Så här kan du hjälpa en autist med känsloidentifiering

Som många av er vet har många av oss med autism svårt att identifiera våra egna känslor, ett särdrag som ofta beror på bristande interoception. Ibland får jag frågan på vilket sätt man skulle kunna hjälpa en autist att lära sig att identifiera sina känslor. Jag svarade nyligen på en läsarfråga där jag gav frågeställaren tips om hur man kan hjälpa en autist med känsloreglering och känsloidentifiering. Förutom de tips jag gav till frågeställaren finns det en sak som alla i autistens omgivning kan göra: att acceptera autistens tankar och känslor utan att ifrågasätta och uppmuntra autisten att göra detsamma!

Vi autister behöver sänka kraven

Jag har själv blivit ifrågasatt när jag förklarat hur jag känt i olika situationer. I värsta fall har jag fått höra: ”Nej, så bör du inte känna” eller så har jag fått råd om hur jag borde tänka och känna istället. Låt mig ta ett lite märkligt exempel. Jag har tidigare berättat att vi som lever med osynliga diagnoser ofta är väldigt utmattade, och därför behöver vi ofta sänka kraven i vår vardag i väldigt många situationer som de flesta andra människor inte upplever som energikrävande alls. I detta blogginlägg har jag gett exempel på situationer där jag sänkt kraven.

Har slutat anpassa mig

Sedan inlägget skrevs har jag börjat sänka kraven i ännu fler situationer. För att nämna ett exempel har jag tillåtit mig själv att inte längre vara lika noggrann med hur mina kläder ser ut när jag går hemifrån. De flesta människor säger ju: ”man ska klä sig som man vill utan att bry sig om vad andra tycker” och: ”ingen vettig vuxen lägger sig i hur andra människor är klädda…om de är missnöjda med någons klädsel håller de flesta tyst om det” och det har jag tagit vara på! Tidigare har jag inte lyssnat på dessa typer av klyschor i någon större omfattning utan har anpassat mig mer än vad jag orkat, men för att spara på energi har jag under de senaste åren börjat klä mig på ett sätt som känns bäst för mig. Och detta även om jag ibland misstänkt att någon skulle kunna vara missnöjd med något i min klädsel.

Är inte längre noga med kläderna

Ovanstående innebär att jag precis som förut klär mig i kläder som jag själv gillar, dock med en skillnad: jag är inte längre noga med om något plagg exempelvis råkar vara ut och in. Förut lade jag massor av energi på att kontrollera att allt såg ”rätt” ut, men tack vare att jag nu sänkt kraven känns det VÄLDIGT befriande att kunna gå ut utan att lägga energi på att anpassa mig. Det enda undantaget är i jobbsammanhang. När jag föreläser är jag noga med att anpassa mig efter klädnormerna, men på fritiden har jag tillåtit mig själv att vara precis som jag är, det vill säga ouppmärksam och avslappnad.

Blir stoppad på gatan

Problemet? Andra människor!! Trots att vuxna människor påstås inte bry sig om andras kläder gäller det inte i alla sammanhang. Grannar, halvbekanta och främlingar kan stoppa mig och säga: ”Ursäkta, din kofta/tröja/kjol är ut och in.” Och dessa tillfällen känns extremt jobbiga! Det är inget problem för mig att mina kläder är ut och in, men däremot blir det ett problem om andra människor stoppar mig och påpekar det. Då förväntas jag tacka dem, ta ställning och kanske rätta till kläderna. Och det innebär sociala möten som jag inte bett om! Allra helst skulle jag vilja låtsas inte höra vad dessa människor säger, men då skulle ju vederbörande undra och kanske bli sårad för att bli ignorerad. Visst, jag kan alltid ha en standardfras och svara: ”Tack, men det gör mig inte något att plagget är ut och in”, men faktum är att jag i sådana situationer inte tycker om att prata med främlingar och ”försvara” min klädsel!

Inte rätt lösning för mig

När jag har nämnt för boendestödjare och andra yrkesverksamma att jag tycker att dessa situationer känts väldigt jobbiga har det ibland känts som att mina känslor blivit bortviftade. ”Men vad är problemet? Kan inte du ha en rutin hemma och kontrollera först att dina kläder inte är ut och in innan du lämnar hemmet?”, har vissa undrat. Och visst, det skulle jag självklart kunna göra och så gjorde jag också förut. Problemet var emellertid att den rutinen tog mental energi av mig! Det var just därför jag bestämde mig för att sluta göra så. Av denna anledning vill jag inte bli bemött med rådet att jag borde ändra på mina vanor och anpassa min klädsel efter samhällets förväntningar. Det är inte rätt lösning för mig!

Får mig inte att må bättre

En annan kommentar jag fått är: ”Känn inte så! Tänk på att de som kommenterar din klädsel menar väl. De tror uppriktigt att du är tacksam för att någon påpekar det eftersom de flesta människor skäms när deras kläder är ut och in.” Den kommentaren känns allra jobbigast för jag förstår ju självklart varför andra människor kommenterar min klädsel. Självklart förstår jag att de inte menar något illa och att de tror att jag vill höra att mina kläder är ut och in. Jag behöver alltså inte informeras om hur dessa människor tänker! Och när jag berättat för exempelvis boendestödjarna hur jag mår av andra människors kommenterar handlar det om mina känslor, inte om andras! Ständiga påminnelser om hur annorlunda jag tänker och känner jämfört med andra människor får mig inte att må bättre!

En psykolog hjälpte mig

Det var till slut en psykolog som gav mig det bästa tipset. Och det löd: ”Stanna upp i dina känslor, och acceptera att det känns jobbigt för stunden. Utforska dina obehagskänslor närmare utan att fördöma dig själv. Du har full rätt att känna frustration över att få oombedda kommentarer om din klädsel. Kom ihåg att det är en helt naturlig känsla.” Det var tack vare det tipset jag insåg att jag inte alls måste ”vifta bort mina egna känslor genom att tänka att kommentatorerna är snälla och menar väl”. Det är bara skadligt för mig att ständigt utgå från andras känslor istället för mina egna! Genom att acceptera mina känslor har det blivit väldigt mycket lättare för mig att förstå hur jag känner i dessa situationer och hur jag kan hantera de jobbiga känslorna. Därför har det också blivit lättare för mig att fortsätta sänka kraven i min vardag!

Det värsta man kan säga

Alla autister behöver olika lösningar, men ibland behöver autisten faktiskt inte ”förändra sitt tankesätt och vanor” utan helt enkelt acceptera att hen ibland kommer att stöta på jobbiga situationer men att det är okej så länge autisten lever som hen önskar! Så som jag ser det är det värsta man kan säga till en autist: ”Så ska du inte tänka och känna”. Hur kan autisten någonsin lära sig att identifiera sina egna känslor om omgivningen ständigt viftar bort dem och indikerar att andra människors tankar, känslor och handlingar är mer logiska än autistens dito?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn