Kategorier
Socialt samspel och autism

Därför kan en autist dra sig undan

Inte sällan kan autism innebära ett stort återhämtningsbehov från det sociala. Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att om en autist plötsligt börjar dra sig undan mer än vanligt så kan något vara allvarligt fel! Så var fallet för mig som barn ibland. Plötsligt började jag känna mig konstig i kroppen varje gång grannbarnen ringde på dörren och ville leka med mig. Då förklarade jag att jag inte kunde leka eftersom jag var sjuk. Jag trodde nämligen på allvar att jag var sjuk! Det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod att jag inte alls var sjuk utan mådde dåligt av umgänget. Detta eftersom ”lekarna” alltid gick ut på att grannbarnen puttade på mig, sparkade på mig eller gömde mina saker. Men på den tiden förstod jag inte att det var något som var fel utan trodde att allt var som det skulle.

Delade hytt med främlingar

Dock måste det inte alltid vara något fel om en autist börjar bete sig undvikande. Jag har också betett mig så ibland trots att det inte varit något fel med umgänget alls! När jag var ung hade jag inte alltid råd med egna hytter på Finlandsfärjan när jag åkte till Finland för att hälsa på mina föräldrar. Därför blev lösningen att dela hytt med främlingar som slumpmässigt valdes ut av Viking Line. Jag ogillade att dela hytt med främlingar men stod ut.

Utbytte kontaktuppgifter

Vid ett tillfälle när jag var på väg från Helsingfors till Stockholm fick jag dela hytt med en mycket trevlig rysk tjej som presenterade sig som Anastasia. Hon berättade att det var hennes första gång att besöka Finland och Sverige och att hon var på väg till Europa för att semestra vilket hon verkligen såg fram emot. Anastasia och jag åt middag tillsammans på färjan och pratade till långt in på natten. På morgonen steg vi av färjan tillsammans och gjorde sällskap till centrala Stockholm. Innan vi skildes åt föreslog hon att vi skulle hålla kontakten, och vi bytte kontaktuppgifter.

Klarade inte av kontakten

Vi höll kontakten via mail och telefon. När Anastasia fick veta att jag aldrig hade varit i Ryssland ville hon att jag skulle åka och hälsa på henne. Hon bodde fortfarande hos sina föräldrar och menade att hennes föräldrar skulle bli överlyckliga över att få en utländsk gäst. Dock tackade jag nej till inbjudan eftersom jag inte orkade åka. På julafton ringde hon mig och önskade mig god jul. Jag blev uppriktigt glad över kontakten, men efter ett tag började jag dra mig undan och tog längre och längre tid på mig att svara tills jag inte orkade ha kontakt med henne alls. Jag hade jättemycket ångest över detta.

Hade dåligt samvete

Många skulle nog tro att det hade hänt något, men det var absolut inte så! Jag tyckte uppriktigt om Anastasia och hon hade varit snäll och trevlig. Problemet var bara jag…jag klarade inte av kontakten! Den innebar alldeles för mycket socialt samspel och jag kände plötsligt att jag hade alldeles för många vänner redan som det var och inte ens skulle orka med nya sporadiska kontakter. Jag hade dåligt samvete för detta och fick tala med en psykolog tills jag accepterade att vänner kan komma och gå och att det är naturligt att man förlorar kontakten med gamla vänner och får nya. Visst, livslånga vänskaper existerar men vänskaper måste inte vara livslånga, menade psykologen. Då lärde jag mig att acceptera att det var livets gång.

Viktigt att inte övertala mig

Summa summarum: om en autist plötsligt börjar dra sig undan kan det vara något allvarligt fel med umgänget. Men det kan också finnas andra anledningar till autistens beteende vilket alltså var fallet i Anastasias och mitt fall. Även om jag uppriktigt gillade Anastasia klarade jag inte av av den intensiva kontakten i längden och har också lärt mig med åren att jag inte orkar ha för många vänner. Det är viktigt att komma ihåg att varje gång jag har dragit mig undan så har jag haft ett stort behov av det. Det viktiga är att omgivningen inte försöker övertala mig att vara mer social än vad jag orkar när det är återhämtning jag behöver!

Hjälp mig informera om autism och ADHD genom att dela inlägget.

Skriv en kommentar till det här inlägget eller läs andras kommentarer. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Du kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Det är väl tvärtom människor med asperger utvecklar ofta en skyhög kapacitet gällande simultankapacitet. Problemet är ju att att saker…

  2. Hej, det här dokumentet säger lite om symptom på autism hos tjejer. Inget test men ändå… på engelska. https://www.staffordshire.gov.uk/Education/Access-to-learning/Graduated-response-toolkit/School-toolkit/Communication-and-interaction/Social-communication-autism/SEN-support-in-school/Autism-in-Girls-checklist.pdf

  3. Det var inte meningen att det skulle bli en följetong. 1. Självklart har jag testat olika läkare. Olika remisser. Olika…

  4. Dbt och mbt fungerar dåligt med autism men bra mot borderline. Så min asperger gör att de dömer ut det…

  5. Specialistmottagningarna tar inte emot. Jag har både asperger och borderline. Bedömningen är att dbt, mbt inte kan fungera och I…

  6. Neurotypiker fattar inte för att de hela tiden generaliserar. De tror på saker som inte stämmer. Och i samspelet blir…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

6 svar på ”Därför kan en autist dra sig undan”

Tack för att du delar med dig. Det här betyder mycket för mig, att jag får ta del av dina erfarenheter av autism. Gjorde min utredning sent i livet. Men jag är tacksam för att jag gjorde den. Jag har börjat kunna bearbetat mina minnen och acceptera mig själv, att det inte är något fel på mig, att jag bara fungerar på ett annat sätt.
Jag är glad att jag började följa din sida.

Peter.

Vad roligt att du gillar bloggen! Själv är jag också väldigt tacksam för att jag gjorde utredningen. Diagnosen har hjälpt mig mycket!

Svara

Jag trodde under uppväxten att ju mer jag utsatte mig för sociala sammanhang och sociala relationer desto lättare skulle dessa situationer bli . Fastän jag hade grav olust/ointresse, ångest tänkte jag att dessa saker skulle förändras med tiden bara jag pressade mig när det tog emot. Eftersom det var det alla sa. Förväntningarna från alla håll var att jag skulle utsätta mig och öva.

Övertalade mina föräldrar att skriva in mig på olika sommarläger i tonåren för jag trodde att det var bra för mig och att jag behövde övning eftersom jag mådde så dåligt av dom.

Usch vilka tider. Jag är fortfarande utmattad av skoltiden. När jag började på universitetet hade jag fortfarande inte förstått varför jag fungerade som jag gjorde. Men sen fungerade studierna bara i 1, 5 år år också (av flera anledningar som inte hade med studierna i sig att göra).

Det är skönt att idag x antal år senare veta bättre hur jag ska göra för att ta hand om mig t ex begränsa mig, prioritera, använda olika strategier, säga nej tack etc. Att tillåta mig göra och välja annorlunda, göra på mitt eget sätt..:)

Samma här! Tänk om man hade lyssnat på sig själv och sina egna behov. Men min tidigare psykolog förklarade för mig att det är naturligt för ett barn att lyssna på omgivningen och att det i princip är omöjligt för barnet att agera emot familjens och samhällets normer om i princip alla är emot barnet. Därför har jag slutat lägga skulden på mig själv för att ha tvingat mig själv till olika sociala sammanhang trots att jag innerst inne inte trivdes.

Jag håller med dig om att det är otroligt skönt att numera veta hur man ska göra för att må bra! Och därför gör jag ofta helt tvärtom än vad jag gjorde som barn!

Svara

När jag var barn tyckte jag bäst om att leka för mig själv. Jag var en sån där pojke som kände mig tryggast i hemmets lugna vrå tillsammans med min familj. Allt som var utanför husets fyra väggar upplevde jag som något störande, skrämmande och t o m hotfullt.

När jag kom upp i skolåldern (7-12 år) var det ofta en plåga att leka med kompisar på fritiden. Jag tyckte skolan var rolig och det var inte lika svårt där även om jag kunde dra mig undan ibland och gå in på toaletten och vänta tills rasten var slut.
Men det gick lättare i skolan pga att det fanns tydliga strukturer och att jag hade ett schema att förhålla mig till.

Jag kommer ihåg när vi var lediga från skolan och kompisar ringde, att jag hittade på ursäkter för att slippa umgås, som att jag t ex skulle ”åka bort”, träffa släkten eller vad det nu kunde vara. Det var sällan jag själv som ringde och frågade: ”ska vi leka?” Vissa tröttnade efter ett tag.
Nu i efterhand förstår jag att jag var nöjd med att bara träffa kompisarna under skoltid och att det för mig handlade om att få egentid och återhämtning när jag var hemma. Men det kunde jag inte sätta ord på då.

Vet att jag ofta gick och oroade mig på helger och lov för att framförallt en klasskompis skulle höra av sig. Jag ville verkligen inte umgås med honom men samtidigt kunde jag inte säga nej heller. Visst kunde jag komma på svepskäl till att inte behöva leka med honom men efter tio gånger hade jag slut på ursäkter och fick dåligt samvete och bestämde mig för att ändå vara med honom för att vara till lags. Men även efter påtryckningar från min mamma som oroade sig för att jag inte skulle få behålla några kompisar om jag inte bjöd till lite också. Grejen är att han kunde vara väldigt taskig mot mig och utnyttja mig till att göra saker mot min vilja. Det var som att jag var under hans kontroll. Han var en sån där som gillade att bossa över andra.
Jag skämdes för att berätta för någon om det jag hade varit med om eftersom jag tyckte att jag själv hade bäddat för det.

Jag kände aldrig någon stark anknytning till jämnåriga förrän jag började gymnasiet och träffade min första riktiga vän. Det som gjorde att vi klickade var att vi hade samma specialintresse.
Jag är också född -79 och på den tiden fanns inte samma kunskap om autism som det gör idag.
Är idag glad över att jag fått diagnosen Aspergers syndrom.
Det viktigaste för mig nu är att jag lär mig att acceptera det på djupet och inte kompromissar med vad som är livskvalitet för mig.

Tack för en bra blogg!

Jag har liknande erfarenheter som du med skillnaden att jag varken tyckte att skolan var rolig eller meningsfull. Jag gömde mig ofta under sängen och andra ställen i lägenheten när andra barn ringde på dörren och ville leka med mig. Eftersom mamma inte hittade mig fick hon säga till de andra barnen att jag inte var hemma.

Det känns skönt att vara vuxen och att förstå sina egna behov. Idag tvingar jag mig sällan till aktiviteter som jag inte orkar med och inte tycker om.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.