Ibland har jag fått höra att många med autism verkar påflugna. Jag har länge tänkt skriva ett blogginlägg om ämnet då det känns som att vi autister ofta blir missförstådda. Det är nämligen många som tror att en autist kör sin egen race och struntar i andras känslor av ren nonchalans, men faktum är att det sällan är så!
Andras budskap kan missas
En anledning till att någon med autism kan uppfattas som påflugen är att vi autister kan ha svårt att tolka andras kroppsspråk (läs gärna diagnoskriterierna för autism!) och därmed helt missa att våra samtalspartners på ett finkänsligt sätt försöker förmedla för oss att de inte är intresserade av att fortsätta diskussionen/bekantskapen med oss. Enligt min erfarenhet kommunicerar människor i vissa situationer betydligt mer med kroppsspråk, gester, mimik och handlingar än vad de kommunicerar med ord. Själv brukar jag utgå från att om min samtalspartner inte ställer följdfrågor och inte tar initiativ till fortsatt kontakt så är hen nog inte särskilt intresserad, och i sådana situationer har jag alltid bytt samtalsämne/låtit kontakterna rinna ut i sanden. Men det finns autister som har svårt att följa dessa typer av regler spontant, och därför kan de fortsätta ställa samma frågor om och om igen tills samtalspartnern tydligt berättar för dem att hen vill vara ifred.
Många har svårt för oskrivna regler
En annan anledning till att någon med autism kan uppfattas som påflugen är att vi autister kan ha svårt för socialt samspel vilket också framgår av diagnoskriterierna. Detta kan bland annat innebära att vi kan ha svårt att förstå så kallade oskrivna regler. Det är inte alla autister som vare sig förstår eller kommer ihåg att många kan uppleva detaljerade frågor om privatekonomi, sex eller dylikt som väldigt påflugna. Här kan jag tillägga att mycket egentligen är ytterst kulturellt: det finns faktiskt kulturer där det anses vara helt okej att fråga sin granne vad denne har i månadslön, men här i Sverige anses det av många vara ett stort tabu. Mot bakgrund av detta förvånar det mig inte att vissa autister hellre umgås med relativt nyanlända invandrare än svenskar! Även dessa invandrare kan nämligen ha svårt att förstå vilka oskrivna regler som gäller i olika situationer i Sverige, och därför kan en autist känna sig hemma bland dem.
Kan bero på exekutiva dysfunktioner
Vi får inte heller glömma bort de autister som har svaga exekutiva funktioner. Det innebär bland annat att man kan ha svårt att anpassa sitt beteende efter situationen och gå vidare istället för att fastna. Det kan även innebära svårigheter i att stoppa sig själv. Särskilt en autist med samtidig adhd kan vara impulsiv. Autisten kanske vet att det egentligen anses vara påfluget att fråga vad andra har i månadslön, men hen kommer kanske inte på det för stunden eftersom hen handlar först och tänker sedan. Det kan ta väldigt mycket energi av vissa autister/personer med adhd att medvetet reglera sitt beteende och hela tiden tänka på vad som är okej och inte okej att säga, särskilt om man fastnat och verkligen vill få ett svar på en fråga som man är intresserad av.
Vanligt med optimism bias
Slutligen har jag egen teori. Flera studier (se exempelvis Berhoz & Hill) pekar på att alexitymi, det vill säga svårigheter i att identifiera och beskriva känslomässiga tillstånd, är vanligare bland autister än neurotypiker. Dessutom är det känt att vi människor tenderar att ha optimism bias, det vill säga orealistisk optimism vad gäller oss själva och våra egna liv. Detta i sin tur får människan att underskatta faror, risker och sina egna begränsningar samt överskatta sin egen förmåga och förträfflighet (se även false-uniqueness-effect som får människan att felaktigt inbilla sig att hon är mer unik än andra människor).
Många tänker orealistiskt optimistiskt
Min teori är att optimism bias (som alltså väldigt många människor, även neurotypiker har) i kombination med alexitymi kan göra att en autists beteende kan uppfattas som närgånget och påfluget. Det finns även många neurotypiker som ofta inbillar sig att den galet snygga kvinnan/mannen är intresserad trots att det inte finns något som talar för det, och detta alltså på grund av optimism bias. Jag minns själv när jag var i 20-årsåldern och stötte på många 60-70-åriga män som trodde att jag skulle kunna vara intresserad trots att jag inte visade något som helst intresse för dem! Många tenderar alltså att tänka optimistiskt och tro att det ändå finns en chans, och därför kan människan tolka vederbörandes signaler fel och inbilla sig att vänlighet och artighet betyder samma som romantiskt intresse.
Kombinationen kan ställa till det
Det jag funderar alltså på är om optimism bias i kombination med alexitymi möjligtvis skulle kunna få en autist att misstolka andras avvisanden i ännu utsträckning än vad neurotypikerna gör och göra att hen har extremt svårt att förstå att målet för hens kärlek ej är intresserad trots att hen själv är det. På grund av alexitymi tillsammans med optimism bias skulle vissa autister kunna missta sina egna känslor för objektiva fakta just för att de p.g.a. alexitymi har svårt att identifiera känslor och förstå att de är just känslor och ingen objektiv sanning. Och därför kan de bli närgångna och uppfattas som påflugna. Men det är som sagt min egen teori!
Alla måste inte tycka som du
Avslutningsvis är det viktigt att komma ihåg något viktigt: vi människor, både autister och neurotypiker, är olika och tänker på olika sätt. Om du anser att en autist i din närhet är påflugen måste det inte nödvändigtvis betyda att autisten bör förändras. Det kan vara er personkemi som inte stämmer. Bara för att du stör dig på att autisten frågar dig vad du har i månadslön och hur mycket du har på sparkontot måste det inte betyda att alla tycker likadant som du om autistens beteende. Faktum är att istället för att anpassa sig efter andra människor så föredrar många autister att söka sig till likasinnade. En autist som vill kunna slappna av med sina vänner kan tycka att det är otroligt skönt att umgås med någon som inte tycker att det finns några tabuämnen och som man kan fråga vad som helst!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Louise, jag undrar om din ADD kan spela in här också. Jag har ADHD och vi med AD(H)D känner ofta…
Ja, allting skapar ju ångest. Det har varit och är så fint väder nu. Var och tog en öl och…
Vad intressant att du som ADHD:are haft dessa erfarenheter! Men det förvånar mig inte alls. Jag tror att man förväntas…
Som ADHDare ser jag det lite från andra hållet. Jag upplever att samhället uppmuntrar rutiner och att göra samma sak…
Vad bra att mina inlägg hjälper dig! 🙂
Jag håller med om att även neurotypiker kan ägna sig åt samma fritidsaktiviteter. Men biståndsbedömarna resonerar väl att en autist…
Tack så jättemycket för i precis rätt ögonblick svarade ditt inlägg på om jag tänker rätt.. Även att svara på…
Vad märkligt! Många NT ägnar sig ju åt samma fritidsaktiviteter återkommande. T.ex. spelar badminton med en kompis eller går en…
Sant! Det är aldrig okej att behandla andra illa.
Håller med om att det är helt galet!
42 svar på ”Därför kan någon med autism uppfattas som påflugen”
Hehehehe, jag känner igen mig oerhört i det där med vad folk har i månadslön eller också vad de röstar på. Varför vill inte folk säga det? Jag tycker det är jättekonstigt.
Hehe, vissa invandrare har faktiskt undrat exakt samma sak 🙂 Jag misstänker att det förstnämnda beror på att folk är rädda för att bli rånade eller råka ut för missunnsamma avundsjuka människor om det kommer fram att de tjänar mer än genomsnittet. Eller att andra ska be dem om att få låna pengar och att de blir sedda som snåla om de säger nej och vägrar bjuda. Tror att även låga inkomster kan vara ett tabu för andra kan tycka synd om en då om det kommer fram hur lite man tjänar. Äsch, jag vet inte 🙂
Vad gäller politik så tror jag att folk rent generellt är konflikträdda, särskilt här i Sverige. I alla länder är det inte så, men i Sverige har det nog traditionellt sett ansetts vara ett tabu att rösta blått och politiskt korrekt att rösta rödgrönt (rätta mig om jag har fel!). Vissa som röstar blått menar att många vänsteranhängare utsätter dem för påhopp/hat för att de kanske inte delar samma åsikter som de om ekonomi, feminism, klimatet o s v. Kanske gäller det motsatta numera för vänsteranhängare och de blir också lika utsatta? Sedan finns det ju SD-anhängarna som riskerar att bli utsatta för ännu större hat och rent av hot! Men även om man inte riskerar att bli utsatt kan folk nog tycka att de inte orkar debattera och argumentera för sina grundläggande värderingar om det kommer fram att de har starka politiska åsikter.
Som 23-åring kände jag en kille med asperger och umgicks lite med honom. Dock insåg jag att han inte verkade fatta det där med sociala koder riktigt. Sa och frågade om saker som man annars inte gör. Han frågade mig bl.a. om jag brukade runka. Jag skrattade bara och frågade varför han frågade mig det. ”Jo, för jag hade en annan kompis förut. Han brukade inte runka. Så han var rätt konstig…”, sa han då. Han hade heller inga spärrar när det gällde att ta kontakt med okända kvinnor ute, vilket ju i och för sig kan vara positivt… Men han gick verkligen fram till alla möjliga överallt och sa att han tyckte de var snygga/vackra och frågade om de ville gå ut med honom etc. På torg, affärer, kollektiva medel, you name it. Även det var något jag bara skrattade åt då för han var så pass impulsiv och spontan… Mitt självförtroende var ett helt annat och jag hade aldrig kunnat vara som han. Men det var i slutändan en av de få personer som jag faktiskt sökte mig bort från sen och inte orkade ha mer kontakt med… För han var inte vuxen på det sätt som jag önskade med en person som jag ville ha som kompis, trots att han var flera år äldre än jag.
Just de sakerna som politik, religion, sex och sport är de ämnen man inte bör ta upp med folk man inte känner så pass väl, om de inte gjort det själv och inlett samtalet. Jag har dock en kompis som jag kan prata med om allt det där. Men då har jag även känt honom hela livet i stort sett. Jag har däremot träffat många personer som själva har startat samtal med något av de ämnena och inte varit rädda alls för att säga vad de tycker och även frågat mig om detsamma. Ibland har jag då svarat ärligt och andra gånger sagt att jag inte vill prata så mycket om sånt, om det var någon jag just har träffat. Såsom en taxichaufför eller liknande. Min uppfattning är att folk med väldigt starka åsikter, som själva inte är rädda för att inleda samtal med dem och OAVSETT åt vilket håll de ligger på det politiska spektrumet, sällan har förståelse för folk som tycker annorlunda. Eller ännu mindre de som tycker rent motsatt. Och då blir det enbart ett obehagligt läge i samtalet.
Ojoj, vilka privata frågor killen ställde! 🙂 Det där är ett utmärkt exempel på att någon med autism kan ställa frågor som uppfattas som privata. Jag förstår att du ville ta avstånd från honom!
Vad däremot gäller att ta kontakt med främmande kvinnor så upplever jag att relativt många män gör det på ställen som kollektivtrafik, caféer, gatan, butiker o s v. Nu när jag är äldre är jag inte med om det ofta alls längre men upplevde det ofta fram till jag var i 35-årsåldern i alla fall. Jag tvivlar på att alla män som gjorde så hade autism, men vad vet jag 😀 Och vissa par blir ju väl också ihop på det sättet. Men män som raggar på dessa typer av ställen måste vara beredda att få nobben och utskällningar tills de får napp.
Du kan ha rätt i att många som har väldigt starka åsikter och som tar upp ämnet i tid och otid inte har någon som helst förståelse för att någon annan tycker annorlunda. En gång åkte jag taxi i Norrland för jag var på väg till en föreläsning, och taxifärden tog 1,5 timme då avstånden är rätt långa där. En stor del av resan pratade taxichauffören om att Sverige tar emot alldeles för många invandrare samtidigt som infödda svenskar inte har mat på bordet och svälter o s v. Han verkade utgå från att jag håller med!
Det var mest att han kändes som ett barn i sättet som avgjorde det. Han kan ju ha haft intellektuell funktionsnedsättning också. Sa massa annat märkligt också. ”Ät baaaajs!” och sånt.
Det upphörde någon gång runt 30 för mig. Att kvinnor log och tog ögonkontakt. Innan hände det rätt ofta på olika ställen där jag var. Jag såg rätt bra ut, över medel och vet att folk brukade tycka det. Fick ofta komplimanger och en gång erbjudande om modelljobb. Önskar så oerhört att jag hade gjort mer. Mitt självförtroende efter all mobbning etc på skoltiden var jättedåligt i vilket fall.
Det låter som att han var omogen. När jag jobbade på förskolan sade förskolebarnen sådana saker till varandra ibland. Men vissa autister är väldigt omogna för sin ålder vilket skulle kunna förklara hans beteende. Eller så hade han precis som du skriver också någon annan diagnos. Vissa med Tourettes kan också säga olämpliga saker ibland!
Vad roligt att du fick ett erbjudande om modelljobb. Du får ta det som ett mycket stort komplimang! 🙂
Tourettes är en märklig/fascinerande diagnos… Verkar bl.a. handla om att säga just de saker man vet att man inte får säga? Såg en dokumentär om en person som hade det en gång. När han gick ombord på ett tåg så gick han runt och sa till alla runtomkring att han hade Tourettes innan, så att de inte skulle bli chockade… Innan han väl satte i gång med diverse utspel kort därefter.
Alla med Tourettes säger inte saker man inte får säga, men vissa gör det. Det kan väcka uppmärksamhet på offentliga platser. En gång när jag åkte tunnelbana satt jag nära en man som skrek ut svordomar ibland. Jag var lite osäker på om jag borde vara rädd för honom, men jag misstänkte att det skulle kunna röra sig om Tourettes då han inte verkade aggressiv.
Vad bra att mannen i dokumentären talade om för alla att han hade Tourettes för annars kan folk bli rädda. En gång jag föreläste satt en kille med Tourettes i publiken, men han varnade mig för det innan så jag visste vad det handlade om.
Det händer att jag fortfarande kan slänga ur mig enskilda grova ord ibland för mig själv och då handlar det om mitt inre krig; ibland är jag inte ens medveten om vad jag sagt eftersom mitt inre kaos tagit över medvetenheten. Ibland kan det vara någonting jag försöker kommunicera med det – ”Acceptera mig! Har jag inte tillräckligt att ge trots att jag är jobbig?”, ”Jag är ledsen!”, ”Jag orkar inte längre, hjälp mig!”.
Det hela beror ju på kontexten. Jag kan ju inte gå ner till den lokala schackklubben och börja dryfta mitt privata sexliv med dem. Det kommer inte att fungera! Men i en dejtinggrupp under en pubträff så kan ju sex komma upp på agendan som ett samtalsämne och då är det många som tycker det är oerhört skönt att komma prata om saker de inte har möjlighet att prata om i andra sammanhang. Man kan väl jämföra lite med nakenhet. Om jag skulle se en naken person i en park skulle det såklart både vara mycket udda och konstigt. Men om jag går förbi en nudiststrand är det helt normalt med nakna människor och inget som får det hela att sticka ut.
Angående att vara för påflugen så är väl ett problem jag har förutom att slänga iväg impulsiva sms när jag mår dåligt att jag kan visa lite för mycket känslor för kvinnor öppet. Jag kan berätta precis vad och precis varför jag tycker så mycket om olika sidor av hennes personlighet trots att vi bara träffats en handfull gånger. Detta är vanligt när jag är romantiskt intresserad, men även när jag främst är vänskapligt intresserad kan det hända att jag ger uttryck för värme lite för mycket ibland.
Att du visar känslor uppskattas nog av de som tycker att det är viktigt att vara öppen med känslor. Jag kan tänka mig att det skrämmer bort många, men samtidigt ska du tänka på att när du väl träffar rätt person så kommer hon uppskatta dig för vem du är!
I USA har det blivit väldigt polariserat polititiskt i och med Trump, finns till och med amerikaner som vill flytta till en annan delstat för att folk i den delstaten röstar mer som personen i fråga gör! Och på internet är det mycket hat mellan olika politiska sidor. Men tänk på att 20 procent av de som röstar i Sverige röstar på Sverigedemokraterns så folk som inte gillar SD får acceptera att överallt de går kommer de möta en som är SD.
Ja de är så hemskt, jag är höger gillar Trump men jag respekterar att andra röstar annat. Jag blev mobbad som tonåring när jag var med i MUF och resterande i klassen var socialdemokrater . Och jag skulle ej göra tvärtom . Jag är med i en konservativ församling och fick stöd när min man lämnade mig, fast många skrev till mig att jag var hjärntvättad . Mobbing kan ske på olika sätt . På en praktikplats sa de till en annan aspergare han skulle få stryk om han röstade på SD och även om de var hälften skoj hälften allvar så slutade killen där och jag med.
Vad tråkigt att han blev hotad p.g.a. sina politiska åsikter! Självklart ska man i ett demokratiskt samhälle kunna rösta på vilket parti man vill utan att behöva vara rädd för sin säkerhet. Har man starka värderingar kan man istället ta avstånd från människor som inte delar ens värderingar istället för att hota dem, och med det menar jag att man kan välja att endast bli nära vän med de som delar ens grundläggande värderingar. Men självklart ska man respektera att andra inte röstar som man själv och man måste också acceptera om ens kollegor och grannar röstar annorlunda än man själv. Det är grunden i ett demokratiskt samhälle!
Påflugen, påminner mig om det här dumma inlägget om asperger från flashback år 2006:
https://www.flashback.org/t176459p58
Jag tog bort inlägget du kopierat i din kommentar och länkade till ursprungskällan istället då det är min skyldighet att se till att min blogg följer lagen om upphovsrätt. För att min blogg ska följa den svenska lagen är det inte tillåtet att kopiera material från andra källor och kopiera och klistra in här på bloggen (med undantaget för korta citat under förutsättning att man länkar till ursprungskällan), men nu kan alla läsa inlägget genom att klicka på länken! Det är inlägg nr 688!
Nåt annat dumt om asperger jag hört är att vi saknar känslor.
Sant! Jag har länge tänkt skriva ett blogginlägg om ämnet och gjorde det idag.
https://paulatilli.se/blogg/nej-vi-med-autism-saknar-inte-kanslor/
Jag har en god vän som tycker det är superviktigt att hans sambo har samma politiska åsikter som han själv har. (Jag undviker ordet ”värderingar” eftersom det kidnappats och ständigt missbrukas av politiker. Jag har alltså ”dåliga värderingar” för att jag inte har samma politiska syn som du? Det är detsamma som att säga att jag accepterar bara människor som tycker som jag själv gör.) Jag ser ständigt på dejtingsidor hur kvinnor skriver ”Inga SD-anhängare”, men även ”Inga vänstervridna”. För mig är det adjö vilket som. Det är ju inte säkert att jag kommer rösta likadant i nästa val som jag gjorde senast. (Det politiska läget och själva partierna och deras politik kan ju också komma att förändras.) Så då ska vi alltså bryta då för att vi inte längre har liknande politiska åsikter. Grejen är ju att man ibland kan rösta på samma parti och ändå tycka kolossalt olika när det gäller politik och ibland även vice versa. Jag har en god vän som jag ibland pratat politik med. Vi har diametralt olika verklighetsuppfattning när det gäller politik och ibland har det hettat till lite, men i slutändan måste vi ju acceptera att vi har rätt till våra egna åsikter. Att vi tycker olika förminskar ju inte vår vänskap.
Jag brukar faktiskt själv använda begreppet ”Grundläggande värderingar”. För mig är det okej att tycka annorlunda än andra vad gäller de flesta frågor, men jag kan inte längre tänka mig att ha privat nära kontakt med människor som inte delar mina grundläggande värderingar. Jag har förändrats på den punkten, och jag är mycket lyckligare nu när jag är noga med vilka jag har nära kontakt med (vilket jag inte var tidigare). Även forskning har visat att vänner och partners brukar vara relativt lika. Det är därmed en myt att olikheter dras till varandra! Självklart får alla göra som de vill, men mig passar det bäst att söka sig till människor som delar mina grundläggande värderingar (i privatlivet då!)
Däremot undviker jag att prata om ”dåliga värderingar” för vad som är en ”dålig värdering” är en värdefråga och ingen faktafråga. Jag tycker att det är viktigt med demokrati. Alla har rätt att rösta på vilket parti de vill och tycka vad de vill! Vissa tycker kanske att homosexuella fått alldeles för mycket rättigheter, några kan tycka att överviktiga får skylla sig själva och därför inte borde få skattefinansierad vård om de blir sjuka, någon kan tycka att sjukpensionärer är lata, någon kan tycka att misshandlade kvinnor får skylla sig själva för att de inte lämnar sina män eller att de själva väljer kriminella män och därför inte borde få tillgång till skattefinansierade skyddsboenden, någon kan tycka att det är viktigare att lägga pengarna på att förbättra svenskarnas välfärd än att hjälpa flyktingar som flyr från krig o s v. Jag tycker att det är viktigt att alla som har dessa åsikter får behålla dem och rösta på vilket parti de vill utan att bli hånade, men samtidigt skiljer dessa typer av åsikter så pass mycket från mina att jag inte har något intresse av att ha nära kontakt med människor som resonerar väldigt annorlunda än jag.
Värdefrågor kan man inte diskutera för det är ytterst subjektivt vad som är rätt och fel och vad som är bra respektive dåligt. Om de ovanstående åsikterna är ”bra” eller ”dåliga” är en värdefråga, ingen faktafråga! Men jag har själv väldigt starka åsikter om ovanstående frågor för de ingår i mina grundläggande värderingar. Jag respekterar att någon inte tycker som jag om dessa frågor och jag kan ha ytlig kontakt med vem som helst om jag måste, men däremot har jag definitivt inte privat djup kontakt med människor som inte delar min människosyn och mina grundläggande värderingar. Med privat kontakt syftar jag på telefonsamtal, SMS, mejl, fysiska träffar m m i privatlivet. Och jag vill inte dejta någon som inte delar mina grundläggande värderingar (fast jag har iofs pojkvän sedan över 7 år tillbaka som jag är väldigt lycklig med så det är definitivt inte aktuellt med dejting för min del! :-))
Jag tror att människor som skriver ”inga vänstervridna” eller ”inga SD-anhängare” i sina dejtingprofiler har starka politiska åsikter och vet vad de vill! Om man själv har väldigt starka politiska åsikter och exempelvis brinner för att förbättra flyktingarnas situation kan man vilja att partnern delar denna passion. Däremot tycker jag att det är fel att påstå att någon är ond bara för att den röstar på ett visst politiskt parti. Man kan alltid´, om man vill, välja bort att dejta personer som röstar på det parti man avskyr, men däremot tycker jag att det är viktigt att respektera allas åsikter.
Jag håller med om att politik kan komma att förändras! Men då kommer ju saken i ett annat läge.
Vad tycker du om folk i Algeriet, har de en bra syn på homosexuella?
Den frågan hör inte hit, och jag tycker också att det är fel att uttala sig om en folkgrupp då alla algerier är olika liksom alla svenskar är det! Det finns algerier som accepterar homosexuella och de som inte gör det. Dessutom har jag inte haft kontakt med någon från Algeriet på väldigt många år.
Jag har varierat , men ändå vart på höger sida. Men allt beroende vem som är partiledare . Tycker illa om klimatet däremot hur man kastar paj på varandra. Rent pinsamt och dessutom vuxna
Jag röstar höger och är öppen med de och konservativ kristen, ja man är extra utsatt i och med diagnoser. Däremot är de inget parti varken på höger eller vänster som förstår Asperger , de kan förstå synliga och psykisk ohälsa . Men just npf då är okunskapen stor.
Jag håller med om att okunskapen är stor! Hoppas den blir bättre i framtiden.
Jag sympatiserar inte med något parti, alla har betydligt mer saker jag ogillar än motsatsen. Jag sympatiserar egentligen inte ens med något av blocken av samma anledning. Men jag ställer mig ändå betydligt mer på de rödgrönas sida än de blå överlag. Och M med Kristersson som ledare ligger längst bort från mina värderingar.
Jag håller med om att samtliga partier har stora brister. En viktig sak att komma ihåg är att det inte finns några ”rena” partier. Det finns inga partier som inte haft återkommande skandaler (det är tyvärr inte alla som blir allmänt kända) och vars politiker inte regelbundet för sanningen bakom ljuset för att vinna politiska poänger och manipulerar folket och försöker styra hur vi ska tänka och vad vi ska tycka.
”Jag minns själv när jag var i 20-årsåldern och stötte på många 60-70-åriga män som trodde att jag skulle kunna vara intresserad trots att jag inte visade något som helst intresse för dem!”
Vilket självförtroende! Lol 😀
Haha, eller hur 😀
”Mot bakgrund av detta förvånar det mig inte att vissa autister hellre umgås med relativt nyanlända invandrare än svenskar!” Jag kan tycka att mer konservativa kristna europeer som polacker, serber eller italienare har bättre värderingar än svenskar. T.ex verkar de värna äldre mer. Och är mer kristna. Som troende kristen så tycker jag svenskar/nordbor har glömt Gud!
Håller med dig till 100 proccent. Minns på tunnelbanan och en äldre med rullator kom då var de självklart ge platsen åt denne .
Jag tycker att det borde vara självklart att ge sittplats åt äldre personer i kollektivtrafik, och jag märker faktiskt att de flesta utlänningar gör så. Vissa svenskar gör det också. Däremot tror jag inte att många svenskar skulle vara beredda att offra mycket för att vårda sina åldrande föräldrar hemma dygnet runt vilket folk gör i många andra kulturer. Människor avstår från väldigt mycket för att ta hand om de åldrande föräldrarna, och de duschar föräldrarna, byter blöjor på dem o s v. Här sätter väldigt många sina föräldrar på ett äldreboende istället.
Tyvärr lär jag själv behöva ha mina föräldrar på ett äldreboende i framtiden om det krävs eftersom jag inte ens orkar sköta mitt eget hushåll utan boendestödjarens hjälp. Jag kommer gärna vara ett mentalt stöd för mina föräldrar men kommer tyvärr inte ha möjlighet att hjälpa dem praktiskt dygnet runt på det sätt som många gör i andra kulturer. Det är av den anledningen jag också avstått från att skaffa barn! Jag har inga resurser för att varken ta hand om mig själv eller andra människor. Bor man i en kultur där man värnar om äldre väldigt mycket måste man verkligen vara beredd att offra väldigt mycket.
Som autist med invandrarbakgrund instämmer jag i att väldigt mycket är kulturellt betingad.
Ett exempel ur min egen diagnos (som jag fick i 40-årsåldern) är det där med turtagning: För psykologen som skrev in i diagnosen att jag ”har svårt med turtagning” var detta ett (av många möjliga) diagnostiska kriterier inom spektret.
Jag utgick nämligen ifrån att så länge den andra inte avbryter mig så är det ok att fortsätta om ämnet. Är det fel?
Själva ordet ”turtagning” var okänd för mig vid intervjun, likaså begreppets sociala innebörd.
Dock är min intryck numera att turtagning är en social norm som enligt mina empiriska observationer är väldigt ”svensk”, jämfört med Frankrike, Tyskland, Italien och många andra länder där även den neurotypiska majoriteten avbryter varandra och pratar i mun på varandra hela tiden.
Turtagning innebär att man turas om att lyssna och prata. Själv babblar jag ofta mycket, men det anses egentligen vara helt fel här i Sverige att prata så mycket som jag gör. Eftersom det anses vara oartigt att avbryta andra förväntas man vara tyst efter ett tag och lämna utrymme till andra utan att de ska behöva avbryta en. Men i vissa andra kulturer anses det precis som du skriver vara helt okej att avbryta andra, och det är liksom meningen att man ska göra det! Så jag förstår vad du menar 🙂
Ja, är det inte ett typiskt autistisk drag att vilja prata i fem minuter och sedan lyssna i fem minuter? Just det där omedelbara givandet och tagandet med ständiga frågor som visar att man är fortsatt intresserad osv. är oerhört svårt och ångestframkallande för mig åtminstone. Jag tenderar som så många andra med den här diagnosen att babbla på om mina egna intressen och mina egna problem, men jag kan också lyssna och vara empatisk. Jag brukar då inte komma med förslag eller ställa frågor utan vill försöka bekräfta och validera eftersom det är så jag själv vill bli bemött.
I gruppsammanhang blir det gärna antingen eller. Jag kan sitta tyst i tre kvart även när det är samtal jag är mycket intresserad av, eftersom det sociala samspelet går alldeles för fort för mig. Jag kan behöva en paus på en halv minut ibland för att hinna tänka efter och slänga in en reflektion. Därför pratar jag istället alldeles för mycket när jag väl får ordet eftersom jag är van vid att de allra flesta sammanhang måste jag kämpa stenhårt precis hela tiden för att få komma in och säga någonting. Dock brukar mina kommentarer ofta värderas högt just därför att jag tänker efter och ofta lägger till infallsvinklar som ingen annan har kommit med.
Jag backar nästan alltid när jag blir avbruten. (Undantaget är om mitt inre är i totalt uppror och jag under stor stress och ångest bara behöver få ut mig någonting.) Och jag brukar vänta på att det ska bli helt tyst innan jag säger någonting. Jag kommenterar ibland saker under tiden som andra pratar, men det verkar som att folk inte hör då; det känns som om andra lyckas göra det på ett sätt som får gensvar, medan jag … gör det på fel ställen?? Vet inte.
Jag har liknande erfarenheter som du! Det är möjligt att jag ibland säger fel saker vid fel tillfällen för ibland är det ingen som kommenterar det jag har sagt.
Att vilja prata i fem minuter och sedan lyssna i fem minuter är nog en kompensationsstrategi tror jag! På det sättet säkerställer man liksom att man inte pratar för mycket. Om man saknar en naturlig känsla för ”lagom” och har svårt att tolka andras kroppsspråk kan man vilja kompensera sina svårigheter på det här sättet!
Jag blir själv ofta tyst i gruppsammanhang. Jag känner liksom du att det går alldeles för fort! Jag har också svårt att ta ordet för jag har svårt att bedöma när det är min tur att prata. Mycket möjligt att jag tänker för mycket dock 🙂
Jag avbryter också och har svårt att sluta med det. Jag minns i lunchrummet i Älvsjö att vissa var väldigt pratsamma medan andra knappt sa någonting. Själv är jag en person som tar rätt mycket plats och har därför INGA problem att andra gör samma sak. Jag minns när jag och några andra aspie-vänner brukade vara ute, då var det jag och en tjej i det sällskapet som tog mest plats, medan de andra tre var mer tysta.
Ja, precis. Jag brukar tycka om när det är någon som tar plats så länge jag finner det personen säger intressant och det inte är totalt antisocialt som när en full person pratar på i 30 minuter om politik, trots att alla tröttnat redan efter någon minut och ingen annan får komma till tals. Men annars brukar jag tycka om när någon njuter av lite uppmärksamhet.
Om det funkar för alla i sällskapet att vissa personer pratar och avbryter och andra är tysta är det inga problem! Vissa kan störa sig på det, men om det är ingen som stör sig på det funkar det ju.
Minns angående påflugenhet, förr delade jag ut traktat till folk och sa jämt min mening , nu tiger jag. Kanske beror på ålder , men äldsta dottern sa hon saknar när jag gjorde de eftersom jag var mig själv