Kategorier
Autism och bemötande

Nej, jag vill inte rationalisera bort min autism

Många av oss som lever med autism upplever att vi blir fel bemötta av omgivningen. Svårigheten i att bemöta oss rätt ligger i att yrkesverksamma ibland kan tro att alla vi autister vill bli bemötta på samma sätt, men så är det givetvis inte! Vissa med autism kan vilja höra: ”Jag vet att du kan mer än vad du tror. Du överskattar dina svårigheter och underskattar dig själv.” Andra autister vill istället höra: ”Jag vet att du har mycket omfattande svårigheter. Det är helt okej att ha en funktionsnedsättning och stöd i sin vardag. Vissa människor har fler svårigheter och andra färre, och det är helt okej.” Hur man vill bli bemött i sin autism beror på olika faktorer, bland annat på vad man har för personlighet och erfarenheter från sin uppväxt.

Vill inte att min autism kallas för mild

Själv tillhör jag klart den sistnämnda gruppen! Antyder man för mig att min autism är mildare än vad jag tror påminns jag om alla de hemska saker jag gick igenom under min uppväxt. Jag kunde bara inte lära mig vissa saker i skolan som exempelvis hur man ritar, trär en symaskin och mycket annat. Min autism gör att jag har en ojämn begåvningsprofil, men ändå fick jag höra att jag skulle klara av allt det som mina jämnåriga klarade av om jag bara försökte lite mer. Jag fick mycket kritik när jag inte presterade enligt förväntan. Därför försökte jag överprestera vilket gjorde att jag blev utmattad och mådde dåligt.

Kände mig lat

Hur konstigt det än kan låta var jag avundsjuk på alla som hade en intellektuell funktionsnedsättning, på den tiden kallad för utvecklingsstörning. Jag tänkte på att om jag skulle få ett kvitto på att jag hade en mental funktionsnedsättning och inte klarade av att prestera skulle jag få chansen att bli placerad på en särskola och skulle få slippa alla överkrav. Men den chansen fick jag aldrig för jag hade lärt mig att läsa, skriva och räkna i 3-årsåldern och presterade över förväntan i alla språkämnen. ”Du är väldigt intelligent och skulle kunna bättre om du ville det” fick jag ofta höra. Och det var riktigt jobbigt för det fick mig att känna mig lat.

Fick rådet att acceptera mig själv

Senare i livet fick jag veta att jag inte hade en intellektuell funktionsnedsättning men däremot autism. Med hjälp av kognitiva tester kunde utredningsteamet konstatera att jag presterade ovanligt dåligt inom områden som krävde visuomotoriska färdigheter vilket gjorde att jag hade en omfattande funktionsnedsättning och därmed ett stort stödbehov. Jag fick veta att jag inte kunde rå för min funktionsnedsättning och fick rådet att acceptera mig själv som jag är istället för att ständigt sträva efter förbättring och ”utvecklingsområden”.

Vill inte använda försvarsmekanismer

Jag tog till mig rådet och fattade dessutom beslutet att acceptera mig själv fullt ut. Och i acceptansen ingår att våga erkänna högt att jag faktiskt presterar betydligt sämre än förväntat inom många områden och att detta i sin tur ställer till det för mig ibland. Jag ville inte använda mig av försvarsmekanismer i stil med: ”Alla människor är olika och alla har svårt med något” eller: ”Min funktionsnedsättning är egentligen inte så stor utan det är samhället det är fel på.” Detta för att trots att jag vet att alla har svårt med något så är det ett faktum att jag har fler svårigheter än genomsnittsmänniskan. Och trots att samhällets tillgänglighet kan och bör förbättras så förändras inte det faktum att jag har en funktionsnedsättning som försvårar min vardag! Det finns trots allt en anledning till att autism omfattas av LSS.

Tar avstånd från funktionalistisk syn

Det finns en anledning till att jag har intagit ovanstående inställning. Ända sedan jag var liten har jag fått bekräftat att jag har styrkor, men däremot blev jag aldrig bekräftad i mina svårigheter. Jag blev dessutom itutad med det indirekta och livsfarliga budskapet att människovärdet ligger i ens prestationer och att man därför ska sträva efter självständighet och ständig utveckling. Numera tar jag därför starkt avstånd från en funktionalistisk människosyn utan jobbar istället för att sprida budskapet att alla människor har rätt att känna lycka och livstillfredsställelse oavsett hur mycket eller lite man presterar och att var och en ska få bedöma hur man vill bli bemött i sin autism.

Vill bli bekräftad i min autism

Att acceptera mig själv fullt ut istället för att förneka eller rationalisera bort min funktionsnedsättning och mina svårigheter har varit otroligt viktigt för min självkänsla och självacceptans. För någon annan autist kan det vara viktigt att fokusera på utveckling och prestationer samt ta bort fokuset från svårigheter, men för mig är det precis tvärtom. För mig är det istället jätteviktigt att bli bemött med inställningen: ”Det stämmer att du har betydligt fler svårigheter än genomsnittsmänniskan, men du är inte en sämre människa för det. Det är helt okej att ha autism, och du duger precis som du är! Du behöver inte prestera för att förtjäna kärlek och acceptans!”

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

4 svar på ”Nej, jag vill inte rationalisera bort min autism”

Det är nog svårt att ge autister stöd på rätt sätt. Fast få yrkesverksamma verkar tillstå det? Eller så är det så att de inte förstår att de inte förstår personen och hur personens autism påverkar? Ibland vet ju inte autisten själv vad som är rätt sorts stöd heller. Kanske har man blivit itutad samhällets värderingar bara, under uppväxten trott på alla som velat en väl men som uppmuntrat till fel saker t ex träning till självständighet (om det inte varit rätt sätt att hjälpa på), att göra saker på liknande sätt som de flesta andra och ha samma ell liknande mål? Man har inte riktigt förstått sig själv och därmed inte heller sina verkliga behov och kan därför inte heller uttrycka dom? Det kan jag relatera till själv och mött andra som säger samma.

Det verkar också ovanligt att yrkesverksamma efterfrågar särskild handledning eller vägledning i att använda kunskap om autism rätt på olika klienter; i stöd till vardags, i olika terapier, i samband med användandet av metoder och verktyg . Även om vi med autism har liknande grundsvårigheter på flera plan (som kan ge sig olika till uttryck) är vi så olika som individer och har så olika behov så jag tror att det kan vara ytterligare en anledning till att personal inte ber om hjälp för att ge oss bra stöd: de förlitar sig på att de kan jobba med oss som med de flesta andra. Vad tror du?

Intressant fråga! Jag tror faktiskt att det kan finnas flera förklaringar. Vissa yrkesverksamma tror nog på allvar att de alltid vet brukarens bästa. De ser troligen brukaren som okunnig och oförståndig eftersom denne har en diagnos. Precis som du skriver förlitar de sig på att allmän människokunskap räcker för att jobba med autister. De kan på allvar tro att de förstår vad autism innebär när de i själva verket förstår väldigt lite.

Några boendestödjare kan istället vara stressade på jobbet och upplever inte att deras energi räcker till för att anpassa sig efter varje brukare eftersom det är för jobbigt. Vissa som tillhör denna grupp kan till och med sakna ett genuint intresse för att arbeta inom boendestöd men har blivit tvingade av Arbetsförmedlingen att söka alla befintliga lediga jobb där det räcker med gymnasiekompetens, och det är ju relativt lätt att få ett jobb inom boendestöd. De som tillhör denna grupp saknar ambitioner för att göra ett bra jobb utan är nöjda så länge de får sin lön.

Sedan misstänker jag att det finns vissa som valt att jobba inom boendestöd enbart av anledningen att de får en kick av att ha makt över någon annans liv. Jag tror inte att majoriteten av boendestödjare tillhör denna grupp men samtidigt tror jag tyvärr att även dessa personer finns!

Svara

Sista stycket i artikeln är väldigt bra. Helt rätt och bra inställning. Men tyvärr är ju inte världen lika förstående och empatisk. Det bästa vore om alla helt enkelt bara bemötte andra som de själva skulle vilja bli bemötta. Vilket aldrig har hänt med det stora flertalet och troligen aldrig kommer hända, eftersom de inte fick samma uppfostran om respekt och allas lika värde. Därför är det bäst att inte ha så mycket att göra med det stora flertalet, har jag insett.

Myrorna har tagit över vårt hus igen i alla fall! Tänkte jag skulle säga det till dig. Då vet man att det är vår. 😉

Du har helt rätt! Tyvärr är det långt ifrån alla som är empatiska. Sedan tror jag iofs knappast att personer som saknar empati och intresse för att bemöta personer med funktionsnedsättningar med respekt överhuvudtaget söker sig till min blogg. Däremot vet jag att det finns yrkesverksamma som verkligen vill bemöta oss rätt men saknar kunskap och verktyg, och det är dessa personer jag hoppas på att kunna nå. Det är inte alla som har tänkt på att olika autister vill bli bemötta på olika sätt.

Ojoj, myror! 🙂 Jag tycker att det låter jättemysigt att bo i ett hus trots att jag vet att det för med sig vissa nackdelar. Förra veckan kändes det fortfarande vintrigt, men nu verkar våren vara på intåg!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap