Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Jag har autism, inte social fobi

Autism kan ibland förväxlas med social ångest, i folkmun kallad för social fobi. Men sanningen är att dessa diagnoser är helt skilda tillstånd trots att de kan ta sig liknande uttryck. Eller rättare sagt: en person med autism kan bete sig exakt på samma sätt som någon med social ångest men av helt olika anledningar. En autist utan samtidig social ångest brukar uppleva sociala situationer annorlunda än vad någon med social ångest gör.

Autism utesluter inte social ångest

Till att börja med måste konstateras att autism absolut inte utesluter social ångest! Tvärtom menar Tony Attwood att autism i själva verket kan orsaka social ångest, inte minst i tonåren. Detta beror på att tonåringen börjar bli medveten om att hen inte behärskar sociala koder och att hen inte vet hur man förväntas agera i olika sammanhang vilket skapar osäkerhet. Och eftersom tonåren är en naturlig period av osäkerhet för alla ungdomar, inte bara för autister, är det naturligt att en autistisk tonåring känner sig ännu mer osäker än genomsnittstonåringen.

Intryckskänsligheten kan ställa till det

Med detta sagt betyder inte detta att alla autister som ogillar sociala sammanhang lider av social ångest. Det kan finnas hur många anledningar som helst till att en autist undviker sociala sammanhang. För det första är intryckskänsligheten en viktig faktor. På grund av min ljuskänslighet hatar jag att andra människor tar fram sina smartphones , och eftersom mobiltelefoner finns överallt där människor finns är det också naturligt att jag inte tycker om att vistas bland människor. Någon annan autist kan istället vara enormt känslig för ljud vilket kan orsaka ett enormt obehag och utmattning som inte sällan kan hålla i sig i flera dagar efter den sociala exponeringen.

Har svårt att koncentrera mig i grupper

Sedan kan vi autister även ha svårigheter i att umgås med flera personer åt gången. Vissa menar att detta beror på mentaliseringssvårigheter, andra påstår däremot att det beror på intryckskänslighet men oavsett anledningen är det ett faktum att vi kan ha svårt att ta in det som sägs om vi ska umgås med flera samtidigt. Tony Attwood menar att det krävs helt andra färdigheter när man umgås i grupp än vad det krävs när man umgås två och två vilket jag håller med om. Eftersom jag har svårt att koncentrera mig på det som sägs i stora grupper är det också naturligt att jag undviker grupper.

Vi kan ha svårt att känna gemenskap

Sedan får det inte glömmas bort att vi autister kan ha helt andra intressen än andra människor vilket gör att vi kan ha svårt att känna gemenskap. Själv har jag helt andra intressen än majoriteten av människor och är både totalt ointresserad och okunnig om ämnen som musik, filmer, kändisar, TV-program, arkitektur, historia, konst, inredning och matlagning. Och ni kan säkert tänka er hur uttråkad jag blir när sådana diskussionsämnen kommer upp. Och lägg därtill att jag även tvingas hantera andras chockade reaktioner i stil med: ”Oj herregud, vet du inte vem Elvis är?”

Har inte social ångest

Men även om jag vantrivs i väldigt många sociala sammanhang, föredrar ensamaktiviteter framför sociala dito och avskyr grupparbeten betyder det inte att jag har social ångest. Visst, jag känner mig obekväm i sociala sammanhang men bara för att jag blir väldigt uttråkad, missförstådd och inte känner någon gemenskap i de flesta grupper. Däremot oroar jag mig aldrig för vad andra människor tycker om mig och tänker aldrig: ”Oj herregud, gjorde jag bort mig nu?” Detta eftersom jag har autism, inte social ångest, och därför skulle ingen KBT i världen kunna få mig att känna mig bekväm i sociala sammanhang. Att ha svårt för sociala sammanhang är en del av min autism!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Om skillnaden på autism och ätstörning

När jag lägger all min tid på att plugga grammatik och språk får jag beundrande blickar för det ses som en mycket bra hobby. Visst, någon kan tycka att det inte är bra att syssla alltför mycket med en och samma hobby, men allt som allt ses mitt språkintresse som ett bra intresse. När jag som ung slutade röka (observera att jag aldrig var en “riktig” rökare, jag rökte absolut inte dagligen) så tyckte många att det var bra: nu skulle jag få en bättre hälsa och ekonomi. Men när jag intresserar mig för att äta nyttigt och säger nej till att äta vitt socker så heter det helt plötsligt att jag har en ätstörning eller åtminstone “en mycket störd relation till ätande och mat.” Det provocerar mig.

Mår fysiskt bra av kosten

Jag har ett BMI på knappt 21 vilket visar att jag är helt normalviktig. Jag har testat mina vitaminvärden och har inte haft några brister. Tack vare min nuvarande kosthållning har jag fått bukt med alla magproblem, och mina tänder har inte haft ett enda hål på länge (annat var det förr). Att avstå från socker har också gett mig energi. Varför skulle det vara ätstört att vara noga med sin hälsa? Visst, enligt normen ska man inte äta alltför nyttigt och bör äta sötsaker ibland, men snälla, försök se förbi normen! Det är bara slumpen som har avgjort att man anses behöva äta sötsaker ibland: normen skulle lika kunna diktera att det är viktigt att röka en cigarett då och då.

Mår psykiskt bra av kosten

Den psykiska hälsan då? Jo, en hälsosam livsstil är ju ett av mina stora specialintressen och ger mig därför glädje i vardagen och mening med livet precis på samma sätt som mina andra specialintressen grammatik, autism och blåbärsplockning skänker mig det. Eftersom hälsa inkluderas i mina specialintressen ser jag ingen anledning till att jag borde sysselsätta mig mindre med hälsan än vad jag sysselsätter mig med mina andra specialintressen. Varför borde jag liksom behandla detta specialintresse annorlunda än mina andra specialintressen bara för att det handlar om mat och ätande? Det låter mycket ologiskt för mig.

Specialintressen är det viktigaste

“Men skulle du kunna tacka nej till en social tillställning om det kommer fram att det serveras onyttig mat?”, kan vissa fråga. Och mitt svar blir: självklart! Specialintressen går för mig före allt annat i livet, och jag är sällan förtjust i sociala tillställningar oavsett vad det är för mat som serveras. Eftersom jag har autism är det totalt självklart för mig att sätta specialintressen före andra människors sällskap oavsett vilket av mina specialintressen det handlar om, och jag ser inget konstigt med det. Så här under Covid-19 gör det inte mig någonting att inte ha träffat andra människor på 7 månader. Jag är en riktig ensamvarg och trivs med livet.

Mår bra av rutiner

“Men dina matrutiner då, är inte de lite tvångsmässiga?”, kan vissa undra. Jag har aldrig varit en spontan människa oavsett om det handlar om aktiviteter, kompisträffar eller mat, och jag mår bra av rutiner och planering. Eftersom majoriteten av människor föredrar spontanitet framför rutiner har normen dikterat att en alltför rigid kostplanering är ett sjukligt beteende om man inte vill avvika från den. Men varför skulle det vara mer sjukligt med mina matvanor än att någon autist föredrar att planera sina dagliga aktiviteter i förväg? Vad är det för skillnad mellan aktiviteter och mat? Och varför skulle jag vara mer sjuklig än någon som har massor av vitaminbrister?

Vill inte äta sötsaker

“Jo, men det är annorlunda med mat, här handlar det om ångest och dåligt samvete”, hävdar vissa. Men vem är det som har sagt att mat skulle vara förknippad med ångest och dåligt samvete för mig? Visst, skulle jag någon gång äta socker skulle jag inte tycka att det var bra precis på samma sätt som jag inte skulle tycka att det var bra gjort om jag skulle röka en cigarett. Men dåligt samvete och att jag skulle vilja straffa mig själv efter att ha ätit socker, var kommer det ifrån? Lika lite som jag skulle ha dåligt samvete om jag skulle röka skulle jag ha dåligt samvete om jag skulle äta sötsaker, men ändå vill jag varken röka cigaretter eller äta sötsaker. Jag ser helt enkelt ingen anledning till det!

Autism utesluter inte OCD och ätstörning

Min psykolog har förklarat för mig den stora skillnaden mellan tvångssyndrom, ätstörning och specialintressen: Har man OCD eller en ätstörning är rutinerna alternativt ätandet förknippat med ångest eller dåligt samvete. Specialintressen och autistiska rutiner är däremot något lustfyllt som skänker glädje och positiv mening i vardagen, och man mår psykiskt bra. En person med ätstörning eller tvångssyndrom kan därmed bete sig på exakt samma sätt som en autist, men skillnaden mellan autism och ätstörning är alltså som dag och natt! Visst, man kan självklart ha autism med samtidig ätstörning eller autism och OCD, men det är en helt annan femma.

Sluta döma ut mitt specialintresse

Sluta döma ut mitt specialintresse! Visst, det finns många tjejer som förknippar mat med dåligt samvete, men det betyder inte att alla tjejer gör det. Trots att normen dikterar att alla tjejer måste förknippa mat med ångest går det utmärkt att ha specialintressen utan att det är fråga om en störning! Har du däremot en närstående med autism som har dåligt samvete efter att ha ätit, svälter sig, kräks upp maten eller har tvångstankar kring mat, ja då är det definitivt dags att du hjälper personen att skaffa hjälp! Men handlar autistens hälsosamma livsstil om ett glädjefyllt specialintresse och autisten inte har några vitamin- och mineralbrister ska du definitivt inte lägga dig i.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Autism och psykisk ohälsa

Autism och Aspergers syndrom innebär inte sällan, dock långt ifrån alltid, även psykisk ohälsa. Själv mår jag sedan flera år tillbaka psykiskt bra, men så har det inte alltid varit. Som yngre levde jag med psykisk ohälsa och uppfyllde utöver autism och ADHD diagnoskriterierna för följande psykiatriska diagnoser:

1. Egentlig depression

I DSM 5 heter diagnosen Egentlig depression, men i folkmun kallas den kort och gott depression. Diagnosen kännetecknas av bland annat nedstämdhet under större delen av dagen, minskat intresse för nästan alla aktiviteter, kognitiva svårigheter och självmordstankar. Som ung vuxen då jag mådde som sämst kändes allt mörkt. Jag kände aldrig glädje för någonting. Jag tog även promenader mitt i natten då det inte spelade någon roll om jag skulle bli överfallen: då kanske jag skulle dö vilket jag ville trots att jag, tack och lov, aldrig vågade sätta mina självmordstankar i verket.

2. Dystymi

Dystymi innebär en ihållande känsla av nedstämdhet med hopplöshetskänslor utan att diagnoskriterierna för egentlig depression är uppfyllda. Jag har förstått i efterhand att jag måste ha lidit av dystymi under hela min grundskole- och gymnasietid! När jag led av egentlig depression orkade jag inte ens gå till matbutiken och levde därför på pop corn och kex på grund av deras långa hållbarhet, men när jag led av dystymi hade jag en bättre funktionsförmåga än vad jag hade under egentlig depression trots att det mesta kändes hopplöst och jag egentligen bara ville dö.

3. Selektiv mutism

Selektiv mutism, även kallad elektiv mutism, kännetecknas av en oförmåga att tala i vissa situationer. Jag har aldrig fått en medicinsk diagnos på selektiv mutism och förstod inte förrän för några år sedan att jag förmodligen led av selektiv mutism som tonåring. Vissa lektioner i skolan framkallade så stor ångest hos mig att jag inte kunde prata! Det gick liksom inte. Om jag inte hade någon penna att skriva med kunde jag inte räcka upp handen och säga det. Min ofrivilliga tystnad var förknippad med en enorm ångest.

4. Specifik fobi

Fobi syftar på en orimlig rädsla för en situation eller ett objekt. Situationen eller objektet framkallar en enorm rädsla och ångest, och personen som lider av fobin gör allt i sin makt för att aktivt undvika föremålet för fobin. Själv led jag av kräkfobi vilket gick ut över hela mitt liv! Det var svårt för mig att åka kommunalt eller överhuvudtaget vistas på ställen där det fanns människor eftersom jag var rädd för att någon skulle kräkas. Jag blev bättre av KBT men inte helt bra. Dock är min fobi hanterbar idag vilket gör att jag inte längre har några större svårigheter i att vistas på offentliga platser.

5. Paniksyndrom

Paniksyndrom innebär att man får panikångestattacker vilket i mitt fall yttrade sig i hjärtklappningar, kvävningskänslor, overklighets- och depersonalitionskänslor, rädsla för att bli galen och dödsskräck. Ingen som någonsin haft en panikångestattack kan nog föreställa sig hur otroligt obehagligt det är! Usch, jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Många som har paniksyndrom har även samtidig agorafobi, dvs rädsla för att vistas på ställen som man inte kan ta sig ifrån som kollektivtrafik och hissar, men själv hade jag rent paniksyndrom utan agorafobi.

6. GAD (Generaliserat ångestsyndrom)

GAD kännetecknas av okontrollerbar rädsla eller oro som orsakar en betydande funktionsnedsättning i ens vardag. Många förväxlar depression med ångest, men det är helt skilda diagnoser! Professorn Christer Gulander menar att den stora skillnaden mellan dessa tillstånd är att en deprimerad person ältar saker som redan har hänt medan en person med ångest tänker: ”Tänk om…”. Man kan oroa sig för allt möjligt: terrorattacker, sjukdomar, att en närstående blir allvarligt sjuk eller något liknande. När jag led av GAD var jag bland annat livrädd för att bli psykiskt sjuk, missta min bostad, tvingas bo i trappuppgångar och behöva tigga för mitt uppehälle. Oron var enorm!

En varm kram till alla med psykisk ohälsa

Sådär, nu vet ni hur min historia av psykisk ohälsa har sett ut! Jag brukar säga att jag har lidit av nästan allt förutom psykoser, ätstörningar och social ångest/social fobi (om inte min tidigare selektiva mutism räknas som det sistnämnda) så jag har erfarenhet. Och till er som lider av psykisk ohälsa idag vill jag bara skicka en varm kram ♥  Jag vet att ni har det jättejobbigt men jag hoppas att mitt inlägg har gett er lite hopp. Bara för att man lider av psykisk ohälsa idag behöver det inte betyda att man kommer att lida av det imorgon. Det går att bli återställd eller åtminstone mycket, mycket bättre!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Asperger och autism gränsar till schizoid personlighetsstörning

Så här i coronatider ser jag tidningsrubriker som framkallar starka känslor hos mig. Det är de ständiga rubrikerna i stil med: ”social distansering orsakar psykisk ohälsa.” Jag ifrågasätter inte att det är så rent generellt, men ni kanske minns mitt blogginlägg där jag förklarade att vissa autister skiljer sig från normen och att det som gäller för andra människor inte behöver gälla oss. Vissa av oss autister fungerar på många punkter som neurotypiker gör medan andra gör inte det. Dock bör utgångspunkten aldrig vara att vi alltid fungerar som människor utan autism.

Fick inte vara för mig själv

Jag förstår tidningsrubrikernas syfte och vill absolut inte provocera någon som far illa av isolering, men anledningen till att de väcker starka känslor är att jag har obehagliga minnen av liknande uttalanden. Redan som barn ville jag spendera rasterna ensam men blev tvingad av läraren att spela ett bollspel med mina klasskamrater varje rast. Jag tyckte inte alls om bollspelet, det var tråkigt att spela och leka med mina klasskamrater och jag hade velat vara för mig själv, men det fick jag inte. Detta för att social isolering och ensamhet ansågs vara skadligt!

Har blivit negativt bemött

Även när jag velat dra mig undan senare i livet har jag fått negativt bemötande vilket ofta har slutat med att jag varit med på aktiviteter mot min vilja. I skolan övertalades jag att följa med på klassutflykter trots att jag inte ville och i vuxenlivet till diverse andra aktiviteter så som afterworks. När jag levde på aktivitetsersättning, var det inte lätt för mig att övertyga yrkesverksamma om att jag inte ville ha daglig verksamhet. Detta för att jag inte ville ha någon social sysselsättning oavsett om det handlade om ett jobb eller daglig verksamhet.

Blev botad från min depression

I princip har hela mitt liv präglats av att jag övertalats till att aktivera och socialisera mig, och på grund av pressen har även i princip hela min fritid präglats av aktiviteter jag inte alls velat sysselsätta mig med. Idag är jag 41 år och vågar därför numera oftast säga nej, men det vågade jag definitivt inte som 25-åring. Denna press har påverkat mig mycket negativt och har fått mig att må dåligt. Det är först när jag accepterade min autistiska sida och insåg att jag är introvert som jag äntligen blev botad från min kroniska depression.

Har många schizoida drag

Christopher Gillberg menar att Aspergers syndrom och schizoid personlighetsstörning kan vara nästintill identiska tillstånd, och när jag tittar på diagnoskriterierna för schizoid personlighetsstörning enligt ICD så känner jag igen mig väldigt mycket i diagnoskriterierna 3 till 7: jag har ytterst få intressen, jag trivs för mig själv under väldigt långa perioder och jag känner inget behov av att känna mig ”lyckad” i yrkeslivet. Därför känner jag inte heller något behov av att känna gemenskap och tillhöra en grupp. Jag har onekligen många schizoida drag!

Trodde att andra visste bättre

Nu när jag får leva ett liv efter mina villkor och vågar tacka nej till inbjudningar och aktiviteter är jag lycklig. Men däremot har jag tidigare i livet farit mycket illa av att bli ifrågasatt. När i princip hela samhället försökte övertyga mig i min barndom och ungdom om att jag inte alls fungerade som jag trodde och att jag visst var en social varelse precis som alla andra, trodde jag i min enfald att andra visste vad som var bäst för mig. Andra fick mig att tro att det var skadligt med ensamhet eftersom alla var övertygade om att det var så. Detta förstörde mycket för mig.

Viktigt att få bejaka sin schizoida sida

Som sagt förstår jag varför rubrikerna om den skadliga sociala isoleringen skrivs och jag förstår också att jag tillhör en minoritet. Men jag vill också uppmärksamma alla om att Aspergers syndrom och autism kan, men behöver inte, gränsa till schizoid personlighetsstörning vilket kan innebära att man genuint trivs för sig själv och mår dåligt av påtvingad social gemenskap. Är man extrovert kan man ha mycket svårt för att förstå hur traumatiskt det är när man är schizoidt lagd och tvingas leka med andra barn på rasterna mot sin vilja.

Alla autister är olika

Jag vill påminna alla om att schizoid personlighetsstörning faktiskt finns och existerar! Trots rubrikernas goda syfte är jag orolig för att personer med schizoida drag far illa när det skrivs om ”den skadliga sociala distanseringen”. Jag befarar att rubrikerna spär på människors fördomar om att alla mår dåligt av att sitta hemma vilket kan få förödande konsekvenser för oss som inte fungerar enligt normen. Observera dock att det finns många sociala autister varför man aldrig bör utgå ifrån att man automatiskt trivs för sig själv när man har autism!

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Därför måste inte alla med ADHD vara hyperaktiva

Det var 2003 som jag fick mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD. Det finns ofta mycket förvirring kring ADD och många påstår diagnosen vara föråldrad. Själv har jag ibland börjat säga att det är ADHD jag har och förklarat saken lite närmare. På det sättet undviker jag förvirring.

Skillnaden på ADHD och ADD?

På den tiden jag fick min diagnos användes begreppet ADD flitigt av många i folkmun. Men ju fler läkare jag träffade, desto fler började kalla min diagnos för ADHD.

När många läkare skrev i sina utlåtanden att jag hade ADHD, rättade jag dem och förklarade att det var ADD jag hade, inte ADHD, eftersom jag saknade hyperaktiviteten. Men jag fick till svar att både ADHD och ADD nuförtiden brukar gå in under diagnosbegreppet ADHD. Själv var jag mycket förvirrad och undrade vad det var för diagnos jag hade egentligen.

Det finns tre olika subtyper av ADHD

När jag läste den senaste och reviderade upplagan av Christopher Gillbergs bok Ett barn i varje klass: om ADHD och DAMP, fick jag en förklaring. Gillberg förklarar i boken att begreppet ADD användes förr i tiden men att allt numera går under paraplybegreppet ADHD om man ska utgå ifrån DSM.

Det finns tre typer av ADHD: ADHD dominerad av uppmärksamhetsbrist, ADHD dominerad av såväl överaktivitet som bristande impulsivitetskontroll och en kombinerad form. Därför gör jag inte fel om jag kallar min diagnos för ADHD. Alla dessa typer av ADHD finns att läsa om i vår nuvarande diagnosmanual DSM-5.

ADD syftar på den första subtypen

När man talar om ADD, syftar man på den förstnämnda subtypen, det vill säga ADHD:n dominerad av uppmärksamhetsbristen. Och det är alltså den formen jag har! Jag är extremt hypoaktiv, det vill säga underaktiv, men disträ och har svårt för att hålla uppmärksamheten inför uppgifter som inte intresserar mig. Jag kan bli mycket stressad av hyperaktivitet eftersom jag behöver planera och ta det lugnt, och jag mår dåligt av impulsivitet.

En impulsiv ADHD-person kan tvärtom bli stressad, irriterad och uttråkad i mitt sällskap eftersom jag absolut inte vill ta dagen som den kommer utan jag måste alltid planera framåt!

Den kombinerade formen brukar associeras till ADHD

I folkmun brukar den tredje gruppen, det vill säga den kombinerade formen, associeras mest med ADHD: det vill säga personer som både har en upppmärksamhetsstörning och är överaktiva och impulsiva. Men för att få diagnosen ADHD räcker det alltså med att endast ha en uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet och impulsivitet, och man kan också vara överaktiv och impulsiv utan att ha svårt med uppmärksamheten. Alla med ADHD är därmed inte överaktiva och impulsiva, och alla har inte en uppmärksamhetsstörning!

Det är irrelevant för mig vad min diagnos heter

Dock gillar jag inte att fastna för vad olika diagnoser heter, och jag anser inte heller att det är speciellt intressant. Det är nämligen totalt irrelevant för mig om min diagnos kallas för ADHD, ADD eller något annat utan det viktiga är att jag blir förstådd och får det stöd jag behöver! Därför fokuserar jag aldrig på sådana här detaljer på mina föreläsningar utan jag fokuserar endast på förståelse och bemötande.

Blir orolig om åhörarna fastnar för diagnosbegreppen

Om åhörarna på mina föreläsningar fastnar alltför mycket för detaljer kring de exakta skillnaderna mellan diagnosbegreppen ADHD och ADD och vilken diagnosmanual som säger vad men inte diskuterar något annat kring föreläsningen, blir jag lite orolig: då börjar jag fundera på om de tagit in vilka saker som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller empati, strategier och bemötande (även om det såklart är intressant att diskutera diagnosbegreppen också)!

Det är nämligen förståelsen som är huvudsyftet med mina föreläsningar, inte att debattera om diagnoserna borde kallas för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, eller ADHD eller ADD, och om det är ICD eller DSM som borde vara mest korrekt!

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Sluta hävda att ångest är en del av autism

Inte sällan innebär Aspergers syndrom och autism komorbiditet, det vill säga samsjuklighet, med andra tilläggsdiagnoser så som ångest, depression eller annan typ av psykisk ohälsa. Enligt en studie led 50% av försökspersonerna med neuropsykiatriska diagnoser av depression eller ångest. Det finns med andra ord en hög grad av komorbiditet med depression och ångest när man har Aspergers syndrom eller autism.

Vissa yrkesverksamma viftar bort autisternas depression och ångest

Dock gör det mig irriterad att vissa yrkesverksamma har inställningen att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism och därför ingenting att bry sig om. ”Men har du ångest? Det är ingen fara, nästan alla mina autistiska klienter har det så det är nog bara en del av din diagnos. Därför ska du lära dig att leva med att känna ångest ibland”, får vissa av oss höra.

Ingen ska behöva leva med psykisk ohälsa

Men även om det är vanligt att depression och ångest förekommer vid autism, betyder det på inget sätt att psykisk ohälsa bara är att acceptera. Man ska aldrig behöva leva med att må dåligt, oavsett autism eller ej! Om inget annat så borde det vara mindre acceptabelt att ha depression när man har autism för autismens konsekvenser gör ju livet svårt som det är. Som autist möter man många hinder i vardagen, och därför kan livet blir totalt ohanterbart om man dessutom har depressioner och ångest att brottas med.

Ångest har ingenting med Aspergers syndrom och autism att göra

Därutöver har människor som hävdar att ångest och depresson är en del av autism fel i sak: Varken depression eller ångest står skrivna i diagnoskriterierna för autism, vilket också är en indikation på att det inte är meningen att man som autist ska tvingas leva med dessa besvär. Att man har begränsade intressen och beteenden, annorlunda perception och andra typiska autistiska drag är en sak, att ha andra tilläggsdiagnoser är en annan. Depression och ångest är psykiska sjukdomar som inte har något med Aspergers syndrom och autism att göra!

Det kan finnas anledningar till autisternas psykiska ohälsa

Att så många autister lider av psykisk ohälsa är enligt mig inte ett dugg konstigt: vi tvingas leva med fattigdom, utanförskap, ett otillgängligt samhälle, exkludering och mobbing. Vi har inte samma möjlighet som andra människor att välja och vraka i yrkeslivet, och vår omgivning ställer inte sällan krav på oss som vi inte kan uppfylla. Denna exkludering börjar redan tidigt i livet i och med att otroligt många autistiska elever far mycket illa ut i skolan.

Som autist är det viktigt att anpassa sitt liv

När man möter så många hinder i vardagen, är det inte så konstigt att man börjar må psykiskt dåligt. Om en autist lider av ångest eller depression, bör de yrkesverksamma ställa sig följande frågor: ”Lever autisten i en icke-autismvänlig miljö, och har autisten förblivit utan relevanta anpassningar? Hur kan man isåfall ändra på autistens omgivning?” I vissa fall är det det enda som krävs för att autisten ska må bättre.

Jag lyckades bli botad från ångesten

Själv var jag också allvarligt deprimerad och ville inte leva när jag som 24-åring fick min Asperger-diagnos. I mitt fall var det mycket enkelt att få ångesten och depressionen att försvinna: genom att få mig att förstå att jag inte behöver anpassa mig i alla situationer, att ge min kropp den vila och återhämtning den behöver, att sluta umgås med människor som inte accepterar autism som den funktionsvariation den är, att ansöka om aktivitetsersättning, att sänka kraven i min vardag och låta mina boendestödjare ta över en del av hemsysslorna.

Tänk om jag hade råkat ut för en okunnig psykolog?

Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om jag hade fått en psykolog som hade sagt till mig: ”Hemligheten till ett lyckligt liv är att träna på att utsätta sig för det man har svårt för. Känner du dig ångestfylld eller deprimerad ska du tänka på att dessa tillstånd är en del av din Aspergers syndrom.” Hade jag haft oturen att möta en psykolog med den inställningen, hade jag troligen inte ens levt idag.

Sluta hävda att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism! Fokusera istället på varför så många autister är deprimerade.

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Dessa diagnoser kan autism förväxlas med

Aspergers syndrom och autism förväxlas inte så sällan med andra sjukdomar och diagnoser. Yrkesverksamma som arbetat med människor med andra psykiska sjukdomar och problem kan förväxla autism med följande:

1. Social fobi. Om vi autister hela tiden försöker försäkra oss om att vi gjort rätt så kan det lätt förväxlas med social fobi. Men Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan att man har svårt för att förstå de sociala koderna. Ju mer medvetna vi är om att vi inte förstår, desto mer osäkra kan vi bli i andra människors sällskap. När jag började bli mer medveten om mina begränsningar, blev jag samtidigt medveten om att mitt beteende kunde uppfattas som oartigt. Och det gjorde mig osäker.

2. Schizofreni. Ibland kan Aspergers syndrom och autism förväxlas med schizofreni. Men när vi är medvetna om att vi inte alltid förstår andra människors avsikter, kan vissa av oss bli misstänksamma mot andra människor. Vi vet inte alltid vad de vill oss, och därför kan vi ibland uppfattas som paranoida. Dessutom kan vissa av oss vara väldigt ljudkänsliga och höra saker som andra inte hör såsom element och ventilation som låter, vilket kan förväxlas med hallucinationer.

3. Blyghet. Som som bekant inte är någon medicinsk diagnos utan ett personlighetsdrag. Det har hänt titt som tätt att jag uppfattats som blyg och osäker när jag undvikit folksamlingar och ögonkontakt. Men känslighet för sinnesintryck och ovilja att upprätthålla ögonkontakt är typiska drag som väldigt ofta ingår i Aspergers syndrom och autism och har ingenting med blyghet eller osäkerhet att göra.

4. OCD. Även kallat tvångssyndrom. Om jag insisterar på att göra saker i en viss ordning och på ett visst sätt så är det en strategi för mig för att få vardagen att gå ihop så att jag slipper tänka. Min vardag blir lätt kaos om allt blir för spontant. Tendensen till specialintressen, rutiner och ritualer ingår i ”begränsade intressen och beteenden” som är ett diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism och kan yttra sig precis på detta sätt! Skillnaden är att rutinerna är för mig något lustfyllt medan någon med OCD upplever ångest i samband med ritualerna.

5. Ätstörningar. Det finns flera anledningar till att jag kan tacka nej till att äta tillsammans med andra människor: dels är jag känslig för olika smaker och konsistenser, men dels tycker jag även att det kan vara tröttsamt att vara social när jag äter. För att jag ska kunna njuta av maten vill jag äta på mina villkor, vilket oftast innebär att jag sitter på golvet och har tallriken på en pall. Och att jag slipper hålla besticken rätt och umgås samtidigt som jag njuter av maten. Det handlar absolut inte om att jag skulle banta!

Självklart är det möjligt att ha ätstörningar, OCD, social fobi och annat som tilläggsdiagnoser till Aspergers syndrom och autism! Men vissa drag som ingår i dessa diagnoser kan även ingå i själva autismen. Därför är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser och automatiskt tro att en autist även har andra tilläggsdiagnoser.

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser Autism och trötthet Vardag med Asperger

Mitt hypoaktiva liv med ADD

När människor träffar mig, tror många felaktigt förmodligen av anledningen att jag pratar mycket att jag skulle vara en väldigt aktiv person. Jag brukar säga att jag endast är verbalt hyperaktiv, i övrigt är jag extremt underaktiv. Mina automatiseringssvårigheter gör exempelvis att jag helst vill vara stilla på ett ställe, oavsett vad jag gör. När jag rör på mig, går på ett ställe från ett annat, fixar, plockar undan osv blir jag otroligt trött. Därför försöker jag göra så lite som möjligt.

Många personer med ADD är enligt min erfarenhet underaktiva, men ibland känns det som att jag är ännu mer extrem. Förmodligen beror det på att jag har svårt att använda motoriken. När jag föreläser om Aspergers syndrom, sitter jag alltid ner eftersom jag blir otroligt trött av att stå upp och prata samtidigt. Att stå upp och gå runt i scenen skulle ta all min energi, men när jag däremot sitter ner, blir mina föreläsningar otroligt mycket mer levande och jag blir inte lika trött efteråt. Om jag bestämmer träff med någon i stan, föreslår jag alltid att träffen ska vara på ett fik, i en restaurang eller på något annat lämpligt ställe där man kan sätta sig ner och prata. Skulle vi gå runt i affärer, skulle jag bli helt utbränd.

Även när jag är hemma försöker jag göra så lite som möjligt. Jag går inte ut med soporna förrän soppåsen har blivit extremt full, jag plockar inte undan om det inte är nödvändigt, jag äter hela tomater för jag orkar inte hacka dem och göra sallad och jag har oftast flera glas vatten i mitt rum så att jag slipper gå i köket flera gånger under samma dag. Oftast kan jag sitta i mitt rum väldigt många timmar i sträck utan att lämna rummet alls.

När jag för några år sedan hade inneboende, satte han ofta i köket och vardagsrummet och undrade om jag inte blev uttråkad i mitt rum. Men det blev jag inte alls, tvärtom! Jag skulle däremot må väldigt dåligt om jag tvingades gå runt i lägenheten flera gånger om dagen. För att spara min energi försöker jag sitta stilla så mycket som det bara går. Därför skulle jag aldrig orka skaffa barn då får man ju inte sitta stilla utan man skulle behöva ständigt gå runt i lägenheten och springa efter barnet! 

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 2

Igår berättade jag för er att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom även har blivit diagnostiserad med OCD, och precis som jag lovade så fortsätter jag att skriva om ämnet idag.

En av anledningarna till att jag utvecklade kontrolltvång var förmodligen det faktum att jag var livrädd för att glömma något viktigt. På grund av min Aspergers syndrom klarar jag inte av att tänka på flera saker samtidigt, vilket gör att jag i stressiga situationer lätt kan glömma stänga av spisen eller låsa ytterdörren. Med tanke på att jag alltid måste tänka medvetet på allt jag gör, stänger jag inte av spisen och kylskåpsdörren automatiskt utan jag måste även lägga ner mental energi på att göra det. Och eftersom jag var medveten om min glömska, blev förmodligen kontrolltvånget en strategi för mig att kontrollera att jag inte hade glömt något viktigt.

Min starka ångest och känsla av utanförskap i tonåren var troligen en annan tänkbar anledning till att jag utvecklade tvångssyndrom. Jag kände mig annorlunda utan att förstå varför, och tvångshandlingarna lindrade ångesten för stunden.

Tack vare att jag fick min Asperger-diagnos försvann min ångest i samma veva nästan helt och därmed blev mitt tvångssyndrom också mycket bättre. Idag har jag fortfarande en liten släng av tvångssyndrom kvar men inte till den grad att det skulle gå ut över mitt liv. Med tanke på att jag är så glömsk är det förmodligen till och med bra för mig att jag behållit en släng av kontrolltvånget. Skulle det försvinna helt, skulle jag förmodligen tappa bort alla mina saker.

Det som hjälpte mig att bli frisk från mitt överdrivna kontrolltvång var att jag började fråga mig själv vad som skulle vara det värsta som skulle kunna inträffa. Vad skulle hända om jag skulle glömma låsa ytterdörren? Då skulle jag kanske inbrottstjuvar komma in och stjäla alla mina saker. Vad skulle hända om det faktiskt skulle inträffa? Jag skulle isåfall behöva köpa nya kläder och en ny dator, vilket skulle kosta mig flera tusenlappar, men mina föräldrar skulle kanske skulle kunna låna pengar till mig om jag inte skulle ha råd. Det skulle inte vara roligt alls och jag skulle ha några fattiga månader framför mig, men varför oroa sig nu och förstöra mitt liv när inte katastrofen ens har inträffat?

Eftersom mitt tvångssyndrom blivit bättre, har jag ibland börjat slarva bort mina saker. Vid några tillfällen under de senaste åren har jag tappat bort nyinköpta tunnelbanekort och därmed förlorat runt 800 kronor åt gången. Samtidigt som andra människor blivit missnöjda, är jag själv glad över att jag blivit slarvigare. Hellre betalar jag extra och köper nya saker som jag ibland tappat bort än förstör hela mitt liv genom att vara på helspänn och kontrollera ständigt och jämt att jag inte tappat bort någonting. 800 kronor för bortappade SL-kort är trots allt ett rätt billigt pris att betala när jag tänker på vad jag fått för de pengarna: jag har nästan blivit helt frisk från mitt tvång!

Dela:
Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 1

Att det finns ett samband med Aspergers syndrom och OCD, även kallad tvångssyndrom, är känt hos många läkare. Enligt autismforum verkar tvångssyndrom dessutom förekomma oftare hos anhöriga till personer med autism än hos anhöriga till personer med Downs syndrom och hos befolkningen i övrigt.

Jag fick min OCD-diagnos några år innan jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom. I mitt fall har tvånget främst handlat om kontrolltvång: att kontrollera att spisen är avstängd, dörren låst och så vidare. Alla vi kontrollerar ju saker extranoggrant någon gång då och då, men när tvångshandlingarna börjar ta över hela ens liv blir det en ordentlig funktionsnedsättning. När mitt tvång var som värst, kunde det ta mig minst en timme att gå och lägga mig på kvällarna för jag kontrollerade otroligt många gånger att jag verkligen hade låst ytterdörren och stängt kylskåpsdörren. Jag led även av räknetvång.

“Kan inte du sluta utföra dina tvångshandlingar, situationen blir ju bara värre om du fortsätter?”, frågade oförstående människor mig ibland. Men nej, det kunde jag inte. Trots att jag var medveten om att min ångest bara lindrades för stunden genom att utföra kontrollhandlingarna, kunde jag inte stå emot impulserna. Skulle jag ha tvingat mig själv att stå emot, skulle jag ha mått väldigt dåligt. Jag hade till och med hellre varit utan mat i ett par dagar och stått emot min impuls att äta än låtit bli att utföra tvångshandlingarna, så stark var min ångest. Därför var jag beredd att göra nästan vad som helst för att lindra ångesten, om än bara för stunden.

På samma sätt som en person med influensa oftast inte klarar av att gå upp ur sängen, klarar en person med tvångssyndrom oftast inte av att bryta sina tvångshandlingar utan professionell hjälp. Men kruxet är att när man är som sjukast så orkar man inte alltid att skaffa professionell hjälp för då måste man ju utsätta sig för ångesten. Det går inte bara att “skärpa sig och ta sig i kragen” när man har OCD, man måste också vara tillräckligt stark för att orka bli frisk.

Imorgon kommer jag fortsätta skriva om mitt tvångssyndrom och berätta för er varför jag tror att jag utvecklade tvång och vad som gjorde att min OCD blev bättre. Hej så länge!

Dela: