständigt hemma. Så var det även för mig när jag gick på Ågesta Folkhögskola: trots att den var hur autismanpassad som helst, passar det inte mig att ha en daglig sysselsättning utanför hemmet och jag stannade hemma under de sista månaderna.

Passar inte in i dagens ideal

När vissa föräldrar berättar för mig att deras barn verkar må bra av att plugga självständigt hemma men att de börjar direkt må psykiskt dåligt i skolan, även i specialklasser, och frågar mig om råd så brukar jag hänvisa till Foucaults teorier. Vi är förmodligen ett flertal som trivs med att plugga och arbeta på distans och inte behöver sociala kontakter utanför hemmet, och jag mår psykiskt hur bra som helst bra av det. Men detta passar inte alls in i dagens normer och ideal!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Hur hjälpa ett deprimerat autistiskt barn?

Alla deprimerade barn bör självfallet uppmärksammas direkt och få hjälp så fort som möjligt, men vet man dessutom med sig att det deprimerade barnet har Aspergers syndrom eller autism så finns det några viktiga saker att tänka på. Dessa funktionsvariationer innebär vissa specialbehov som lätt blir förbisedda om man inte är uppmärksam. Här kommer mina bästa tips:

1. Ställ inte för höga krav

Faktum är att omgivningen ofta ställer alldeles för höga krav på autistiska barn. Men om barnet vistas i skolan på dagarna, kan det vara alldeles för mycket begärt att kräva att barnet dessutom ska hjälpa till i hemmet och göra läxor. Jag är en autistisk vuxen och måste fortfarande välja vad jag lägger min energi på, och autistiska barn orkar naturligtvis inte heller lägga sin energi på flera saker samtidigt.

2. Ta reda på varför barnet är deprimerat

Vilket kan vara en svår punkt eftersom det inte är säkert att barnet vet det självt. Själv har jag många gånger haft ångest utan att förstå varför. Det tog mig lång tid att förstå att vanliga sociala aktiviteter gjorde mig deprimerad för standarden anses vara att man får positiv energi av det sociala! Förstår barnet vad som skapar det ångest, kan det så småningom bli bättre på att akta sig för ångestframkallande situationer. Och nej, jag syftar inte på fobier nu utan på otillgängliga miljöer och olämpliga aktiviteter.

3. Låt barnet göra något det brinner för

I Aspergers syndrom och autism ingår ofta specialintressen, vilket inte alltid behöver vara en specifik hobby utan en mycket stark passion för något. Det är inte alltid omgivningen förstår hur viktigt detta specialintresse är för barnet. Vi vet ju alla att klimataktivisten Greta Thunberg har Aspergers syndrom och Gretas pappa Svante Thunberg berättar att Greta förut hade varit så deprimerad att hon inte hade velat äta eller prata med någon men att hon väcktes till liv av klimatfrågan. Klimatengagemanget räddade Greta!

4. Låt barnet känna sig älskat för alla sina egenskaper

Det är lätt för omgivningen att säga till ett autistiskt barn: ”Det är klart att det är helt okej att ha autism, men du borde träna på ögonkontakt/ sluta isolera dig och försöka bli mer social”. Det tärde enormt mycket på min självkänsla att tvingas träna på att leka med mina klasskamrater på rasterna när jag inte tyckte att det var ett dugg roligt. Jag tvingades sträva efter att vara någon jag inte var, vilket gjorde mig deprimerad.

5. Försök se till att skolan är anpassad

Vilket inte är det lättaste eftersom det är skolorna som har makten! Men det som är viktigt att känna till att man ibland måste tänka väldigt öppet när det gäller ett autistiskt barns skolgång och ibland komma på icke-traditionella lösningar.

Man får fundera på frågor som: Går det att anpassa en vanlig klass tillräckligt eller skulle barnet må bättre i en specialklass? Orkar barnet vara i skolan på heltid, eller räcker det kanske med ett par gånger i veckan? Kanske mår barnet inte heller helt bra i specialklasser men mår däremot jättebra om det får läsa in skolan på distans hemifrån?

6. Låt barnet nyttja sina styrkor

Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan flera styrkor. Låt dessa blomma ut istället för att tvinga barnet att träna på färdigheter där det ändå inte finns utvecklingspotential. Är man riktigt påhittig, kan man dessutom ibland komma på hur barnet kan nyttja sina specialintressen i de flesta skolämnen. Har barnet exempelvis matlagning som specialintresse, kan barnet kanske lära sig matematik om man ska göra ekvationer av matlagningsingredienser. Tänk öppet och försök vara påhittig!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Om pedagogiska lärteorier, del 4

Idag kommer mitt sista blogginlägg om lärteorier som handlar om sociokulturellt lärande.

Sociokulturell teori

Sociokulturellt perspektiv på lärande innebär att undervisningen utgår ifrån elevernas egna erfarenheter. Precis som i pragmatismen anses det inte finnas någon absolut sanning, men förespråkarna av den sociokulturella teorin går ett steg längre: Man skulle nästan kunna säga att elevernas egna erfarenheter och upplevelser ”formar” sanningen. Det som är fakta i en miljö anses inte behöva vara det i en annan, menar förespråkarna av teorin.

Lärarens roll blir handledande

Eftersom elevernas egna erfarenheter tillmäts en så stor betydelse, blir det mycket gruppdiskussioner och erfarenhetsutbyten. Lärarens roll anses vara handledande. Handledaren behöver egentligen inte ens vara en lärare utan det kan lika gärna vara en studiekamrat som handleder sina klasskamrater. När man lär sig något säger man att man appropierar kunskap, dvs gör den till sitt eget.

Har inte mycket erfarenhet om sociokulturellt lärande

Sociokulturellt lärande användes knappt under min skoltid, men precis som de andra lärteorierna har jag mina tvivel när det gäller teorin. Även om jag är positiv till att elevernas egna erfarenheter och bakgrunder tas hänsyn till, har jag svårt för det faktum att det inte finns några givna fakta. Hur ska jag liksom veta vad som gäller annars?

Därför tror jag att det skulle bli flummigt

Om vi leker med tanken att man skulle lära sig om Aspergers syndrom, skulle ett sociokulturellt perspektiv innebära att eleverna diskuterar med varandra, pratar om sina egna erfarenheter och kommer fram till sin egen sanning. Men vad är ”sanningen” om Aspergers syndrom? Efter att ha gett ut min bok i både Sverige och Finland, upptäckte jag att den fick helt olika respons av aspergare i dessa länder. Båda länderna verkade ha olika ”sanningar” om vad asperger är.

Finska aspergare kritiserade mig för oväntade saker

De finska aspergarnas respons var att det var totalt fel av mig att påstå att asperger även kan innebära styrkor eftersom jag förstör för andra aspergare annars. Anser man att diagnosen även kan innebära styrkor, är man en ”falsk” aspergare. Diagnosen anses bero på biologiska fel i våra hjärnor, och det är hos oss, inte neurotypikerna, som problemen ligger hos. Dessutom menade många att det var fel av mig att föreläsa eftersom ett inifrånperspektiv kan ge helt fel bild. Jag vill bara tjäna pengar på min diagnos, resonerade många finska aspergare.

Fick en helt annan respons från svenska aspergare

I Sverige fick jag däremot en helt annan respons av mina medaspergare. De svenska aspergarna ansåg att jag kunde ha fokuserat ännu mer på de autistiska styrkorna. Många anser också att ett inifrånperspektiv är mycket mer värdefullt än vetenskaplig forskning och det därför är endast en fördel att någon med egen diagnos föreläser. Vidare anser många svenska aspergare att våra svårigheter beror på sociala faktorer, dvs otillgänglighet och fel bemötande.

Finska aspergare kan ha en annan sanning om Aspergers syndrom

Nu kan man såklart inte generalisera och påstå att alla svenska aspergare tycker si och finska aspergare så, men det här var den generella responsen jag fick och finska aspergare kritiserade även min bok på ett öppet diskussionsforum för ovannämnda saker. Därför har jag dragit slutsatsen att det finns fog att anta att många finska aspergare möjligen tänker annorlunda om Asperger syndrom än vad svenska aspergare gör även om alla såklart är individer.

Är inte helt för sociokulturell inlärning

Tänk om två neurotypiker hade gått en kurs om Aspergers syndrom bland aspergare i Finland respektive Sverige för att lära sig om diagnosen och kurserna endast hade utgått från kursdeltagarnas egna erfarenheter i en sociokulturell anda? Då hade dessa neurotypiker troligen fått helt olika bilder om vad Aspergers syndrom är. Därför är jag inte helt för sociokulturell inlärning utan anser att egna erfarenheter ska blandas med empirisk vetenskap!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Om pedagogiska lärteorier, del 3

De här dagarna håller jag på att redogöra och analysera olika lärteorier, och idag står pragmatismen på tur. Läs gärna även mina tidigare blogginlägg om behaviorism och kognitivism.

Pragmatism

Det finns många forskare, bland annat John Dewey, som har förespråkat pragmatism. Många anhängare av teorin har kritiserat Jean Piagets kognitivism och ansett att Piaget var okänslig för barnens perspektiv. De menar att barn brukar ge de svar som de vuxna vill ha och att man inte därför bör lägga in alltför mycket tolkningar in hur barnens kognitiva funktioner som exempelvis arbetsminne fungerar för vi kan inte veta det med säkerhet.

Vissa grupper ansågs missgynnas i skolan

Dewey var totalt emot en traditionell skola och ansåg att det var viktigt med social rättvisa och demokrati. Han menade att det var fel att den rika elitens barn gynnades av skolan och ansåg därför att elevernas erfarenheter skulle tas hänsyn till i planeringen av undervisningen. Invandrarbarn och andra missgynnade grupper skulle annars fara illa ut i skolan, menade han.

Erfarenhetsanknuten undervisning

Undervisningen skulle, enligt Dewey, hänga ihop med det barnen upplever i sin vardag. Man kunde ju till exempel inte undervisa matematik på ett bra sätt om barnen inte kunde koppla de nyförvärvade kunskaperna till sina egna vardagsliv. Här kommer jag att tänka på saker som jag lärde mig i geometrin så som att räkna trianglarnas vinkelsummor som jag aldrig har förstått vad just jag ska behöva kunskapen till.

Praktiska inslag viktiga

Enligt pragmatismen är det mycket viktigt med praktiska inslag i undervisningen. Eleven anses lära sig bäst när teori sammanvävs med praktik, och förespråkarna av teorin anser till och med att det är omöjligt att skilja på teori och praktik. Sanningen och värden anses inte vara absoluta utan eleverna förväntas komma fram till ”sanningen” på egen hand medan läraren håller sig i bakgrunden. Pragmatismen kan därmed sammanfattas med ”learning by doing”.

Mina erfarenheter av pragmatism

Jag hade vissa lärare i skolan som förespråkade att vi elever skulle vara aktiva och stå för inlärningsprocessen. Att arbeta med ”case” och diskutera dessa i grupp är ett populärt pragmatiskt inlärningssätt, vilket jag också har fått göra. Varje grupp kommer fram till sin egen sanning själv och redovisar allt för resten av klassen medan läraren håller sig i bakgrunden. Det finns inga tydliga rätt och fel.

Därför gillar jag inte pragmatisk undervisning

Jag ogillar verkligen att diskutera casen i grupp och att lära mig genom att se bilder och pyssla eftersom jag avskyr de flesta gruppaktiviteter. Det enda sättet för mig att lära mig språk är att sätta mig ner och nöta in glosor och grammatik! Tvingas jag pyssla med praktiska uppgifter i grupp, får jag bara ångest och jag blir totalt blockerad. Sådana inslag hämmade min inlärning i skolan.

Många personer med Aspergers syndrom och autism, även jag, mår dåligt av otydlighet. Själv vill jag att det ska finnas tydliga rätt och fel istället för att vi elever ska komma fram till sanningen själva. Om läraren håller sig alltför mycket i bakgrunden tycker jag att det blir för flummigt. Jag lär mig bäst om jag får nöta in fakta och visa upp mitt kunnande på ett slutprov!

Skulle kunna gilla pragmatiska inslag under rätt premisser

Däremot har jag inget emot att fundera på casen i mitt huvud så länge jag slipper diskutera det i grupp. Läraren får gärna också försöka knyta an matematiken till mitt vardagsliv så att det blir mer begripligt för mig.

Om det praktiska inslaget skulle bestå av en reflekterande skrivuppgift där jag försöker knyta informationen till mitt vardagsliv skulle pragmatismen säkert fungera mycket bra i mitt fall! Det viktigaste för mig är att metoden är anpassad efter mitt funktionssätt, vilket den aldrig har varit.

Dela: