Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, vilodagar är inte alltid lösningen

Det är inte ovanligt att vi som lever med autism blir utmattade efter social exponering. Efter en firmafest eller ett släktkalas kan det därför behöva planeras in en och annan vilodag. Att vi blir utmattade kan ha olika förklaringar hos olika autister: någon blir trött av intryck, någon annan av ytligt småprat, en tredje för att hen tycker att det är svårt att samtala med flera personer samtidigt och en fjärde för att hen har svårt att hitta gemenskap med andra människor vilket gör att det blir både ansträngande och tråkigt för hen att umgås.

Får ibland ifrågasättanden

Numera tackar jag nej till väldigt många tillställningar och får då och då höra: ”Men varför planerar du inte in några vilodagar innan och efter? Jag vet att det finns andra autister som gör så och klara därför av att vara med.” Men det finns en stor skillnad på att bli väldigt trött av sociala tillställningar men samtidigt tycka att det är jätteroligt att vara med och att bli trött av sociala tillställningar och inte trivas.

För vissa är det värt priset

En autist vars enda problem är att hen blir trött av sociala tillställningar men som ändå älskar att delta i dessa kan tycka att det är värt priset, dvs 2-3 återhämtningsdagar med en helt tom kalender. En autist som också blir trött av sociala tillställningar men samtidigt inte trivs i sådana sammanhang tycker däremot oftast inte att det är värt priset i och med att hen bestraffas dubbelt: först plågas hen genom att tvingas delta i något hen inte vill delta i och sen mår hen dåligt flera dagar efteråt.

Man vill ha en efter-belöning

Jag tänker så här: efter att man har ansträngt sig vill man ha en belöning. De allra flesta skulle förmodligen inte gå med på att städa toaletterna på Centralstationen gratis, men om man får lön för mödan kan ju saken komma i ett annat läge: då kan det plötsligt vara värt ansträngningen. På samma sätt kan en autist som tycker att det är ansträngande men roligt att vistas i sociala sammanhang tycka att det är värt det eftersom hen får sin belöning efteråt i form av ett gott humör och trevliga minnen för livet. För en autist som inte trivs i sociala sammanhang uteblir däremot belöningen.

Upp till autisten att bedöma

Så nej, vilodagar är inte alltid lösningen! Om en autist själv bedömer att det är värt att utmana sig själv och betala priset efteråt i form av flera vilodagar fungerar metoden oftast utmärkt, men om en autist inte tycker att priset är värt att betala ska hen få låta bli. Det är endast upp till autisten att bedöma om det är värt det eller inte, inte för omgivningen!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Sluta underskatta betydelsen av online-vänner

Vissa av oss med autism har en unik förmåga att bygga helt andra typer av relationer än det sedvanliga. Ibland kan autistiska barn, ungdomar och vuxna ha ett flertal brev- eller internetvänner som de har regelbunden kontakt med samtidigt som deras föräldrar oroar sig för att barnet i deras tycke verkar ensamt. Men det är alltså inte alls säkert att barnet känner sig ensamt trots avsaknaden av fysiska vänner. För vissa kan det räcka gott och väl med online-vänner.

Hade brevvänner som barn

Själv hade jag som barn och tonåring otaliga brevvänner världen över, och jag kände mig mycket närmare dessa brevvänner än vad jag kände de flesta människor som jag umgicks med fysiskt. Vi kunde skriva enormt långa mejl till varandra! För mig handlade brevvänskaperna om intresse för andra länder och om att kunna nyttja mina språkkunskaper (som tonåring skrev jag brev på 7 språk beroende på vad dessa brevvänner hade för modersmål) snarare än om ett behov av relationer, men för många andra autistiska barn och ungdomar kan brev- och internetvänner tillfredställa deras behov av vänskap. Det är inte alla som ens vill ha fysiska vänner.

Vi chattar hela tiden

Även nu som vuxen kan jag känna mig mycket nära någon jag skriver med. Nu när jag och min kille inte har träffats på över 7 månader p.g.a. Covid-19 (vi bor i olika städer) så chattar vi i princip hela tiden från morgon till kväll. Ibland gör jag ju såklart andra saker också (själv plockar jag ju mycket blåbär), men annars är chattrutan öppen hela tiden och vi skriver alltid när vi kommer på något att ”säga” till varandra. Om jag ska till ett jobbmöte eller ska föreläsa så tar jag med mig min surfplatta så att jag kan skriva med honom från tunnelbanan. Precis som par som bor ihop kan vara tysta vissa stunder kan vi också vara tysta i chatten, men till slut ”säger” någon av oss alltid något.

Gillar inte att chatta annars

Det intressanta i sammanhanget är att jag annars inte är speciellt förtjust i att chatta och jag skulle aldrig orka chatta med någon annan på det här viset. Han är den enda som jag tycker om att chatta med! Visst, jag kan ytterst sällan chatta med någon annan under väldigt korta stunder, men då handlar det endast om enstaka tillfällen och max 5 minuter! Jag chattar med honom på ett forum där jag har honom som min enda kontakt för jag vill absolut inte att någon annan ska upptäcka att jag är online och börja chatta med mig. Detta just för att jag inte gillar att chatta annars.

Vill chatta med just honom

Detta betyder att om jag inte skulle ha min kille så skulle jag inte ha ett behov av att chatta med någon annan nu när jag bara sitter hemma under Covid-19. Jag chattar alltså inte med honom för att jag skulle behöva sällskap utan jag gör det för att jag vill chatta med just honom. Om jag skulle vara singel och inte träffa någon vare sig fysiskt eller chatta med någon online skulle jag inte känna mig ensam i negativ bemärkelse för jag trivs för mig själv, men eftersom jag har min kille så chattar jag med honom online och trivs med det. Och eftersom vi chattar med varandra hela dagarna känns det som att vi är nära varandra dygnet runt även om vi inte kan ses fysiskt just nu p.g.a Covid-19.

Betydelsen av online-vänner får inte underskattas

Betydelsen av internetvänskaper och -relationer ska aldrig underskattas när man kommer i kontakt med autistiska barn, ungdomar och vuxna! Vissa autister trivs som sagt för sig själva och är inte intresserade av internetvänskaper men andra har mycket nära online-vänner som tillfredställer hela deras sociala behov. Jag reagerar alltid starkt varje gång det påstås att internetvänskaper är mindre värda än fysiska relationer för det är absolut inte sant! Så jo, online-vänner kan visst kan vara riktiga vänner!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Varför ditt autistiska barn inte träffar sina vänner

Ibland får jag oroliga mejl från föräldrar till autistiska barn som undrar varför deras barn inte tar initiativ till att träffa sina vänner trots att barnet verkar ha genuint roligt de gånger det väl träffar dem. Det som brukar oroa föräldrarna är att barnet i deras tycke träffar sina kompisar alldeles för sällan. ”Alldeles för sällan” är såklart ett ytterst subjektivt begrepp och brukar i sammanhanget betyda allt ifrån en gång i månaden, två gånger om året, en gång vartannat år eller ännu mer sällan.

Träffar mina vänner sällan

Det är självklart omöjligt för mig att som utomstående uttala mig om det specifika barnet (autism tar sig trots allt olika uttryck hos oss autister) men däremot kan jag utgå ifrån mig själv och berätta om mina motiv. Numera umgås jag endast med människor jag verkligen vill umgås med vilket tyvärr inte var fallet när jag var yngre, men ändå träffar jag mina vänner rätt så sällan. Även om jag har genuint roligt de gånger vi väl ses är det helt normalt för mig om det går ett halvår eller ett år mellan träffarna.

Har aldrig tråkigt hemma

”Hur kommer det sig?”, undrar du kanske. Jo, grejen är att jag är en ensamvarg som njuter av ensamtid. Om jag spenderar tid hemma, har jag aldrig någonsin tråkigt (nej, jag överdriver inte). För mig är det oförståeligt hur man kan bli rastlös eller få tråkigt i sitt eget hem. Jag har valt att flytta in i min lägenhet eftersom jag trivs i den, och när jag väl trivs så trivs jag ordentligt. Hemma har jag allt jag behöver: internet (det finns alltid intressanta saker att läsa på nätet) och böcker. Sedan har jag skogen bredvid vilket är väsentligt för mig så här under blåbärssäsongen. Något annat behöver jag inte!

Har inte tröttnat på situationen

Så här under Covid-19 har jag suttit hemma i 7 månader och nej, jag har inte börjat tröttna på situationen och förstår inte hur jag skulle kunna göra det. Mitt hem och blåbärsskogen ger mig all den stimulans jag behöver, något annat behöver jag inte. Jag har aldrig upplevt dessa tomhetskänslor som många andra beskriver att de känner när de är ensamma under längre stunder. Jag har bara varit glad och trivts i min ensamhet hemma. Om jag inte hade haft min kille (jag har ju inte träffat honom heller under dessa 7 månader p.g.a smittspridningen) så skulle jag kunna ha det så här i minst 20 år till!

Träffarna blir inte av

Eftersom jag inte behöver sällskap för mitt psykiska välbefinnande (jag vet att detta låter provocerande för många men så är det!) så har jag inte ett lika stort incitament för att ta initiativ och föreslå träffar. Skulle jag i likhet med många andra människor känna tomhetskänslor efter att ha spenderat längre perioder ensam skulle jag nog kontakta mina vänner oftare helt naturligt utan att tänka på det. Men jag trivs så otroligt bra i mitt hem att det inte blir av att jag kontaktar mina vänner och tar initiativ till träffar trots att jag genuint haft roligt med dem när vi väl har setts.

Bryr mig om mina vänner

Mitt beteende handlar absolut inte om att jag inte skulle bry mig om mina vänner utan om att jag är en ensamvarg som har ett mycket stort behov av ensamtid och trivs för bra hemma. Jag har valt att vara vän med mina vänner eftersom jag trivs i just deras sällskap, inte för att jag skulle känna ett behov av sällskap rent allmänt. Jag stormtrivs som sagt i mitt eget sällskap och har inte under Covid-19 känt en enda gång att jag skulle behöva socialt sällskap för omväxlingens skull istället för att underhålla mig själv. Trots att jag genuint tycker om mina vänner alltså.

Viktigt att respektera barnets val

Så här är det för mig, men hur det är just för ditt barn kan jag inte uttala mig om. Ett undandragande beteende kan bero på allt ifrån fri vilja, depression, mobbing, konflikter eller någon sjukdom som gör att man saknar ork. Därför föreslår jag att du frågar ditt barn hur det mår och om det känner sig tillfreds med situationen. Om det visar sig att ditt barn genuint trivs i sitt eget sällskap är det viktigt att du respekterar barnets val. Att umgås med människor mot sin vilja är mycket mer skadligt än vad många tror, och ja, jag talar av egen erfarenhet!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering

Inte sällan förväntas vi autister exponera oss för det vi har svårt för med målet att svårigheterna ska bli bättre med tiden. Men själv vägrar jag numera utsätta mig mer än nödvändigt. Det tog mig nämligen 24 år innan jag fick min autismdiagnos och ytterligare 5-6 år innan jag accepterade att min autism är en medfödd funktionsvariation som gör att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Någonstans i 30-årsåldern fick jag den viktiga insikten att det enda sättet för mig att uppnå lycka är att bejaka min autism istället för att motarbeta den.

Lät bli att klaga till slut

”Det sociala kommer att gå bättre med övning”, har jag ibland fått höra. Men jag blev utsatt för ofrivillig social träning i förskolan, hela grundskolan och gymnasiet! Och visst, jag kan inte förneka att jag lärde mig att vistas i grupper och delta i grupplekar rent fysiskt. Men även om jag var där fysiskt (jag var ju illa tvungen), var jag psykiskt inte med alls. Jag led, blev utmattad och mådde dåligt. Det enda jag lärde mig av denna ofrivilliga sociala träning var att tiga och låta bli att säga till när jag mådde dåligt.

Det sociala ska vara roligt

Är det verkligen meningen att det sociala ska vara jobbigt från början till slut och att när man väl redan har tränat i 20 år så ska man träna och utsätta sig ännu mer? Knappast. Grejen med det sociala är ju att det knappt ska ta negativ energi alls utan vara roligt och givande. Visst, det kan säkert ta lite energi om man är blyg, men om man känner att det sociala ger mer än vad det tar och att man trivs i sociala tillställningar så kan det säkert vara värt att utsätta sig ändå. Men det är inte värt det om man har autism och känner att det sociala får en att må dåligt!

Vi kan vända på det

Vi skulle också kunna vända på det. Ett exempel jag älskar att använda är den nuvarande situationen med Covid-19. Tänk om jag skulle säga till andra människor: ”Jaha så du har svårt att sitta hemma i karantän under Covid-19 och går ändå ut för nöjes skull trots att du utsätter riskgrupperna för smitta. Isåfall har du inte tränat tillräckligt mycket på att vara ensam” eller: ”Mår du psykiskt dåligt av isoleringen p.g.a. Covid-19? Om man tränar och exponerar sig för ensamhet och isolering tillräckligt länge kommer det bli lättare för dig och till slut kommer du gilla att nästan aldrig träffa folk.” Ett logiskt resonemang? Knappast!

Blir värre med tiden

Grejen är att vi människor har olika personligheter. Jag är en ensamvarg till naturen och mår inte dåligt av isolering och ensamhet utan helt tvärtom. Jag mår bara bra av att arbeta på distans och mådde också bra när jag levde på aktivitetsersättning i flera år utan daglig sysselsättning. Däremot mår jag dåligt av ofrivillig social exponering, precis som många andra människor mår dåligt av ofrivillig isolering p.g.a. Covid-19. Och känslan går inte att träna bort med exponering utan tvärtom: ju längre tid man exponerar sig desto sämre mår man.

En mycket kränkande kommentar

Visst, jag kan exponera mig för det jag har svårt för någon enstaka gång om jag absolut måste, precis på samma sätt som någon som tvingas avstå från att träffa människor under Covid-19 säkert också kan leva i ofrivillig isolering under en ytterst begränsad tid om det absolut är nödvändigt. Men precis på samma sätt som de flesta knappast vill höra: ”Isolering är bara bra för dig i längden för det är bra att exponera sig för det man har svårt för” är det kränkande för mig att få höra: ”Det är bra för dig i längden att exponera dig socialt för då kommer du bli härdad.”

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Om autism och svårigheter i att skaffa vänner

Inte sällan, dock inte alltid, har många av oss med Aspergers syndrom och autism svårt att få vänner, men det som många inte tänker på är att de bakomliggande anledningarna till detta kan skilja sig autister emellan. När jag föreläser har många av de autistiska åhörare lyft fram följande anledningar:

1. Blyghet och osäkerhet

Vissa autister är socialt osäkra och blyga. Är man rädd för vad andra människor ska tycka och tänka är det inte säkert att man vågar ta initiativ till kontakt. Har man dessutom svårt för ögonkontakt kan detta misstolkas som ointresse. Den sociala osäkerheten kan också göra det svårt att veta var gränserna går. Hur många gånger ska man liksom våga föreslå en fika när man träffar en person som verkar trevlig och intressant? Hur aktiv och på vågar man vara utan att framstå som påflugen?

2. Svårigheter att umgås i grupp

Svårigheter i att umgås i grupp kan ställa till det enormt mycket när det gäller att hitta vänner. Visst, i grundskolan kan man säkert komma undan i synnerhet om man är tjej i och med att det är vanligt för tjejer att ha en bästis som man umgås med på tu man hand. Men när man blir vuxen och börjar studera, vad gör man när studie- och arbetskamraterna bara vill hitta på aktiviteter i grupp och är ointresserade av att umgås på tu man hand? Och efter 25-årsåldern blir det ofta populärt med parmiddagar. Hur hanterar man det om man ogillar parmiddagar?

3. Ett stort planeringsbehov

Behovet att planera ingår inte sällan i autism. Vilket i sig absolut inte är något hinder för att skaffa vänner om vännerna fungerar likadant, men dagens människor har blivit betydligt mer spontana till följd av modern teknik vilket inte sällan stressar autister. Numera är det lätt att slänga iväg ett SMS och skriva: ”Jag hinner inte komma kl 14, ska vi ses kl 15:30 istället?” I min ungdom då mobiltelefoner knappt existerade blev det aldrig sådana här ändringar i sista minuten. Dagens människor är däremot ofta ointresserade av att planera något i förväg.

4. Annorlunda tankesätt

Autism innebär ibland ett annorlunda tankesätt vilket kan göra det svårt att relatera till andra människor. Själv förstår jag inte varför många tycker att det är okej med homosexualitet men inte med incest syskonen emellan. Själv tycker jag att allt är okej så länge alla är vuxna och ingen kommer till skada! Jag förstår inte varför andra blir uttråkade av att isolera sig på grund av corona och kan inte relatera till den utseendehets som många tjejer upplever. Det blir ansträngande för mig att diskutera med andra människor då vi tycker olika om det mesta!

5. Annorlunda intressen

Autism behöver inte bara innebära ett annorlunda tankesätt utan ibland även totalt annorlunda intressen. Själv uppfyller jag diagnoskriteriet ”begränsade intressen och beteenden” genom att bara ha vissa specifika intressen, dvs mina specialintressen som är språk, hälsa, blåbärsplockning och ämnet autism, andra ämnen är jag inte intresserad av och kan ingenting om. Det kan bli en enorm krock när andra vill diskutera musik, konst, arkitektur, historia, filmer, matlagning och liknande ämnen med mig och jag är både ointresserad och okunnig om ämnet!

6. Önskan om genuin vänskap

Långt ifrån alla autister nöjer sig med ”vanlig” vänskap utan förväntar sig total lojalitet och djup vänskap (se kriterierna A1 och A8 i Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier). Med detta avses inte bara vänner som man hänger med utan vänner som nästan blir som familjemedlemmar, som man kan prata om allt och föra djupa diskussioner med istället för att bara diskutera hobbies, arbete och vädret. Och sådana vänner växer inte på träd. I synnerhet i vuxen ålder kan det vara vanligt att vänskapsrelationer blir ytligare då partnern sätts i första rummet!

7. Intresset är inte tillräckligt stort

Vissa autister är introverta, trivs för sig själva och är inte speciellt intresserade av att skaffa vänner, i synnerhet inte om det förväntas man ska höras och träffas oftare än några gånger om året. Sedan finns det de som kan tycka att det är trevligt att umgås med vänner när det väl sker men vänskapsrelationer är inte det viktigaste för dem i livet. Därför orkar de inte alltid ta initiativ till att höra av sig till vännerna för att föreslå aktiviteter.

Viktigt att ta reda på orsaken

Om du som yrkesverksam eller anhörig ska hjälpa någon med autism att skaffa vänner är det viktigt att ta reda på varför personen saknar vänner. Det hjälper inte att ge rådet ”du måste bli mer aktiv och ta kontakt med folk” om autisten inte har några problem med den biten men har däremot svårt att hitta någon med matchande intressen, värderingar och samma planeringsbehov som hen själv har. Och vill autisten ens skaffa vänner eller är det omgivningen som tycker att hen borde det? Allt sådant här är mycket viktigt att reda ut innan du går vidare!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, alla gillar inte den sociala företagskulturen

Enligt författaren och skribenten Mats Sederholm riskerar introverta personer utbrändhet i och med att det är de extrovertas villkor och behov som styr. Detta kallar han för en arbetsmiljöfråga och ett omfattande hälsoproblem. Han nämner dagens workshops, gemensamma diskussioner och öppna kontorslandskap som några exempel på saker som verkligen ställer till det för den introverta personlighetstypen i dagens företagskultur.

En introvert töms på energi av det sociala

Precis som skribenten nämner får den extroverte energi av alla sociala aktiviteter medan den introverte töms på energi. Jag håller med skribenten helt och hållet och tror att det är svårt för den extroverte att förstå hur otroligt mycket vi introverta lider av dagens sociala krav som bara blir större och större: gemensamma diskussioner och lekar, After Works, grupparbeten, jobbmöten och mycket mer! Vissa arbetsgivare är förstående, dock tyvärr långt ifrån alla.

Många med Aspergers syndrom och autism kan vara introverta

Jag misstänker att många av oss med Aspergers syndrom och autism, dock långt ifrån alla, är introverta. Jag har blivit illa berörd när jag på mina föreläsningar fått möta utbildade och mycket arbetsvilliga autister som haft svårt för att hitta och behålla jobb eftersom de inte lyckats möta upp de sociala kraven. De har inte orkat med jobbmöten och gemensamma diskussioner utan endast velat koncentrera sig på arbetet, vilket inte setts med blida ögon av alla arbetsgivare.

Jag tror att det finns minst tre typer av människokategorier:

1. De som får energi av det sociala

Dessa personer älskar att umgås med sina kollegor och ser fram emot alla fester, After Works, jobbmöten och de gemensamma luncherna. Visst, vissa av dessa människor gillar också att klaga och säga: ” Nja, jag orkar egentligen inte heller vara med” men sedan när man skrapar på ytan menar de ändå att det är genuint roligt att delta och att de är värt att vara med trots nattens dåliga sömn. Dessa människor skulle lida enormt om företagskulturen blev mer introvert!

2. De som gillar det sociala men blir trötta

Det finns också en skara människor som väljer att vara med på jobbets sociala tillställningar för att de tycker att det är roligt men behöver återhämtning efteråt. Visst, de blir trötta och kommer att behöva kompensera med mycket vila, men eftersom dessa människor är med av fri vilja och har genuint roligt, är de faktiskt utåtriktade och sociala i grund och botten. De blir bara lite tröttare än genomsnittsmänniskan och behöver lämna tillställningen lite tidigare.

3. De som inte gillar det sociala alls och mår dåligt

Själv gillar jag inte alls den sociala kulturen i den moderna företagskulturen. Jag har lidit enormt av sociala aktiviteter under mitt arbetsliv trots att de flesta av mina arbetskamrater verkar haft roligt och uttryckt en önskan att få ännu fler sådana aktiviteter! För mig är ett helt ensamt arbete den ultimata drömmen. Blir det alltför mycket social samvaro, blir det omöjligt för mig att delta i arbetslivet. Då mår jag psykiskt dåligt.

Stor skillnad på kategorierna 2 och 3

Det som många inte verkar förstå är att det är mycket stor skillnad på grupperna 2 och 3. Diskuterar jag med människor som tillhör kategori 2, är det mycket svårt för mig att få dem att förstå vad jag menar. De utgår ju oftast ifrån sig själva och tror att jag ”bara” menar att jag liksom de blir helt slut, men det är inte bara det jag menar utan mycket mer! Jag menar verkligen att jag också lider enormt mycket och inte har ett dugg roligt. Jag får ingenting i utbyte.

Börja skilja på de som ”bara” blir trötta av det sociala men ändå vill vara med och på oss som verkligen trivs för oss själva! Vi som verkligen är introverta tar skada av att hela tiden jämföras med kategori 2.

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, vi aspergare ska inte behöva förändra oss i vänskapsrelationer

Vi som har Aspergers syndrom eller autism får ibland höra att om vi beter oss annorlunda (=aspigt) alternativt håller fast vid våra behov så finns risken att andra människor tröttnar på oss och inte vill längre vill umgås.

Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger jag fått höra saker i stil med: ”Om du inte orkar träffa dina vänner tillräckligt ofta, kommer de tröttna på dig”, eller: ”Om du tackar nej till alla fester, kommer du förbli ensam.”

Gjorde allt för att ändra på mig själv

När jag var yngre, gjorde jag också allt för att försöka ändra på mig själv för jag hade ju fått lära mig att jag inte duger som jag är. Som barn ville jag inte spela bollspel eller leka andra lekar med mina klasskamrater, men eftersom läraren inte ville att jag skulle vare ensam på rasterna, blev jag tvingad att ändra på mig själv.

Eftersom jag hade lärt mig att andra människor skulle tycka att det var tråkigt om jag inte visste överhuvudtaget något om musik, kändisar, TV och filmer, försökte jag plugga utantill vad olika kändisar hette, dock utan framgång. Jag trodde på allvar att det var fel på mig eftersom det var jag som var annorlunda.

Har blivit tvungen att prioritera mina egna behov

Även som vuxen har jag fortsatt att försöka förändra mig själv genom att försöka bli mer spontan och testa nya saker eftersom det inte har känts accepterat att vara som jag. Även om jag varit mycket trött, tackade jag ja till fester och sa ja till att umgås för skulle jag tänka på mina egna behov (=mer ensamtid), sågs det som egoistiskt.

Idag orkar jag inte längre anpassa mig efter att jag vid ett par tillfällen blivit utbränd och mått riktigt dåligt. Av hälsoskäl har jag varit tvungen att även börja tänka på mina egna behov.

Kan inte ha intensiva vänskapsrelationer när jag har ett arbete

Och nu har det som jag alltid blivit varnad för hänt! En vän har tröttnat på mig och raderat mig på Facebook. Vi har känt varandra i otroligt många år så det handlar absolut inte om någon ny bekantskap.

För flera år sedan hade jag aktivitetsersättning vilket bidrog till att jag hade otroligt mycket mer energi än idag. På den tiden orkade jag stötta vännen i fråga när hen mådde dåligt, och jag orkade skriva med hen på nätterna. Men efter att jag började föreläsa mer regelbundet var jag tvungen att minska på kontakten. Det är nämligen omöjligt för mig att ha intensiva vänskapsrelationer och ett jobb samtidigt.

Klarar inte längre av övernattningsgäster

Den här vännen är en otroligt aktiv person. Hen har alltid haft ett heltidsarbete och en aktiv fritid och tröttnar aldrig på socialt umgänge. Därför kändes det inte riktigt som att hen förstod när jag förklarade att jag ofta var så trött att det kunde dröja riktigt länge innan jag skulle orka svara på mejl och SMS.

Jag förklarade även för vännen att hen tyvärr inte kunde sova hos mig längre när hen hade vägarna förbi Stockholm eftersom jag har under de senaste åren fått sömnsvårigheter och inte längre klarar av övernattningsgäster.

Orkade inte svara på vännens mejl

För ett tag sedan skrev hen till mig och undrade hur det var med mig, men jag orkade inte svara eftersom jag var så otroligt trött och behövde vila efter bloggen och föreläsningarna. Jag hade ju förklarat tidigare för hen hur tröttheten påverkade mig och att det var omöjligt för mig att orka behålla ett arbete om jag inte prioriterade ensamtid och vila.

Även om vännen tidigare sagt att hen var trött på människor som inte prioriterade vänskap hade jag hoppats på att hen skulle förstå mig eftersom jag i mitt tycke hade förklarat många gånger att jag inte alltid orkade ha kontakt. Men allt ledde alltså till att hen för några dagar sedan raderade mig på Facebook.

Blev ledsen

Jag måste erkänna att jag blev ledsen för jag hade ju inte alls velat säga upp kontakten utan det enda jag hade försökt göra var att minska på den. Enligt som jag ser det så kan det, även om man inte alltid orkar höras privat, räcka med att man gillar och kommenterar kort varandras statusar på Facebook.

Samtidigt kommer jag inte skriva till personen och försöka reda ut saken för jag vet av erfarenhet att det får mig att må dåligt om jag inte blir förstådd. Däremot skulle jag absolut tacka ja till att återuppta kontakten i framtiden ifall personen skulle ångra sig och vilja återuppta kontakten med mig på de premisser jag klarar av.

Ingen av oss bär skulden

Jag är absolut inte arg på vännen i fråga, men jag är inte heller arg på mig själv. Jag kunde inte ha agerat på ett annat sätt, men samtidigt respekterar jag om någon tycker att det är tråkigt att jag behöver väldigt mycket ensamtid och är begränsad när det gäller vilka aktiviteter jag klarar av.

Troligen upplevde personen att hen inte fick tillräckligt mycket av den här vänskapen och att det var för energikrävande att försöka ”jaga” efter mig och ändå bli ignorerad. Samtidigt kan jag inte ha vänskapsrelationer som tar mer än vad de ger, varför vår vänskap förmodligen inte hade några förutsättningar för att överleva så länge jag har ett arbete.

Vi aspergare ska inte behöva förändra oss

Vi som har Aspergers syndrom eller autism ska aldrig behöva ändra på oss för att bli accepterade och omtyckta! Visst, vänskap handlar om att ge och ta, men anpassar vi oss efter andra måste andra människor också anpassa sig efter oss. Det får aldrig handla om att vi ska träna upp vår ork, tränar på att gå på bröllop, se andra i ögonen och bli spontana för att duga för andra människor. I en vänskapsrelation måste man kunna vara helt sig själv!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Aspergers syndrom, autism och kulturskillnader

I det sociala samspelet människor emellan finns det så kallade osynliga regler som styr hur man förväntas agera i olika situationer, och som bekant kan vi med Aspergers syndrom och autism ha mycket svårt för just detta.

Men olika kulturer har olika regler som styr det sociala samspelet, och vi aspergare som har flyttat till andra länder i vuxenåldern kan ha svårt för att veta vilka av våra egenskaper som beror på vår Aspergers syndrom och vad som handlar om kulturskillnader.

Finns skillnader mellan Sverige och Finland

Trots den geografiska närheten finns det betydligt fler kulturskillnader mellan Sverige och Finland än vad man skulle kunna ana! Skillnaderna är riktigt stora, och nästan alla finnar som liksom jag har flyttat till Sverige som vuxna har inte bara fått lära sig det svenska språket utan även en helt ny kultur.

Min tidigare boendestödjare var också från Finland och hade liksom jag flyttat hit i vuxenåldern, och när vi pratade om alla missförstånd vi hade råkat ut för som nyinflyttade hade vi gjort precis samma typer av erfarenheter.

Svenskarna uttrycker sig annorlunda

En av de viktiga skillnaderna mellan Sverige och Finland är att man uttrycker känslor på ett helt annat sätt i Sverige än Finland. I Sverige är man mycket mer…jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva det på bästa sätt, men lite dramatisk. Samma uttryck associeras med något helt annat i Sverige än i Finland, vilket kan orsaka stora missförstånd om man inte är bekant med kulturskillnaderna vilket de nyinflyttade finnarna sällan är.

Hade råkat låsa mig ute

När jag var relativt nyinflyttad i Sverige, hade jag råkat låsa mig ute. Det var kväll och jag kände mig något irriterad eftersom jag gärna hade velat komma hem och det var lite småkallt ute. Jag vet inte riktigt vad klockan var, men den kan ha varit något runt 19. Jag ringde till min dåvarande man som sa att han var på väg hem och skulle vara vid porten efter en halvtimme. Och mycket riktigt dök han upp efter en halvtimme och släppte in mig!

Trodde att svenskarna hade missförstått mig

När jag berättade om händelsen för några svenskar efteråt, fick jag svar i stil med: ”Åhhhh, såååå jobbigt”. Jag blev paff och förtydligade att det endast hade handlat om en halvtimme. Av svenskarnas dramatiska reaktion att döma misstänkte jag att de hade missförstått mig och trott att jag skulle behövt stå ute i kylan hela natten.

Men nej, de hade inte missförstått något, och jag förstod ingenting. Visst, det hade ju varit lite jobbigt att vänta ute i en halvtimme och jag hade småfrusit, men sååååå jobbigt hade det väl inte varit? Jag hade ju inte råkat ut för en livsfara?

Tyckte att svenskarna överdrev

På samma sätt tyckte jag att det var konstigt när jag började föreläsa och de svenska kunderna sa till mig efter en genomförd föreläsning: ”Åh, tack för en såååå bra föreläsning, du är verkligen sååååå duktig.” Då blev jag också fundersam. Om jag verkligen var sååååå duktig, borde jag väl ha blivit upptäckt och blivit en världsberömd miljonär på mina föreläsningar vid det laget? Så extrem hade deras beröm låtit i mina öron.

Om de bara hade sagt till mig att min föreläsning hade varit bra, hade jag tyckt att det hade varit normalt. Men deras beröm lät så överdriven i mina öron att jag nästan blev lite irriterad.

Svenskarna berömmer varandra mycket och ofta

På samma sätt hade jag även hört svenskar säga till andra människor. ”Åhhhh, vad fiiiiin din tröja är, såååå fin verkligen.” Och då har jag känt mig dum för jag har inte kunnat ge samma typ av beröm till personen i fråga.

Visst, jag har kanske tyckt att tröjan varit fin, men om jag säger att tröjan är ”såååå fin”, låter det för mig som att tröjan skulle vara så fin att personens tröja typ skulle kunna få plats på första sidan i någon modetidning för jag har aldrig sett en lika fin tröja någonsin, och det skulle kunna tröja minst 30 år innan jag får en lika fin tröja igen. Jag har bara tyckt att tröjan varit fin på ett vanligt sätt, men inte ”sååå fin” som de andra hade uttryckt det.

Allt handlar om kulturskillnader

Det tog ett tag innan jag förstod att allt inte handlade om något annat än kulturskillnader. I Finland säger man bara till någon att den är ”sååååååå duktig, och såååååå fin”, om personen verkligen är så fin eller duktig att man typ inte sett maken någonsin tidigare och det är något väldigt, väldigt enastående.

Men svenskarna kan säga till många människor på en och samma dag: ”Åh, du är sååååå duktig, vilken jättefin tröja du har på mig, såååå fin” eftersom det är svenskarnas kultur. Och svenskarna menar inte alls så som vi finnar tror: de fjäskar inte och är inte falska.

En finne och en svensk kan missförstå varandra

En nyinflyttad finne kan tro att svensken är dramatisk och falsk medan svensken kan ha uppfattningen att finnen är överdrivet (själv)kritisk när den inte tar emot svenskarnas beröm och inte heller i deras tycke berömmer andra människor tillräckligt.

Jag har förstått nu efteråt att svenskarna kan ha sett mig som otrevlig, negativ och överdrivet kritisk när jag inte hållit med om att någon specifik person är ”sååååå duktig” utan jag har framhållit personen bara varit duktig på ett ”vanligt” sätt men att jag sett precis lika duktiga människor på andra ställen 😉

Skillnaderna har märkts tydligt på mina föreläsningar

Dessa kulturskillnader har märkts tydligt när jag har föreläst i Finland. En finsk kund brukar säga till mig: ”Tack för att du föreläste för oss, det var en bra föreläsning.” Medan en svensk kund säger: ”Åhh, tack så jättejättemycket för att du föreläste för oss, det var en mycket uppskattad och en enormt bra föreläsning. Du är verkligen såååååå duktig.”

Om en svensk bara säger: ”Tack för en bra föreläsning” och inget mer, kan det till och med betyda att det bara är en artighetsfras och personen egentligen inte tycker att föreläsningen varit så jättebra 🙂

Kulturskillnader eller svårigheter i det sociala samspelet?

En intressant sak jag har märkt är att många aspergare i Sverige är väldigt finska till sättet när det gäller den här punkten. Aspergare brukar vara raka, säga precis det de menar och inget mer.

Jag har ibland funderat på om vissa finnar blir diagnosticerade med Aspergers syndrom i Sverige men inte i Finland ifall ett svenskt utredningsteam ser sådana här egenskaper som sociala svårigheter. Nu tvivlar jag inte på min egen diagnos för jag är övertygad om att jag har asperger på riktigt, men det var bara en generell fundering 🙂

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

6 anledningar till att autism och grupparbeten går dåligt ihop

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan som bekant ha svårt för grupparbeten, vilket kan ha många olika orsaker så som:

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan som bekant ha svårt för grupparbeten, vilket kan ha många olika orsaker så som:

1. Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan ett annorlunda kommunikationssätt

Vilket i sin tur kan innebära att vi tolkar språket bokstavligt alternativt har svårt för att tolka andra människors röstläge, mimik och gester. Vidare använder vissa av oss kroppsspråket på ett annat sätt än andra människor, vilket kan leda till att andra människor har svårt för att förstå vad vi menar och vi har svårt för att kommunicera ut våra behov till dem.

Själv har jag ofta svårt för att justera mitt budskap. Antingen låter jag för snäll eller för hård, det finns liksom inget mellanting! Ibland känns det för mig som att jag talar ett helt annat språk än andra människor! Och skulle inte även vilken neurotypiker som helst ha svårt för att samarbeta med människor vars språk man inte förstår fullt ut?

2. Aspergers syndrom och autism innebär ofta en känsla av utanförskap

Därför kan man känna sig riktigt utanför när man ska samarbeta med andra människor. Om man tänker på ett annat sätt, känner på ett annat sätt och man inte känner någon som helst gemenskap med de andra i gruppen, kan man känna sig ännu mer utanför än när man är ensam. Och faktum är att man sällan är produktiv när man känner sig utanför.

Dock måste tilläggas att vissa autister tycker att det är betydligt lättare att arbeta i grupp när de får göra det tillsammans med andra autister! Det är bara i neurotypiska grupper de har svårt för att samarbeta. Själv har jag däremot svårt för att arbeta i grupp oavsett sammanhang.

3. Andra människor saknar kunskap om Aspergers syndrom och autism

Vilket kan göra grupparbeten riktigt frustrerande för oss. Det kan bli riktigt jobbigt att behöva upprepa samma sak hela tiden och säga: “Nej, snälla, öppna som sagt inte fönstret för annars blir jag distraherad av ljudet i trafiken och kommer inte kunna koncentrera mig på uppgiften” eller “Nej, jag kan inte vara den som presenterar det här arbetet för de andra i klassen för jag vågar verkligen inte att stå framför en stor grupp. Och nej, det går inte att träna bort.”

Själv kan jag känna mig i vägen när de andra personerna i gruppen saknar kunskap om autism vilket leder till att jag inte alltid vågar vara den där jobbiga typen som klagar på allt. Därför väljer jag ibland att hålla tyst istället för att förklara vad jag mår dåligt av. Jag vill ju inte vara tjatig!

4. Aspergers syndrom och autism innebär ofta en annorlunda kognitiv profil

Vilket gör att vi kan ha ett helt annorlunda arbetssätt än andra människor. För mig går alla bilder och mindmaps bort i alla uppgifter, och det är bara riktig text som gäller. Vidare brukar planering vara energikrävande för mig. Därför måste jag få komma igång med uppgiften med en gång, annars blir jag inte produktiv. Jag hade aldrig klarat av att skriva blogginlägg om jag hade tvingats planera i förväg hur blogginläggen kommer att se ut ungefär och vad de ska ha för ämnen. Gör jag slarvfel är det ingen fara för jag kan alltid rätta till dem efteråt!

Problemet är att om fyra människor i gruppen har en “vanlig” kognitiv profil och en har en annorlunda begåvningsprofil, brukar den som tillhör minoriteten förväntas anpassa sig efter majoritetens behov och ge efter.

5. Aspergers syndrom och autism innebär ofta dålig simultankapacitet

Simultankapacitet betyder en förmåga att göra flera saker samtidigt, vilket många av oss med Aspergers syndrom och autism har mycket svårt för. Visst, det finns faktiskt arbetsgrupper där det anses okej att varje person koncentrerar sig på var sin uppgift individuellt, men i många grupper förväntas det att alla samarbetar vid varje moment.

Om vi aspergare ska skriva en uppgift och försöker vara produktiva kan det vara väldigt svårt för oss att samtidigt tänka på att komma ihåg att fråga de andra i gruppen vad de tycker och försöka hålla koll på att vi varken pratar för mycket eller för lite. Man förväntas vara lagom engagerad i uppgiften. Är man för engagerad, ses man som en besserwisser men är man tyst, heter det istället att man är oengagerad!

6. Autism innebär ofta svårigheter i att hantera flera intryck samtidigt

I grupper brukar det vara flera som turas om att prata, vilket innebär att det finns otroligt mycket för våra stackars Asperger-hjärnor att hålla reda på! Vi måste försöka tolka varje situation rätt, komma ihåg vem som har sagt vad, försöka lista ut vad alla menar med det de säger, försöka tolka om de låter arga eller glada och så vidare. Vi blir totalt utmattade av det!

Att ha en bristande förmåga att diskutera med flera personer samtidigt har Tony Attwood förklarat med en bristande Theory of Mind medan vissa andra förklarar det med svag central koherens, det vill säga svårigheten i att sätta ihop detaljer i en helhet (=ju fler människor, desto fler detaljer). Andra tror istället att det beror på intryckskänslighet. Oavsett orsak kan vi alla autister nog hålla med om att det blir otroligt jobbigt för oss när våra hjärnor blir överbelastade!

Dela:
Kategorier
Socialt samspel och autism

Därför måste man som aspergare tacka nej till inbjudningar ibland

Ibland händer det att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism råkar lova lite för mycket. Man kanske inte tänker sig för i stunden vilka konsekvenser det kommer att ge om man tackar ja till en inbjudan, och ibland vågar man inte heller säga nej när allt kommer plötsligt. Men jag har kommit fram till att det är viktigt att lyssna på sig själv och avboka redan bokade aktiviteter vid behov.

Tackade ja till ett barnkalas

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett barnkalas som skulle äga rum imorgon. Det handlar om ett speciellt barn som fyller 2 år och som jag träffade för allra första gången när barnet bara var en mycket liten bebis. När det dök upp en inbjudan i min SMS-inkorg där det stod att läsa att vi skulle både äta och fika tillsammans var min spontana tanke att svara ja! Jag har nämligen varken träffat barnet eller mamman alls sedan 1-årskalaset för ett år sedan. Jag tycker jättemycket om båda och ville såklart gärna träffa dem igen. Det skulle bli jätteroligt!

Började tveka efter ett tag

Men efter att jag hade bekräftat mitt deltagande började jag tveka. Jag kände fortfarande att det hade varit jätteroligt att träffa mamman och barnet, men skulle jag verkligen orka med ett kalas? Äta tillsammans med många människor vid matbordet och sitta där i några timmar? När det är många som äter tillsammans kan det bli trångt vid bordet, och det är oartigt att sätta sig någon annanstans och äta ensam. Det brukar dessutom vara jättemycket ljud, och många människor skrattar högt när de har roligt. Då kan jag få ont i öronen.

Jag visste att de andra gästerna skulle vara trevliga

Med detta sagt visste jag att de andra gästerna som skulle delta i kalaset skulle vara sociala och trevliga. Jag har träffat många av dem tidigare i andra sammanhang. Jag berättade till och med tidigare berättat öppet om min Asperger-diagnos för många av dem, och flera visste ungefär vad asperger och autism handlade om. Jag har aldrig känt i den gruppen att någon skulle se ner på oss med diagnoser eller behandla oss annorlunda trots att de själva är neurotypiker. Mina tvivel hade alltså absolut inte med mamman, barnet och de andra gästerna att göra!

Började få panik

Ändå fick jag mer och mer panik ju mer kalaset började närma sig. Jag tyckte som sagt väldigt mycket om mamman och barnet men började känna mer och mer att jag inte skulle klara av tillställningen. Det skulle ta alldeles för mycket energi och jag skulle må dåligt både innan och efter. Det skulle vara alldeles för ansträngande för mig att bete mig rätt och försöka vara social. Jag var mycket rädd för att jag skulle vara totalt utslagen efteråt och började känna mer och mer att jag inte skulle klara det.

Avbokade mitt deltagande

Jag skrev ett mejl till mamman och berättade ärligt hur jag kände. Att jag tyckte väldigt mycket om henne och barnet och var glad över att ha fått en inbjudan men att jag hade kommit fram till att jag inte skulle klara av kalaset i alla fall. Jag skrev att jag självklart skulle köpa en födelsedagspresent till barnet ändå att jag hemskt gärna ville ta en fika med mamman och barnet vid något annat tillfälle för att fira födelsedagen i efterskott.

Mamman reagerade väldigt förstående

Precis som jag misstänkte reagerade mamman väldigt förstående och skrev ett jättegulligt mejl tillbaka. Hon gav mig inget dåligt samvete för att jag avbokade mitt deltagande utan skrev att hon verkligen uppskattade min ärlighet. Och att hon hemskt gärna ville ta en fika med mig vid något annat tillfälle tillsammans med barnet! Jag blev väldigt glad och lättad för att hon förstod och att jag inte behövde förklara mig.

Det kommer att bli vila i helgen

Nu kommer det istället bli vila i helgen! Jag har bestämt mig för att börja vila på söndagarna även från bloggen för jag har märkt att det trots allt blir rätt mycket jobb med bloggen. På arbetsdagarna kommer jag självklart blogga, och kanske på lördagarna ibland med. Därför önskar jag er alla trevlig helg, vi hörs på måndag igen! 🙂

Dela: