Kategorier
Autism under barndom och skolan

Alla autistiska elever behöver inte fler utmaningar

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Jag kommer från ett land vars invånare är kända för att ha ”sisu”. På svenska kan sisu översättas ungefär till ”jävlar anamma”. Det betyder alltså att man ska fortsätta kämpa och aldrig ge upp vid motgångar. Det är tack vare denna sisu som mina mor- och farföräldrars generation vann kriget mot Sovjetunionen, och även min generation finnar är uppfostrade i sisu-andan.

Skämdes jättemycket

När jag som barn vågade yppa att jag inte mådde bra i skolan och fråga om jag fick stanna hemma frågade de vuxna mig om jag trodde att min mor- och farfar hade mått bra på 1940-talet när de hade krigat mot Sovjet. Vad jag skämdes över att ha vågat klaga på skolan när andra i min omgivning hade behövt kriga! Jag fick även förklarat för mig att om jag skulle skolvägra så skulle socialen omhänderta mig och placera mig hos en fosterfamilj som skulle tvinga mig till skolan. Jag blev jätterädd för att så skulle ske, men samtidigt försökte jag vara tacksam för att Finland inte låg i krig längre. Men det var svårt att vara tacksam. Jag hatade nämligen skolan så mycket att jag inte ville leva. Det sociala var svårt, rasterna var jobbiga och lektionerna och uppgifterna hemska.

Trodde att det var normalt

Förutom att ha sisu är vi finnar kända för att vara världens lyckligaste folk, enligt FN. Som världens lyckligaste befolkning utmärker vi oss genom att ha det högsta suicidtalet i Norden, betydligt högre än Sverige. ”Hur går det ihop?”, frågar du dig kanske. Jag vet inte, men jag har mina aningar. Som det framgår av exemplet ovan är vi finnar uppfostrade till att inte klaga eftersom vi inte längre ligger i krig och vi har mat på bordet. Vi har det liksom i ryggmärgen att mat på bordet och avsaknad av krig är samma som lycka, och det faller oss inte in att vi skulle kunna svara något annat än att vi är lyckliga när vi får frågan. Att ha det svårt är en del av livet, har vi lärt oss. Under alla de år jag bodde i Finland påstod jag mig själv också vara lycklig. Att ständigt leva med känslan att jag inte ville leva trodde jag ingick i ett normalt liv. Jag trodde att det var så normalt att det inte ens var nämnvärt.

Det är så det ska vara

Tack vare att jag som vuxen flyttade till Sverige lärde jag mig något nytt, nämligen att det är okej att klaga och visa missnöje även om man inte lever i ett krigsland. Sedan flytten till Sverige har jag lärt mig att ställa betydligt högre krav på livet än vad jag någonsin gjort tidigare. Exempelvis ansökte jag om aktivitetsersättning i början av 00-talet efter att jag hade fått en autismdiagnos. I andras ögon gav jag upp, men jag har samtidigt aldrig varit så lycklig som jag har varit sedan jag bosatte mig i Sverige. Här är det mer okej än i Finland att klaga och sluta kämpa när man mår dåligt. Exempelvis lyssnar svenska föräldrar oftast på sina autistiska barn som mår dåligt i skolan och placerar dem inte i fosterfamiljer trots att de skolvägrar. De tycker inte att deras barn ska behöva kämpa så mycket att de helt tappar livslusten. Och det är så det ska vara!

Varför kämpa för sakens skull?

Igår läste jag Malin Riises debattartikel som väckte starka känslor hos mig. Enligt Riise behöver elever kämpa och utsätta sig för utmaningar så att de inte lär sig att livet ska vara lätt. Men det var ju precis det jag gjorde under hela min uppväxt i Finland, men priset jag fick betala var som sagt väldigt högt. När jag bodde i Finland visste jag inte att jag hade autism och att jag därför inte är social och exempelvis mår mycket dåligt av grupparbeten. Varför ska jag kämpa när kämpandet kraftigt sänker min livskvalitet? Varför är det fel att vara snäll mot sig själv och acceptera sig själv som man är? Varför kan man inte övervinna sina svårigheter genom att anpassa livet efter sina förutsättningar? Eller ska också en sjuk 90-åring övervinna sina svårigheter genom att tacka nej till hemtjänst och tvinga sig själv att städa trots att det ger negativa hälsokonsekvenser?

Lärde mig att prioritera hälsan

Om en autist mår psykiskt dåligt av att jobba men mår bra av att leva på försörjningsstöd eller sjukersättning, varför borde denna autist tvinga sig själv att må dåligt bara för sakens skull? Varför tolkas det som att denna autist ”ger upp”? Jag håller för övrigt inte alls med Riise om att alla utmaningar får människan att utvecklas. Jag har aldrig utvecklats så mycket i mitt liv som jag gjorde under de år jag levde som sjukpensionär utan utmaningar! Det var först under dessa år som jag lärde känna mig själv och mina behov. Jag lärde mig att min hälsa och mitt psykiska välmående är mycket viktigare än det eviga kämpandet. Hade jag lärt mig att lyssna på mig själv i skolan hade skoltiden inte behövt bli ett trauma för mig, ett trauma som fortfarande påverkar mig.

Inget dåligt tecken

De elever som lär sig att de inte behöver övervinna sina svårigheter kommer att få svårt med studier och i arbetslivet, skriver Riise. Men vad menas med ”svårt”? Betyder det att dessa elever är mer benägna än andra elever att ansöka om sjukersättning som vuxna? Om så är fallet, är det verkligen ett dåligt tecken? Kanske har dessa elever uppfostrats i andan att det är viktigt att ställa rimliga krav på sig själv? Visst, alla som har en arbetsförmåga och inte blir överbelastade på ett jobb ska givetvis jobba, men nu syftar jag på oss med osynliga funktionsnedsättningar. Om jag hade lärt mig som barn att jag ska acceptera mina svårigheter och inte kämpa så mycket att det får mig att dåligt hade jag ansökt om aktivitetsersättning betydligt tidigare än som 24-åring. Den farliga sisu-andan var svår att jobba bort, men jag lyckades till slut.

Farligt med överdriven sisu-anda

Det jag däremot håller med Riise om är att eleverna ska utmanas utifrån den nivå där de befinner sig, men när det gäller elever med autism och andra osynliga funktionsnedsättningar är det viktigt att komma ihåg att varken Riise eller andra lärare kan bedöma vad denna rimliga nivå är. Att duscha en gång om dagen kan vara en rimlig och tillräcklig utmaning för vissa autister. Efter att de duschat och kammat året kan de bli så utmattade att de inte orkar med fler utmaningar. Frågar du mig är det inte konstigt att många blir utmattade och sjukskrivna när budskapet är att man ska ”kämpa och aldrig ge upp”. Det är farligt med överdriven sisu-anda!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Jag har aldrig hört talas om sambandet mellan autism och feber, men vi har alltid sagt att vi önskar att…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

36 svar på ”Alla autistiska elever behöver inte fler utmaningar”

Stort tack för ditt inlägg. Det finns ju även i Sverige väldigt mycket ”luther” som vi säger efter reformatorn, alltså arbetsmoral. Reinfeldts ”arbetslinje” har dessutom gjort oss benägna att ange ”fuskare”, alltså människor som är sjukskrivna utan att vi ser anledningen. När jag var liten skulle en till skolan om en kunde stå på benen. Detta krockade sen när mina barn var små och inte fick lämnas på förskolan med minsta snuva. Det blir som att en är dålig hur en än gör.

De som pratar mest om ”utmaningar” är nog de som har lätt för sej med det mesta, och de som pratar mest om att ”kämpa” har nog inte kämpat varje dag hela sitt liv.

Precis! Det som de flesta människor kallar för att ”utmaningar” är sällan rimliga utmaningar för oss autister. Dessa människor har precis som du skriver troligen aldrig behövt kämpa så mycket att de tappat sin livslust och inte velat leva längre. En utmaning ska aldrig orsaka psykisk ohälsa! En människa mår endast bra av att kämpa om utmaningarna är rimliga, men faktum är att en autistisk elev oftast behöver färre utmaningar, absolut inte fler!

Jag håller med dig om det du skrev om arbetsmoralen. Den lutherska läran påverkar oss fortfarande väldigt mycket idag!

Svara

Har själv tvingat mig att gå skola och arbeta tills jag kollapsade vid 47 års ålder. Fick min diagnos Aspergers Syndrom och pension då. Så att kämpa tills man kör huvudet i väggen är ingen bra metod. Nu mår jag bra när jag inte har några krav på mig. Underbart.

Grattis till sjukersättningen, det är helt underbart att du mår bra nu! Jag håller med dig om att det definitivt inte är en bra metod att kämpa tills man kollapsar!

Svara

Om jag blev utmattad av att duscha skulle jag föredra att duscha och tvätta håret gång i veckan och ha kvar energi de andra dagarna till annat. Jag brukar inte duscha varje dag om det inte är väldigt varmt eller jag blir smutsig på jobbet. Jag duschar oftast 2-3 gånger i veckan. Det är bättre för huden och håret att inte duscha och tvätta håret varje dag.
Jag har en pall i duschen som jag sitter på. Det gör duschandet mindre ansträngande för mig.

Det här med duschen var bara ett exempel för att illustrera att en autistisk elev bara kan bli trött av aktiviteter som neurotypiska människor inte blir trötta av. Om en elev blir trött av att duscha kan det såklart vara värt att fundera på om man kan göra det mer sällan!

Jag lägger inga värderingar på hur ofta man bör duscha, och det finns också olika åsikter om hur ofta det bör ske. Vissa tycker att det är viktigt att duscha 2 gånger om dagen medan andra tycker att det räcker med 1 gång i veckan under förutsättning att man tvättar armhålorna varje dag. Ytterst handlar det väl om hur mycket man svettas och hur stark kroppsodör man har (det senaste kan bero på kosten också). Om en elev luktar väldigt illa utan dusch kan det vara bra att lägga energi på att duscha innan skolan. Däremot måste det inte vara nödvändigt att duscha på helgerna om man bara stannar hemma.

Jag har faktiskt en duschpall också! En jättebra uppfinning tycker jag!

Svara

Jag läste också debattinlägget och blev ledsen över den okunskap hon visar. Hon är så säker på sitt perspektiv och hon kommer med en enkel lösning, som alla svart-vit-tänkande personer gillar. Tyvärr finns det många sådana människor och tyvärr även lärare. De ska definitivt inte undervisa särskilt begåvade, kreativa eller autistiska elver eller elever med koncentrationssvårigheter på grund av ADHD, ADD eller psykisk ohälsa. Hon utgår ifrån att alla elever lever trygga, neurotypiska liv och att alla fungerar precis som hon gör. Det störiga i denna kråksång är att jag vet hur hon tänker, för att jag tänkt så själv, men hon kan inte förstå hur jag tänker, för hon saknar de erfarenheter och kunskaper som jag har skaffat mig genom åren, och ofta är det svårt att få folk att förstå sådant som de själva inte har upplevt på nära håll.

Det är hemskt, och jag gillar inte alls att en lärare utgår från att det som är det bästa för vissa privilegierade elever är det bästa för alla. Hon verkar utgå från att alla utmaningar känns jobbiga för stunden men är belönande i längden. Hon verkar inte ha en aning om att det faktiskt finns elever som utvecklar psykisk ohälsa av dessa krav och utmaningar. Hon vet inte heller om hur mycket dessa elever kan ha kämpat innan de ger upp. Särskilt många autistiska flickor anstränger sig alldeles för mycket och blir utmattade.

Svara

Jag skrev ju i inlägget att Finland har de högsta suicidtalen i Norden. Jag tycker dock inte att det där med sisu är en myt. Det är kanske just p.g.a. denna sisu som många finnar kanske hellre begår suicid än t.ex. slutar jobba och ansöker om sjukersättning när de mår dåligt i arbetslivet? Eftersom det är ett väldigt stort misslyckande och en stor skam i ett kollektivistiskt land att inte kunna jobba och leva på skattebetalarnas bekostnad. De kör så hårt att de blir sjuka och sedan begår de suicid. Det är just därför denna sisu-andan är farlig vilket alltså var poängen med hela blogginlägget.

Svara

Min religion förbjuder mig att ta självmord. Och tur är det. Jag mådde skitdåligt i början av 2004, sedan efter sommaren hände saker som gjorde att jag mådde jättebra.

Kristendomen förbjuder många saker: suicid, utomäktenskapligt sex o s v och säger samtidigt att bara den som är utan synd ska kasta den första stenen. Ändå kan vissa religiösa människor bryta mot dessa påbud under vissa omständigheter. Även om religioner förbjuder suicid finns det alltså religiösa människor som tar sina liv. Många som begår suicid har ofta lidit av mycket allvarlig depression länge och ser ingen annan utväg. De klarar inte av att leva en sekund till och har ofta inte fått det stöd de skulle behövt.

Svara

Jag har blivit tröttare på senare år. Tur att jag hade mer energi förr så att jag gjorde mycket saker.

Du satte väldigt bra ord på hur det är att växa upp i Finland som autist, jag är bara några år yngre än dig och möttes också av samma avfärdande kommentarer om jag vågade klaga på att jag mådde dåligt. ”Tror du inte att din farfar mådde dåligt när han måste dra ut i krig?” Jo, det tror jag att han gjorde, men jag tror också att jag har rätt att må dåligt över att tvingas vistas i en miljö som dränerar mig på energi och att låtsas vara någon helt annan bara för att ha kompisar. Svaret jag fick på den kommentaren var att jag ska sluta klaga och vara tacksam för allt jag har. Hela den här mentaliteten har gjort så mycket skada för hela finska samhället. Bit ihop och låtsas som att allt är bra.

Precis så är det! Jag trodde inte att jag hade rätt att må dåligt i skolan när min farfar och morfar hade krigat. Jag hade dåligt samvete över att jag hade klagat. Jag håller med dig om att den här mentaliteten är mycket skadlig.

Faktum är att Finland är ett mycket hårt samhälle jämfört med det svenska. När jag berättat i svenska medieintervjuer (TV och tidningar) att jag tidigare hade aktivitetsersättning fick jag mest bara kärlek och förståelse från svenska tittare och läsare. Det har bara varit några ENSTAKA svenskar som kritiserat mig under alla mina år som offentlig person, och 95% av människor har gett mig beröm. När jag däremot berättade samma sak i finska medier fick jag mycket hat, även från finska autister. I Finland sågs jag som en parasit som hade levt på skattebetalarnas bekostnad under de år jag hade aktivitetsersättning. Istället borde jag ha fortsatt kämpa!

Det är också vanligt att svenska föräldrar är förstående när deras autistiska barn gråter och säger att de inte vill gå till skolan, och många av dem låter sina barn stanna hemma istället för att tvinga dem till skolan. I Finland har även föräldrar till autistiska barn motverkat mig eftersom jag sagt offentligt att man ska sänka kraven som ställs på autistiska barn istället för att höja dem. Det har alltså provocerat föräldrar till autistiska barn vilket jag tycker är skrämmande.

Svara

Jag minns en norrman som ville flytta till Finland. Då fick han ett svar att i Finland kan du inte sjukskriva dig för småsaker som i Norge.

Intressant inlägg! För att anknyta till din rubrik så kan väl det sägas gälla även vuxna autister, oavsett om man är elev eller ej?!

”Alla autistiska vuxna (eller för att inkludera fler: autistiska personer), behöver inte fler utmaningar” 🙂

Som grundskoleelev är man nog ofta mer utsatt för omgivningens påverkan i jämförelse med vuxna som (i bästa fall) nått en större sin självinsikt.

Sant! Den enda anledningen till att jag skrev ”elever” i rubriken är att inlägget handlade om Riises insändare där hon hade skrivit att elever behöver lära sig att hantera utmaningar och svårigheter, och jag ville fånga lärarnas uppmärksamhet ifall de kanske hade sett Riises text. Men jag håller verkligen med dig om att det jag skrev även gäller autistiska vuxna 🙂 Egentligen tycker jag att det som är bra för autistiska barn ofta även funkar på autistiska vuxna och tvärtom!

Svara

Jag förstår ditt val av begreppet ”elever” i rubriken!

Ja autistiska barn och vuxna kan nog ofta ha samma eller väldigt liknande behov. Stödbehovet kan också följa med upp i åren eftersom mycket som har med autism ofta inte kan tränas bort. Inte i den omfattning vissa kan få för sig iallafall. Däremot går det ju ibland att hitta strategier och förhållningssätt som gör att man klarar av vissa saker bättre.

Exakt! Tyvärr utgår många från att alla autister ska träna istället för att lära sig att acceptera sig själva som de är. Det är skrämmande!

Svara

”När jag som barn vågade yppa att jag inte mådde bra i skolan och fråga om jag fick stanna hemma”. Fast Finland har väl skolplikt de också. Om ett barn stannar hemma för länge missar hon viktiga ämnen och lär sig inget. De borde ha flyttat på mobbarna istället för dig. Men trevligt att mobbarna gjorde en avskedsfest åt dig och sa förlåt.

Det här inlägget handlade inte om mobbning. Jag mår dåligt i skolsammanhang oavsett om jag är mobbad eller ej. Det är vanligt att autistiska barn mår dåligt i skolan och stannar hemma trots att de inte är mobbade. Det kan vara farligt att utgå från att den enda anledningen till att ett autistiskt barn kan må dåligt i skolan är mobbning. Den myten drabbar de autister som mår dåligt i skolan trots att de inte är mobbade. Om vuxna tror att mobbning är problemet riskerar det skolvägrande barnets känslor att bli bortviftade.

Sverige har skolplikt, och ändå har vi massor av autistiska barn här som inte varit i skolan på flera år! Jag tycker att det är farligt att säga till barn som mår dåligt i skolan att de missar viktiga saker om de stannar hemma eller att Sverige har skolplikt för man skuldbelägger dem då. Jag är för mjuka värden, och det psykiska välmåendet är i min värld mycket viktigare och mer värdefullt än lärande (= hårda värden). Jag väljer tusen gånger hellre alternativet ”lära sig inget” än att vara på ett ställe där jag verkligen mår dåligt (OM man nu verkligen måste välja mellan dessa två alternativ, menar jag). Vad jag menar är att jag tycker att det är rätt av svenska föräldrar att lyssna på sina barn som mår dåligt i skolan istället för att skuldbelägga dem och uppmana dem att ”utmana sig själva”.

Svara

Tänkte inte på det. Jo jag hörde om en tjej med asperger som skolkade mycket på grund av något annat än mobbning!

I Sverige är hemskolning förbjudet sen drygt 10 år. Men vi konservativa är för att tillåta hemskolning. Tror Sd vill tillåta det.

Tycker de borde vara tillåtet, räknas till de konservativa faktiskt. Men just att skolan är ett helvete många gånger, de sägs de ej tillåts eftersom de menar att barn kan fara illa hemma, vilket kan ske i vissa kristna familjer sen är inte alla föräldrar kunniga , tänker jag är katastrof på lära ut.

Hur ser alla dessa lärare på resurs-/specialskolor och enheter på extra utmaningar vid autism? Har du någon-några erfarenheter av detta via föreläsningar för dessa lärare? Av lärare över lag borde det vara svårare att få förståelse men hur är de med de som jobbar t ex i en ”autismklass”?

En del av dessa lärare följer säkert bloggen.

Det är väldigt olika vilket förhållningssätt lärare på resursskolor har till autism. Lärare på dessa skolor verkar ha större förståelse för autism än andra lärare, men samtidigt har jag även träffat lärare på resursskolor som vill utsätta autistiska elever för fler utmaningar. Visst, det måste inte alltid vara fel med utmaningar och jag påstår inte att alla autistiska elever far illa av det, men det jag inte gillar är att vissa verkar utgå från att alla autistiska elever ska träna på det de har allra svårast för. Och att om eleverna tycker att det är jobbigt ska de se det som en ”utmaning”.

Jag har även träffat lärare på resursskolor/resursklasser som haft svårt att tro att jag har autism eftersom jag är så ”annorlunda än deras elever och har betydligt färre svårigheter än de”. Det får mig att undra hur dessa lärare bemöter autistiska elever med svårigheter som inte syns vid den första anblicken.

Svara

Ja det är nog inte smart att ha som utgångspunkt att det bästa för alla autister är att öva på det var och en har som svårast för. Tvärtom gissar jag att det är precis det vissa kan behöva uppbackning från personal/omgivningen med om de/vi ska ha kvar vår livslust eller livskvalité. Det kan vara avgörande att man får välja sånt själv. Och där kan man ju också behöva vägledas för att hitta vad man själv vill prioritera med den energi man har till förfogande.

I de flesta resursklasser finns väl vanligen utöver lärare även resurspersoner anställda för att ge extra stöd till eleverna?
Om kompetenskraven i autism för t ex en ”resursperson” (dvs en elevassistent) för någon med autism är lika låga som för andra yrkesgrupper t ex stödassistenter på boenden och dagliga verksamheter, boendestödjare/skötare så är det inte konstigt om autister ibland får fel bemötande och fel krav på sig även i resursskolor.

Det låter inte så jättekompetent precis av lärarna att säga sådär om dig. De har ju heller inte följt din utveckling sedan du var liten t ex. Har även dom fördomen att ju mer autistisk man verkar desto mer autism måste man ha? Drar de felaktigt slutsatsen att undviker man ögonkontakt helt och sitter och vaggar så har man mer utmaningar p g a sin autism än en som sitter tyst i ett hörn och läser och tittar upp och tar ögonkontakt om någon påkallar ens uppmärksamhet? Det är illa att det så lätt verkar dras slutsatser om någons autism bara utifrån vad som syns/inte syns.

Jag tror tvärtom mot dig Cindy att ju mer det syns ju mer autism har nog personen. Om det inte går att passa in och kamoflera så tror jag det. Jag har aldrig kunnat passa in och alltid blivit kallad glåpord pga min asperger. Den har alltid synts och den är också lite sämre enligt utredningen. Det är inget so m är roligt eller bra. Det är en börda.

Jag insåg att jag glömde att svara på din kommentar igår, det var inte meningen!

Jag både håller med och inte håller med dig. Det är faktiskt så att det finns olika nivåer av autism (autism nivå 1, autism nivå 2 och autism nivå 3) och vissa med t.ex. autism nivå 3 kan ha väldigt synliga svårigheter. Det kan vara personer som bor på LSS-boenden med tillgång till personal dygnet runt, och vissa kanske inte ens har ett språk.

När det däremot gäller autister utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning är det inte alls säkert att deras svårigheter är synliga vid den första anblicken. En autist med så kallade ”synliga” svårigheter (t.ex. stamning o s ) kan i själva verket ha ett betydligt mindre stödbehov än någon som utomstående inte ens uppfattar som autist.

Jag föreläste en gång på ett LSS-boende där det bodde en autistisk kvinna som utåt sett verkade väldigt neurotypisk. I själva verket hade den här kvinnan mycket omfattande svårigheter och behövde tillgång till personal i princip all sin vakna tid. Hon klarade inte av att jobba, göra hemsysslor m m och hon blev väldigt stressad av förändringar. Problemet var att personalen ofta missbedömde henne och ställde alldeles för höga krav på henne. Personalen hade svårt att ta in att någon som inte ”verkar autistisk” kan ha mycket stora svårigheter och ett väldigt stort stödbehov.

Svara

Jag ser inte heller autistsik ut på foto eller bild så där men så fort jag ska göra något eller börjar umgås med en perosn så märker de av att jag inte ”är som alla andra”. Det för virrar många för de tycker att jag nog borde se betydligt mer autistisk ut än jag gör när jag beter mig som jag tydligen gör. Dessutom så är jag bra på vissa områden och har innan min psykiska ohälsa blev för stor varit över genomsnittet i vissa av mina specialområden. men jag kan inte sköta mitt hem tex och kan inte intergarea som man ska med andra. Jag menad emer att den gruppen som klass tre borde ha fler svårigheter då man ofta ser betydligt tydligare att de har det. Då jag fick diagnos hette det aspergers syndrom men jag tycker snarare att jag har blivit sämre med åren än bättre. det kan ju vara kombinationen med mitt psyke såklart.

Jag förstår vad du menar! Omgivningen inbillar sig ofta att autismen liksom ska synas på utseendet. Samtidigt finns det också autister som kamouflerar och som är bra på att smälta in, och det är inte säkert att omgivningen märker något avvikande hos dem alls. Men dessa autister kan ändå ha mycket stora svårigheter!

Jag håller med dig om att autism nivå 3 nog ofta kan innebära synliga svårigheter. Jag fick samma diagnos som du för ca 20 år sedan. Jag har faktiskt flera autister som upplevt att de blivit mer autistiska med åren så du är definitivt inte den enda som säger så. Precis som du skriver kan det vara psyket som påverkar. Jag kan också tänka mig att utmattningen kan vara en faktor för utmattningen kan bli värre med åren. Ju mer man anstränger sig för att passa in, desto mer utmattad kan man bli.

Kan bara instämma med Paula, AnnaSöder. Så jag både håller med och inte håller med av samma anledningar som Paula redogör för… Men hade aldrig kunnat formulera det så bra som Paula.

Jag tycker att många verkar ha precis den fördomen. De autister som inte sitter och t.ex. vaggar hela dagarna påstås ”sakna motivation” eller ”ha fel attityd” när de inte klarar av att möta omgivningens krav!

Jag tror att många tycker om att utmanas och lära sig svårare och svårare saker, men samtidigt är det också viktigt att människan faktiskt har utvecklingspotential inom de områden där omgivningen anser att hon borde utvecklas. Alla har inte utvecklingspotential inom alla områden. Utmaningar ska aldrig orsaka psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet! För någon elev kan det t.ex. vara rimligt att lära sig nya saker i matematik, men samtidigt är det kanske inte alls rimligt för hen att exponera sig för sociala sammanhang hen mår dåligt av (bara ett exempel!)

Ja precis, i de flesta resursklasser verkar de ha resurspersoner som anställda. Jag upplever att dessa anställda inte alltid har autismspecifik kompetens!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *