Kategorier
Arbete och sjukersättning

Det handlar inte om arbetsskygghet

Så här under pandemin skulle de allra flesta hålla med om att det handlar om ren och skär tur om man fortfarande har sitt jobb kvar. Att jag inte har blivit varslad är inte min egen förtjänst utan det handlar om att jag råkar ha turen att vara anställd på ett företag som haft råd att ha kvar mig. Men när det gäller sjukpensionärer och utförsäkrade får de inte sällan höra att de får skylla sin fattigdom på sig själva. Deras situation anses inte handla om otur i livet utan om attityder och eget val.

Stor skillnad hur man blir behandlad

Det är stor skillnad på hur vanliga friska personer blir behandlade av samhället och hur personer med funktionsvariationer och sjukdomar blir behandlade. Nu när många jobb plötsligt försvinner p.g.a. pandemin så lättar regeringen a-kassereglerna så att bland annat folk som hittills valt att avstå från ett a-kassemedlemskap också kan få a-kassa och slippa hamna hos socialen ifall de skulle bli varslade. Men utförsäkrade personer har utan nåd tvingats gå igenom all den förnedring som utförsäkringsprocessen innebär.

Måste stå till svars

Att gå igenom en utförsäkringsprocess innebär att man får sitt läkarutlåtande kritiskt granskat och man måste stå till svars inför Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för varför man saknar arbetsförmåga. ”Vi tror inte på det din läkare skriver, vi kräver att du testar att jobba så ser vi vad som händer”, säger de inte sällan. Det spelar ingen roll om man förklarar att man är rädd för att testa eftersom det kan innebära att man kraschar, man tvingas till det ändå! Som villkor för att få socialbidrag brukar socialtjänsten nämligen kräva att man aktivt söker jobb.

Tänk om arbetsföra också hade behandlats så

Tänk om alla friska arbetsföra personer som förlorar sina jobb nu också skulle behandlas på samma sätt som alla utförsäkrade har behandlats sedan 2008. Tänk om de fick höra: ”Men du gör inte allt vad du kan för att få ett nytt jobb. Varför söker du inga jobb inom vården? Det är skriande behov på vårdpersonal så här under pandemikrisen så du lär inte ha några problem med att hitta ett nytt jobb” Och sedan skulle de få krav på sig att söka vartenda vårdjobb som finns inom landet även om det skulle innebära att de måste flytta.

Tänk om arbetslösa tvingades provjobba

För att visa att de är seriösa skulle de behöva uppvisa att de sökt minst 50 nya vårdjobb om dagen som villkor för att få socialbidrag. Om de förklarar att det inte fungerar att flytta till en annan ort för att jobba inom vården under coronatider med anledning att de har sambo och barn på hemorten skulle de få höra: ”Men vi vill att du testar att flytta ändå och börja jobba inom vården, vi vill se vad som händer om du gör det. Du kanske kommer att klara det.”

Skulle vara omänsklig behandling

De allra flesta skulle hålla med om att det skulle vara omänsklig behandling för man kan ju inte kräva vad som helst av arbetslösa, inte ens om personen är fullt frisk och utan funktionsvariationer. Jag menar absolut inte att alla nyblivna arbetslösa borde bli behandlade så här utan jag vill bara belysa det orimliga i hur de flesta utförsäkrade behandlas när de blir ifrågasatta och tvingas provjobba trots att det är skadligt för dem. Ingen förtjänar den behandlingen!

Kan hända vem som helst

Blir man utförsäkrad och hamnar hos socialtjänsten handlar inte om att man är lat, arbetsovillig eller saknar motivation utan det handlar endast om politiska beslut. Hade inte regeringen lättat på a-kassereglerna under pandemikrisen, hade en genomsnittssvensk kunnat hamna där. Det handlar inte om lathet och arbetsskygghet, det handlar om otur!

Dela:
Kategorier
Autism under barndom och skolan

Snälla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talet

Under de senaste decennierna har olika specialpedagogiska perspektiv varit rådande i den svenska skolan. Åsikterna om hur skolan borde hantera elever med specialbehov har varierat beroende på vilket av dessa perspektiv som har varit det mest dominerande. Forskaren Lisa Asp-Onsjö delar in de specialpedagogiska perspektiven i följande paradigm:

1. Individorienterat perspektiv

Detta perspektiv var vanligast fram till 1970-talet. Om en elev inte uppnådde skolans krav sökte man förklaringar hos den individuella eleven. Man försökte åtgärda problemen genom hjälp- och OBS-klasser eller genom att eleven fick gå om ett skolår. Att placera funktionsvarierade elever i särskilda klasser var en populär lösning, och man menade att det var bäst för klassen som helhet att barn i behov skildes från sina klasser för då fick resten av klassen arbetsro. Det låg på skolan att utreda elevens problematik och bedöma vilka särlösningar som var aktuella.

2. Strukturorienterat perspektiv

På 1970-talet blev detta perspektiv populärt och det var nu synsättet ändrades totalt! Om en elev presterade mindre bra i skolan, ansågs skulden ligga i skolmiljön. Sociala skäl ansågs vara en annan viktig bidragande faktor till skolmisslyckanden. Man försökte anpassa skolmiljön så att den skulle passa så många som möjligt. Diagnoser kritiserades eftersom de ansågs vara stigmatiserande. Man strävade efter att en elev med specialbehov aldrig skulle skiljas från sin klass då social fostran ansågs vara ett lika viktigt inslag i skolan som själva undervisningen.

3. Diagnosorienterat perspektiv

På 1990-talet började neuropsykiatriska diagnoser synliggöras i media och man riktade uppmärksamheten mot medicinska förklaringar. Nu började man återigen fokusera på elevens problembild, och särlösningar blev vanliga igen. När en elev skiljs från sin klass, säger man att det är bäst för den individuella eleven. Man får inte längre säga att det är bäst för klassen som helhet för man får inte skuldbelägga den individuella eleven. Till skillnad från det individorienterade perspektivet ligger det på externa experter att utreda elevens problematik.

Vissa glorifierar 1980-talets skola

Jag kan inte sluta häpnas över att 1980-talets skola med dess strukturorienterade perspektiv ibland glorifieras. Vissa påstår till och med att diagnosticeringen blev en konsekvens av 1990-talets finanskris: till följd av finanskrisen hade skolorna plötsligt en begränsad budget och för att få tillgång till resurser fick skolan ett ekonomiskt intresse av att elever skulle diagnosticeras med autism och andra NPF-diagnoser. Trots skollagens 1 kap. fjärde paragraf krävs det nämligen inte sällan en medicinsk diagnos för att skolan ska få bidrag till särskilt stöd.

Dåtidens skola var inte bättre

Men jag lovar att 80-talets skola inte alls var lika inkluderande och tolerant som den gärna framställs som! Dåtidens skola var integrerande, inte inkluderande. Och det finns inget värre för ett autistiskt barn än att bli integrerad i sociala aktiviteter mot sin vilja! Vi är många vuxna autister som for enormt illa ut av 80-talets skola med dess ”sociala fostran” och av att bli berövade en diagnos och därmed självacceptans. Skolan är inte inkluderande idag men det var den inte då heller. Så snälla alla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talets skola!

Dela:
Kategorier
Stöd och insatser

Nu har jag drabbats ordentligt av krisen

Fram till i onsdags hade jag kommit relativt lindrigt undan av pandemikrisen. Visst, jag har saknat min kille och jag har blivit korttidspermitterad. Även mina sommarplaner har blivit förstörda för jag kommer inte våga åka till mina runt 70-åriga föräldrar i Finland. Men jag kommer ju fortsätta jobba hos Misa Kompetens efter permitteringen, jag har fått behålla en stor del av min lön, och min kille och mina föräldrar kommer (förhoppningsvis) finnas kvar efter krisen. Därför hade jag fram till i förrgår inte drabbats jättehårt och inte kunnat klaga.

Allt har vänt

Men nu har situationen tagit en annan vändning. Låt mig ta allt från början. Som ni säkert minns tvingades jag byta boendestödstutförare efter årsskiftet och var därefter under matchningsprocess vilket innebar att den nya utföraren skickade olika boendestödjare hem till mig varje gång så att jag skulle kunna känna efter och bestämma mig för vilken av dem jag ville ha som min ordinarie boendestödjare. Till slut bestämde jag mig för en tjej, och hon blev utsedd till min nya ”huvudboendestödjare”.

Hon hann jobba några gånger

Hon hann jobba hos mig några gånger tills hon tvingades stanna hemma för att vabba sin dotter. När dottern hade blivit frisk, slog coronakrisen till och hon blev själv helt ordentlig sjuk. Torrhostan höll sig kvar ett tag vilket gjorde att hon inte kunde jobba. Och när hon väl hade blivit frisk hade dottern en rinnig näsa vilket gjorde att förskolan vägrade ta emot henne ifall det skulle vara corona. Boendestödjaren var säker på att dottern var fullt frisk och att den rinnande näsan berodde på allergi men förskolan ville förståeligt nog ta det säkra före det osäkra.

Har haft vikarier

P.g.a. allt detta har hon tvingats vara borta från jobbet under de senaste 6-7 veckorna. Jag har haft vikarier under denna tid vilket delvis inneburit strul. Mitt rum hade blivit riktigt stökigt under tiden för det har med ordning och reda har inte riktigt fungerat med vikarierna. Men jag höll humöret uppe för jag visste ju att den här tjejen förr eller senare skulle vara tillbaka och ta tag i oordningen! Därför har jag varit tålmodig och väntat.

Fick dåliga nyheter

I förrgår bar väntan äntligen frukt. Jag var jätteglad för att se henne igen efter en mycket lång tid för jag hade saknat henne! Precis som jag hade väntat mig tog hon tag i oordningen direkt. Men tyvärr kom hon också med dåliga nyheter: hon har blivit varslad till följd av pandemin! Hennes anställning har en månads ömsesidig uppsägningstid vilket innebär att hon har rätt att fortsätta med sin heltidsanställning fram till den 15:e maj. Men därefter kommer hon eventuellt behöva se sig om efter ett nytt jobb.

Hon har förlorat sina klienter

Jag blev chockad och undrade hur det kom sig att coronakrisen har kunnat drabba Livis anställda! Men tydligen har många av Livis kunder sagt upp boendestödet helt till följd av pandemin. Och många som finns kvar hade velat byta till andra boendestödjare under tiden hon varit borta. Hon hade tyvärr varit borta länge nog för att många av hennes andra klienter hade hunnit fästa sig vid hennes vikarier och valt att gå över till dem helt. Jag skyller på Covid-19 här: hade pandemin inte funnits, hade hon inte behövt vabba en frisk dotter i 1,5 månad!

Finns kanske en lösning

Hon menade att hon skulle fortsätta att jobba timmar hos mig även efter den 15:e maj fram till hon skulle hitta ett nytt heltidsjobb. Hon trodde att det eventuellt skulle kunna vara möjligt för henne att ha en timanställning hos Livis och därmed fortsätta jobba några timmar i veckan hos mig även om hon skulle ha en heltidsanställning på annat håll, detta kunde hon dock såklart inte lova med säkerhet. Hon hoppas på att återkomma tillbaka till att jobba heltid hos Livis efter krisen, men detta förutsätter givetvis att hon har tillräckligt många klienter.

Ingen vet hur det blir

Jag blev chockad. Jag förstår ju situationen, men det är såklart tråkigt för mig som klient: först slutar min gamla fina boendestödjare som jag haft i många år och det tar mig ett tag innan jag hittar den här tjejen. Och ganska direkt därefter tvingas hon vara borta från sitt jobb i 1,5 månad och nu kommer hon kanske ryckas bort från mig helt! Jag får vara beredd på att gå igenom en ny matchningsprocess efter en 15:e maj vilket är psykiskt påfrestande. Jag hoppas innerligt på att få behålla henne efter den 15:e maj men ingen vet med säkerhet hur det blir.

Vill behålla henne

Ni kanske minns att den här tjejen jobbar hos mig 3 timmar i veckan. Dessutom har jag ytterligare 6 boendestödstimmar i månaden och jag får boka vilken anställd jag vill för dessa timmar. Det brukar vara en specifik tjej som jag brukar boka. Men nu har jag meddelat Livis att jag vill att min ordinarie boendestödjare, dvs den här tjejen, även ska ta över den timanställdas timmar för nu sitter hon ofta sysslolös på kontoret. Jag gör inte detta för hennes eller Livis skull utan helt för min egen. Jag vill göra allt i min makt för att kunna behålla henne!

Dela:
Kategorier
Stöd och insatser

Mitt boendestöd är ingen kaka

Igår läste jag en kolumn i Aftonbladet som gjorde mig upprörd. Lena Mellin uppmanar alla ”gnällspikar”, det vill säga hemtjänstberättigade fritidshusägare som nyttjar den lagstadgade rätten att fortsätta ha insatser i fritidshuset, att flytta hem. Vissa kommuner har under coronakrisen medvetet valt att bryta mot lagen och vägrat ge sommargäster hemtjänst vilket Mellin menar de gör rätt i. Och de som gnäller om det är alltså gnällspikar.

Mellin är kritisk mot många stödberättigade

Mellin anser att många hemtjänstberättigade fritidshusägare både vill äta kakan och ha den kvar genom att ta emot hemtjänst under vintermånaderna i sina hemkommuner och sommarmånaderna i fritidshuset. Hon tycker att dessa personer borde flytta till sina fritidshus för gott om de nu vill ha hemtjänst året om. Hon tror att anledningen till att många låter bli att flytta till sitt fritidshus för gott är att kommunalskatten ofta är högre där än i storstadsregioner där dessa fritidshusägare ofta kommer ifrån.

Kan finnas tusen anledningar

Alltså hallå?! Ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga, men det kan ju liksom finnas tusen anledningar till att någon inte vill flytta till sin sommarstuga för gott. Fritidshuset kanske är för litet och hela familjen inte får plats där? Huset kanske inte är vinterbonat? Huset kanske saknar rinnande vatten vilket kan vara besvärligt under den kallade årstiden då man inte kan bada i naturen? Vännerna kanske finns på hemorten? Eller så vill man kanske precis som många andra ha variation och äga två boenden för man har ingen möjlighet att resa annars.

Vissa tänker strategiskt

Eller så kan det faktiskt vara så att vissa tänker strategiskt och vill betala lägre skatt. Men är det verkligen fel? Det finns tusentals fritidshusägande friska människor utan funktionsvariationer som låter bli att flytta till sina sommarstugor permanent på grund av skattemässiga skäl så varför skulle inte sjuka och funktionsvarierade människor ha samma möjlighet? Hemtjänstberättigade har inte sällan en betydligt sämre ekonomi än andra och därför hoppas jag innerligt att många av dem tänker strategiskt när det gäller ekonomiska beslut.

Förståeligt med personalbrist under kristiden

Om vi som har hemtjänst eller boendestöd vägras möjligheten till stöd på våra vistelseorter exkluderas vi ännu mer. Är det verkligen rimligt om vi förlorar möjligheten till fritid och rekreation? Ska vi vara dömda för resten av våra liv i våra lägenheter och aldrig ha chansen att köpa ett fritidsboende med motiveringen att vi endast har rätt till hjälp i vårt huvudsakliga boende? Visst, jag kan köpa att vi alla kan behöva göra uppoffringar under corona-tiden och visa förståelse för att vistelsekommunen kan sakna vårdpersonal under kristiden, men annars?

Ingen kaka

Dessutom ogillar jag Mellins formulering ”äta kakan och ha den kvar”. Tror hon verkligen på fullaste allvar att jag har valt att födas med en funktionsvariation och vara i behov av stöd? Mitt boendestöd är ingen ”kaka” utan det är ett nödvändigt hjälpmedel för mig precis på samma sätt som en närsynt person behöver glasögon. Jag har inte ätit någon kaka genom att ta emot boendestöd utan det enda jag vill ha är skäliga levnadsvillkor!

Dela:
Kategorier
Aspergers syndrom och autism

Autism och inaktivitet, inte alltid källa till oro

Trots att faran med smittspridningen långt ifrån har blåst över verkar stockholmarna ha tröttnat på restriktionerna. Det var många stockholmare som var ute och festade i lördags natt. Risken för att bli smittad i Covid-19 och att råka sprida vidare smittan till vårdpersonalen och riskgrupper är precis lika stor nu som den var för en månad sedan och Folkhälsomyndigheten uppmanar fortfarande till social distansering, inte minst för riskgruppernas och vårdpersonalens skull. Men ändå var det alltså många som trotsade uppmaningarna.

Försöker förstå

Jag försöker förstå vad det är som gör att vissa har så svårt för att följa myndigheternas uppmaningar endast under en mycket begränsad period. Rekommendationerna är ju liksom för allas bästa och man kan faktiskt rädda livet på någon genom att hålla sig i karantän! Varför kan inte dessa personer låta bli att gå ut? Varför kan inte folk avstå från att bjuda hem vänner? Vännen kan ju vara på väg att bli sjuk och råka smitta en vårdanställd i kollektivtrafiken på hemvägen! Tänk om ens agerande gör att smittan tar sig till ännu fler äldreboenden?

Uttråkning en möjlig förklaring

En möjlig förklaring till dessa personers handlande är egoism, en annan är uttråkning. Även om många säkert är egoister, tror jag faktiskt på allvar att vissa kan vara så uttråkade av isoleringen att de mår dåligt av att sitta hemma och därför inte förmår annat än att bryta den, antingen genom att bjuda hem folk eller genom att själva gå ut. Eftersom det är otroligt många människor som är ute och ränner vill jag gärna tro att inte alla dessa stockholmare är fullständiga egoister utan endast ostimulerade och därför mår psykiskt dåligt.

Har mycket stimulans

När autism kan ta sig olika uttryck hos olika individer, gör min autism det totalt omöjligt för mig att bli ostimulerad. Mellan gångerna jag har boendestöd måste jag stimulera min hjärna genom att klura ut hur jag ska undvika totalt kaos i min lägenhet fram till nästa boendestödtillfälle utan att bli fullständigt utmattad. Sedan måste jag ju även utföra andra vardagliga måsten som duscha, diska, tvätta och handla mat. Här får jag så mycket stimulans att det räcker och blir över!

Tycker att situationen är tråkig

Eftersom jag ständigt känner mig överstimulerad, behöver jag absolut inte mer stimulans och aktivitet i min vardag. När jag får frågan hur jag mår nu när jag blivit korttidspermitterad och inte ens kan ta mig till min kille p.g.a. Covid-19 så svarar jag att jag självklart saknar min kille och att jag tycker att det är tråkigt att föreläsningarna blivit inställda. Jag tycker inte så för att jag skulle behöva aktivitet, däremot tycker jag att det är en ekonomisk förlust för Misa Kompetens och sedan tycker jag såklart att det är viktigt att kunskap om autism sprids.

Skulle kunna leva så här länge till

Men även om jag tycker att det är tråkigt, mår jag inte psykiskt dåligt av situationen. Jag skulle kunna leva med coronarestriktionerna i flera år utan några som helst problem! Det vill säga bara ta mig till matbutiken vid 1-2 tillfällen i veckan och annars hålla mig hemma. Jag upplever att jag har fullgod livskvalitet även med restriktionerna, och jag vet att jag skulle känna på samma sätt även om restriktionerna mot förmodan skulle bli mycket långvariga. Inte en enda gång har jag känt: ”Åh, jag längtar verkligen till den dagen då restriktionerna lyfts.”

Behöver inte finnas fog för oro

Du som oroar dig för en närstående med Aspergers syndrom eller autism som du upplever som inaktiv ska känna till att det inte behöver finnas fog för din oro. Trots att du själv kanske börjar klättra i väggarna av coronarestriktionerna till den grad att du känner dig tvingad att bryta karantänen behöver inte din närstående nödvändigtvis känna på samma sätt. Din närstående kan mycket väl föredra att ta det mycket lugnt oavsett corona eller ej.

Uttrycker din närstående däremot frustration över att vara ostimulerad, sysslolös och ensam ska du naturligtvis stödja personen i att skapa sig en meningsfull vardag. Men försäkrar personen dig om att allt är bra och säger sig vara glad och lycklig, ska du absolut inte försöka tjata personen till aktivitet. Hen kanske har hur mycket stimulering och utmaningar som helst i sin vardag med disk, tvätt och specialintressen. Att leva med autism kan vara en utmaning i sig varför en autist kan behöva färre aktiviteter, inte fler!

Dela:
Kategorier
Stöd och insatser

Det är klientens åsikt som räknas, inte boendestödjarens

Jag har fått höra från många boendestödjare genom åren att jag är ovanligt lätt att jobba med. Enligt många är det lätt att förstå vad jag behöver, jag brukar vara på gott humör och det är lätt att resonera med mig. Jag tappar inte humöret om en boendestödjare kommer försent, jag visar förståelse om de är sjukskrivna eller måste vabba och vi har roligt tillsammans. Många har uttryckt en önskan om att få jobba fler timmar med mig eftersom de upplever att allt fungerar så otroligt bra.

Är en social kameleont

Men jag är inte alls lika ”lätt” som många tror. Mitt stora problem är att jag är en social kameleont som automatiskt anpassar mig efter andra. Det sker liksom av sig självt utan att jag tänker på det, och detta gör också såklart boendestödjarna tror att jag alltid är nöjd. Eftersom jag är medveten om problemet samt om det faktum att jag har otroligt lätt för att bli missförstådd, försöker jag numera förebygga problemet genom att skicka ett brev till utförare där jag beskriver tydligt vad jag behöver hjälp med och varför.

Har varit tydlig i brevet

I brevet har jag förklarat vad som är viktigt för mig: att jag inte vill att boendestödjarna ska komma för tidigt, att de ska ta egna initiativ, att de ska se till att vi inte sitter och fikar längre än en kvart så att vi inte pratar bort boendestödstimmarna samt att de bör försöka hitta kognitiva lösningar så att det inte blir så stökigt hos mig. Så långt inga problem. Däremot uppstår det problem om en boendestödjare inte följer punkterna i brevet. Jag är nämligen dålig på att säga ifrån på plats så jag sväljer allt.

Orkar inte hitta lösningar

I sådana situationer kan jag fråga boendestödjaren försiktigt: ”Har du läst brevet?” Men om boendestödjaren svarar att hon gjort det men inte kommer ihåg längre vad det stod exakt har jag svårt för att försöka komma på strategier för att få boendestödjaren att ta till sig brevet och komma ihåg dess innehåll. Vad behöver boendestödjaren för stöd? Borde hon kanske ta med sig brevet varje gång och påminna sig själv? Eller få det uppläst? Om hon inte tar några initiativ för att hitta en fungerande strategi blir jag totalt handlingsförlamad för stunden.

Tenderar att anpassa mig

Lika handlingsförlamad blir jag om jag upplever att boendestödjaren gör uppgifterna halvdant. Om jag upplever att en boendestödjare verkar tycka att det är tråkigt att dammsuga, städa toaletten eller sortera brev får jag en total energiförlust och blir sjukt omotiverad. Då tenderar jag att anpassa mig efter boendestödjaren och föreslå att vi bara ska fika och skratta för resten av tiden alternativ avsluta boendestödet i förtid. Eftersom jag själv är omotiverad, orkar jag inte med en till omotiverad person och därför föreslår jag en roligare aktivitet.

Jag och boendestödjaren kan ha olika upplevelser

Sådana situationer leder lätt till att jag kan ha haft väldigt roligt och skrattat mycket under boendestödstimmarna men att ingenting blir gjort eftersom boendestödjaren inte tar egna initiativ. Jag tycker att det tar mycket energi att diska och göra annat tråkigt och därför räcker inte min energi till att också försöka motivera min boendestödjare. Därför kan jag vara totalt missnöjd med boendestödet även om jag skulle haft väldigt trevligt och boendestödjaren skulle uppleva mig som en mycket ”lätt” och rolig klient som hon gärna vill få fler timmar med.

Är den tysta och anpassningsbara tjejen

Om jag hade haft exakt samma behov som jag har nu med skillnaden att jag hade haft svårt för att reglera mina känslor eller varit utåtagerande, hade boendestödjarna istället kunnat uppleva mig som väldigt ”svår” och labil. Då hade jag garanterat reagerat känslomässigt när jag upplevt att boendestödet inte fungerat. Men eftersom jag råkar vara den snälla, tysta och anpassningsbara tjejen som alltid vill vara alla till lags mår jag istället dåligt inombords.

Alla kan inte byta

Resultatet blir att en boendestödjare kan uppleva att hon förstår mig och att boendestödet fungerar hur bra som helst samtidigt som jag känner mig totalt missförstådd och inte alls känner att boendestödet fungerar. Tack och lov har jag möjlighet att lösa problemet på ett enkelt sätt genom att slänga ett mejl till chefen och be om att få byta boendestödjare, men alla i min situation har inte samma möjlighet. I vissa kommuner blir man tilldelad en boendestödjare utan någon som helst möjlighet att byta även om man skulle vara missnöjd.

Det är klientens åsikt som räknas

Det är mycket viktigt att alla biståndsbedömare, enhetschefer och anhöriga frågar klienten om boendestödet fungerar istället för att fråga om boendestödjarens åsikt. Boendestödjaren och klienten kan ha totalt olika synpunkter!

Dela:
Kategorier
Autism och normalitet

Autism och olika typer av normalitet

Normalitet är ett begrepp som väcker många känslor. När jag har uttryckt att jag inte anser mig vara normal, har andra människor blivit irriterade och hävdat att det inte finns något som heter ”normalt”. Och då har jag kontrat med att jag visst är onormal rent statistiskt sett. Om man utgår ifrån statistiken, har en genomsnittsvuxen knappast lika mycket praktiska svårigheter som jag och behöver inte boendestöd. Och eftersom jag rent statistiskt sett avviker från normen på väldigt många punkter, klassar jag mig själv som ”onormal”.

Tolkar begreppet neutralt

För mig är begreppen normal och normalitet neutrala begrepp, dock vet jag att många inte håller med. Många andra menar att normalitet är ett nedvärderande begrepp som indikerar att det är något fel på att vara annorlunda och att alla är olika och unika på sitt sätt. Jag tolkar däremot inte alls begreppet på det sättet utan jag anser att det finns människor som skiljer sig från normen betydligt mer och på många fler punkter än genomsnittsmänniskan. Alla är unika, men det finns människor som är ännu mer unika än andra!

Vem har rätt?

Vem har rätt om normalitet då, jag eller de som tycker att normalitetsbegreppet klingar fel och nedvärderande? Båda, skulle jag säga. Detta eftersom vi syftar på helt olika saker när vi pratar om normalitet. Enligt docenten Åsa Bartholdsson finns nämligen två typer av normalitet:

1. Den beskrivande normaliteten

Den beskrivande normaliteten kan uttryckas genom statistik. Medelvärden och normalfördelning kan räknas ut. Om man tar hänsyn till livsaspekter som jobb, graden av svårigheter och styrkor, behov, livsstil, fritidsintressen, preferenser, drömmar och önskemål så kan jag definitivt inte se mig själv som normal i den beskrivande normalitetens mening. Jag faller långt utanför medelvärden på många fler punkter än genomsnittsmänniskan vilket också var en förutsättning för mig att få diagnosen Aspergers syndrom.

2. Den föreskrivande normaliteten

Den föreskrivande normaliteten bygger på moral och utgår ifrån hur det ”borde” vara. Det är det samtida samhället som dömer ut vissa egenskaper och beteenden, och vad som döms ut skiftar beroende på vilken tidsepok och kultur man lever i. I min exmans kultur var det helt normalt att säga till någon: ”Oj, vad mycket du har gått upp i vikt” och det tolkades inte som en förolämpning. När det gäller den föreskrivande normaliteten ser jag mig själv som helt normal för allt beror såklart på vem man frågar och vilket sammanhang jag befinner mig i.

Hur jag vill bli bemött

Bemötandet då? Jo, jag vill att samhället erkänner att jag har en beskrivande onormalitet och accepterar att jag behöver sänkta krav och anpassningar. På grund av min beskrivande onormalitet har jag fått beviljat boendestöd i hemmet och anpassningar på mitt jobb hos Misa Kompetens, och jag vill inte att mina stödinsatser blir ifrågasatta. Däremot vill jag inte att samhället tillskriver mig en föreskrivande onormalitet och ser mig och mitt liv som mindre värt. Visst, jag har autism men jag lever ett fullgott liv som är totalt normalt för mig!

Dela:
Kategorier
Paulas blogg

Korttidspermitterad

I förrgår fick jag ett mejl som jag väntat på: ett besked om korttidspermittering! Ända sedan det infördes restriktioner på grund av corona och folk började bli permitterade och varslade från sina jobb var jag nästan säker på att även jag skulle bli det. Jag arbetar ju inom föreläsningsbranschen som är ytterst sårbar, och av förståeliga skäl är det ingen som vill ha föreläsningar för tillfället. Regeringen har dessutom förbjudit folksamlingar på över 50 personer vilket till och med gör mina föreläsningar olagliga just nu!

Förstod vad det handlade om

När jag såg ett mejl i min inkorg från chefen, förstod jag därför direkt vad mejlet förmodligen skulle komma att handla om. Eftersom jag var beredd på beskedet, blev jag varken chockad eller förvånad utan undrade snarare varför jag inte blivit permitterad tidigare. Jag har ju vetat ett tag om att alla vårens föreläsningar är inställda. Avbokningarna har bara trillat in en efter en.

Ett förståeligt beslut

Jag tycker att det är tråkigt att jag blivit permitterad men samtidigt ser jag det som totalt förståeligt. Misa Kompetens är ju hårt drabbad av coronakrisen så jag förstår ju självklart att vi anställda inte kan jobba som vanligt med våra vanliga löner när det finns väldigt få arbetsuppgifter för oss för tillfället. Men tänk vad olika alla har det i Sverige just nu: personal inom väldigt många branscher blir permitterade och varslade medan sjukvårdspersonalen riskerar att bli dränkta i arbetsuppgifter! Vi lever i helt olika världar.

Gäller till slutet av sommaren

Permitteringen gäller från och med den 1:a april till och med den 31:a augusti. Om coronakrisen skulle fortsätta i höst vilket jag inte hoppas att den kommer att göra så finns det möjlighet för Misa Kompetens att ansöka om fortsatt statligt stöd för permittering fram till slutet av året. Men jag hoppas verkligen att uppdragen kommer att vara igång i höst igen så att min arbetstid kommer att kunna höjas.

Kommer att jobba 2 dagar i veckan

Under korttidspermitteringen sänks min arbetstid med 60% vilket innebär att jag kommer att arbeta 40%. Min arbetstid under permitteringen motsvarar 2 arbetsdagar i veckan som jag har tänkt försöka förlägga på måndagar och fredagar, resten av tiden kommer jag vara ledig. Det som är positivt är att en del av korttidspermitteringstiden kommer att kollidera med min semester i juli. På somrarna brukar jag generellt sett ha mindre att göra föreläsningsmässigt så jag kommer inte förlora så jättemycket på detta.

Kommer att blogga mindre

Eftersom min arbetstid har blivit sänkt kommer jag också blogga mindre. Dock tycker jag att det skulle bli ett lite för långt mellanrum i bloggandet om jag endast bloggade på onsdagar och fredagar, och därför har jag bestämt mig för att blogga på måndagar med. Så fram till den 31:a augusti kommer ni få blogginlägg av mig varje helgfri måndag, onsdag och fredag. Dock kommer vi ha några röda påskdagar under de kommande dagarna varför nästa vecka kommer att vara ett undantag. Men annars kommer ni alltså få blogginlägg av mig tre gånger i veckan!

Glad påsk önskar jag er alla! Vi hörs igen efter påskdagarna.

Dela:
Kategorier
Aspergers syndrom och autism

Autism och ironi

För några dagar sedan chattade professorn Agnes Wold med Expressens läsare och svarade på deras frågor om covid-19. En av läsarfrågorna löd: ”Vi ska ju tvätta händerna noga och ofta. Men är det någon som vet när det är ok att börja duscha igen?” Och Agnes Wolds svar blev: ”Till hösten blir nog lagom. Det blir ändå inget midsommarfirande i år.”

Har svårt för att förstå ironi

När jag Agnes svar, kom jag att tänka på hur otroligt ofta jag som autist har svårt för att avgöra när någon är ironisk och när någon menar allvar. Visst, jag förstår i detta fall att både läsarfrågan och Agnes svar inte var seriöst menade, men i många andra situationer har jag på fullaste allvar trott att människor har menat allvar när de varit ironiska och skämtat. Och andra har blivit superförvånade för de hat trott att det varit uppenbart för alla att de skämtat

Hittade inga plastpåsar

När jag vid ett tillfälle hade varit och handlat mat och ville köpa en plastpåse, hittade jag inga, När jag frågade kassabiträdet var de hade plastpåsarna svarade han med en allvarlig min att de hade slutat sälja dem. Jag blev direkt orolig och undrade hur jag skulle få med mig maten hem. Jag hade mycket frågor så som: ”Vadå, har ni slutat sälja dem helt för all framtid? Har ni inget annat ni kan erbjuda istället?” osv. Kassabiträdet skrattade och sa att han bara hade skojat med mig och visade för mig var påsarna fanns. Det går inte att beskriva hur otroligt lättad jag var.

En muggautomat?

Vid ett annat tillfälle ville jag köpa kaffe på Pressbyrån men hittade inga muggar. När jag frågade försäljaren var de hade muggar, svarade han att om jag skulle trycka på en viss knapp i kaffeautomaten så skulle muggarna poppa ut från maskinen. Jag försökte men inte kom det ut några muggar! Han var rätt chockad för han hade utgått ifrån att jag skulle förstått att det var ett skämt för självklart kan ju ingen kaffemaskin förvandlas till en ”muggmaskin” som spottar ut muggar från en liten öppning där kaffet ska komma. Men jag tänkte inte på det för stunden!

Svårast i ovana miljöer

Jag har märkt att jag har allra svårast för att förstå skämt när jag är stressad vilket jag brukar vara när jag håller på att handla eller uträtta andra ärenden. Dessutom brukar jag ha svårt för skämt om jag inte känner min samtalspartner. Om jag däremot känner personen och känner mig trygg och lugn så brukar jag inte ha några som svårigheter i att förstå när personen skämtar och när hen menar allvar.

Dela:
Kategorier
Paulas blogg

4 grupper som kan ha svårt för att upptäcka coronasymptom

För tillfället uppmanar myndigheterna oss att stanna hemma så länge man upplever minsta muskelvärk eller förkylningssymptom alternativt känner sig det minsta yr eller febrig. Och detta trots att man skulle vara säker på att symptomen inte beror på corona. Jag tycker starkt att det är klokt och instämmer i att man absolut inte under några som helst omständigheter bör bryta mot karantänreglerna om man känner sig minsta krasslig! Dock kan reglerna ställa till det för människor med vissa diagnoser och medicinska tillstånd så som:

1. Allergi och astma

Människor med allergi och astma kan ständigt vara hesa och hostiga samt ha kroniska luftrörsbesvär. Mamma har ständigt besvär i halsen trots att hon inte har något virus i kroppen: detta eftersom hon har astma! Och sedan finns det väldigt många människor som har en rinnande näsa året om och i synnerhet när man utsätts för kyla: så fort man går utanför dörren så börjar näsan rinna. Hur ska man då tänka?

2. Fibromyalgi

I fibromyalgin ingår kroniska smärtor. Många med fibromyalgi lever med enorma dagliga smärtor i kroppen som sjukdomen orsakar och det har inte gått en dag på minst tio år utan muskelvärk. Hur ska man tänka kring isoleringen om man alltid, dag efter dag, år efter år lever med kronisk muskelvärk?

3. CFS/ME

I Sverige används Kanada-kriterierna för diagnosticering av ME, och många möjliga coronasymptom som svaghet, yrsel, feber, halsont och utmattning ingår även i ME. Sjukdomen kan kännas som en influensa som aldrig går över. Hur ska man då förhålla sig till de officiella rekommendationerna om karantän så fort man känner minsta symptom?

4. Autism

Aspergers syndrom och autism kan bland annat innebära att man blir helt utmattad efter att ha utsatt sig för sinnesintryck, oväntade händelser och sociala tillställningar. I många fall handlar det inte ”bara” om att man är mentalt utmattad utan också om att man får fysiska symptom som huvudvärk och yrsel. Sedan får man inte glömma bort att autism kan innebära att man uppfattar smärta på annat sätt. Det har hänt mig att jag varit skadad (t.ex. blodförgiftning) utan att jag märkt något. Tänk om man har förkylningssymptom utan att upptäcka det?

Inte alltid lätt

Alltsomoftast känner man sin egen kropp. Många av oss autister känner exempelvis direkt vilken typ av utmattning det är vi har drabbats av: huvudvärken och yrseln kan kännas på ett helt annat sätt efter att ha utsatt sig för sociala sammanhang jämfört med när man är förkyld/sjuk. Men enligt Vårdguiden 1177 Stockholms län bör man ändå stanna hemma för säkerhets skull även om man har en bakomliggande diagnos som kan ge hosta eller andra coronaliknande symptom. Inte helt lätt för vissa grupper!

Dela: