Kategorier
Autism och bemötande

Så här kan du hjälpa en autist med känsloidentifiering

Som många av er vet har många av oss med autism svårt att identifiera våra egna känslor, ett särdrag som ofta beror på bristande interoception. Ibland får jag frågan på vilket sätt man skulle kunna hjälpa en autist att lära sig att identifiera sina känslor. Jag svarade nyligen på en läsarfråga där jag gav frågeställaren tips om hur man kan hjälpa en autist med känsloreglering och känsloidentifiering. Förutom de tips jag gav till frågeställaren finns det en sak som alla i autistens omgivning kan göra: att acceptera autistens tankar och känslor utan att ifrågasätta och uppmuntra autisten att göra detsamma!

Vi autister behöver sänka kraven

Jag har själv blivit ifrågasatt när jag förklarat hur jag känt i olika situationer. I värsta fall har jag fått höra: ”Nej, så bör du inte känna” eller så har jag fått råd om hur jag borde tänka och känna istället. Låt mig ta ett lite märkligt exempel. Jag har tidigare berättat att vi som lever med osynliga diagnoser ofta är väldigt utmattade, och därför behöver vi ofta sänka kraven i vår vardag i väldigt många situationer som de flesta andra människor inte upplever som energikrävande alls. I detta blogginlägg har jag gett exempel på situationer där jag sänkt kraven.

Har slutat anpassa mig

Sedan inlägget skrevs har jag börjat sänka kraven i ännu fler situationer. För att nämna ett exempel har jag tillåtit mig själv att inte längre vara lika noggrann med hur mina kläder ser ut när jag går hemifrån. De flesta människor säger ju: ”man ska klä sig som man vill utan att bry sig om vad andra tycker” och: ”ingen vettig vuxen lägger sig i hur andra människor är klädda…om de är missnöjda med någons klädsel håller de flesta tyst om det” och det har jag tagit vara på! Tidigare har jag inte lyssnat på dessa typer av klyschor i någon större omfattning utan har anpassat mig mer än vad jag orkat, men för att spara på energi har jag under de senaste åren börjat klä mig på ett sätt som känns bäst för mig. Och detta även om jag ibland misstänkt att någon skulle kunna vara missnöjd med något i min klädsel.

Är inte längre noga med kläderna

Ovanstående innebär att jag precis som förut klär mig i kläder som jag själv gillar, dock med en skillnad: jag är inte längre noga med om något plagg exempelvis råkar vara ut och in. Förut lade jag massor av energi på att kontrollera att allt såg ”rätt” ut, men tack vare att jag nu sänkt kraven känns det VÄLDIGT befriande att kunna gå ut utan att lägga energi på att anpassa mig. Det enda undantaget är i jobbsammanhang. När jag föreläser är jag noga med att anpassa mig efter klädnormerna, men på fritiden har jag tillåtit mig själv att vara precis som jag är, det vill säga ouppmärksam och avslappnad.

Blir stoppad på gatan

Problemet? Andra människor!! Trots att vuxna människor påstås inte bry sig om andras kläder gäller det inte i alla sammanhang. Grannar, halvbekanta och främlingar kan stoppa mig och säga: ”Ursäkta, din kofta/tröja/kjol är ut och in.” Och dessa tillfällen känns extremt jobbiga! Det är inget problem för mig att mina kläder är ut och in, men däremot blir det ett problem om andra människor stoppar mig och påpekar det. Då förväntas jag tacka dem, ta ställning och kanske rätta till kläderna. Och det innebär sociala möten som jag inte bett om! Allra helst skulle jag vilja låtsas inte höra vad dessa människor säger, men då skulle ju vederbörande undra och kanske bli sårad för att bli ignorerad. Visst, jag kan alltid ha en standardfras och svara: ”Tack, men det gör mig inte något att plagget är ut och in”, men faktum är att jag i sådana situationer inte tycker om att prata med främlingar och ”försvara” min klädsel!

Inte rätt lösning för mig

När jag har nämnt för boendestödjare och andra yrkesverksamma att jag tycker att dessa situationer känts väldigt jobbiga har det ibland känts som att mina känslor blivit bortviftade. ”Men vad är problemet? Kan inte du ha en rutin hemma och kontrollera först att dina kläder inte är ut och in innan du lämnar hemmet?”, har vissa undrat. Och visst, det skulle jag självklart kunna göra och så gjorde jag också förut. Problemet var emellertid att den rutinen tog mental energi av mig! Det var just därför jag bestämde mig för att sluta göra så. Av denna anledning vill jag inte bli bemött med rådet att jag borde ändra på mina vanor och anpassa min klädsel efter samhällets förväntningar. Det är inte rätt lösning för mig!

Får mig inte att må bättre

En annan kommentar jag fått är: ”Känn inte så! Tänk på att de som kommenterar din klädsel menar väl. De tror uppriktigt att du är tacksam för att någon påpekar det eftersom de flesta människor skäms när deras kläder är ut och in.” Den kommentaren känns allra jobbigast för jag förstår ju självklart varför andra människor kommenterar min klädsel. Självklart förstår jag att de inte menar något illa och att de tror att jag vill höra att mina kläder är ut och in. Jag behöver alltså inte informeras om hur dessa människor tänker! Och när jag berättat för exempelvis boendestödjarna hur jag mår av andra människors kommenterar handlar det om mina känslor, inte om andras! Ständiga påminnelser om hur annorlunda jag tänker och känner jämfört med andra människor får mig inte att må bättre!

En psykolog hjälpte mig

Det var till slut en psykolog som gav mig det bästa tipset. Och det löd: ”Stanna upp i dina känslor, och acceptera att det känns jobbigt för stunden. Utforska dina obehagskänslor närmare utan att fördöma dig själv. Du har full rätt att känna frustration över att få oombedda kommentarer om din klädsel. Kom ihåg att det är en helt naturlig känsla.” Det var tack vare det tipset jag insåg att jag inte alls måste ”vifta bort mina egna känslor genom att tänka att kommentatorerna är snälla och menar väl”. Det är bara skadligt för mig att ständigt utgå från andras känslor istället för mina egna! Genom att acceptera mina känslor har det blivit väldigt mycket lättare för mig att förstå hur jag känner i dessa situationer och hur jag kan hantera de jobbiga känslorna. Därför har det också blivit lättare för mig att fortsätta sänka kraven i min vardag!

Det värsta man kan säga

Alla autister behöver olika lösningar, men ibland behöver autisten faktiskt inte ”förändra sitt tankesätt och vanor” utan helt enkelt acceptera att hen ibland kommer att stöta på jobbiga situationer men att det är okej så länge autisten lever som hen önskar! Så som jag ser det är det värsta man kan säga till en autist: ”Så ska du inte tänka och känna”. Hur kan autisten någonsin lära sig att identifiera sina egna känslor om omgivningen ständigt viftar bort dem och indikerar att andra människors tankar, känslor och handlingar är mer logiska än autistens dito?

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…

7 svar på ”Så här kan du hjälpa en autist med känsloidentifiering”

Ett tips till dig Paula är att gå uit själv en gång och säg till dem som kommenterar dina kläder. Bli lite arg och säg ifrån bara. Ingen har rätt att kommentera dig alls om du inte bett om det. Känner du skuld inför dina vänner som är med dig så öva på detta själv. Dessutom så har du inte ansvar för dina vänners känslor och behöver således inte skämmas för att de får ta ansvar för sin egen rekation av att andra kommenterar dig. Jag har likadana problem med att andra stör sig på näst intill allt hos mig vad jag gör och hur jag ser ut. Jag har gett upp att ens försöka passa in då det inte går. Dessutom har jag rätt att vara den jag är. Det har alla i det land vi lever i. Så mitt tips till dig är att ge svar tillbaka alternativt ignorera dessa personer helt.

Tack för tipsen! Jag håller helt med dig om att ingen har rätt att kommentera andras kläder, men samtidigt förstår jag ju att andra oftast gör det av omtanke. Egentligen är det dumt att lägga sig i hur förbipasserandes klädsel ser ut, men jag antar att de allra flesta människor VILL veta om deras kläder är ut och in. De som kommenterar ”felen” i min klädsel behandlar väl mig som de själva skulle bli behandlade antar jag, och de har därför ingen aning om att jag INTE vill få kommentarer.

För mig funkar det tyvärr inte att säga till mig själv att jag inte behöver känna på ett visst sätt. Däremot har jag ju tack vare psykologens tips hittat ett tips som funka, och det är att acceptera och bejaka de negativa känslorna istället för att försöka få mig själv att tänka och känna på ett annat sätt. Mina negativa känslor försvinner aldrig om jag tänker att jag ”inte behöver känna som jag gör” men när jag bejakar alla känslor jag känner mår jag däremot bättre! 🙂

Jag förstår ändå vad du menar, men jag tror att alla funkar olika på den punkten! Jag antar att psykologen gav mig dessa tips eftersom hon kände på sig att inget annat skulle funka på mig 🙂

Svara

Jag har dock det motsatta problemet dvs att jag oftast inte har de kläder på mig som jag trivs bäst i, eftersom jag inte har ordning på min ”klädhållning” hemma. Jag har t.ex. burit en rutig skjorta vid upprepade tillfällen de senare dagarna för att jag fått den och att den är praktisk, trots att jag absolut inte vill ha den på mig. Det är analogt med kaoset jag har lägenheten trots att jag personlighetsmässigt känner mig som en pedant – allt ska vara perfekt, allt ska vara på rätt ställe. Men i praktiken är det världens röra.

Det var intressant. Så är jag med. Jag är mycket pedant och har stora problem kring små detaljer i mitt hem som tar mycket energi. Men i garderoberna är det totalt kaos och i allt som är för stort att överblicka är det likadant. Jag hittar inte sakerna och fastnar i detaljer mest hela tiden.

Till skillnad från er (Anna och Mika) är jag inte pedant alls utan har kaos hemma! Och därför passar det in i min kaotiska personlighet att ibland vara klädd i plagg som är ut och in 🙂

Svara

Jag vet inte om pednant kanske var fel ord för mig. Jag fastnar i detaljer och har svårt att få in hela bilden av saker. Det var mer det jag menade. Så ofta är det kaos hemma med saker och även hur jag själv ser ut. Det var så jag menade. Jag har också svårt att se en helt text t ex. Jag fastnar då med i detaljer och har tydligen även svårt med mentalisering så kommunikation och allt socialt går alltid dåligt för mig. Då kan jag mena alltid också om det inte är så att jag sitter still och är tyst. Men så fort jag försöker och tänker att nu ska jag vara med och tala och tänka fritt så blir det oftast konflikter och missförstånd. Så jag är en kaotisk men tvångsmässig och detaljfokuserad person om det nu kan gå ihop. Men det är så jag är.
Självklart ska du gå med de kläder som du vill och det som råkat bli fel. Jag går alltid klädd som jag vill även om jag ofta får höra både det ena och det andra om det.

Att fastna i detaljer är typiskt för autism, och det sägs bero på bristande central koherens. Det kan vara en svårighet i vissa situationer och styrka i andra!

En av anledningarna till att många autister tycker om att skriva är att de får lugn och ro och hinner tänka på hur de uttrycker sig. I sociala situationer med många inblandade kan det lätt hända att autisten blir förvirrad och inte orkar tänka vilket i sin tur kan leda till konflikter och missförstånd. Jag vet att många autister känner igen sig i det du skriver!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *