Kategorier
Socialt samspel och autism

För en autist är det inte bara att skaffa nya vänner

I förra veckans blogginlägg förklarade jag att det kan vara svårt för oss autister att följa de råd vi får. I inlägget redogjorde jag för varför det kan vara svårt för oss att följa rådet: ”Om du inte förstår är det bara att fråga!” Men det är inte bara dessa typer av råd vi autister kan ha svårt att följa utan även råd gällande det sociala samspelet. I autism kan ibland en överdriven snällhet och naivitet ingå vilket gör att vi autister kan ha lätt att hamna i vänskapsrelationer där vi blir utnyttjade eller utsatta för kränkande behandling. Ofta, dock inte alltid, kan vi utgöra lätta offer då inte alla av oss säger ifrån.

Lättare sagt än gjort

När så sker kan en autist få oförstående kommentarer från sin omgivning så som: ”Varför accepterar du situationen? Säg upp vänskapsrelationen och sök dig istället till personer som verkligen värdesätter dig och ditt sällskap. Det är bättre att vara ensam än att ha dåliga vänner!” Men för någon med autism som verkligen kämpat i hela sitt liv för att få vänner kan det vara lättare sagt än gjort att bryta en vänskapsrelation med sin kanske enda vän. Någon som har lätt för det sociala samspelet kan säkert hitta nya vänner på studsen, men detsamma kan inte alltid sägas om en autist. I autism kan ju, men måste inte, ingå stora svårigheter i att få och behålla vänner, och alla autister lyckas inte ens hitta vänner bland andra autister.

Vissa med autism lider av ensamhet

Missförstå mig inte, jag tycker absolut inte att det är bra att fortsätta hänga med någon som utnyttjar en. Men det finns faktiskt de med autism som lider av att vara ensamma. Säg att en 30-årig autist för allra första gången i sitt liv fått en vän och att hen tidigare i livet verkligen lidit väldigt mycket ensamheten. En sådan autist kanske inte alls är sugen på att säga upp vänskapsrelationen om den riskerade följden är att vederbörande tvingas vänta i ytterligare 30 år på att hitta en ny vän. I det läget kan autisten resonera att det inte gör så jättemycket att alltid tvingas bjuda och betala allt och att det är ett billigt pris att betala när alternativet riskerar att vara en decennielång total ensamhet.

Blev utnyttjad

Själv blev jag utnyttjad i vänskapsrelationer som yngre. En av anledningarna till att jag lyckades bryta mönstret var att jag alltid har trivts för mig själv och att det inte gör mig något att vara ensam. Det som krävdes i mitt fall var att jag fick hjälp med att förstå vad vännerna var till för och vad äkta vänskap gick ut på vilket inte alls hade varit solklart för mig. Däremot tror jag att det hade varit mycket svårt för mig att bryta mönstret om jag hade mått dåligt av att vara ensam och hade haft jättesvårt att hitta nya vänner. Då är det inte alls säkert att jag hade resonerat att det är mycket bättre att vara ensam än i vänskapsrelationer där man blir utnyttjad!

Inte autistens fel

Självklart ska du som anhörig eller yrkesverksam ge stöd till en autist som blir utnyttjad i vänskapsrelationer. Situationen är ju långt ifrån okej! Samtidigt ska du aldrig utgå ifrån att en autist som stannar i dessa typer av vänskapsrelationer utan att kunna bryta mönstret får skylla sig själv. För en autist som mår dåligt av ensamhet men har svårt att hitta vänner är det inte bara att ”säga upp vänskapsrelationen och skaffa nya vänner”. Autism innebär omfattande svårigheter, och det är aldrig autistens fel att ha råkat födas med en funktionsnedsättning som innebär stora svårigheter med det sociala samspelet!

Hjälp mig informera om autism och ADHD genom att dela inlägget.

Skriv en kommentar till det här inlägget eller läs andras kommentarer. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Du kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Det är väl tvärtom människor med asperger utvecklar ofta en skyhög kapacitet gällande simultankapacitet. Problemet är ju att att saker…

  2. Hej, det här dokumentet säger lite om symptom på autism hos tjejer. Inget test men ändå… på engelska. https://www.staffordshire.gov.uk/Education/Access-to-learning/Graduated-response-toolkit/School-toolkit/Communication-and-interaction/Social-communication-autism/SEN-support-in-school/Autism-in-Girls-checklist.pdf

  3. Det var inte meningen att det skulle bli en följetong. 1. Självklart har jag testat olika läkare. Olika remisser. Olika…

  4. Dbt och mbt fungerar dåligt med autism men bra mot borderline. Så min asperger gör att de dömer ut det…

  5. Specialistmottagningarna tar inte emot. Jag har både asperger och borderline. Bedömningen är att dbt, mbt inte kan fungera och I…

  6. Neurotypiker fattar inte för att de hela tiden generaliserar. De tror på saker som inte stämmer. Och i samspelet blir…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

25 svar på ”För en autist är det inte bara att skaffa nya vänner”

Bra artikel igen. Kan relatera till detta med. Ingen jag själv såg som mina vänner som barn och tonåring och skulle gjort allt för själv var snälla mot mig. Gav sig på mig både verbalt och fysiskt. Ofta var de ensamma, mobbade och utanför själva. Men blev sen allt mera mobbare själva, eftersom de äntligen hade hittat någon som de kunde ha makt över, som aldrig gav tillbaka och bara tog emot.

Jag har också liknande erfarenheter från tiden då jag var yngre! Men sådana saker händer inte mig längre då jag numera vet vilka egenskaper jag bör söka hos vänner.

Svara

Eller hellre vad man ska välja bort folk för, kanske…Att bryta i tid.

Men det verkar inte gå att skaffa vänner i vuxen ålder. Aldrig gått för mig i alla fall, förutom den där tjejkompisen jag nämnde om förut som blev arg varje gång man inte höll med henne. Och sen fick världens raseriutbrott och bara öste förolämpningar och kränkningar över både mamma och mig i två helt ursinniga SMS/mail när vi bestämt att mötas på stan och hon inte orkade det utan hellre ville att vi skulle komma hem dit till henne…Och därefter reagerade så bara för att vi inte ville det. Där bröt jag i alla fall kontakten direkt.

Jag har alltid fortsatt drömma om både vänskap och kärlek. Genom alla år av ensamhet. Och alltid aktivt fortsatt söka bägge också och gjort allt jag kan för att nå dit. Avsaknaden av det har känts nästan olidlig många gånger. Minns en gång som tonåring när jag gick runt en sen kväll och tänkte att något bara måste ändras nu, efter hur allt hade varit. Det var 1998 och det har fortfarande inte vänt.

Varje ny person man möter kommer börja med att fråga vad man jobbar med. Där är det kört direkt, när man säger att man har förtidspension. Hur man är som person och om man är en god människa som alltid skulle finnas där för alla som gav en chansen, har aldrig värderats. Även elakhet och egoism kan tolereras om man bara är tillräckligt snygg, framgångsrik eller har tillräckligt bra jobb och hög status. Ofta har det hängt ihop också.

Allt handlar om värderingar. Och det är så världen ser ut. Sen finns det ett litet fåtal som ser igenom det och har andra värderingar. Som själva har dåliga erfarenheter av människor och skulle värdera helt andra egenskaper. Men de är så få att man aldrig når ut till dem.

Det är svårare att skaffa vänner i vuxen ålder än vad det är som barn men omöjligt är det inte! Jag vet många vuxna som hittat nya vänner som vuxna. Speciellt hos olika intresseföreningar där medlemmarna har Asperger/autism/psykisk ohälsa är det många som har hittat vänner för livet. Jag vet många sjukpensionärer som har arbetande vänner vilket jag också hade som sjukpensionär. Det finns arbetande människor som dömer ut sjukpensionärer och de som inte gör det!

Vad gäller kärlek kan det vara svårare speciellt hos män, och det är inte alla som hittar kärlek någonsin, dock gör många det förr eller senare.

Enligt min erfarenhet brukar inte elakheter tolereras i vänskapsrelationer och det är fallet ännu mindre om man är snygg, tycker jag. En snygg kvinna kan rent av ha jättesvårt att hitta vänner då andra kvinnor kan vara riktigt elaka mot henne p.g.a. avundsjuka. Däremot är utseendet/attraktion viktigt vid partnersökande för många. Utseende är också för mig vid partnersökande, men i vänskapsrelationer struntar jag i utseendet helt.

Med detta sagt finns det såklart de som av olika anledningar enbart går efter utseende vid partnersökande och struntar i resten. Vissa har dålig självkänsla och blir endast kära i de som behandlar dem dåligt, och andra är dåliga människokännare och har inte insett att personen de blev kära i har behandlat dem dåligt.

Dock gäller ovanstående långt ifrån alla! För många, bland annat mig själv, är det lika viktigt med attraktion som det är med personlighet vid partnersökande. Jag har aldrig blivit illa behandlad i en kärleksrelation men känner kvinnor som bara blir kära i dåliga män. De lider jättemycket av det för de lyckas inte bryta mönstret p.g.a. att de saknar förmågan att bli kära i snälla män. Det finns även jättemånga män som struntar i kvinnans personlighet helt och bara går efter attraktion.

Svara

Som liten var det verkligen lätt att hitta vänner, ja. På de flesta andra ställen än i skolan. Någon såg att man var i samma ålder, kom fram och sa vad de hette och frågade om man ville hänga med dem hem! Det var i princip så det gick till.

Jag ser rätt bra ut, det har jag alltid gjort. Så det känns ännu mera frustrerande på så vis…Ingen har ratat mig utseendemässigt, bara efter frågan om vad jag jobbar med. Vilket heller inte borde spela någon roll, eftersom det indikerar att de hade tänkt att jag skulle betala saker åt dem. Och ett sånt upplägg vill man ju inte ha. Varje person får sköta sig själv ekonomiskt i ett jämställt samhälle. Och jag vill ändå inte ha några barn heller, så det borde inte spela någon roll. Men som sagt har jag ju kommit på att jag ändå inte skulle kunna ha något förhållande i vilket fall i nuläget med både pandemin och min rädsla…Men alla söker ju efter värme. Någon som bryr sig om en och finns där.

Helst skulle jag dock vilja tillbaka till när jag var liten igen och den villkorslösa värme, kärlek och omtänksamhet man fick då….Känns så ledsamt och tragiskt när man tänker på att det aldrig kommer bli så igen.

Faktum är att många kvinnor biologiskt tänder på män som tjänar mer än de trots att vi är ett jämställt land. Frågar du mig tror jag att det är en biologisk kvarleva från förr för att säkra avkommans överlevnad. Dock finns det numera även sociologiska teorier för att förklara männens och kvinnors partnerval och vissa ratar de biologiska förklaringsmodellerna helt. Men faktum är att partnersökande sällan sker på logiska grunder utan det är oftast något helt annat som styr.

Med detta sagt tror jag inte att det är omöjligt för en sjukpensionär att hitta en partner, och bland andra sjukpensionärer är det troligen lättare än bland de som arbetar. Jag tycker att det bästa är att söka sig till andra med liknande livssituation, och sådana personer kan man oftast hitta på t.ex. intresseföreningar för personer med autism/psykisk ohälsa.

Svara

Jag beklagar verkligen att du har svårt att hitta vänner. Som Tilli rekommenderade så kanske en del autism/aspergerföreningar kan vara till hjälp. Eller kanske värme och omtänksamhet genom någon kyrka?

Men folk frågar inte om jobb för att de vill att du ska betala något (något enstaka undantag finns säkert). Man frågar för att ditt jobb förväntas säga något om dig: din utbildningsnivå, dina ambitioner, dina intressen och allmänt hur intressant människa du är – och din status. Själv har jag (NT) varit allt från läkare på hjärnkirurgen till långtidsarbetslös. Man kan säga att det gjorde mycket stor skillnad på bemötandet från nya bekantskaper.
Men i grunden har jag ungefär lika mycket vänner som jag alltid har haft trots att jag flyttat flera gånger och varit tvungen att skaffa mig nya vänner i de olika perioderna. De bryr sig i slutändan inte så mycket om vad jag jobbar med som hur jag är att umgås med.

När man söker partner kan iofs ekonomin spela viss roll. Man kan visserligen förväntas bära sina egna kostnader. Men om partnern vill åka en månad till Kina – kan sjukpensionären betala sin del då? Eller ska partnern betala för båda? Har partnern tillräckligt för två eller måste man ta en enklare resa för att båda ska kunna åka? Det är tråkigt att sånt spelar roll, men det gör det för många. Och lägger sten på börda på de som kämpar med alla relationer som det är redan.

Det är just valen mellan att bli illa behandlad eller vara ensam man har haft i alla fall. Jag var precis som den där kvinnan som kommenterade här förut, som heller inte blev behandlad väl av de hon var med. Men accepterade det, hellre än att vara helt ensam. Jag har bara valt det sistnämnda nu istället.

Rätt look och mansideal nu tycks vara ”bad boy” stilen fullt ut. Kroppsbyggare, rakat huvud, helkroppstatueringar…Gärna kriminell också, så det blir ännu mera spännande. Helt annorlunda mot för 60-talets ideal om fred och kärlek och smala, snälla killar med gitarr, då jag troligen hade trivts mycket bättre om jag hade levat. De hade aldrig blivit valda idag. Kvinnor idag väljer oftast ”alfahannar”, där råstyrka går före moral och alla som ser farliga och hotfulla ut kan erbjuda bäst ”beskydd”. Tyvärr inser dessa kvinnor inte att dessa mäns våldsamhet går ut över även dem…Belastningsregistret är offentliga uppgifter, så det går att kolla upp alla om de är dömda för något och för vad innan man inleder någon kontakt. Det brukar jag själv göra. Och vid varje brott så finns ju ett brottsoffer. Jag tycker därför det är extra fel med alla som väljer dem, av bägge könen. Då vore militärer, brandmän, piketpoliser etc ett mycket bättre val. Dessa män är ju också hårda, tuffa och orädda. OCH goda. Så jag har aldrig förstått det.

Men det borde ju gå att finna båda delarna. Någon som har både ett vackert yttre och inre. Varför måste man välja?

Jag tror inte att kvinnor i allmänhet tycker att mannen ska vara kriminell. Majoriteten av mina vänner har helt normala laglydiga män! Det är endast en bråkdel av kvinnor som specifikt tänder på kriminella och aktivt söker upp kända kriminella i landets fängelser för att inleda en relation med dem.

Faktum är att de personer som aktivt väljer ut dåliga/kriminella partners och aldrig blir intresserade av snälla och laglydiga personer oftast har egna psykiska problem och stora problem med självkänslan. Vissa kan också ha blivit slagna av sina egna pappor i barndomen. Det mänskliga psyket fungerar oftast så att man söker sig till det man känner till sedan tidigare. Ändå möter dessa personer tyvärr ofta oförståelse hos socialtjänsten och blir döma för sin naivitet trots att deras enda ”brott” har varit att bli kär i fel person.

Jag tycker inte att de som blir kära i fel personer ska dömas ut. Det är fruktansvärt begränsande att sakna förmågan att bli kär i en snäll person. Jag vet en sådan person och hon har haft jättemycket problem p.g.a. detta! Det är inte bara för henne att ”skärpa sig” för hon kan inte det, och det är omöjligt att inleda relation med någon man inte är kär i. Jag tycker inte att hon får ”skylla sig själv”. För att kunna bryta ett så här destruktivt mönster krävs det ofta hårt arbete och mångårig terapi, och det är inte alla som klarar av det.

Sedan tycker jag inte att före detta kriminella ska dömas ut. Faktum är att om man en gång i livet har suttit i fängelse är man ofta tyvärr stämplad för resten av livet och totalt exkluderad, och detta trots att man redan sonat sitt brott! Vissa kvinnor är snälla och resonerar att ingen ska dömas ut p.g.a. något man gjort i det förflutna vilket i grund och botten är en fin tanke! Om någon före detta kriminell har gjort en förbättring och blivit tillsammans med en bra kvinna är det ju fantastiskt tycker jag, under förutsättning att han verkligen förändrats. Har mannen inte förändrats utan det är kvinnan som endast tänder på kriminella män är det henne det är synd om för det är hon som får lida.

Svara

Jag tror tyvärr det också handlar om just biologi…Det är i alla fall min teori. Sk ”alfahannar”, som vissa har en total feluppfattning om vad det är. De killar som fick tjejer i tonåren och hade nya hela tiden var de allra värsta mobbartyperna, som inte hade någon empati eller godhet alls. De snälla blev hånade och sedda som mesar/töntar. Liksom i djurvärlden, där endast de starkaste och mest dominanta hannarna får honorna. Bland björnar, lejon mf, om en hanne dödar en annan hanne, så väljer dennes hona sen att vara med honom istället, då han visat sig starkare och därmed en bättre beskyddare av avkomman. Det har ingenting med moral att göra. Men man brukar ju annars säga att det är just moral som skiljer människor från djur.

Jag tror att människor (dock såklart inte alla människor) har moral, men just vid partnerval räcker det sällan med att den tilltänkta partnern är en god människa även om väldigt många vill ha en partner som också är god och snäll.

Svara

Det är det första jag själv söker efter i alla fall. Allt annat kommer i andra hand. Sen utseende till en viss DEL, men då egentligen bara som så att personen ser helt normal ut. Jag tycker det yttre försvinner ganska snabbt med någon som har en ful insida.

Jag tycker precis likadant om det yttre! Men väldigt många har en tendens att bli blinda när de är kära vilket gör att de inte inser att personen faktiskt har en ful insida.

Svara

Jag brukar undra ibland hur långt jag skulle komma om jag bara ljög efter den eländiga jobbfrågan…Hade i alla fall sluppit alla enorma fördomar, kränkningar och okunskap. Att vara sig själv är det sista man ska vara om man vill nå framgång och alla ljuger och bättrar på, gör om utseendet på sina bilder i sociala medier och allt. Världen är en lögn. Men det vore ju inte något att satsa på ändå. Och då kan det lika gärna vara.

Jag vet inte om jag tycker att man kommer långt med att ljuga! Jag vet sjukpensionärer som ljuger om att de jobbar men de har ändå stora svårigheter med det sociala och inte nått framgång med hjälp av lögner. Själv nådde jag inte framgång förrän jag var öppen för hela världen om vem jag var och vad jag har för svårigheter. Jag berättar även öppet om mitt boendestöd! Innan jag blev öppen försökte jag låtsas vara en neurotypiker vilket jag inte alls kom långt med. Däremot dömer jag absolut inte ut de som ljuger om att arbeta för man väljer självklart själv hur öppen man vill vara.

Med detta sagt finns det ju alltid bra människor och dåliga människor, men när man visar öppet vem man är har man en chans att lära känna rätt typ av människor. Arbetande människor är olika. Det finns de som ser ner på sjukpensionärer och de som inte gör det, och det gäller att söka sig till de sistnämnda.

Svara

Det är egentligen sk elitister det rör sig om, som dömer ut, föraktar och ser ned på alla som inte är som dem. Som har en funktionalistisk syn på människan hellre än en humanistisk, som sagt. Och dessa kunde inte bry sig mindre om vad det beror på att man inte ”lyckats” lika bra som dem. Och är även helt blinda för att alla inte har samma förutsättningar i livet. Kort sagt väldigt empatilösa. Utom när det gäller de själva, då kan allt rättfärdigas.

Tänk bara skillnaden mellan att vara född i en kungafamilj och ett liv av apanage av enorma summor skattepengar varje år, bara för att man hade turen att lyckas födas där, till att vara född i dalit-kasten i Indien och dömd till att utföra de värsta och mest förnedrande jobb man kan göra enbart p.g.a. sin infödda sociala status. Har verkligen alla människor samma förutsättningar i livet?

Nej, alla människor har inte samma förutsättningar! Samtidigt tycker jag inte att det är alla rika som ser ner på andra människor. Faktum är att de som har det sämre ställt kan också göra dåliga saker precis som rika kan. Vissa rika donerar mycket pengar till välgörenhet, och dessutom betalar de väldigt mycket skatt i Sverige så de bidrar väldigt mycket redan!

Jag har inget emot kungafamiljen heller. De har betydligt bättre förutsättningar i livet än vad t.ex. jag har och det är helt okej för mig! Jag tycker att de gör ett jättebra jobb genom att representera Sverige vilket också bidrar till Sveriges ekonomi (genom turism osv). För mig är det helt okej att vi har rika i Sverige och är tacksam för att många av dem väljer att bo kvar i Sverige och betala våra väldigt höga skatter trots att det hade varit ekonomiskt betydligt mer fördelaktigt för dem att flytta utomlands. Faktum är att det är väldigt få som som är som moder Theresa och säljer sin lägenhet/sitt hus i Sverige och flyttar till en hyresrätt bara för att donera alla pengar de får för bostadsförsäljningen till de som har det sämre ställt.

Jag bryr mig inte om hur mycket pengar andra människor har och om de bor i hyresrätt, hus eller bostadsrätt (jag bor själv i hyresrätt för jag har inte råd med annat!) utan det enda jag bryr mig om är om de behandlar andra människor med respekt. Vissa av dem som är respektfulla är rika och andra är fattiga. Jag tycker att man ska vara snäll och generös mot alla, både fattiga och rika!

Svara

Du måste ha ändrat dig angående kungahuset då, för förut verkade ju du också vara emot monarkin och utgifterna, orättvisan och specialbehandlingen den medför. Jag är helt emot den.

Däremot inte alla med högervärderingar av princip. Jag brukar kommentera på många andra bloggar och prata med folk om de vill. Även politiska. En blogg drivs av en man med kraftiga högervärderingar och åsikter, som jag själv inte delar i alla lägen. Men han är väldigt trevlig, pratsam och social, så man kommer ändå bra överens. Han är också helt emot kungahuset och tycker de är de värsta bidragstagarna man kan hitta i landet.

Inget som inte är demokratiskt invalt borde få någon plats, anser jag. Om Sverige verkligen är en demokrati, som vi påstår, borde man få rösta om det också.

Men du har helt rätt i att folk inte är bättre eller sämre beroende på ekonomi. Jag har mött fattiga som mobbat rika också och alla där emellan. Och det är lika fel vem det än går ut över.

Jag har aldrig varit emot kungligheterna och kungahuset men kan däremot ha skrivit att jag förstod hur du resonerade! Jag gillar att vi har ett kungahus och tycker också om att läsa om dem i tidningar. Jag tycker att det är hemskt tråkigt med president som man har i Finland 🙂 Även om president såklart är mer rättvist, men jag tänker att kungen ändå inte har någon makt utan är bara en symbolisk representant för Sverige. Men som sagt förstår jag dig och förstår hur du menar.

Även om jag gillar kungahuset tycker jag samtidigt att alla hemlösa borde ha ett tak över huvudet, men jag tror inte att kungahuset tar deras pengar utan jag tror snarare att det är något som brister i missbrukarvården. Även om kungahuset skulle avskaffas är jag nästan säker på att vi ändå skulle ha lika många hemlösa som vi har nu.

För mig är det helt okej att folk har olika mycket pengar i Sverige så länge alla har någon form av försörjning (t.ex. a-kassa, sjukersättning osv) vilket tyvärr inte alla har. Men jag tror att samhället drivs framåt genom att de som har skaffat bra utbildning och tjänar mycket pengar från sina välbetalda jobb får belöning så att de behåller motivationen att stanna i Sverige och t.ex. betala mitt lönebidrag, min hyresrätt, mitt boendestöd osv. På det sättet kan också jag som är marginaliserad, har ett låglönejobb och inte har råd med ett hus osv få tillfredsställande levnadsvillkor i min hyresrätt.

Jag ser mig inte som höger utan jag gillar istället den typen av politik som vi hade i början av 2000-talet då utförsäkringar av sjuka inte hade börjat ännu och det var lättare att få personlig assistans än vad det är idag. På den tiden hade jag själv också aktivitetsersättning vilket funkade jättebra!

Svara

Fick bara intrycket av det, eftersom vi ju har pratat om dem ett antal gånger förr:

https://paulatilli.se/blogg/din-eller-autistens-onskan/

• Av Paula Tilli • 12 november, 2020 • 8 kommentarer

”Angående kungahuset så har du rätt i att de inte är folkvalda. Även om de säkert jobbar och måste stå ut med medial uppmärksamhet mm så är det klart att de måste kämpa betydligt mindre än en sjukskriven genomsnittsperson för de har ju redan ett jobb som de inte kommer att förlora. Och precis som du skriver så har de lättare att ta ledigt också!”

Det är faktiskt ett av de saker jag har mest problem med vad gäller högerpolitik. Tycker det är så motsägelsefullt att samma personer alltid brukar hata och se ned på sjukskrivna och bidragstagare helt oavsett orsak, men samtidigt inte har någon kritik mot kungahuset alls, som i så fall är de absolut största av alla och lever ett liv i lyx på ryggen av alla andra. Jag tror även att de flesta gärna skulle byta med dem och hellre göra det de gör, om de bara fick chansen. Tror även vi skulle klara oss utmärkt utan dem som instans, även om de bringar in pengar till landet. För så länge man inte fått rösta om det, är vi inte ett demokratiskt land som det påstås.

Jag kallar mig varken höger eller vänster och är inte lojal mot något parti heller. Mina åsikter går ofta långt ut åt bägge hållen. Jag har både bytt parti och block när jag röstat. I år kommer jag nog strunta i det, både p.g.a. pandemin och för att jag ändå inte har hittat något parti jag sympatiserar med fullt ut. Finns mer saker jag tycker illa om i alla nu än motsatsen. Det skulle egentligen gynna mig att rösta långt åt höger bara p.g.a. där jag bor.

Men som sagt: De saker man egentligen inte ska prata om med folk man inte känner så bra är politik, religion och sport. Men du och jag känner ju varandra redan rätt bra vid det här laget. 😉

Med den kommentaren menade jag inte att jag är emot kungahuset utan jag menade att jag håller med dig om att de inte är folkvalda (vilket de inte är) och att de behöver kämpa betydligt mindre än en genomsnittsperson! Men jag lade inga värderingar i det utan för mig är det okej att de inte är folkvalda, så länge de inte har makt. Jag menade också med kommentaren att jag förstår varför du resonerar som du gör. Jag tror att vi som gillar kungahuset tycker att tjusningen ligger i att de är födda i en speciell familj och att de får leva i lyx.

Jag gillar inte heller folk som ser ner på sjukskrivna och tycker att de har märkliga resonemang! Jag tror att folk som ser ner på sjukskrivna men tycker att kungahuset är okej resonerar att kungahuset utför ett jobb som bringar in pengar och att man med samma logik också borde betrakta anställda inom polisen, socialtjänsten, skolan mm som bidragstagare om kungahuset är det. Men jag tycker såklart inte som de och tycker att sjukskrivna har rätt till sjukpenning/sjukersättning 🙂

Ja, vi har ju lärt känna varandra genom bloggen nu 🙂

Svara

En granne på gatan där jag bor har nu själv varit sjukskriven och bara gått hemma i ca tre år. Tydligen p.g.a. ont i ryggen, som läkarna inte vet vad det beror på. Man har då och då sett honom gå förbi på gatan och förut stod han även ute och tränade på tomten. Ironiskt nog är han vän med en familj som pratat skit om mig för det utan att ens ha träffat mig (en i mängden.) Honom verkar folk tycka synd om istället. Med samma logik borde man ju mycket hellre kunna ifrågasätta honom, när läkarna inte ens kunnat ställa en diagnos…Men vi har som sagt inget att göra med någon granne här. När jag var liten var alla trevliga, de som bodde här då.

Ja, det är märkligt att det görs skillnad på folk och folk. Psykiska diagnoser är tabu och ifrågasätts oftare än fysiska sjukdomar. Och det är det jag försöker motverka genom mina föreläsningar!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.