Sluta uppfostra autistiska barn till ja-sägare

När jag föreläser om autism frågar föräldrar och lärare mig ibland hur de skulle kunna hjälpa autistiska barn så att de lär sig att stå upp för sig själva. Vi som har Aspergers syndrom eller autism har nämligen ofta svårt med detta. och därför är det många som undrar om de skulle kunna göra något för att höja vår självkänsla så att vi inte blir för snälla och utnyttjas av andra.

Vi uppfostras till att säga ja

Det finns faktiskt något som kan underlätta väldigt mycket: att lära barnet att säga nej! Om ett autistiskt barn inte uppmuntras till att säga nej till aktiviteter som det mår dåligt av riskerar det att få negativa följder senare i livet. Vi är förvånansvärt många vuxna autister som blivit uppfostrade till att säga ja till det mesta och följaktligen blivit sjuka av att ha levt efter andras vilja. Och jo, jag vet vad du tänker: att det är många som har uppfostrats till att bli för snälla och att problemet inte har specifikt med autism att göra. Men skillnaden är att autism medför specialbehov och att vi därför mår dåligt av betydligt fler vardagliga saker än genomsnittsmänniskan. Om vi inte vågar säga ifrån när någon exempelvis vill skaka hand med oss mår vi väldigt dåligt. Därför utgör vi en sårbar grupp.

En autist kan behöva säga nej till mycket

Felet som många gör är att de inte tänker på att ett autistiskt barn inte nödvändigtvis mår bra av det som andra barn mår bra av eftersom autism innebär vissa utmaningar. Och eftersom både miljön, kraven och aktiviteterna brukar vara anpassade efter majoritetsnormen kan ett autistiskt barn behöva säga nej till väldigt mycket: maten som bjuds på kan var så äcklig att barnet får kväljningar av att äta den, ljudnivån kan vara för hög och ljuset för starkt, barnet vill kanske vara ensamt istället för att leka med andra barn osv.

Vi tillåts inte säga nej till allt

Problemet är att autistiska barn ofta uppmuntras till att endast nej till saker som majoriteten av barn förväntas säga nej till. Många får höra: ”Åh, vad duktigt av dig att våga säga nej till den främmande gubben som ville locka dig in i sin bil” eller ”Vad bra att du säger nej till att ge alla dina veckopengar till grannbarnet. Hen försöker utnyttja dig men tack och lov är du klok och säger ifrån.” Men i nästa andetag kan samme vuxne säga: ”Varför säger du nej till att skaka hand med farbrorn/vägrar vara med i den gemensamma leken? Alla andra är ju med. Varför ska du alltid krångla?”

Slutade säga nej

Själv fick jag kritik när jag som barn sa nej till saker som jag mådde dåligt av. I början vågade jag säga nej till att spendera rasterna med mina klasskamrater och hoppa hopprep, leka kurragömma eller spela bollspel med dem. Istället spenderade jag rasterna för mig själv. För jo, jag mådde faktiskt dåligt av gemensamma lekar och tyckte inte alls om dem men däremot trivdes jag för mig själv! Men jag fick mycket kritik när jag sa nej till sociala aktiviteter och lärde mig att jag inte har rätten att säga nej. Därför började så småningom säga ja till allt. Jag orkade nämligen inte med kritiken och kommentarerna i stil med: ”Men varför ska du alltid vara så här jobbig? Titta på alla andra barn, de leker ju med varandra. Det är inte bra att du är ensam.”

Fick gå i terapi

Så småningom växte jag upp till en vuxen som sa ja till det mesta och gjorde allt för att behaga andra även om jag avskydde minst 95% av de aktiviteter jag hade sagt ja till. Men hur kunde jag ha sagt nej? Eftersom budskapet jag fick som barn var: ”Det är endast okej att säga nej till aktiviteter som majoritetsnormen säger nej till, men det är inte okej att vara autistisk och ha egna preferenser” så levde jag därefter. Det krävdes mångårig terapi tills jag förstod att det även är okej att säga nej till saker och aktiviteter som de flesta andra människor skulle säga ja till.

Finns inget mellanting

Du som möter autistiska barn bör fundera på vad du gör för att uppmuntra självkänsla. Tutar du i barnet att det är okej att säga nej men samtidigt visar din besvikelse när barnet säger nej till att vara med på fester/lekar eller inte vill ge mormor en kram? Reagerar du negativt när barnet uttrycker att det vill leka självt på rasterna istället för att umgås med klasskamraterna? Isåfall kommer barnet aldrig att tro att du menar allvar när du säger att det är okej att säga nej. Antingen är det okej att säga nej till aktiviteter som får en att må dåligt eller så är det inte det! Något mellanting finns inte. Det går inte att säga: ”Det är okej att du säger nej till A men inte till B”.

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn