Kategori: Okategoriserade

Ibland får jag förvånade blickar när jag förklarar att min autism innebär vissa svårigheter men att det är okej. Jag menar självklart inte att man inte ska söka hjälp och stöd för sina svårigheter för det tycker jag absolut att man bör göra om man känner att man är i behov av det. Tack vare att jag har boendestöd har många av mina svårigheter fått en lösning i form av kontinuerliga stödinsatser. Med detta sagt kommer jag trots boendestöd tvingas leva med vissa svårigheter för resten av mitt liv eftersom boendestöd inte är lösningen för allt. Men vet ni vad? Det är också helt okej!

Svårigheterna finns kvar

Ibland får jag känslan av att föräldrar till autistiska barn blir besvikna när de får höra att min autism fortfarande ger mig svårigheter så här i 41-årsåldern. Troligen hade de hoppats på att få höra att jag vid det här laget blivit en mästare på att hantera sociala situationer och att jag klarar av att leva den typen av liv som mina jämnåriga lever med familj, barn och parmiddagar. Men det vänder sig fortfarande i magen på mig när jag får höra ordet ”grupparbete” och jag skulle aldrig ha orken att vara en förälder. Och jo, jag vet att mitt barn skulle ha en pappa också, men vilket barn skulle må bra av en mamma som inte skulle orka göra annat än att byta en blöja en gång varannan månad, aldrig skulle orka gå upp på nätterna och bara syssla med sina intressen istället för att leka med barnet?

Har ingen dålig livskvalitet

Faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än genomsnittsmänniskan, men mitt liv är ändå helt okej! Visst, jag vill inte ljuga och påstå att jag inte skulle vilja byta bort mina svårigheter för det skulle jag självklart vilja om möjlighet fanns. Självklart skulle jag vilja ha lika mycket ork som en genomsnittlig 41-åring och inte bli totalt utslagen av sociala aktiviteter. Och tänk om jag inte behövde vänta flera dagar på boendestödet när jag behöver hjälp med något akut så som att pumpa en cykel! Mitt liv skulle underlättas betydligt om vissa av mina svårigheter försvann, men det betyder inte att jag har dålig livskvalitet. Jag är lycklig och mår bra!

Autism är min superpower

Det jag är mest glad för är att jag aldrig har tråkigt! Alltså aldrig, aldrig någonsin, dock under förutsättning att jag får styra mina dagar själv. Jag kan inte förstå varför andra människor är oroade för att jag skulle ha tråkigt i mitt eget hem. Jag känner inte alls igen mig i många andra människor som mår dåligt av att samhället har stannat upp under Covid-19 och att det rekommenderas att man inte umgås med någon utanför sitt hushåll. Jag har en förmåga att underhålla mig själv genom mina specialintressen och vet hur man fokuserar på det roliga i livet, dvs det jag tycker är roligt. Forskarna skulle säkert kalla den här egenskapen för ”svårigheter i socialt samspel” eftersom jag är ointresserad av sociala sammanhang och blir utmattad av grupparbeten. Men för mig är det en superpower!

Är tacksam för mitt liv

Det är helt okej för mig att min autism ger mig vissa svårigheter. Svårigheterna är en del av mig och något jag lärt mig att leva med. Jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annan även om jag fick chansen eftersom jag har lyckats bygga upp ett liv jag trivs med! Inte heller skulle jag någonsin vilja byta bort min autism för det är en del av min person och en mycket viktig del av min identitet! Tack vare autism är jag den jag är och får chansen att arbeta som föreläsare. Autismen är min största svårighet i livet samtidigt som den är min allra största styrka!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Många av oss som lever med autism upplever ofta att vi blir konstigt bemötta av vår omgivning, men bemötandet av oss kan variera väldigt mycket beroende på situationen. Ibland får vi bara undrande blickar, ibland suckar, dömande kommentarer och ibland beundran. Så här mycket kan omständigheterna påverka bemötandet av oss:

1. Autisten är en supergeni

Och då menar jag verkligen en supergeni i stil med Rainman som kan räkna ut enormt komplicera tal eller i en handvändning tala om vilken veckodag ett visst datum för 65 år sedan inföll men har omfattande svårigheter inom andra områden. Är autisten så här ovanlig tenderar andra människor att se genom fingrarna att hen inte vet hur man knyter skorna eller kokar ett ägg. Istället tänker de: ”Men det gör absolut ingenting att Rainman behöver hjälp i det dagliga livet, det är helt förståeligt att en sådan ovanlig supergeni inte kan kunna allt. Han är ändå beundransvärd.”

2. Autisten har ”bara” en ojämn begåvningsprofil

Jag tillhör den här skaran. Jag klarar det dagliga livet betydligt bättre än Rainman och kan knyta skorna utan problem, men samtidigt klarar jag inte av att hålla ordning, sy knappar eller pumpa en cykel. Jag har inga supertalanger likt Rainman utan ”bara” en ojämn begåvningsprofil med svårigheter och styrkor. Jag lärde mig att läsa och skriva som 3-åring och jag har lätt för språk. Jag kunde skriva avancerade uppsatser i stort sett utan fel på alla de 7 språk jag läste i gymnasiet, men samtidigt har jag bara en talang i språk, ingen supertalang! Därför ses jag inte som lika häftig som Rainman och får höra: ”Du som kan så många språk borde verkligen kunna skärpa dig. Du skulle klara otroligt mycket mer om du bara försökte.”

3. När två autister jämförs med varandra

Låt oss föreställa oss två scenarier. Autist X är så begåvad i språk att hen talar 15 språk flytande och kan översätta vetenskapliga dokument från ett språk till ett annat i en handvändning. Autist Y har ingen språkbegåvning, men människor har förståelse för detta. ”Trots att ni har samma diagnos är det självklart att du inte kan vara lika duktig på språk som X och behöver inte ha dåligt samvete för det. Du ska inte jämföra dig själv med andra autister!” Detta för att en sådan språktalang är mycket ovanlig hos befolkningen. Däremot jämförs jag med de autister som klarar av att pumpa en cykel utan stöd och klarar sig utan boendestöd i vardagen och får höra: ”Om andra autister klarar det borde du också kunna det.” Detta för att förmågan att pumpa en cykel inte ses som en talang utöver det vanliga.

4. Autistens partner gör allt hemma

Eftersom jag behöver hjälp av boendestöd som städar mitt hem och hjälper mig med andra sysslor i vardagen behövde jag av förståeliga skäl också hjälp av min exman när vi var gifta eftersom jag inte hade boendestöd på den tiden. Han gjorde allt hemma: bäddade sängen, städade, lagade mat och höll ordning. Inte sällan fick jag beundrande blickar från andra kvinnor och fick höra: ”Vad häftigt! Du har verkligen en jättebra man.” Till saken hörde att han var en arabisk muslim varför vissa menade att det var rätt att han fick göra allt hemma med motiveringen att ”de flesta arabiska män ändå trycker ner sina kvinnor.” Han fick alltså sota för det som hans landsmän påstods göra! En autistisk man vars fru gör exakt allt hemma skulle däremot till skillnad från mig troligen inte få beundrande blickar utan han skulle riskera att bli sedd som en mansgris!

5. Det uppstår ovanliga scenarier

Trots föregående punkt var det inte alltid min algeriske exman blev bemött lika vänligt. Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit hur han ibland misstänktes vara en kvinnoförtryckare i situationer då han visade förståelse för min autism. En sådan situation uppstod när jag under vår semester i Paris stannade hela dagarna på hotellrummet och han och hans kompis var ute på stan för att roa sig på dagarna. Ett par gånger om dagen knackade de på för att leverera mig lunch och middag till mig vilket jag var tacksam för. Som jag beskrev i inlägget stannade jag på hotellrummet av fri vilja eftersom jag ville ta det lugnt vilket hotellreceptionisten dock hade mycket svårt att tro. Hon uttryckte oro för mig och tjatade på min man på att han och hans kompis borde ta med mig till stan och inte lämna mig ensam på hotellrummet. Hon gav oss dessutom ständigt konstiga blickar.

Dags att sluta moralisera

Jag har svårt att acceptera att människors bemötande av oss autister påverkas så här mycket av normer och moraliska uppfattningar om hur allt ”borde” vara. I vår jämställda tid förväntas männen att göra hälften av hemsysslorna varför det kan orsaka ramaskri när en neurotypisk fru gör allt hemma. Sedan är jag till skillnad från Rainman ingen supergeni, men jag borde ändå förtjäna respekt och förståelse istället för att ses som omotiverad och lat. Dags för samhället att respektera vår autism utan att blanda in samtida moraliska uppfattningar!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Ibland kan en klient med autism behöva råd och stöd för att hantera olika livssituationer, och inte sällan ger boendestödjare och LSS-personal råd utifrån sina personliga ideal. Tyvärr avspeglar dessa ideal sällan verkligheten. Vi har ju alla våra ideal och tänker: ”Tänk om världen såg ut som jag vill att den ska se ut! Jag vill att det ska vara så!” men när man skrapar på ytan är det i slutändan relativt få som lever efter dessa ideal. Att yrkesverksamma prackar på oss autister sina ideal kan drabba oss då vi riskerar att få råd som är helt orealistiska.

Fick inte hjälp med att sminka sig

Vid ett tillfälle träffade jag en kvinnlig autist som hade uttryckt för sin LSS-personal att hon ville lära sig att sminka sig men LSS-personalen hade viftat bort det och svarat att kvinnor är fina som de är och att det är galet att kvinnor känner en press av att behöva sminka sig! Problemet? den här kvinnan ville lära sig att sminka sig men visste inte hur man gjorde. Dock fick hon aldrig chansen att lära sig sminkning eftersom LSS-personalen stenhårt trodde på idealet att det var fel att tänka på sitt utseende.

Var totalt utmattad

Själv råkade jag förut illa ut i vissa vänskapsrelationer eftersom vissa utnyttjade mig och i andra vänskapsrelationer kände jag mig totalt utmattad och uttömd på energi. Jag kände att jag mådde dåligt av att umgås med många av dessa personer och hade till och med fysiska symptom i deras sällskap. Men när jag bad om råd från yrkesverksamma försökte de pådyvla mig sina ideal om att vänskap handlar om att ge och ta samt att kärleken kommer och går men vänskapen består.

Idealen tyngde mig

Jag gjorde mitt yttersta för att följa dessa råd trots att vissa relationer tog bort mycket av min livslust (vilket inte alls är konstigt eftersom i princip hela mitt liv var på andras villkor). Ingen hade förklarat för mig varför man hade vänner, och sådana saker är inte alltid solklara för alla autister! Och eftersom jag fick höra klyschor om att man aldrig får överge en vän kände jag mig tvingad att umgås med varenda en och tänkte att det skulle vara så för resten av livet. Tanken på att aldrig kunna bli fri var mycket jobbig för mig att uthärda. Att sträva efter att leva enligt dessa ideal tyngde mig därför enormt.

Önskar att någon hade berättat för mig

Tack och lov fick jag efter flera år en förstående psykolog som förklarade för mig att man inte var tvungen att umgås med någon mot sin vilja. Hon förklarade också att det endast var idealet att vänskaper skulle bestå för resten av livet men att det i verkligheten var mycket ovanligt med livslånga vänskaper. Det var livets gång att vänner kom och gick. Vidare förklarade hon att meningen med vänskap var att båda parterna ville umgås med varandra, att båda hade roligt och att båda fick ut något av umgänget. Jag önskar att någon hade berättat detta för mig tidigare! Jag hade dittills mått otroligt dåligt av att bara tänka på andra och aldrig på mig själv.

Man ska alltid vara respektfull

Observera att jag inte menar att man ska behandla sina vänner illa. Behöver man avsluta en vänskapsrelation ska man självklart sköta det på ett respektfullt sätt. Dessutom är det viktigt att hålla i minnet att det inte behöver vara något fel på personen som man vill avsluta vänskapen med utan ”felet” kan lika gärna ligga hos en själv. Men att påstå att man aldrig har varit en riktig vän om man vill avsluta en vänskapsrelation är lika befängt som att påstå att man aldrig har varit en riktig flickvän/pojkvän till någon som man vid ett senare tillfälle vill göra slut med. Självklart ska det vara okej att avsluta en vänskapsrelation på ett respektfullt sätt utan att lägga skulden på den andre på samma sätt som det är okej att avsluta ett kärleksförhållande! Idealet ser inte ut så, men det är verkligheten.

Det är få som lever efter ideal

Om du tänker efter förstår du säkert att det är väldigt få som lever efter ideal om hur allt borde vara. Visst, det vore fint om världen såg ut som vi vill att den ska se ut, men poängen med LSS-lagen är att klienten ska ha makten över sitt eget liv och därmed själv bestämma hur hen vill leva. Därför ska du som yrkesverksam aldrig pracka på oss dina ideal även om du personligen kanske tycker att varenda vänskapsrelation ska hålla livet ut samt att det är fruktansvärt fel att kvinnor ska sminka sig men inte män. Om majoriteten av människor inte lever efter ideal ska vi autister inte heller behöva göra det så länge vi inte vill!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Många autister upplever att de blir exkluderade från sociala sammanhang på grund av sin funktionsvariation vilket de tycker är jobbigt. Vidare tycker många att det är svårt att hitta vänner som respekterar ens autism med alla de begränsningar som funktionsvariationen innebär och inte dömer ut en. Vissa upplever även att alla gamla vänner försvinner när man får en diagnos. Jag kan förstå att många tycker att det är jobbigt, och själv upplevde jag också som yngre att jag blev utdömd. Dock har problemet minskat betydligt i omfattning i takt med att jag blivit äldre.

Har blivit selektiv

Många undrar hur det kommer sig att problemet blivit bättre, men det är inte andra människor som har förändrats utan jag! Det är jag som har ändrat min inställning. Jag har blivit betydligt mer selektiv vad gäller vem eller vilka jag väljer att ha kontakt med. Upplever jag att någon inte förstår min autism funderar jag på om personen är så pass viktig för mig att hen är värd min tid och energi. Inte sällan kommer jag fram till att jag inte har mycket gemensamt med personen och att jag innerst inne känt så en längre tid, och i sådana fall är det lätt för mig att veta vad jag ska göra.

Gör undantag ibland

Om jag mot förmodan skulle känna att jag ändå får något ut av relationen (händer mer sällan, men personen kan t.ex vara en släkting eller av någon annan anledning betydelsefull!) så kan jag välja att ha kontakt med personen då och då om jag känner för det. Eftersom det i sådana fall är mitt val att hålla kontakten är jag okej med situationen i och med att jag själv har valt att stå ut med att personen har svårt för att förstå min autism. Dock är min utgångspunkt att undvika att ha med människor att göra som har svårt att relatera till mig och därför brukar sådana människor falla bort ur mitt liv.

Dessa personer betyder ingenting

Upplever jag att jag blir behandlad annorlunda av dömande och otrevliga människor på grund av min autism så resonerar jag att det inte är någon förlust eftersom jag ändå känner att jag inte har något gemensamt med sådana personer. Jag tänker så här: Vilka människor tror jag att jag kommer att tänka tillbaka på med värme den dagen jag ligger i dödsbädden? Kommer jag att ångra för att jag inte ansträngt mig för att umgås med dessa personer mer och upprätthålla kontakten med dem? Jag är alldeles säker på att jag inte kommer att ägna dessa människor en tanke den dagen jag ligger i dödsbädden utan endast de som verkligen har betytt mig något.

I nöden prövas vännen

Nu kommer säkert någon invända att vi autister generellt sett har färre människor att umgås med än majoritetsbefolkningen vilket gör att vi har det svårt socialt och blir exkluderade och visst, det stämmer säkert! Men här tänker jag på ordspråket: ”I nöden prövas vännen.” Gör man som jag och väljer bort de personer som inte respekterar en, vilka har man då kvar? Jo, de äkta vännerna! Även om många friska utan funktionsvariationer säkert har många fler att umgås med än många autister när det gäller kvantitet, men hur är det med kvaliteten? Bara för att någon har flera personer att umgås med behöver det inte betyda att dessa människor är personens riktiga vänner. Personen kan mycket väl ha lika få äkta vänner som vi med funktionsvariationer!

Har förstående kollegor

Av ovanstående anledningar känner jag numera att det är relativt lätt att hantera mina specialbehov i sociala sammanhang i och med att jag är selektiv vad gäller umgänget. Dock har jag iofs turen att arbeta hos Misa Kompetens där alla är ovanligt förstående. Skolkamrater och kollegor är ju trots allt sällan lätta att undvika. Min situation skulle vara betydligt knepigare om jag skulle ha oförstående kollegor eller en otrevlig arbetsgivare. Men tack och lov så har jag inte det!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Idag har jag en hälsning från Attention Stockholm som vill berätta om en kalender som de har skapat. Observera att detta inte är ett samarbetsinlägg och att jag inte får något i utbyte för att publicera detta blogginlägg. På grund av Skatteverkets regler får jag inte ta emot gåvor i utbyte mot blogginlägg. Men eftersom jag tidigare har varit med i Attentions projekt och de arbetar för att vi autister ska få det bättre vill jag att deras budskap når ut till så många som möjligt. Därför lägger jag upp deras text på bloggen. Så här skriver de:

”Vi i Attention Stockholm har inom ramen för projektet Stöd i vardagen släppt ”52 veckor med goda vardagstips”, som består av tips och konst för personer med NPF. Tipsen är insamlade bland annat från våra samtalsgrupper där personer med NPF ofta delar med sig av tips för att få vardagen att funka. Även konsten är skapad av personer med NPF.

Vi hoppas att ni kommer att gilla kalendern och att den kan komma både till hjälp och glädje för många. Kanske är den är perfekt julklapp till någon du känner, eller till dig själv. Läs alla tips på en gång, ta ett tips i veckan under ett helt år eller hitta ditt favorittips och ställ den någonstans där du ser den ofta. Se hur den kan passa in i ditt liv på bästa sätt, eller ge den till någon som du tror kan ha nytta av den (och även om du inte har NPF, så kan du njuta av konsten och ha stor nytta av tipsen ändå).Beställ kalendern från Bokus eller hos Mrs Hyper.

Vi vill också passa på att tipsa om känslogrejen.se som lanseras i december. Där kommer det bland annat finnas 24 animerade filmer om känslor, exekutiva funktioner och övningar i medveten närvaro för personer med NPF. Följ Attention Stockholm på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev för att bli påmind när lanseringen närmar sig.”

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Autism innebär inte sällan att man väljer att leva utanför normen. Problemet är att om finns det någon som lever annorlunda så finns en överhängande risk att personen blir tyckt synd om. Har personen dessutom kognitiva svårigheter händer det ofta att omgivningen utgår ifrån att personen inte har förstått vad som är det ”rätta” sättet att leva. Det är inte alla som tänker på att autism kan medföra att man mår bra av andra saker än de flesta andra människor och att det finns en anledning till att vi autister ibland gör annorlunda val.

Man ansågs inte veta sitt bästa

När jag var ung och osäker lyssnade jag på så kallade experter som hade bestämda åsikter om hur alla borde leva. En god livskvalitet ansågs innefatta att man vistades i sociala sammanhang, hade ett arbete eller åtminstone någon form av daglig sysselsättning och att man varierade sina aktiviteter istället för att sysselsätta sig med samma aktiviteter utan variation. Till en god livskvalitet ansågs även tillhöra att man besökte nya platser ibland. Om någon spenderade den största delen av tiden för sig själv utan daglig sysselsättning, hade bara ett intresse istället för flera olika eller hade inrutade rutiner och aldrig reste bort ansågs detta att vara rent av skadligt. Ville någon leva på det sättet skulle det motverkas till varje pris. På grund av pressen försökte jag leva ett liv som inte passade mig trots att det fick mig att må dåligt.

Blir ibland övertalad

Numera vågar jag bejaka mig själv och strunta i normerna. Men om andra märker att jag spenderar mycket tid för mig själv och inte prövar på nya aktiviteter tenderar många att känna ett behov av att övertala mig att bryta mina invanda rutiner. Kanske finns det något evenemang som de vill att jag ska besöka eller så har det öppnats en ny restaurang i stan som de vill besöka tillsammans med mig med motiveringen att det inte är bra för mig att äta samma mat hela tiden. Detta hände särskilt ofta under de år jag gick hemma med aktivitetsersättning utan daglig sysselsättning. Att jag förklarade att jag var lycklig och mådde bra som det var övertygade sällan andra människor utan de insisterade på att jag skulle må ännu bättre om jag skulle testa något nytt.

Ångrade mig efteråt

Någon gång hände det att jag lät mig övertalas, och minst 60-70% av gångerna ångrade jag mig efteråt för att jag inte hade vågat vara tuffare och vågat säga nej. Ibland kände jag att aktiviteten hade varit tråkig och utmattande och ibland hade den känts meningslös. Men kanske 30-40 % av gångerna kände jag efteråt att dagen hade varit ganska rolig vilket sågs som ett tecken på att det var bra för mig att testa nya aktiviteter ibland. ”Ser du, du uppskattade aktiviteten. Visst ångrar du inte att du följde med?” fick jag höra. Svarade jag nekande såg alla nöjda ut.

Skulle haft lika roligt hemma

Med detta sagt är det många som har missat att det inte är viktigt för mig att uppleva nya saker. Visst, någon gång kan jag ha haft roligt när jag brutit mina rutiner, men sanningen är att jag oftast även vid dessa tillfällen skulle haft minst lika roligt om inte ännu roligare om jag spenderat tiden hemma för mig själv och följt mina invanda rutiner. Nya aktiviteter tillför sällan någon extralivskvalitet för mig. Istället tänker jag: ”Vilken rolig dag jag hade idag, men jag skulle haft minst lika roligt om jag hade spenderat dagen hemma. Jag hade därför inte missat något om jag hade avstått.”

Vems önskan?

Du som känner en stark lust att övertala din autistiske närstående eller klient att bryta sina rutiner ska tänka dig noga för varför du vill att en förändring ska ske. Har autisten själv uttryckt en önskan om att bryta sina rutiner och varför isåfall? Vill autisten bryta rutinerna och testa nya saker bara för att göra dig nöjd eller vill hen göra det för sin egen skull? Om autisten uttrycker en önskan om att pröva på något nytt men har svårt för att ta tag i det ska du självklart motivera personen att genomföra aktiviteten, men annars ska du låta bli!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Autism är något som ibland förknippas med ett så kallat savantsyndrom, det vill säga att man tillsammans med kognitiva svårigheter har mycket häpnadsväckande extraordinära talanger. Begåvningsprofilen hos savanter är därmed mycket ojämn. De talanger man har kan handla om alltifrån att man kan berätta blixtsnabbt på vilken veckodag ett visst datum för flera decennier sedan inföll, att man minns exakt vad det varit för väder på varenda dag under ens livstid, att man blixtsnabbt kan lösa mycket svåra matematiska räkneuppgifter eller något liknande. Som ett exempel på en savant nämns ofta den brittiske Daniel Tammet som har Aspergers syndrom och kan memorera talet pi till 22 514 decimaler!

Savantförmågor är ovanliga vid autism

Dock är det inte alla som vet att det är extremt ovanligt att vi autister är savanter. Väldigt många av de få savanter som finns i världen har autism, men bara en pytteliten andel av autister är savanter. Enligt min erfarenhet tenderar andra människor att kalla oss med ojämn begåvningsprofil med styrkor och svårigheter för savanter, och jag har själv ibland fått höra att mina språkkunskaper är en savantförmåga. Men det är alltså inte sant. Visst, jag har lätt för språk, men sanningen är att mina språkkunskaper inte är så extraordinära att de skulle kunna räknas som savantism. Det som möjligen är mycket ovanligt i sammanhanget är min mycket ojämna begåvningsprofil men annars är det inget ovanligt.

Har läst många språk

När det gäller mina språkkunskaper så läste jag 7 språk på gymnasiet och kunde läsa roman och skriva uppsatser på alla dessa språk utan problem. Jag hade brevvänner världen över och jag skrev breven på dessa språk beroende på vad min brevvän hade för modersmål. T.ex. skrev jag alla breven helt på italienska till mina italienska brevvänner, på spanska till mina spanska och sydamerikanska brevvänner och så vidare. Därmed har jag lätt för språk men att ha fallenhet för språk är inte så ovanligt och extraordinärt som journalister som skrivit artiklar om mig gärna vill framställa det som. Sanningen är att väldigt många med kandidat- eller masterexamen i språk hade kunnat göra samma som jag om de hade lagt ner tid på projektet. Att lära sig språk kräver energi, men har man ett specialintresse inom området är det inga problem!

Daniel Tammet gav en TV-intervju på isländska

Ibland får jag frågan om jag skulle kunna göra samma som Daniel Tammet, dvs börja lära mig isländska och efter 7 dagar kunna ge en TV-intervju på isländska. Och ja, det tror jag absolut att jag hade kunnat, men sanningen är att inte heller den förmågan är så ovanlig som många tror. Jag liksom Daniel Tammet kan sedan tidigare flera germanska språk varför isländskans struktur är välbekant för mig liksom för honom. För att kunna ge en TV-intervju krävs i sammanhanget att man kan grunderna som att berätta vad man heter, var man bor etc. men man behöver inte kunna delta i t.ex. någon avancerad politisk debatt. Upp till en avancerad nivå hade jag inte kunnat lära mig isländska på 7 dagar, men det kunde inte Tammet heller. Jag har läst att när en journalist vid ett senare tillfälle ville intervjua Tammet på isländska så gick det inte utan den största delen av intervjun fick genomföras på engelska eftersom Tammet inte kunde uttrycka sig på isländska. Men det är inte ett dugg konstigt att Tammet inte kommit upp till den nivån på 7 dagar för det hade nog ingen kunnat, och inte jag heller!

Daniel Tammet är en savant

Som sagt är jag alltså ingen savant i och med att väldigt många språkstudenter hade kunnat göra samma sak som jag och även samma som Tammet när det gäller språk. Har man studievana, älskar språk och kan sedan tidigare andra besläktade språk tillhörande samma språkfamilj så är det inte så svårt att kunna ge en TV-intervju efter 7 dagars inlärning. Visst, troligen bara språkfantaster skulle orka lägga ner tiden och energin som krävs för att intensivplugga grunderna på ett språk under 7 dagar, men är man villig att lägga ner tiden och energin så är det nog inte en så extraordinär förmåga bland exempelvis tolkar och översättare. Med detta sagt är Tammet ändå en savant med tanke på hans förmåga att rabbla tiotusentals siffror utantill (han är verkligen jätteduktig!) men jag är definitivt inte det och vill inte heller bli kallad för det.

Min förmåga framställs som extraordinär

När jag säger att jag inte vill bli kallad för savant tolkas detta ibland som att jag skulle se ner på mig själv, att jag inte förstår att jag har styrkor eller att jag inte skulle kunna ta emot beröm. Men det handlar inte om det! Jag tycker det är genuint roligt att få beröm för mina språkkunskaper och jag är också glad att min autism även medför styrkor och inte bara svårigheter. Det jag vänder mig emot är att journalister ofta framställer mina språkkunskaper som mer extraordinära än vad de är. Skulle jag bara vara en vanlig neurotypisk språkfantast som läser språk på universitetet så skulle nog många säga: ”Oj, vad roligt att du är duktig på språk! Jag önskar att jag var det” men bara för att jag har autism och boendestöd överdrivs ofta min talang. Och detta alltså trots att mina kunskaper är mycket vanliga bland exempelvis översättare och tolkar och är därmed inte jättemärkvärdiga även om alla människor självklart inte har en språktalang, liksom inte heller ett intresse för att lära sig språk.

Har en normal intelligenskvot

Med detta sagt tycker jag att det är mycket bra att styrkorna vid autism lyfts fram så att folk förstår att bara för att man har svårigheter så betyder det inte att man inte kan ha styrkor. Däremot vill jag inte att det börjar spridas myter om att var och varannan autist har savantförmågor eller är superintelligenta genier för det stämmer inte! Min intelligenskvot ligger inom normalspannet men däremot har jag en mycket ojämn begåvningskurva med omfattande svårigheter och styrkor.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

När jag nyligen läste expertrekommendationer till föräldrar om att ge barnen veckopeng så att dessa får lära sig att hushålla med pengar och så småningom växer upp till ekonomiskt ansvarsfulla vuxna så kom jag att tänka på min egen barndom. I enlighet med experternas rekommendation fick jag veckopeng och lärde mig att när pengarna var slut så var de slut. Jag förstod att det var bäst att inte slösa bort pengarna med en gång. Skulle jag se en leksak som jag ville ha så skulle jag nämligen inte ha råd med leksaken om jag hade slösat bort alla pengar på godis.

Levde fattigt

När jag som ung vuxen flyttade till Sverige levde jag i många år på ett sätt som många skulle se som fattigt. I perioder levde jag på socialbidrag och ibland på aktivitetsersättning. Men jag hade ändå inga problem med att få pengarna att räcka. Jag höll igen under de första veckorna efter att jag hade fått pengarna och gick och shoppade först dagarna innan bidraget/aktivitetsersättningen skulle komma. På det sättet fick jag pengarna att räcka utan problem!

Vissa saknar ett ekonomiskt sinne

Det finns många, inte minst de som hamnat i Lyxfällan, som till skillnad från mig saknar ett ekonomiskt sinne. De lyxshoppar och samlar på sig skulder. Inte sällan menar tittarna att dessa personer får skylla på sig själva. Minst lika ofta läggs skulden på föräldrarna, i synnerhet om deltagarna är unga. Vissa tänker: ”Om personen hade fått lära sig hemifrån hur man hushåller med pengar så hade hen aldrig behövt hamna i den här sitsen.” Och dessa personer jämförs gärna med sådana som jag som har fått lära sig hur man tar ansvar för sin ekonomi.

Har inte med uppfostran att göra

Nu kommer jag förmodligen skriva något som kommer att chocka många, men jag är alldeles säker på att min ekonomiska ansvarsfullhet inte har med min uppfostran att göra utan den är en medfödd egenskap. Visst, jag kan inte förneka att mina tidigare erfarenheter av veckopengen säkert underlättade för mig att som 21-åring flytta hemifrån, men det är knappast grundorsaken till att jag alltid haft lätt för att hantera min ekonomi. Jag har inte alls mina föräldrar att tacka för och jag är inte ett dugg duktigare än de som har svårt att klara sin ekonomi. Alla människor har medfödda svårigheter och styrkor och ett gott ekonomiskt sinne råkar vara min styrka.

Har inte blivit ordningsam

Hur jag vet detta? Jo, mina föräldrar har inte bara uppfostrat mig till ekonomisk ansvarsfullhet utan även till att vara ordningsam. Och det sistnämnda har de inte lyckats med trots att mamma råkar tillhöra de som tycker att det är viktigt att ha det städat och hålla ordning. Hon är absolut inte pedantisk utan bara renlig och ordningsam. Mina föräldrar tutade ständigt i mig hur viktigt det är att ha det städat, och ibland försökte de hjälpa mig att få ordning i mitt rum. Men ingenting hjälpte. När jag blev vuxen förmådde jag inte att hålla ordning och behöver fortfarande så här som 41-åring boendestöd som hjälper mig med detta.

Har lagt mycket energi på det

Det ironiska i sammanhanget är att jag har lagt ner betydligt mer energi på att försöka lära mig att bli ordningsam och städa än vad jag har lagt på att leva ekonomiskt. Att veta hur jag ska hushålla med socialbidraget, sjukersättningen eller lönen har gått av sig självt för mig utan att jag behövt anstränga mig särskilt. Men däremot har jag försökt hitta strategier för att bli ordningsam och städa, men orken och förmågan har inte funnits där trots att jag haft kontakt med arbetsterapeuter. Det går helt enkelt inte och detta trots att allt går helt emot min uppfostran.

Personer med ADHD har en avvikande dopaminfunktion

Numera vet man att ADHD och många andra utvecklingsavvikelser kan härledas till hjärnavvikelser. Det mänskliga nervsystemet är beroende av signalsubstanser för att kunna fungera varav dopamin påverkar vårt beteende, känslor och motivation. Den berömde psykiatern Anders Hansen menar att personer med ADHD har ett avvikande belöningssystem och behöver mer dopamin för att få samma belöningskick som genomsnittsmänniskan. Personer med otillräcklig dopaminfunktion kan till följd av detta känna ett behov av att kompensera dopaminbristen genom att söka snabba kickar, och det kan i vissa fall vara rent av omöjligt för dem att låta bli.

Inte din förtjänst

Har du duktiga barn som har lärt sig att hushålla med sin ekonomi, hålla ordning hemma och som beter sig hyfsat i sociala sammanhang? Undrar du varför inte fler föräldrar uppfostrar sina barn som du? Grattis till att du haft turen att föda barn utan hjärnavvikelser! Men snälla, se inte ner på föräldrar till barn med specialbehov som inte haft samma tur som du. Neurotypiska barn går oftast att styra med rätt uppfostran, men autism, ADHD och andra utvecklingsavvikelser beror på avvikande hjärnfunktioner. Vissa egenskaper går inte att uppfostra bort!

.

Vi med autism kan behöva hjälp och stöd med olika saker. Ibland handlar insatserna om stöd av praktisk karaktär vilket är fallet med mitt boendestöd, ibland om psykologiskt stöttande insatser och ibland en kombination av dessa. Det är många som undrar hur vi autister vill bli stöttade och vad vi vill höra om vi mår dåligt över något. I dagens blogginlägg kommer jag att beskriva vad som fungerar för mig. Med detta sagt finns det inga generella regler för oss autister som grupp utan jag kommer bara utgå ifrån mig själv.

Har svårt för överdriven positivitet

Det finns en typ av bemötande som får mig att må dåligt, nämligen att bemöta mig med överdriven positivitet eller klyschor i stil med: ”Alla har svårt med något” eller ”Du har inte alls fler svårigheter än andra, tänk på alla språk du kan.” Jag vet att de som bemöter mig på detta sätt oftast menar väl och det kan säkert finnas andra autister som mår bra av att höra klyschor. Men jag fungerar bäst med människor som inte är överdrivet positiva till allt utan vågar säga högt: ”Ja, ni autister tillhör en utsatt grupp. Jag förstår att många av er har det svårt.” Det mentala stödet fungerar bäst för mig om personen inte förnekar att vi autister och andra utsatta grupper i samhället statistiskt sett har betydligt fler svårigheter än den övriga befolkningen.

Tänk om jag hade kunnat pumpa min cykel

I min värld är det självklart att man har det svårare än genomsnittsmänniskan om man har en så ojämn begåvningsprofil som jag har, och det är även vetenskaplig fakta! För att få diagnosen autism krävs nämligen att svårigheterna orsakar betydande svårigheter i vardagen. Om jag inte hade varit lika duktig på språk som jag är nu utan hade istället klarat av att städa, byta glödlampor och pumpa cykeln så hade min vardag underlättats påtagligt. Tänk om jag inte hade behövt avstå från att cykla när cykeln behöver pumpas och jag inte har en boendestödjare till hands. Tänk om jag inte hade behövt leva i en mörk lägenhet när glödlampan går sönder!

Har nästan ingen nytta av språkkunskaper

Sanningen är att jag skulle haft betydligt mer nytta av vardagliga färdigheter än en massa språkkunskaper. Visst, jag har haft nytta av mina språkkunskaper i situationer då jag exempelvis kunnat beskriva vägen på italienska för en äldre italiensk dam som jag mötte på gatan och då jag kunnat läsa böcker på originalspråk. Jag är självklart glad att jag har min språktalang, men faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än styrkor sett till hur jag fungerar i vardagen. Sett till den stora helheten har mina språkkunskaper gett mig väldigt lite nytta i livet.

Klyschorna fick mig att må dåligt

Sedan finns det en klyscha som gör mig arg, nämligen: ”Pengar bringar ingen lycka.” Visst, har man pengar så behöver det inte automatiskt betyda att man är lycklig, dock brukar jag säga att den som påstår att pengar inte kan ge lycka aldrig har varit fattig på riktigt. Det kändes som ett hån för mig att få sådana kommentarer när jag som utförsäkrad för ett antal år sedan hade fått avslag från socialtjänsten och jag hade inga pengar till mat och hyra! Jag visste inte om jag skulle bli vräkt från min lägenhet och jag avstod från att köpa annan mat än havregryn. Självklart gjorde min ekonomiska situation mig olycklig, och att få höra klyschor fick mig att må ännu sämre.

Pengar ger visst lycka

När jag däremot levde på aktivitetsersättning mådde jag till skillnad från många andra sjukpensionärer okej eftersom jag är duktig på att leva ekonomiskt och inte har något behov av att lägga pengar på sociala aktiviteter. Den ekonomiska stabiliteten som aktivitetsersättningen innebar fick mig att känna mig trygg. Visst, jag hade betydligt mindre pengar än genomsnittsmänniskan, men mig gör det ingenting om jag blir socialt exkluderad från samhället, dock är jag ovanlig på den här punkten. Däremot mår jag ännu bättre nu när jag har ett jobb (dock lågavlönat)! Självklart blir jag lyckligare av att kunna köpa fler saker som gör mig glad. Det finns t om forskning som visar att pengar visst ger mer lycka. Att sprida myter om ämnet är livsfarligt för människor som Emma som får höra att det är helt rimligt att hon arbetar för 5 kronor i timmen.

Viktigt att känna efter

Summa summarum: jag vill absolut inte bli bemött med klyschor, överdriven positivitet och ovetenskapliga ”fakta” i situationer då jag mår dåligt för det får mig att må ännu sämre. Och tack och lov har ingen professionell psykolog bemött mig på det viset! Med detta sagt finns det som sagt inget recept hur vi autister vill bli bemötta som grupp och det är inte alls säkert att andra autister känner som jag. Därför ska du som medmänniska känna efter och utgå ifrån hur du tror att din autistiske samtalspartner vill bli bemött.

Människor som har valt att arbeta inom vården säger sig inte sällan ha valt yrket eftersom de älskar att arbeta med människor. Många vårdanställda menar att de får ut så otroligt mycket av den mellanmänskliga kontakten med sina patienter/klienter. Många arbetsgivare ser säkert positivt på detta eftersom det oftast är just den människotypen som passar inom vården: de är varma, empatiska och sociala och tycker att det allra bästa i livet är mellanmänskliga möten.

Fick träffa underbara sköterskor

Själv uppskattar jag ovanstående egenskaper hos vårdpersonalen när jag söker vård på vårdcentralen och akutmottagningen. När jag för ett par år sedan hade skadat mig i benet och var i ett totalt paniktillstånd eftersom jag inte klarade av att se blod togs jag omhand av otroligt fina undersköterskor på sjukhusets akutmottagning. Jag mådde dåligt eftersom jag blödde och hade ont men sköterskornas empatiska inställning gjorde mig lugn på momangen.

Behöver en ordningsam boendestödjare

Däremot uppskattar jag inte nödvändigtvis dessa egenskaper hos boendestödspersonalen. Missförstå mig rätt nu, jag tycker absolut inte att det är fel att en boendestödjare är varm, empatisk, social och trevlig. Men saken är den att olika klienter behöver boendestöd av olika anledningar. Vissa behöver endast psykiskt stöd, några behöver praktiskt stöd i hemmet och andra behöver både och. Jag tillhör den skaran som endast behöver praktiskt stöd. Jag behöver därför en boendestödjare som ser vad som behöver göras, är praktiskt lagd, har lätt för att hitta fungerande lösningar och är en fena på att hålla ordning.

Vi riskerar att fastna vid fikabordet

Ibland har jag haft boendestödjare som har varit ovanligt varma och trevliga. Det har varit lätt för mig att prata med dessa personer och vissa har till och med delat mitt stora specialintresse hälsa och naturligt leverne. Men det stora problemet är att om boendestödjaren är för trevlig så finns en överhängande risk att vi fastnar vid fikabordet och inte får lika mycket gjort i hemmet.

Vissa har varit inåtvända

Jag har haft väldigt duktiga boendestödjare som har gjort en stor skillnad i mitt vardagsliv. Alla dessa personer har inte nödvändigtvis varit överdrivet trevliga och inte heller speciellt varma och empatiska. Vissa har snarare varit inåtvända och inte sagt så mycket. Samtidigt har de inte heller varit otrevliga, oempatiska och dömande utan snarare neutrala och sakliga. Vid ett tillfälle ville jag prata med en av dessa boendestödjare om en sak jag vid tillfället mådde dåligt över, men den här boendestödjaren var inte alls duktig på att ge stöd utan fortsatte bara att jobba. Inte av elakhet utan hon var den typen som hade svårt att ge råd och stöd.

Hon var inte dömande

Det gjorde inte mig så mycket att jag inte kunde få stöd av boendestödjaren i den situationen och att hon inte hade förstått problemet. Hon hade ju inte varit otrevlig och dömande, hon hade bara inte förstått hur hon skulle kunna hjälpa mig. Men samtidigt var hon riktigt duktig på sitt jobb och tyckte till och med att det var roligt att städa och hålla ordning. Och det är precis det jag behöver: någon som tycker att det är roligt att hålla ordning och städa och kan tänka sig att använda boendestödstimmarna effektivt istället för att slösa bort timmarna på att lära känna mig som person.

Även inåtvända kan vara duktiga

Du som arbetar med att rekrytera boendestödspersonal ska tänka på att någon som inte ger ett varmt och socialt intryck på anställningsintervjun mycket väl kan passa som boendestödjare för vissa klienter ifall boendestödjarkandidaten är praktiskt lagd och ordningsam. På samma sätt är det inte alls säkert att arbetssökanden passar som boendestödjare för alla klienter även om hen skulle ge ett socialt och varmt intryck. Nu menar jag absolut inte att man inte kan vara både varm, praktiskt lagd och ordningsam på samma gång för det kan man självklart vara. Men samtidigt ska du inte avfärda inåtvända arbetssökanden!