Jag fick nyligen en fråga från Maria som undrade vad hon borde säga till alla som undrar vad hon jobbar med. Lite bakgrundsinformation: Maria har sjukersättning, men hon möter ofta andra sjuka som trots sjukdomar klarar av att jobba heltid, och dessa personer har ofta haft svårt att förstå varför Maria inte klarar av detsamma. Till saken hör att Marias sjukdomar och diagnoser inte syns utanpå.
En jobbig situation
Maria tycker att det är jobbigt att behöva känna att hon förväntas redogöra för alla sina diagnoser som bland annat inkluderar autism, adhd, ptsd, kroniska sömnsvårigheter, värk och depression. Hon upplever sig ifrågasatt och dålig bemött och undrar därför vad hon borde svara på jobbfrågan men också hur hon borde hantera sådana situationer. Tyvärr har hon börjat isolera sig socialt på grund av hur hon blir bemött.
Finns olika alternativ
Jag vill börja med att säga att jag förstår ditt problem, Maria, och jag skickar dig en varm kram. Jag tycker att det är sjukt att du ska behöva försvara dig för andra människor har ingenting med ditt liv att göra! Samtidigt är jag en lösningsfokuserad person och tänker att man inte kan ändra på andra utan bara på sig själv. Och eftersom det (tyvärr) inte går att tvinga andra att bemöta en på ett respektfullt sätt är det viktigt att hitta en fungerande lösning så att man trots dåligt bemötande kan leva ett liv man känner sig nöjd med. Vad man kan göra då? Jo, det finns olika alternativ.
Specificera dig inte närmare
Ett alternativ är att du säger att du har sjukersättning på heltid men inte vill specificera dig närmare eftersom du vill hålla ditt privatliv privat. Du kan nämna att du har flera diagnoser och sjukdomar som gör dig arbetsoförmögen och att dina diagnoser inte syns utanpå. Du kan även berätta att en specialistläkare har utrett dig grundligt och att du därmed har fått sjukersättning på berättigade grunder. Och sedan kan du bara säga att det är allt vad du har att säga om ämnet och att du inte vill svara på frågor om ditt hälsotillstånd.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Byt ämne
Får du till svar: ”Men jag har diagnoser X, Y och Z och kan jobba ändå. Det gäller bara att utmana sig själv och hitta ett anpassat arbete” kan du svara: ”Fint att det fungerar för dig, jag är glad för din skull” och sedan byter du ämne. Andra människor lär märka ganska snart att du inte vill diskutera ämnet. En vän till mig som gick bort för några år sedan använde denna metod, och hon tyckte att den funkade ganska bra. För att den ska funka krävs dock att man är bestämd och tydlig med var ens gränser går.
Du kan skriva texter
Ett annat alternativ är att du startar en blogg alternativt skriver flera dokument om hur det är att leva med dina diagnoser och sedan ber alla som har frågor om din sjukersättning läsa vad du har skrivit (tänk dock på att det kan vara bra att ha Försäkringskassans tillstånd om man tänker börja blogga några timmar i veckan så att de inte börjar ifrågasätta din arbetsförmåga). Vill de veta varför du inte kan jobba ska de alltså läsa din blogg/dina texter men samtidigt veta att du inte är villig att diskutera ämnet muntligt eller svara på frågor. Personligen skulle jag dock aldrig använda denna metod i syfte att ”försvara mig”. Om du tänker använda denna metod måste du alltså vara säker på att du verkligen vill vara öppen om mitt liv. Jag avråder dig starkt från att göra så om du inte är helt bekväm med att berätta om ditt privatliv.
Du kan ljuga
En tredje metod är att du ljuger. Antingen hittar du på att du har ett jobb (du kan t.ex. säga att du jobbar timanställd som boendestödjare) eller så säger du att du är ekonomiskt oberoende och inte behöver jobba. Jag vet faktiskt en sjukpensionär som brukar ljuga och säga att hen har ett jobb, men tyvärr måste hen lägga ganska mycket energi på att komma ihåg vad hen har sagt och till vem. Jag skulle tycka att det tog väldigt mycket energi att ljuga, men om man tycker att det funkar kan det också vara ett alternativ.
Är dessa personer värda din tid?
Oavsett hur du väljer att göra tycker jag att du ska fundera på om du verkligen vill umgås med människor som inte respekterar dina gränser. Har du redan markerat att du inte är villig att diskutera ditt hälsotillstånd tycker jag att du kan fundera på om dessa personer verkligen är värda din tid och energi. Det är inte lätt att hitta goda vänner, och märker man redan i början att ens gränser blir överträdda kan det vara bättre att vara helt själv tills man hittar respektfulla vänner än att umgås med människor i vars sällskap man känner sig obekväm med. Kanske kan du lära känna likasinnade på t.ex. autismgrupper eller Facebook-grupper där man söker nya vänner? Då kan du skriva att du gärna vill lära känna människor som också har sjukersättning.
Du kan prata med en psykolog
Om du känner att problemet inkräktar på din livskvalitet kan du fundera på om du skulle vilja prata med en psykolog som hjälper dig att hitta lösningar som fungerar för dig. En psykolog skulle kunna hjälpa dig att förhålla dig till andra människor så att deras ifrågasättande kommentarer bara blir ett ”litet irritationsmoment” i din vardag utan att de hindrar dig från att leva som du önskar. Som sagt tycker jag att det är helt sjukt att andra förväntar sig att du ska redogöra för ditt hälsotillstånd för dem, men eftersom situationen är som den är tror jag att det är viktigt att du hittar en fungerande lösning för att förhålla dig till problemet så att du ändå blir nöjd med ditt liv.
Kram och fortsätt vara den du är!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Till Maria.
Jag har gärna kontakt med dig. Jag är i ”liknande” situation. Nyligen blivit beviljad sjukersättning. Har i dagsläget inga möjligheter…
Tack Jakob! Jag håller med om att chansen är stor att det kan kännas bättre i framtiden. Precis som Olle…
Jättebra tips. Tack Olle!
Hoppas frågeställaren ser detta! I så fall kan någon av er kanske skriva sin mailadress här i kommentarsfältet så att…
Tack Dr. Blom! Mycket intressant.
Bara att promenera kan vara en väldigt bra sak, att vara utanför huset ett tag och något som också kan…
Jag har väl varit i en liknande sits som din son är i nu! Jag tror att det handlar mycket…
Tonårstiden och en bit in i ung vuxen ålder kan vara rätt omtumlande då det blir så uppenbart att man…
stor igenkänning med min son 20 år vill gärna ha kontakt med denna insändare, angående att bryta ensamhet om helande…
129 svar på ”När vänner ifrågasätter ens sjukersättning, vad gör man då?”
Ibland är det det folk säger om andra med diagnos/sjuka/med sjukpeng eller sjukersättning som gör ont. Ofta kommer en inte på förrän efteråt vad en skulle ha sagt; men då kan en säga det nästa gång istället! För tyvärr kommer tillfällena ofta tillbaka. En släkting pratade om någon som var hemma med ångest, och vände på dygnet och satt uppe och sydde på natten istället för att gå och lägga sig och hämta krafter. Jag önskar att jag hade frågat: ”Har du haft ångest en hel dag någon gång?” och sen förklarat att ångesten är ofta värst på tidig morgon och sen avtar under dagen. När kvällen kommer är den kanske nästan helt borta och då borde en förstås gå och lägga sig, och försöka sova, vilket kanske inte är så lätt. Men det är så skönt med några ångestfria timmar där på natten. Och att sova på dagen känns ofta mycket tryggare.
De där som kommenterar har aldrig varit i dina skor, eller ens i ett par skor av samma storlek eller märke. De har aldrig haft ett skoskav ens, eller så hade de ett en gång och satte på ett plåster och fortsatte gå så duktigt. (Om ni förstår liknelsen). Ibland tänker jag bara: Vad skönt för hen att hen aldrig haft ett enda riktigt problem. Vi som haft problem av olika slag tenderar att förstå också människor med rätt annorlunda problem. Det finns trevliga och goda människor som bryr sig om andra. Ofta hänger det ihop med hur pass trygg en är i sig själv, det är osäkra människor som har behov av att klanka på andra. En sak som vi med autism har svårt att förstå, är att det är ett sätt att ”bonda” med en annan människa, det där att prata ner en tredje person. Det behöver alltså inte ens vara så att de tycker att den där personen borde bete sig annorlunda eller inte ha sjukpeng, de bara håller med varandra som många neurotypiska gör.
Bra liknelse! Precis, människor som fäller sådana kommentarer har ingen aning om vad riktig ångest är. Lider man verkligen av ångest är det inte så enkelt att ”bara gå och lägga sig”, och det är inte heller lösningen på problemet!
Tyvärr har du nog rätt i att människor kan ”bonda” med varandra genom att tillsammans klanka ner på en tredje person. Jag gillar inte det alls, men tyvärr funkar många så 🙁
Jag förstår henne helt och hållet. Exakt samma situation för mig. Och jag har också isolerat mig helt nu. Och vägrar träffa någon jag inte valt, vägrar ringa ett enda samtal själv till någon mer jag inte känner, undviker precis allt och alla. För ingen annan har haft det inom sig att bemöta andra som man själv vill bli bemött och vara snäll mot alla man möter på vägen, liksom jag själv blev uppfostrad till och alltid även gjorde.
Folks fördomar, okunnighet, ifrågasättande, kritik, kränkningar, diskriminering, avundsjuka, dåliga människosyn, förföljelsemani, elakhet och t.o.m. hat var alldeles för stora. Helt extrema. Och varje gång någon frågade vad man jobbade med, var det bara för att kolla hur hög status man hade och hur mycket eller lite respekt man förtjänade. Hur de skulle bemöta en – istället för att bemöta alla medmänniskor med vänlighet, respekt och empati.
Det är precis sådär man blir behandlad, av i princip varje ny person man möter. De lämnar inte ämnet heller, trots att man sen klart och tydligt säger att man inte vill prata mer om det.
Man ska också komma ihåg att samma personer inte alls bemöter andra på samma sätt. De kan alla vara jättetrevliga när de vill, särskilt mot alla som befinner sig ”högre” än de själva. Bara mot utvalda personer, de som de tycker är annorlunda och därmed inte förtjänar någon bättre behandling. Därför tycker de aldrig själva att de gör något fel heller. Och de flesta andra kommer uppleva de som jättetrevliga. För de kan alla om de vill. De vill bara inte.
Vänner är folk som är snälla mot en och vill en väl – det är väldigt viktigt att komma ihåg! Aldrig någon som bemöter och behandlar en på det där sättet. Tvivla aldrig på ditt eget värde! Det är vad jag skulle säga.
Det låter hemskt! Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara! Du är ju jättetrevlig!
Tack Jakob! Du med. 🙂
Ett mycket märkligt beteende av dessa personer att inte släppa ämnet trots att du har sagt ifrån. Det är hur respektlöst som helst! 🙁
Precis, en riktig vän skulle inte bete sig så. När jag var yngre lät jag mig behandlas hur som helst, men numera vet jag hur viktigt det är att ställa krav på vänner.
Tusen tack för ditt svar Paula och stor kram till dig med! Och stort tack till er andra som svarat mig också <3
Jag upplever det lite som Kane beskriver – att folk frågar vad man gör i syfte att avgöra hur hög status man besitter och hur de utifrån det sedan ska bemöta en eftersom det också oundvikligen nästan alltid är den första frågan som ställs när man träffar någon och man märker hur de skiftar sitt bemötande beroende på svaret de får. Det här tycker jag är obehagligt då jag själv inte på något sätt dömer människor utifrån arbetsförmåga eller vad de arbetar med. Inte på så sätt att jag är särskilt upptagen av vad andra människor tycker om mig men jag tar illa vid mig av att bli missförstådd och vill att saker ska vara korrekt (typisk autist på så sätt) men jag är väl också en oerhört känslig person, det skall erkännas.
Men även läkare har missbedömt mig eftersom jag fått höga resultat på iq-tester och liknande ("du behöver bara en utmaning!") samt att en läkare till och med "avskrev" min autismdiagnos för att jag var "trevlig" ("du är ju jättetrevlig och du vill väl ha kollegor?!"). Även när jag berättade om min ensamhet/isolering för en samtalskontakt och senare fick träffa en läkare så var det första jag fick höra "men du har väl jättemånga vänner?!" (detta baserat enbart på mitt utseende eftersom det var det första läkaren sa och jag hade aldrig tidigare träffat honom). Det var bara ren tur att jag efter mycket om och men och många år av att månatligen begära om försörjningsstöd till slut fick min sjukersättning. Även mina sömnproblem har ifrågasatts för att de inte "syns" (jag vet inte hur man ska se ut för att vara trovärdigt sömndepraverad men jag antar att det endast är mörka ringar/påsar under ögonen som räknas enligt vissa).
Jag ska i dagarna träffa en ny potentiell vän, därav min fråga igår natt, och jag känner mig stärkt av era svar! Jag tycker inte om att ljuga men ni har rätt i att det kan vara en strategi åtminstone tills man vet om personen förtjänar att höra/kan hantera sanningen på ett empatiskt sätt.
Jag är glad att jag hittade till denna blogg.
Exakt mina erfarenheter också. Bokstavligen! Folk skiftar helt, eller blir som helt förbytta. All trevlighet upphör och de blir direkt provocerade av svaret och gör allt för att få igång en konflikt. Slutar inte trots att man ber de och behåller lugnet själv, bara fortsätter gå på.
Jag blev inte uppfostrad till att det någonsin är okej att behandla någon annan människa illa. Därflr vill och kan jag inte ha något mer med folk att göra. Bara just såna som jag har valt själv och vet är bra människor.
Ja, det är väldigt trist att märka att någon som tidigare var trevlig mot en blir som förbytt när de får höra att man inte förmår förvärvsarbeta. De kan också förlora allt intresse i blicken, som om arbete skulle vara det enda intressanta med en medmänniska. Det finns ju oerhört mycket annat som berättar något om en så som vilken musik man lyssnar på, vilken sorts litteratur man läser osv. Men det är som om det blir helt blankt för vissa när man inte svarat det de förväntat sig.
Till och med en så enkel sak som att gå till optikern kan bli till något mardrömsliknande. Jag hade en optiker som frågade vad jag jobbade med varpå jag svarade som det var, att jag var sjukpensionär pga kronisk utmattning. Hon svarade då med orden: ”Jag tycker att du kan förstå att du får ha lite tråkigt på jobbet så kan du göra något kul på fritiden istället!”. Som om man skulle bli beviljad sjukersättning för att man har ”tråkigt” på jobbet. Jag hade heller inte nämnt något sådant utan bara svarat på en tidigare fråga om var jag arbetstränade sist, innan jag fick sjukersättning, och antagligen uppfattade _hon_ då denna arbetsplats som ”tråkig”.
Men just det – att ofta bli bemött som om man är lat och ointressant är verkligen nedslående.
Vad roligt att du hittade till bloggen, och kul att du tyckte att svaren du har fått har stärkt dig. Hoppas mötet med den nya potentiella vännen går bra! Sjukt att läkarna bedömer en efter utseendet, tyvärr har det hänt mig med.
Tyvärr finns det stor okunskap om sömnproblem. De allra flesta människor tror att de vet vad sömnproblem är för något för de upplever att de själva sover dåligt ibland, men faktum är att de inte har en susning om vad RIKTIGA sömnproblem är, d v s när sömnproblemen verkligen blir ett funktionshinder. Folk förstår t.e.x sällan varför jag måste följa vissa rutiner, men min sömn är känslig och jag vill inte att mina mycket allvarliga sömnproblem kommer tillbaka. Jag måste göra allt ”rätt”, annars sover jag knappt!
Jag bryr mig inte om vad folk jobbar med! Jag har ofta varit förvånad över att folk är så nyfikna på andras jobb för jag tycker att jobb är ett jättetråkigt samtalsämne. Jag lever för fritiden, inte för ett jobb!
Tack så mycket, Paula! Det hoppas jag också. Och med alla tips och allt stöd jag fått av er alla så känner jag mig i alla fall betydligt lugnare.
Jag kan tänka mig att du upplevt liknande behandling och det är så trist att det ska vara så. Såvida det inte är en diagnos som drabbar just ens utseende på ett specifikt sätt så som hudutslag eller håravfall till exempel så borde det över huvud taget inte vara något som bedöms i relation till åkommor i mångt och mycket helt orelaterade till det yttre.
Jag håller med! Jobb är ofta ointressant och det är väl ändå förhållandevis få som har ynnesten att arbeta med något som intresserar dem så pass djupt att det blir en del av deras personlighet. Jag upplever det som om snack om jobb ofta används i hierarkiskt syfte eller för att glänsa/skryta. Däremot kan jag ofta känna stor vördnad inför de som har riktigt slitsamma yrken – men det är sällan de människorna som vill prata jobb.
Ja, folk pratar nog om jobb för att placera varandra i fack. Många är nog intresserade av hur mycket andra tjänar och hur rika är (vilket jag personligen har svårt att förstå). Det är tråkigt att det är så!
Det är bara just intressant för folk om personen i fråga har något ”statusjobb”. Om hen svarar att hen är rörmokare eller renhållningsarbetare etc så skulle det ändå inte vara intressant alls för frågeställaren att fortsätta nyfiket och imponerat fråga mer om det. Det är helt och hållet för att placera personen i ett fack och se hur högt eller lågt den ligger i ”hierarkin”, som jag har upplevt det. Och hur denne ska bemötas. Det är vidrigt.
Ja, precis så är det tyvärr! 🙁
Exakt så! För mig skulle de svaren vara betydligt mer intressanta än de man brukar få dock. Är så otroligt mycket mer intresserad av att höra om ett riktigt arbete än de låtsastitlar folk svänger runt med.
Och jättetack för alla dina tips i inlägget, Paula!
Jag har provat att prata med psykoterapeut men då det är så pass dyrt att gå privat och den offentliga psykiatrin dessvärre stjälpt mer än hjälpt och givit mig ptsd pga sitt bemötande så har det inte blivit så många besök privat. Kan också uppleva att många inte är traumainformerade och att de gärna vill lösa problem genom quick-fixes så som att ”tänka positivt” (det gör jag redan, det är därför jag blir så besviken gång på gång). Jag tror egentligen bara att jag och säkert många med mig skulle vara behjälpta av att träffa andra människor, med fördel icke neurotypiska eller åtminstone icke dömande personer, i fysiska rum. För jag kan känna att det är vad jag saknar – äkta samvaro med någorlunda likasinnade personer. Nätet i all ära men det är också en plats var människor man trodde sig ha en begynnande nära och fin vänskapsrelation med helt plötsligt kan ghosta en. Med min begränsade energi så söker jag inte efter tillfälliga intensiva chatkompisar utan något mer långsiktigt där man kan höras och ses ibland i mån av ork. Märker att många kan få för sig att man skulle bli efterhängsen om det är så att de förstått att man inte har några andra nära vänner förutom sin partner medan andra har försvunnit av anledningen att de tycker att man behöver vara alldeles för mycket för sig själv. Kommer också bättre överens med män vilket tyvärr brukar sluta med att något utöver vänskap förväntas från mannens håll alternativt att kontakten helt uteblir när denne träffar en flickvän. Överlag verkar de flesta också ha svårt att hantera att man lever som sjukpensionär av endera anledningar så det låter absolut som en god idé att försöka komma i kontakt med andra i liknande situation eller andra autistiska. Har tidigare försökt hitta något sådant på nätet men inte funnit.
Vad tråkigt att den offentliga psykiatrin inte varit till någon hjälp. Precis, tyvärr är det inte ovanligt att man förväntas vara klar med terapin efter några få psykologsamtal. Men ibland hjälper det inte med mindfulness/att acceptera tankarna utan man behöver faktiskt prata grundligt med någon om vad man har varit med om.
Kanske kan du delta i autismträffar? Förhoppningsvis kan du lära känna likasinnade på sådana forum. Själv orkar jag sällan ha privat kontakt med människor och jag tycker att vänskapsrelationer ofta blir alldeles för krävande, men det är bara för att jag har så lite energi! Men jag vet att många autister har träffat goda vänner på autismträffar.
Tack för din förståelse, Paula. Och ja, precis, några KBT-samtal om att ändra sina tankar och det förväntas vara löst. När jag efter många år inom den offentliga psykiatrin till slut fick en psykoterapeut och inte bara en samtalskontakt så tyckte hon efter ett års tid att jag varit på för få tillfällen (jag hade varit på 80% av gångerna och hade behövt avboka många av de andra 20 under tiden jag tvingades arbetsträna och var så slut på energi att hela kroppen värkte och jag inte ens orkade hålla ögonen öppna när jag kom hem trots att jag endast var där på halvtid). Medan neurotypa, fullt arbetsdugliga människor utan större trauman eller andra svårigheter kan gå i terapi i åratal så blev jag ifrågasatt varför jag inte var ”klar” efter ett år (till saken hör att hon heller inte ville hjälpa mig med några av mina svårigheter så som sömnen och annat utan sade vid ett tillfälle, precis efter att jag radat upp de saker jag skulle behöva hjälp med; ”jag vet inte vad jag ska hjälpa dig med”. Det kallas gaslighting men i den stunden hade jag inte fattning nog att stå upp för mig själv, kände mig bara helt osynlig).
Nej, jag har ju inte heller någon vidare energi för att hålla vänskaprelationer vid liv som kräver mycket och kanske tar jag mig vatten över huvudet med att söka efter något som jag inte klarar av att upprätthålla men jag tänker också att det borde gå att hitta likasinnade med ungefär samma behov/energinivå så som att höras av ibland och ses ett par gånger per år. Hittills har jag bara haft vänner som helst velat umgås dagligen och absolut minst varje helg vilket fullkomligt dränerade mig och gjorde att jag inte kunde fokusera på någonting annat (detta var innan jag visste att jag var neurodivergent).
Jag hittade några grupper på Facebook idag som, bara av att läsa vad andra neurodivergenta postat, gjorde att jag kände mig mindre ensam. Så stort tack för dina tips, Paula! Samt den här bloggen såklart – jättefin stämning här och otroligt gediget arbete du gör med att både skriva den samt svara på kommentarer (men blir lite orolig också och hoppas att du tar hand om din energi och inte känner dig nödgad att svara på allt).
Det är märkligt om neurotypiska personer får vara i terapi i åratal men inte du som skulle behöva det! Tråkigt att du inte fått den hjälp du skulle behöva. Sömnproblem kan också ha fysiska orsaker även om vården kan vara jättedålig på att upptäcka det. Men i ditt fall kan sömnproblemen självklart bero på ptsd, och självklart borde psykiatrin i alla fall testa om de skulle kunna hjälpa dig med sömnen. Du ska inte behöva leva med sömnproblem om det finns behandling!
Jag misstänker att du är relativt ung, kan dock ha fel. Men det är enligt min erfarenhet inte alls ovanligt att yngre vill umgås dagligen med sina vänner och kan ha svårt att förstå de som inte orkar med det, men personer som är äldre orkar sällan träffa sina vänner hela tiden (finns dock undantag också!).
Vad roligt att du gillar bloggen och att du har träffat Facebook-grupper där du kan diskutera med likasinnade! 🙂
Nej, eftersom jag blev slussad in i psykiatrin efter suicidförsök så har mina fysiska åkommor aldrig lagts någon vikt vid. Sedan kan chronic fatigue såklart ha med nervsystemet att göra men det är ju inte heller något man löser ”med huvudet”.
De vänskaper jag refererade till var från tonåren och upp till tidiga trettioårsåldern, jag är tidig 80-talist så jag tror inte att jag kan räknas som särskilt ung längre. Men det hade nog mindre med åldern att göra och mer med att jag blivit ”utvald” av en viss typ av personer eftersom jag inte sökt mig till andra på egen hand efter att ha varit ömsom inkluderad ömsom utfryst som barn. Så, personer med mycket energi och toxiska drag som haft en vilja att umgås mycket samt bestämma över mig. De senaste åren har jag varit i princip isolerad bortsett från umgänget med min sambo (som också behöver mycket ensamtid varför vi fungerar ihop).
Vad tråkigt att höra om suicidförsöket! Det är allvarligt att psykiatrin inte hjälper dig med tanke på att du har ett suicidförsök i bagaget.
Okej, då är vi ungefär lika gamla för jag är född -79! Jag har faktiskt också dragit till mig toxiska personer som har försökt styra över mig. Och jag fick prata med en psykolog väldigt många gånger innan jag vågade bryta med dessa personer!
Tack Paula! Och jag håller med men av någon anledning så anses ju suicidtankar/-försök vittna om psykisk sjukdom snarare än själsig smärta (vilket jag upplever det som) och det fokuserars därför på att skuldbelägga personen och dens tankar samt medicinera hen till känslostumhet snarare än att söka svaret på den själsliga smärtan och ensamheten (och för mig även utmattningen som gjorde att jag inte såg någon ljusning i sikte). Även det hormonella kan ju påverka en starkt som kvinna (jag tror till exempel att pmds, den grövre varianten av pms, är starkt underdiagnostiserad hos kvinnor med autism och adhd). Sedan hade det nog varit hjälpsamt om någon hade varit kompetent nog att åtminstone misstänka att jag inte var neurotypisk och att det var en starkt bidragande faktor till mina upplevelser av utanförskap och förmodligen den största anledningen till att jag blev så missförstådd av psykiatrin.
Vad bra att du fick hjälp att bryta med dina osunda relationer!
För mig tog det lång tid eftersom min samtalskontakt vid tiden inte tog något jag berättade på allvar (hon använde främst våra tider till att prata om sig själv) och uppmuntrade mig istället att inte vara så ”egoistisk” när jag sade att jag blev dränerad av att umgås varje helg med en fd vän. ”Ibland måste man tänka på andra människor!”, sade hon. For the record kan jag ju tillägga att detta var samma person som uppmuntrade mig att tänka på ”barnen i Afrika” när jag försökte berätta om mina sömnproblem och trauman från barndomen.
Ja, tyvärr är psykiatrins lösning att medicinera bort det mesta för det är också det mest kostnadseffektiva alternativet. Fördelen med psykodynamisk terapi (även om den typen av terapi är ovanlig i Sverige) är att den inte anses vara någon quick-fix även om en psykodynamiskt inriktad psykolog också kan vara farlig för en autist om psykologen försöker förklara alla autistens svårigheter med barndomstrauman.
Mycket märkliga kommentarer av din samtalskontakt! Var hon legitimerad psykolog? Jag har ibland fått liknande kommentarer från andra yrkesgrupper men har aldrig hört en legitimerad psykolog att uttrycka sig så! Alla psykologer har sagt till mig att jag måste lära mig att vara mer egoistisk!
Nej, hon som kom de klumpiga kommentarerna hade bara sköterskeutbildning. Men psykologen som gjorde min utredning skrattade bara hånfullt när jag bad om att få prata med just en psykolog istället och menade på att det skulle vara narcissistiskt av mig att begära att få träffa någon som var utbildad (ungefär som att jag som själv hade kraschat sista månaden i gymnasiet inte kunde vara i behov av det pga att jag själv inte var högutbildad). Till slut fick jag genom många påtryckningar och en annan läkare till slut träffa en psykolog efter över ett decennium (men det var också samma läkare som inte tyckte att jag kunde vara autistisk för att jag gjort bra ifrån mig på de matematiska testerna samt att jag var ”trevlig” och det var också den psykolog som sen skulle gaslighta mig om att hon inte förstod vad hon skulle hjälpa mig med).
Så, summa summarum har jag aldrig mått bättre än när jag kom bort från psykiatrin genom att jag blev beviljad sjukersättning (för att få försörjningsstöd var jag tvungen att vara inskriven där samt ha nytt intyg var tredje månad).
Men ja, det var psykodynamisk terapi jag begärde av psykologen jag till sist blev tilldelad men jag fick istället KBT.
Jag har nu på senare år förstått att jag har stora problem med medberoende och att jag har varit alldeles för snäll, så jag hade nog också behövt höra att jag skulle vara mer egoistisk men istället har jag blivit intalad motsatsen.
Så glad att du fick höra rätt budskap av din psykolog i alla fall! Du känns som en väldigt empatisk person som absolut borde vara mer egoistisk.
Helt otroligt att en psykolog uttryckte sig så! De flesta psykologer jag har träffat har sagt precis rätt saker. Det är inte alls konstigt att du ville prata med en utbildad psykolog för de har genom sin utbildning trots allt en annan kompetens än många andra yrkesgrupper.
Jag tror inte att jag har träffat någon i Sverige som fått psykodynamisk terapi från den offentliga vården. Man brukar bli hänvisad till KBT precis som du skriver. Vill man ha psykodynamisk terapi måste man ofta betala det ur egen ficka.
Vilken tur att du fick sjukersättning så att du blev av med socialen.
Jag är faktiskt inte längre lika snäll som jag var tidigare. Nu menar jag inte att jag skulle vara elak utan jag har blivit bättre på att säga nej. En psykolog sade till mig en gång att det är ett bra tecken om andra blir sura/besvikna på mig för det betyder att jag sätter gränser och tänker på mitt eget välmående.
*efter över ett decennium med samtalskontakt. Det tog inte ett decennium efter att jag begärt att få träffa en psykolog.
Det var tyvärr en mycket obehaglig psykolog ur flera aspekter. Till exempel sade hon med väldigt hotfull röst vid det första tillfället att det var extremt viktigt att jag kom i tid till dessa utredningstillfällen. Så jag fick begära skjuts av min partner som vid den tidpunkten var arbetslös och således hade möjlighet att köra mig så vi hann precis på minuten till de fyra tillfällena. Då säger hon när utredningen är klar, också med hånfull ton; ”Du har ju inte alls problem med att komma i tid [som du tidigare påstått]”. Nej, fyra gånger klarade jag av att vara nästan precis i tid och det med hjälp av privatchaufför. Det var så många övertramp hon gjorde under de där få utredningstillfällena att jag säkert glömt hälften.
Ja, så kanske det är men det var inget som de talade om för mig utan de låtsades att det var psykodynamisk terapi jag skulle få.
Och jag förstår precis vad du menar med att du inte är lika ”snäll” längre och det låter jättebra. Du har börjat vara snäll mot dig själv i första hand, vilket ju är en enorm vinst. Jag vet hur svårt det är och hur enträgen man måste vara för att inte falla in i gamla mönster igen så du ska verkligen vara stolt, Paula! 🙂 Det är ju uppenbart att du fortfarande är en oerhört snäll individ – du har nog bara lärt dig vem som förtjänar att ta del av din snällhet och i vilken omfattning.
Det låter som en mycket oproffsig psykolog! 🙁 Jag beklagar att du råkade ut för detta.
Precis, jag har börjat vara snäll mot mig själv! Förut var jag snäll mot alla andra men lät mina behov stå åt sidan. Jag hade inte ens en förmåga att tänka på mig själv för jag var inte van vid det!
Tack för din omtanke, Paula. Och jag är så glad att du lärt dig att sätta värde på dig själv 🙂
Jag har gärna kontakt med dig. Jag är i ”liknande” situation. Nyligen blivit beviljad sjukersättning. Har i dagsläget inga möjligheter att träffas fysiskt men hoppas på framtiden. Paula kanske kan ge dig min e-post adress.
Till Maria.
Ja, precis, Jeanette. Jag har haft vänner tidigare vars främsta intresse varit att tala illa om sina andra ”vänner” (man förstår ju då också att man själv är den som avhandlas när denne umgås med de andra) och tycker bara att det är ett obehagligt sätt att umgås på.
Och jag är en av dem som ofta är uppe om natten eftersom jag dels har extremt svårt att sova på de tider vi förväntas göra det (slutar oftast med panikångestattacker eller att jag sover så pass ytligt och vaknar så många gånger att jag är totalt oförmögen till att göra något som helst nästkommande dag). Nätterna är oftast tysta och fria från diverse krav och intryck vilket jag tror tilltalar många av oss autistiska. Men det är ju så att det är morgonmänniskorna som premieras i vårt samhälle och det anses nästan lite sjukt och udda att vara uppe sent på natten om man inte är en sådan som kan kombinera det med att också vara uppe tidigt på morgonen (det var vad jag gjorde under många, många år tills min kropp satte stopp).
Jag har upplevt så mycket kränkningar och fördomar från folk p.g.a. detsamma så det knappt finns ord för det. Alldeles för mycket och för många för att ens nämna. Det började omedelbart efter första gången jag blev sjukskriven i 20-årsåldern. Innan det var jag mobbad hela skoltiden och såg så mycket fram emot att bli vuxen, när jag trodde det skulle sluta.
Men mitt råd skulle ändå vara att bara vara dig själv, Maria! Du låter som en fin, känslig, empatisk och intelligent person. Och du förtjänar så mycket bättre människor i ditt liv. Äkta vänner som accepterar dig precis för den du är och vill dig väl. Glöm aldrig det!
Det låter fruktansvärt att du upplevt så mycket kränkningar och fördomar, Kane. För det är ju alldeles uppenbart att du är precis allt vad du beskrev mig att vara! Jag hoppas att du har människor i ditt liv nu som accepterar och älskar dig precis som du är.
Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver Maria! På i livssituation och hur du beskriver det sociala.
Jag var själv fast I social isolation i flera år, men eftersom mina åkommor var psykologiska mest har jag lyckats ta mig ur det.
För mig framstår det som ett mysterium att du inte kan ha en massa vänner, utifrån vad du skriver här!
Tack så mycket, Jakob och Kane! Era ord värmer verkligen.
Och jag kan relatera till det du skriver Kane, om att längta efter att bli vuxen i tron om att saker skall bli enklare/lösa sig då.
Tack, Jakob, vad fint sagt!
Jag tror att det allra främst handlar om att jag i min situation inte träffar så mycket människor alls längre, och åtminstone inte i den kontexten att någon vänskap skulle bli aktuell. Jag träffar killen/tjejen i kassan på Coop eller hejar på en busschaufför de gånger jag är för sent ute för att promenera vart jag ska. Men jag har heller aldrig lärt mig eller riktigt förstått hur man skaffar vänner, således har jag bara blivit ”adopterad” av folk som velat vara min vän/puppetmaster. Jag har bara förstått hur jag skaffar kärlekspartners- därav har jag varit vän med en del av mina ex efter att det tagit slut men sen gick den ena och dog och den andra gifte sig (det hade nödvändigtvis inte behövt vara en dealbreaker men tydligen så föll det sig så) och då var jag vänlös igen.
Men ja, kombinationen av att inte befinna sig i sociala settings, att ha trauma kring [främst kvinnlig] vänskap och svårigheter att initera den samt att ha lättare för att kommunicera med män (som i 9 av 10 fall vill ha dig som något annat än vän) är ju ingen superkombo för att skaffa nya vänner.
Ps. Vill bara tillägga till er som tänker ”Hade inte hon sömnproblem? Hon kanske skulle börja med att stänga av mobilen. Det är klart att hon inte kan sova om hon ligger och surfar och kommenterar bloggar hela nätterna.” Jag brukar faktiskt inte vara igång på vare sig dator eller mobil om nätterna vanligtvis men nu har det blivit så sedan jag hittade denna eminenta blogg och jag finner det lättast att komma till ro i tankarna att kommentera i nattens lugn och tystnad. Det var också en av anledningarna till att jag själv slutade skriva blogg en gång i tiden, jag kunde omöjligen formulera mig dagtid utan kunde endast skriva på bloggen om nätterna vilket blev ohållbart i försök att skapa en rimligare dygnsrytm. Ds
eh, det är väl roligare att göra något stimulerande och kul än att sitta och våndas 🙂
Jag skulle gissa på att skriva på natten, eller vara uppe på natten här är ganska normaliserat, eller något som de flesta har förståelse för.
Det är lite något som händer bara!
Jag menade inte att alternativet skulle vara att sitta och våndas utan brukar snarare läsa böcker om natten istället för att läsa/vara aktiv på mobilen 🙂 . Det brukar i de flesta fallen leda till tidigare insomning, i alla fall för mig.
Att vara aktiv genom att formulera mig i egen blogg eller i kommentarer på någon annans blogg tenderar däremot att hålla mig klarvaken och det blir svårare att avgöra när jag egentligen skulle ha möjlighet att somna. En bok lägger man lätt ifrån sig och fungerar mer sövande och ångestdämpande för mig.
Förutsatt att man inte läser väldigt ”spännande” böcker då men det ligger inte riktigt för mig att läsa deckare och dylikt.
aha! Jag menade mer att om en har svårt att sova, säg under flera timmars tid, är det bättre att ta en paus och försöka sen igen 🙂
Hur som helst ville jag kommentera det du sa om vänner och så!
Det jag säger nu kanske inte stämmer så ta det med en nypa salt.
På universitetet finns det många kvinnor som är riktigt kompetenta och har egna idéer som är intressanta. Men ofta är det så att dom inte vågar riktigt formulera dom i huvudet eller verbalt. Jag har sett flera gånger när en sådan person får något typ av självförtroende och helt plötsligt kan säga skarpa saker eller komma med intressant påståenden. Problemet var aldrig att dom aldrig kunde, utan mer att deras självbild inte stämde helt, eller allt dom hade något typ av emotionellt blockage som hindrade dom från att stå på sig i en offentlig miljö!
Jag tänker att det här funkar som en jämförelse med sociala grejer också, jag märker en enorm skillnad i hur jag uppfattar mig själv och världen när jag ”griper tag” I den. Det jag försöker säga är att jag upplever att du redan kan!
Det finns ju otaliga exempel på flera personer här som har engagerat sig i vad du skrivit, jag tror att det säger något!
Jag älskar ju kent! Och jag tycker den här låten beskriver jag vill förmedla ganska bra 🙂
https://youtu.be/KB9DfnKeGUE?si=PzdVyodTDsWnmD7-
Och för att undvika missförstånd, mer delen om att aldrig ge upp, att blåsa vind i sitt segel och så
Åh, förlåt om jag lät dryg i mitt svar – var inte min mening! Är bara så van vid att behöva försvara mig angående sömnproblematiken. Självklart är det hjälpsamt att ta en paus om en försökt sova under lång tid och inte lyckats. Nu för tiden brukar jag i alla fall kunna somna in (sedan sover jag ytligt och vaknar x antal gånger men det är en annan femma) om jag sköter mina rutiner rätt.
Angående det andra du skrev så förstår jag helt och fullt vart du vill komma och jag tror att jag besitter mycket av den rädslan du beskriver irl. Men, jag har också blivit ”straffad” av kvinnor för att jag varit duktig i skolan/haft vissa talanger varför jag nog instinktivt och undermedvetet valt att ”dimma” mig själv i umgänge med andra. Eftersom jag aldrig haft möjlighet att studera vidare efter gymnasiet så har jag ofta befunnit mig i sammanhang var folk velat ”dra ned” mig” snarare än att växa och utvecklas tillsammans. Så jag har lite saknat ett sammanhang att fungera socialt i på det sätt jag känner mig bekväm med.
Här känner jag mig hörd och tillåten att vara den jag är, således uppfattas jag säkert annorlunda än bland gemene man irl.
Och sorry för ett citationstecken som hamnade fel.
Har aldrig riktigt fastnat helt och fullt för Kent men skall lyssna på låten senare idag vid tillfälle! 😊
Kontenta: jag besitter nog en hel del emotionella blockeringar som inte märks av här eftersom de inte aktiveras i trygga rum.
Jag hade tänkt hinna ut innan solen går ned idag men satte helt sonika på låten på wonderboomen medan jag duschade och TACK! Jättefint budskap.
Denna har helt gått mig förbi, har aldrig tidigare hört den men nu kommer jag att på sant autistiskt/adhd-maner att lyssna på den på repeat idag 😅
Hej Maria
tycker inte du behöver leverera någon utläggning för vänner eller en ny vän. Räcker gott med att meddela att du ”har ersättning från fk eftersom du har vissa osynliga diagnoser” eventuellt med tillägget ”Jag hoppas vi med tiden kommer lära känna varandra bättre och att jag kommer kunna berätta lite mer”. Sen kan du ”släppa in” vänner i ditt vardagskämpande succesivt i takt med att ni lär känna varandra.
Enligt min erfarenhet behöver man känna personer extremt väl för att kunna förstå olika behov, t ex behovet av sjukersättning i ditt fall. Så nära varann kommer inte alla varandra så lätt.. Det finns de som tror de känner andra rätt så bra fastän det ändå kan va en väldigt ytlig kännedom.
Forts. Om du ändå väljer att nämna dina diagnoser så kan du understyka att det inte är diagnoserna i sig som gjort att du fått fk-ersättningen utan att det är hur just Du påverkas av de olika diagnoserna som läkaren och fk tagit hänsyn till i samband med ansökan/beviljandet. Personer med samma diagnoser som dig kan vara påverkade på helt andra sätt i sin vardag.
Jättebra tips, Cindy! Och det är ju inte alla som förstår att olika människor med t.ex. autism kan vara påverkade av diagnosen på olika sätt så människor kan verkligen behöva informeras om det!
Tack för svar, Cindy! Jättebra tänkt och det ska jag ta till mig. Jag har ju tidigare haft en tendens att overshare:a (vad säger man på svenska – överdela är väl knappast ett uttryck?) och överförklara mig för både kreti och pleti så det är absolut värt att tänka på att ta saker i lugnare takt och släppa in folk allt eftersom istället.
Då slipper man förhoppningsvis också att känslig information hamnar hos fel person som inte hanterar det väl.
Jag ska verkligen öva på att stå på mig när folk är alltför frågvisa också. Jag själv kan vara dålig på att ställa frågor just för att jag är rädd för att ställa en fråga om något som kanske är känsligt/privat. Men hellre det kan jag tycka än att gå på som en bulldozer och tycka sig ha rätt till någons hela privatliv när man kanske precis träffats.
Jag delar många av era åsikter och erfarenheter och har väldigt liknande själv. Vad gäller möten med toxiska personer, som verkar söka sig just till folk som är snälla eller redan har dålig självbild/självförtroende och har svårt att stå upp för sig själva eller inse sitt eget värde, som de sen kan styra över, att det är (MYCKET) bättre att vara ensam än med personer som inte är snälla mot en och behandlar en väl etc. Och jag har sen länge insett att det är ett ytterst fåtal människor som verkligen är snälla, varma och empatiska och inte den stora massan, som jag initialt trodde.
Numera utgår jag från att de flesta människor inte är särskilt snälla alls och blir på så vis aldrig förvånad heller varje gång jag möter någon ny som inte är det. Eftersom det är majoriteten och normen och tyvärr inte tvärtom. Och som tidigare sagt så är normen aldrig bra och rätt bara för att de flesta gör det.
Men det är just det: Här på den här bloggen så är det normen att alla är snälla, varma, trevliga och respektfulla mot varandra! Så jag är också riktigt glad över att jag hittade hit. 🙂
Jag är också glad att du hittade till bloggen, Kane! 🙂 Jag håller med om att de allra flesta som kommenterar min blogg är snälla, varma och respektfulla personer.
Verkligen så fin stämning på denna blogg. Tack för att ni alla finns!
Tack detsamma, jag är så glad att alla ni finns! 🙂
Till maria:
Jag uppfattade dig inte alls som dryg, jag märkte det inte ens! Hur som helst behöver du inte känna något hast med att allt ska bra bli bra på en gång! Det är en process som tar tid, kanske något som aldrig tar slut?
Och ja! låten är fet!
Det är så jag lyssnar på kent också!
Min favoritlåt har historiskt varit 747, har nog lyssnat på den 2000 gånger lol
Vad bra! Vet att en del har misstolkat mig i text tidigare och det är aldrig kul att tro att man skriver något helt neutralt för att sedan uppfattas som dryg/otrevlig. Men det har ju i och för sig varit neurotypiker och de är ju experter på att misstolka oss autister 😉
Den enda Kent-låt jag tidigare lyssnat på repeat är Kärleken väntar.
Och självklart har du rätt, det finns inget slut och det behöver inte gå i rasande fart. Jag jobbar på mitt tålamod dagligen.
Hej alla fina som engagerade sig i min fråga här på bloggen tidigare i veckan. Jag ville bara återkoppla och säga att det gick superbra att träffa min nya potentiella vän. Så stort tack till dig Paula för inlägget och till varenda en utav er som tog sig tiden att svara och på så sätt lugna mig inför mötet. Lyckligtvis så var det en jättefin person som jag inte behövde använda några av de föreslagna strategierna på och som inte ens frågade om min sysselsättning förrän vi skulle skiljas åt, uppenbart av genuint intresse och inte för att kunna placera mig i ett fack eller anpassa sitt bemötande efter svaret. Sedan messade hen och var jättepepp på att ses igen.
Så, stort stort tack till er alla <3
Måhända är lärdomen att om man träffar en jättefin person så behövs inga strategier. Du kanske behöver vara mer selektiv med vilka du väljer att ha att göra med.
Vad roligt att höra Maria, jag blir glad för din skull! 🙂 Jag hoppas att du och den här personen blir goda vänner.
Åh, tack så mycket Paula! Vad fint sagt! 🙂 Det hoppas jag också.
Det är helt sant och jag har absolut lärt mig att vara mer selektiv (från att tidigare tänka – ”gillar hen mig?” till att numer reflektera över ”gillar _jag_ hens sällskap?”) genom att jobba på mitt egenvärde.
@Dr. Blom
Men grejen är ju att man inte alla gånger kan välja sitt umgänge! Jag har ofta både hört själv och läst om andra som fått rådet att ”umgås inte med folk som inte respekterar dig”, vilket jag tycker är ett konstigt råd eftersom man ju faktiskt träffar en väldans massa människor överallt i olika sammanhang och inte bara sådana som man aktivt väljer att umgås med! (Förutsatt att man inte är hemma jämt och bara träffar folk i sitt eller deras hem, vill säga. Finns nog en del som lever så!)
Jag syftar tex på: arbetsplatser, skolor, kurser, dagverksamheter, föreningsliv, kyrkor, affärer, kompisars kompisar, fester, handläggare, folk inom psykiatrin, personal på vårdcentral, tandläkare, frisörer, ens barns kompisar och deras föräldrar, dagis-och skolpersonal etc etc det finns hundratals exempel på folk man träffar som man inte kan välja bort bara sådär.
Det är ett ständigt socialt samspel i rullning och det är nog ganska ovanligt att folk aktivt går in för att kränka någon annan, utan det sker nog i hasten så att säga. Men kränkt blir man, och man kan aldrig veta när eller av vem. Det kan även vara närstående, partners och vänner som det förut alltid funkat bra med, som kan förändras och börja bete sig oschysst, eller bete sig som skit vid något enstaka tillfälle! Då blir det förvirrande, om det annars brukar vara bra!
Iallafall så tycker jag också att frågan om vad man jobbar med är svår, och jag fasar för den ibland. Tex när jag ska till frisören. De brukar ju vara ganska frågvisa, och det första de frågar för att få igång ett samtal är vad man jobbar med. Jag har absolut inget emot småprat i sig, det är bara det att jag inte vill behöva tala om att jag är sjukpensionär för vem som helst, det är jobbigt nog ändå att jag tvingas till det! Jag är ju trots allt där för att klippa mig och inget annat!
Jag har svårt för att ljuga, av den anledningen att det är så pinsamt om sanningen kommer fram. Jag skulle skämmas ihjäl om det kom fram att jag ljugit!
Känner verkligen med dig i detta angående frisörbesök, Linda. Nu kan jag egentligen välja bort att gå till frisör eftersom jag klipper mitt eget hår men då det är ganska besvärligt att t.ex slinga sitt hår själv så har jag gått till frisör ett par gånger de senaste åren när jag velat bli mer ljus och det är så plågsamt att det alltid är den första frågan de ställer.
Jag upplever att de alltid blir väldigt obekväma när man svarar ärligt på den frågan också, dvs att man är sjukpensionär, och har svårt att komma vidare i samtalet och så sitter man där i stel stämning tiden ut. Ett tips är att kolla efter om det finns frisörer som har ”tysta tider” i din stad. Jag hittade en sådan i min stad och då frågar de endast om vad man vill göra med håret sedan får man sitta i tystnad.
Du ljuger ju inte (om du skulle göra det) för att du vill låta påskina att du har nåt fint jobb. Du ljuger för att du vill ha ditt privatliv privat.
Förhoppningsvis hittar du nån frisör som har tysta tider som Maria tipsar om annars kanske att hitta på nåt diffust jobb man kan göra hemifrån baserat på ett intresse kunde vara nåt. Och sen snabbt byta ämne och visa att du inte vill prata jobb på din fritid.
När jag hade aktivitetsersättning brukade jag svara ärligt på jobbfrågan hos frisören och jag blev alltid bemött bra just där! Jag tänker att många frisörer gärna vill behålla sina kunder. Men självklart finns det också undantag! De tillfällen jag blev ifrågasatt för min aktivitetsersättning ägde oftast rum i privatlivet. Men annars tycker jag att man bara kan svara frisören att man inte jobbar just nu och hoppas på att frisören inte ställer fler frågor. Jag förstår att du inte gillar att ljuga!
Jag har alltid utgått från att rådet att man inte ska umgås med personer som inte respekterar en gäller nära relationer i privatlivet, d v s vilka personer man vill släppa in i sitt liv. Kollegor och de andra sammanhang du nämnde kan man kanske inte undvika helt (fast vänners vänner har jag alltid kunnat undvika förutom i bröllop, typ), men samtidigt behöver man inte bli nära vän och förtrolig med dessa personer utan man kan ändå hålla ett visst avstånd, tänker jag. För mig är det i alla fall mer okej att inte känna mig respekterad av personer som inte står mig nära än personer som tillhör min närmaste krets. Ett större problem hade däremot varit svärfamiljen för dem kan man kanske inte undvika på samma sätt! Jag har aldrig haft problem med svärfamiljer men vet flera andra som haft det.
Jag var säkert otydlig men vill bara understryka att någon frisör inte varit direkt ifrågasättande eller otrevlig mot mig när jag svarat angående sysselsättning men däremot är jag en sådan som känner av energier och i princip kan läsa folks tankar ofta (detta har även bevisats i efterhand många gånger så det är inte något jag bara tror) och känner således av om någon dömer mig även om orden inte uttalas. Så på så sätt kan möten med diverse människor bli obehagliga för mig även om folk tror sig dölja vad de tycker och tänker.
Sedan jag släppt på min egen skam och arbetat på att stärka den imaginära ”bubblan” som skyddar mig mot omvärlden så är det betydligt lättare för mig att hantera folks dömande uttalanden, blickar och energier. För skammen ligger inte längre hos mig utan hos dem. Det är såklart inte helt smärtfritt men jag kan i alla fall, till skillnad från förut, låta bli att vältra mig i självhat efter att någon projicerat sitt eget självhat gentemot mig.
Obs, detta var inte ett svar på din kommentar, Paula, utan enbart ett förtydligande av vad jag ville få fram i min kommentar 🙂
En gång när jag bokade tyst tid så kunde frisören inte riktigt låta bli att prata med mig ändå, men det kändes ganska tydligt att hen också var neurodivergent och hen ville heller inte prata om min eventuella sysselsättning eller kallprata om annat ointressant utan vi kom in på död och sorg osv vilket jag inte har något som helst emot att prata om. De uppenbara neurotypiker som jag bokat tyst tid hos har däremot varit tysta (även om man sett att det ryckt i mungipan på dem att vilja kommentera något angående typ vädret i alla fall 😅).
Jag älskar när det uppstår djupa diskussioner med främlingar och olika yrkesgrupper!
Jag måste erkänna att jag inte visste om att man kunde boka tyst tid på frisörsalonger. Det får jag kolla upp och tipsa åhörarna på mina föreläsningar! 🙂
Eller hur! Det tycker jag också bara är roligt.
Ja, finns det i min (hyfsat) lilla stad så bör det finnas i Stockholm och säkerligen fler städer likaså 🙂
Jag är också rätt känslig för de energier andra utstrålar och därför har jag svårt att interagera med vissa då det umgänget tar så mycket mer än det ger.
Sen saknar många neurotypiker pokeransikte och är man observant går det lätt att läsa dem som en öppen bok där munnen oftast säger en sak och ansiktet något annat. Jag registrerar även de där små instinktivt flyktiga rycken de medvetet snabbt korrigerar. Eftersom jag redan som barn förstod att andra inte var som jag har jag hela livet ingående observerat dem som man studerar och tolkar en annan art. Det här är ju en av dessa länga medvetna processer som förfinats över tid så att det liknar den tankeläsning du nämner.
Intressant att du registrerar smådetaljer i neurotypikers mimik! Men å andra sidan sägs det att många autister är uppmärksamma på detaljer så det skulle kunna bero på det.
Det har blivit bättre med åren och eftersom jag är ”over the hill” har jag haft en hel del tid att öva. Men hade jag t.ex. läst på om elefanter och sen studerat dem i deras naturliga habitat så skulle jag också lärt mig en hel del av deras beteende. Alla arter är ju mest bara mindre variationer på samma tema.
Det är som med första intrycket av någon som övergår i en magkänsla som säger nej. Då har jag ibland resonerat bort detta med ”man kan ge människor en chans” och ”var inte fördomsfull” och sen har det inte tagit alltför lång tid att märka att första intrycket var helt korrekt.
Så det som inte kommer intuitiv eller enkelt kan man ändå öva upp till något som blir rätt träffsäkert. Sen ska jag inte påstå att jag alltid har rätt men ändå oftast det än fel.
Jag har faktiskt blivit bättre på att komma ihåg att lyssna på min magkänsla. Jag blev uppfostrad till att rationalisera bort den på det sätt sm du beskriver eftersom det var så viktigt att ”vara social” och ”göra andra nöjda”. Magkänslan har alltså ändå funnits där i bakgrunden, men jag har uppfostrats till att inte ta den på allvar.
Jag relaterar, Olle!
Som exempel så kunde jag redan som vad jag vill minnas att det var, snart tvååring, genomskåda när mina föräldrar pratade engelska och sade till varandra ”no ice cream today” varpå jag genast svarade: ”ja vill viss ha gass” (översättning: jag vill visst ha glass). Man kunde även lita på att den personen jag tydde mig till var en bra person så det här verkar hos mig vara något medfött snarare än inövat men jag tror definitivt att jag förfinat uttolkningarna genom att också vara autistisk och på så vis mer eller mindre tvingats lära mig att läsa av mimik och ansikten på ett annat sätt än gemene neurotypiker (jag har märkt att de betydligt oftare går på folks rena ord snarare än de energier de sänder ut i samband med att de uttalas).
Då jag fick min diagnos väldigt sent har jag själv fått hitta egna strategier för att hantera tillvaron och det har varit en hel del tankearbete bakom det här. Sen brukar en del människor framkalla stark känsla, och oftast då det händer en negativ sådan, men inte alltid. Jag tror att det är ögonen som säger mig mest och hur de för blicken. Sen är det ju svårt att veta om det är personen i sig som framkallar känslan rent intuitivt eller om det är en ögonblicklig medveten observation som bidrar till den eftersom det här flyter ihop. Men det är ju inte så viktigt så länge det fungerar. Sen hade jag ändå redan som barn en rätt allmän känsla av WTF för de flesta icke-fungerande grejer de skulle tvinga på mig. Så här fick jag tidigt försöka lära mig att hantera mina känslor intellektuellt och då grumlas tankarna inte lika mycket som när man är helt känslostyrd.
Hur som helst så har det där förbättrats över tid och det är alltid trevligt med framsteg. Oavsett andra små tillkortakommanden där det inte hänt alltför mycket åt något håll, typ autistiskt status quo.
Jag håller med om att det är ögonen som säger mycket i mötet med någon. Men inte på det sättet neurotypiker kanske menar. Jag har exempelvis inte upplevt att de autistiska jag träffat (innan jag själv visste att jag var autistisk, fick också diagnos väldigt sent) som ”flackat med blicken” haft något att dölja eller ljuger (som vissa tolkar det som) utan det är något djupare som brukar gå att avläsa i människors ögon som för mig inte har att göra med huruvida de ibland tittar bort.
Nej, inte ytligt flackande som lika väl kan betyda att någon känner sig osäkert obekväm. Som du säger något djupare. Att man ibland kanske tycker sig se något man egentligen inte skulle vilja ha sett och det hela då blir för intensivt och jobbigt i en något negativ bemärkelse.
Sen finns det de som med värme i blick och röst till en början säger rätt saker för att sedan med resonemang och agerande visa något helt annat. Neurotypiker verkar ha en smekmånadsfas även i vänskapsrelationer där de likt små barn som är bortbjudna visar sig från deras bästa sidor. Sen när de börjar bli lite för bekväma i umgänget kommer deras rätta jag fram. Det där är ju falsk marknadsföring. Själv gör jag mig aldrig till utan ”what you see is what you get” och det håller jag konsekvent utan att för den sakens skull breda ut mig på andras bekostnad.
Men jag föredrar ändå djurs sällskap då de inte håller på med en massa onödig skit eftersom de trotts ett enklare själsliv är så mycket mer fulländade än de flesta varianter av vår art.
Djur är sannerligen att föredra!!
Och jag tycker att det säger något att djur tenderar att älska mig medan många (neurotypiska) människor tycks ha svårt för mig. Min autenticitet matchar djurens men sticker i ögonen på de ofta icke autentiska människorna.
Djur är mer älskvärda än människor eftersom de fullständigt och komplett speglar det man själv lägger in i relationen. Jag gillar alla djur men en klar favorit är ändå katter, då de är något av djurvärldens autister, där jag känner en själslig samhörighet.
Angående avsaknad av vissa bokstäver i texten så kör jag dark mode på hela datorn med minimal ljusstyrka och i kombination med vissa tröga tangenter uppstår denna tryckfels Nisse.
Det där med smekmånadsfas och att sen ”bli för bekväma” i umgänget som Olle skrev verkar onekligen vara ett utbrett fenomen. Upplevt det själv hos alltför många. Folk som först verkade jättetrevliga och snälla, för att sen ändras gradvis när man började umgås till att sen bli helt toxic och direkt ”abusive” med tiden tills man inte stod ut med de längre och bara bröt kontakten.
Känns som om många verkar ”testa vattnet” för hajar från början innan de hoppar i helt… Och känner de inget motstånd hos personen, så känner de allt mer ett direkt maktövertag istället, om den andre alltid viker sig för dem. Som om snällhet triggar igång dem. Kommer aldrig förstå mig på sådana personer.
Okej, jag förstår. Men oavsett tycker jag att människor som jobbar med människor och serviceyrken inte borde vara dömande för de borde vara vana vid att möta olika slags människor. Men jag vet att det inte är så i verkligheten! 🙁 Tyvärr finns det dömande personer i dessa yrkesgrupper även om det inte borde vara så. Vad bra att du har blivit bättre på att hantera dessa människor!
Det håller jag absolut med om att de borde! 🙂
Tyvärr leder ju okunskap ofta till dömande och det känns som om det är oerhört få som förstår vad man till exempel måste gå igenom för att bli beviljad sjukersättning. En del verkar tro att det är någon slags halvsemester som ges ut lite lättvindigt sådär till alla som får för sig att det vore skönare att inte behöva jobba. En del reagerar ju till och med så ”Åh, men då har du ju hur mycket tid som helst att hitta på saker, vad gör du hela dagarna när du är ledig?”. På samma sätt som okunskapen om autism är oerhört utbredd fortfarande och det åtminstone enligt min erfarenhet är en diagnos som människor ryggar lite tillbaka inför eftersom de hört saker så som att man skulle sakna empatisk förmåga osv.
Åh ja, tänk om folk visste hur otroligt mycket det krävs för att bli beviljad sjukersättning i dagens Sverige! Men faktum är att man måste ha riktigt stora svårigheter/symptom för att man ska kunna få det. Ersättningen ges definitivt inte till vem som helst! Och ett problem är att personen med sjukersättning ofta förväntas ställa upp som t.ex. barnvakt och göra en massa annat eftersom ”hen ändå inte har något annat för sig”.
Ja, precis! All ens tid räknas som fritid och man anses ha tid och ork till både det ena och det andra. Men om det vore så väl så hade man ju aldrig blivit beviljad sjukersättning. Jag fick en gång höra av en svärförälder som frågade hur jag mådde varpå jag svarade att jag var lite trött: ”Är DU trött??”
En annan gång efter att jag smekt en persons supergulliga bebis över kinden fick jag höra: ”Men du som är så barnkär- varför jobbar du inte på förskola?”. Många tror verkligen, trots att de vet om ens situation, att man bara är lite lat eller att man inte ”hittat rätt yrke”.
Helt otroligt att folk tror att en sjukpensionär är pigg hela tiden! Jag var också trött ibland när jag hade aktivitetsersättning, men det kändes som att jag inte fick klaga för jag hade varken jobb eller barn.
Det är också typiskt att folk tror sig ha hittat ett perfekt yrke för en och att sjukpensionären aldrig har tänkt på det. Jag fick många gånger frågan varför jag inte jobbade som diskare eftersom jag diskade i mitt eget kök, varför jag inte jobbade som översättare eftersom jag gillar språk o s v. Jag har faktiskt jobbat på olika förskolor tidigare och det är ett jättetufft jobb! Det kan definitivt inte jämföras med att hålla en gullig bebis i famnen.
När ska folk förstå att det inte är något fel att ha fått en läkardiagnos p.g.a. sjukdom eller annat och därmed sjukersättning? Men däremot att kränka och hata folk som har fått det helt p.g.a. sin egen okunskap och fördomar och ändå se sig själv som en bra och god människa som gör världen till en bättre plats.
Alla som är avundsjuka på folk i den sitsen, vilket är vad allt handlar om, måste verkligen hata sina liv. Eftersom de t.o.m. tycks önska att de var sjuka eller fick en läkardiagnos bara för att få slippa jobba. Istället för att vara tacksamma för att faktiskt kunna och orka jobba och även ha turen att lyckas bli anställd och därmed ha fått sin ekonomi säkrad. Om det inte kan kallas för att vara bortskämd så vet jag inte vad som kan det.
Tänk om folk kunde se sig själva genom andras ögon?
Själv gillar jag inte någon som gör ned andra, kränker eller pratar illa om folk. Även om det inte gäller mig själv utan någon annan. För de personerna gör det alltid om en själv också. Det är en väldigt bra måttstock, när man ska bedöma vilken typ av person det rör sig om. Jag skulle råda alla som inte är så själva att ta avstånd från dem. Så kan de umgås med sina likasinnade, som är på samma sätt.
Det är ett bra råd att titta på hur människor pratar om andra människor och bemöter dem. Så gör jag också numera!
Håller med er bägge i allt ni skriver. Det är EXAKT samma för mig. Med precis varje person som jag aldrig skulle ha valt själv, utan bara tvingas gå till för att de ska utföra sitt jobb och leverera den tjänst jag betalar för. Som börjar med att fråga vad man jobbar med, för att sen låta svaret därefter ta över hela samtalet och fortsätta säga hur konstigt, onormalt och fel alla tycker det är. Att ha fått en läkardiagnos och beslut om sjukpension p.g.a. diagnos eller sjukdom. För att detta för ALLA bara tycks vara synonymt med att vara LAT… Helt oavsett anledning och orsak. Okunnigheten och fördomarna hos i princip varje person är helt total. Och likaså avundsjukan.
Varje person har en människosyn och personbemötande jag aldrig skulle ha själv eller blev uppfostrad med. Det är ett helvete med varje ny person man kommer i kontakt med. Just därför har jag isolerat mig helt och undviker alla så mycket jag bara kan. Alla som jag inte har valt själv, just p.g.a. hur de beter sig. Annars är jag i grund och botten en väldigt social person som gillade människor och att både träffa och prata med nya. Men inte när de inte är trevliga tillbaka, även fast jag själv är det mot varje individ.
Det enda man kan säga såvida man inte vill ljuga när man får frågan i början av varje nytt samtal, är att säga som det är och därefter att man inte vill prata mer om det. Och om (när) de ändå fortsätter och inte respekterar det, måste man tyvärr vara beredd på att kunna ändra ton och markera ännu tydligare. Då är den dåliga stämningen och konflikten redan ett faktum. Då räknar man bara tiden tills man får gå därifrån sen och slippa personen, för att sen aldrig återvända.
Det låter som en bra strategi att säga sanningen och sedan vara tydlig med att man inte vill vara om det! Konstigt om andra skapar konflikter p g a detta för de borde självklart respektera ens gränser. Det är riktigt tråkigt att du har råkat ut för sådana respektlösa personer!
@Kane. De som uppfattar en som (och också uttalar att man skulle vara) lat är verkligen den värsta sorten. I mitt fall blev jag ju utbränd (och hade aldrig någon chans att återhämta mig då jag tvingades in i soc-karusellen i otaliga år) vilket är helt omöjligt att bli genom att vara lat men oavsett anledning till att man hamnat på sjukersättning så är det i princip omöjligt att vara lat samtidigt som man har med diverse instanser att göra. Man lever snarare under konstant hot om en totalt raserad tillvaro. Om jag exempelvis får en notis i min mail om ett brev från Försäkringskassan i Kivra så får jag direkt hjärtklappning samtidigt som jag börjar bygga scenarion i huvudet om hur jag ska överleva utan den lilla försörjning de bidrar med, ständigt i beredskap inför eventuell utförsäkring (för det kan ju ske även om man lever på sjukersättning då den omprövas vart tredje år. Och även om man vet att det ännu inte gått tre år sedan den senaste omprövningen så vet man aldrig om de hittat något litet kryphål i lagen or what not. Stressad och orolig blir man hur som helst).
Om människor som inte gått ens en timme i våra skor tror att det är ett aktivt val man gjort att leva under den stressen (för att inte tala om det stigma man ständigt utsätts för) så kan man ju egentligen inte annat än tycka synd om dem.
Fortsätt att vara ditt glada och trevliga jag och låt inte de jävlarna ta dig, Kane. För du är så mycket starkare än vad de någonsin kommer att vara i närheten av.
Ja, posttömnings orsakad hjärtklappning och myndighetsinducerad PTSD för möjligheten att kunna existera eller för några tusenlappar mer är ju en ren drömtillvaro. Kom igen nu så gör vi vågen som hyllning…
Sjukersättning är förvisso svårt att få, men när du väl har fått den så dras den inte in i första taget. 3 års uppföljningarna har ingen större juridiskt betydelse, sjukersättningen gäller tills vidare, INTE ”tills nästa uppföljning”.
Den kan bara dras in om du visar på förbättrad arbetsförmåga, men då autism inte är ett tillstånd som bara ”försvinner” så där så krävs det i princip att du har arbetat (dock även ideellt), eller arbetstränat/rehabilierterat och på så sätt ”visat” att du har en förbättrad arbetsförmåga.
Så går du på t ex daglig verksamhet och det går mycket framåt där (du blir självständigare på verksamheten osv) är alltså risken större än om du är hemma utan någon statlig ”aktivitet”.
Men om du väl anses ha fått förbättrad arbetsförmåga kan sjukersättningen dras in oavsett när nästa uppföljning är, dock har du alltid rätt att behålla den i 6 månaders ”uppsägningstid” efter den dragits in, om du inte fått ett jobb innan dess.
Bra skrivet! Vet du förresten något rättsfall där någons arbetsförmåga blivit ifrågasatt i samband med uppföljningar p.g.a. att personen t.ex. deltar i en daglig verksamhet? Det är många som påstår att daglig verksamhet inte ska vara en risk, men jag har funderat på hur Försäkringskassan ser på det om den dagliga verksamheten går ut på att personen egentligen utför ett ”riktigt” arbete.
Här är ett vägledande rättsfall från 2019. Beskrivning av domen, målnummer mm finns i faktarutan efter artikeln i länken.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ny-vagledande-dom-forsakringskassans-bedomning-av-funktionsnedsatta-far-baklaxa
Tack Dr. Blom! Mycket intressant.
Inget skulle bli sämre av att man efter frågan ”Vad jobbar du med?” bara svarade ”Det angår dig inte.”
Eller svarade ”Var det det jag kom hit för, att svara på frågor om mig själv? Gör ditt jobb bara, som jag betalar dig för.”
Men detta har jag aldrig kunnat då jag alltid har avskytt alla konflikter, drama och när den allmänna och trevliga tonen och ”balansen” i ett samtal rubbas till att bli något annat. Nu blir den det ändå, men det är aldrig min orsak. Så de fortsätter angripa mig och jag fortsätter att mesigt vika mig och försöka byta ämne. Och bara fortsätter tänka på att när jag sen går därifrån, förhoppningsvis aldrig kommer behöva möta den här personen igen heller.
En del negativa människor hittar alltid något att klanka ned på oavsett vad man än säger eftersom de har ett missnöjt personlighetsdrag de gärna delar med sig utav till andra. Det är dessa mentala mobbare som också vädrar blod när de ser andra vika sig. Om du inte gillar när den trevliga tonen rubbas och blir till något annat men om det ändå alltid är vad som händer så lär dig då att skaka om situationen på egna villkor. Du kan inte ändra på andra utan bara dig själv och det kan vara bra att försöka göra detta då det inte är bra för självkänslan att svälja alltför mycket skit.
Själv söker jag aldrig konflikt och när andra gör det är jag rätt diplomatisk fram till dess jag blir förbannad. Sen börjar jag aldrig slåss men har väldigt lätt för att få andra människor att vilja göra just detta och min vassa tunga har fått min näsa knäckt två gånger och det var värt det båda gångerna. För fysiska ärr bleknar mycket fortare än alltför många själsliga dito. Sen kör jag ändå ungefär samma eremitliv som du men har inga problem med att ”become a worse pain in the ass than I see in others” när jag blir intvingad i situationer. Det här är en teknik alla kan lära sig och genom övning förfina till fulländning.
Det är väl så man borde göra och bemöta det. Men då blir det ju ändå en eskalering och konflikt. Jag vill bara slippa ha något med folk av den sorten att göra, som inte kan respektera andra som inte är just som de själva. Jag fick bara lära mig att vara snäll mot folk och behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Inte att försvara mig och stå upp för mig själv när andra behandlar mig illa. Det har jag aldrig kunnat heller.
Helt sant att det aldrig går att ändra på andra utan bara sig själv!
Jag försöker också i det längsta undvika onödiga konfrontationer men ibland ger andra människor en inte den utvägen och att då sätta gränser är inte att eskalera. Men beroende på vem och i vilket syfte man träffar någon kan det kanske räcka med att ifrågasätta deras beteende och be dem förklara sig vilket de flesta inte gillar att göra.
Sen har jag ändå ett antal gånger drivit det lite längre än nödvändigt för att ge någon en välförtjänt knäpp på näsan så att jag flera år senare kan se att jag gjort ett bestående intryck. Om dom sen tycker jag är en ”djävla idiot” för att jag inte tagit deras skit så är det ju så det får vara då vi har åsiktsfrihet.
Testa någon gång att bemöta någon annan på samma dåliga sätt eller värre som denne bemöter dig och se vad som händer då egen medicin brukar smaka beskast.
Jag hade inte heller kunnat ge ett sådant svar, men samtidigt tycker jag att man hade kunnat svara artigt att man inte vill avslöja vad man jobbar med. Visst, det är ett annorlunda svar, men det är samtidigt ett mellanting med att säga ”det angår dig inte” och säga sanningen.
Jag hoppas allt går bra med personen, Maria! 🙂 Och kom ihåg att du har precis lika stor rätt att vara kräsen och selektiv med vilka du umgås med som alla andra. Av andra orsaker är dem. Om du gillar någon, så ge de en chans! Annars är det mycket bättre att vara ensam.
Tack så mycket, Kane!
Och det har du helt rätt i. Jag har blivit betydligt bättre på att sätta gränser på så sätt att jag helt enkelt undviker att engagera mig i människor var en ömsesidighet i relationen inte existerar (till exempel en fd vän som tyckte att jag klippte hens hår mycket bättre än alla frisörer hen varit hos och därför bara antog att jag skulle göra detta för hen var tredje vecka typ utan ens så mycket som något litet symboliskt som tack. Eller en annan vän som jag bjöd in på middag en påskafton för att hen var ensam och som istället för att bli glad för att jag förberett ett litet påskägg med kattgodis till hens katt som också följde med ifrågasatte varför hen inte fick något påskägg trots att hen varit väldigt tydlig med att hen undvek socker. Man skulle då kunna anta att personen sade det lite skämtsamt åtminstone men när jag påpekade att hen ju inte åt socker så svarade hen att det finns ju annat man kan sätta i ett påskägg. Och denna kommentar var från någon som blev upphämtad av mig och min partner med bil till middagen, klagade på dryckesalternativen vi hade så att min partner fick åka och handla annan dryck till honom samt själv inte ens hade med sig något symboliskt som tack för middagsbjudningen. Ja, det finns betydligt fler och värre exempel också men jag tänker inte tråka ut er med dem.)
Men ja, jag uppskattar mitt eget sällskap så oerhört mycket mer än ogina människors dito nu för tiden. Eller, har egentligen alltid gjort men det har börjat reflekteras i mina handlingar också. Jag har aldrig varit sådan att det skall finnas någon slags millimeterrättvisa i en relation men när folk bara sitter med öppen mun och gapar efter mer trots att man ger och ger, då har jag slutat att ge. Till just den personen.
Och här gick jag tydligen full on AuDHD-rambling vilket jag fick lite skamsköljningar av nu såhär i efterhand.
Syftar du på dina bloggkommentarer nu? Det ska du absolut inte skämmas för utan det är bara roligt att du kommenterar!
Tack Paula! <3 Ibland triggas min rejection sensitive dysphoria efter att jag sagt/skrivit något och är rädd att det skall tolkas fel eller att det bara var onödigt oversharing (hittar inte något bra uttryck på svenska för detta).
Ingen fara! Jag har mycket svårt att tro att någon av mina bloggläsare skulle tolka dig fel och döma ut dig. Och jag uppskattar verkligen dina bloggkommentarer!
Det är ju bra att du har en partner i alla fall! Då har du ju någon i ditt liv som förhoppningsvis finns där och stöttar även om det inte skulle funka med din nya kontakt/potentiella vän. Så du inte är helt ensam.
Nej det går aldrig att ändra på andra utan bara sig själv, som återigen sagt. Så det enda man kan göra är att ta avstånd från varje person som inte är snäll, inte behandlar en väl, kränker eller beter sig illa. Man väljer ju åtminstone helt själv vilja man släpper in i sitt liv som vänner, som sagt. 🙂 Sen att man tvingas utsätta sig för folk man inte valt på andra platser är ju mest bara olyckligt och ett nödvändigt ont…
Jag önskar dock att alla men den dåliga människosynen och moralen, som helt p.g.a. sina egna fördomar och okunnighet väljer ut vissa till att kränka, döma och ge en mycket sämre behandling och bemötande p.g.a. en läkardiagnos, sjukdom eller livssituation som de inte valt själva, åtminstone inte jobbade med människor. Vilket de jätteofta har gjort.
Tack Kane! Och nej, jag är inte helt ensam som tur är.
Men jag kan däremot ha dragit förhastade slutsatser angående den nya potentiella vännen då jag var så lättad över att inte bli dömd och glad över att få ett positivt bemötande och en intressant pratstund med någon med liknande intressen. Men tydligen var det märkligt att vi sågs eftersom jag är i en relation vilket antyddes av personen dagen efter. Trots att han har många andra kvinnliga vänner så måste jag och min partner tydligen ha en ”väldigt stark relation” då han ”tillät” mig att träffa denna nya potentiella vän ”helt själv”. Och han skickade hjärtögon-emoji efter att vi bytt Facebook-uppgifter (jag svarade inte på detta för jag tyckte att det kändes som en märklig sak att skicka efter att jag medvetet nämnt min partner x antal gånger under vårt samtal så att mina intentioner inte skulle misstolkas. Det känns dock som om han drog sig undan och började svara kort och annorlunda efter att jag understrukit att jag enbart är intresserad av vänskap.
Jag börjar känna ett starkt missmod till att försöka träffa nya vänner i min situation. Jag har ju ingen mötesplats så som ett jobb att möta dem på och jag har ont om energi till andra återkommande aktiviteter och jag har försökt träffa någon på appar med enbart kvinnor men där är det fruktlöst, ingen skriver eller svarar om man själv försöker.
Så, det vore intressant nu när jag har i alla fall en man på tråden (jag har i alla fall tolkat det så på ditt nick – rätta mig gärna om jag har fel) att fråga vad det här handlar om? Varför kan män som jag vet har hur många som helst andra kvinnliga vänner av någon anledning inte vara vän med mig? Uppfattas det som att man vill något mer om man är glad/trevlig/skämtsam/visar genuint intresse i personen? Vad gör jag för fel jämfört med de kvinnor som de tydligen utan problem kan vara vän med?
Det börjar kännas tröstlöst att bli ratad av kvinnor och endast vara aktuell för en icke vänskaplig relation med män. (Jag förstår att det säkert finns någon kvinna någonstans i världen som skulle kunna tänka sig att vara min vän som jag har gemensamma intressen med och som heller inte är toxisk osv men man ska ju lyckas hitta/träffa på personen också). Och de få gånger jag träffar kvinnor irl som det klickar med vänskapligt så vet jag inte hur jag tar det vidare till en faktisk vänskapsrelation när vi inte längre träffas genom ex.vis den kurs var vi först möttes. Folk lägger till en på Facebook and that’s that.
Sedan, även om man är heterosexuell så är man väl knappast attraherad av varenda människa man möter av motsatt kön och eftersom jag snarare skulle kategorisera mig som pansexuell så skulle jag således inte kunna ha en enda vän utöver min partner med den logiken.
Och förlåt, nu blev det alldeles för självupptaget här. Skulle ju även kommentera angående det sista du skrev – det är tyvärr många som genom sitt jobb har kontakt med människor som dessvärre inte verkar kunna ge alla ett (lik)värdigt bemötande. Det är oerhört trist att det är så och att vi utanför normen ska behöva förhålla oss till det genom att ständigt vara på vår vakt i vårt dagliga liv.
Japp, jag är en man så där gissade du rätt. 🙂 Men då varje person är olika och inget handlar om kön utan bara om olika individer, så har jag lika lite förståelse för alla andra män i allmänhet som du troligen har för alla andra kvinnor i allmänhet… Eftersom ingen säger sina tankar och intentioner rakt ut utan alltid lindar in det i vinkar och om den andra inte förstår eller kan utläsa det de egentligen vill säga, så resulterar det oftast i avståndstagande istället från den ena parten…
Jag tror det är näst intill omöjligt att hitta nya vänner mitt i livet. Man förväntas redan ha det sen länge. Såvida man inte har väldig tur och det händer av slumpen. Aktivt sökande brukar inte tillföra någonting. Istället känner folk att man är desperat och undrar mest bara varför och varför man inte redan har de man vill ha och behöver i sitt liv…
Sen finns det uppenbart massor av spel och regler mellan män och kvinnor för hur man förväntas umgås och bete sig. Kanske är det så simpelt så att man bara förväntas umgås om man har romantiska intentioner inför varann. Men en mycket bra poäng det där om att man ju knappast är attraherad av alla man möter och pratar med!
Ja, såklart. Jag tänkte eftersom det är ett så återkommande dilemma att det var någon slags universell manskod som kanske gått mig förbi. Men du har rätt i att det anses udda att inte redan ha vänner när man kommit upp i en viss ålder och det är ju inte direkt något som hjälper en i sammanhanget.
Överlag är jag en kärleksfull person som inte på något sätt nedgraderar formen vänskap utan har snarare förmågan att känna [platonisk] kärlek för nära vänner. Detta har aldrig misstolkats av kvinnor som att jag skulle ha ett romantiskt intresse i dem dock så det är uppenbarligen något som många (inte alla) män har svårt för.
Sedan kan jag ju tillägga att jag såklart också är väldigt kräsen numer med vem jag lägger min tid och min energi på. Det kanske låter som att jag med ljus och lykta desperat söker efter människor att umgås med men så är inte riktigt fallet. Det finns absolut människor omkring mig (och många som genom åren velat vara min vän) men jag är inte intresserad av umgänge för umgängets skull utan behöver känna att det finns en samhörighet, ett intresse för djupare samtal, liknande värderingar men också kanske det allra viktigaste (och som blivit brytpunkten i många tidigare relationer) en förståelse för min varierande ork och energi till att vara just social.
Tre kommentarer till på detta inlägg så har du fått över 100, Paula! 🙂 Rekord månne?
Jag har haft lite ångest över mitt eget antal kommentarer på detta inlägg då jag tidigare haft åtminstone två vänner som när de lagt upp något politiskt på Facebook som jag sedan kommenterat på som engagerat någon annan av deras Facebook-vänner och skapat en ömsesidig diskussion oss emellan blivit sura och gett mig bannor om att de inte ville att jag skulle diskutera på ”deras” sida samt inte kommunicera med deras vänner (trots att vännen i fråga uttryckligen uppskattat vår diskussion).
Nu har jag inte uppfattat Paula som sådan men jag hoppas att du inte är besviken över antalet kommentarer, Paula, för det är ju bara ett bevis på att du skriver engagerande blogginlägg och har engagerade bloggläsare! <3
Jag är verkligen inte besviken på antalet kommentarer utan tvärtom! Fortsätt bara kommentera och ha ingen ångest över det. Jag blir bara glad och det visar också att bloggen blir mer och mer populär 🙂
Det hoppas jag verkligen att den blir! 🙂 Det är sällan man ramlar över en såhär välskriven blogg med en så engagerad och varm skribent!
Tack, vad glad jag blir Maria! 🙂
Blogginlägget ”10 fakta om Aspergers syndrom som alla borde känna till” har i skrivande stund 222 kommentarer.
https://paulatilli.se/blogg/10-fakta-som-alla-borde-kanna-till-om-aspergers-syndrom/
Wow! Puh, då släpper jag definitivt min ångest över mina kommentarer 😅
Åh wow! 🙂 Vad häftigt att ämnet engagerar så här många!
Rättning: Två. Och nu blir det bara en kvar dit, med denna kommentar! Den hundrade överlåter jag åt någon annan. 😉
Äsch, förresten, jag kan inte vänta – här får du den hundrade. 😉
Haha, du slog mig precis på mållinjen!
Haha! 🙂 Och i skrivande stund har jag fått 110 kommentarer till inlägget så det blir bara bättre och bättre 🙂