Nej, jag vill inte bli beroende av familj och vänner

Olika kulturer har olika synsätt om familjestrukturer. Vissa länder har familjekulturer som präglas av kollektivism där individen inte anses vara värdefull i sig själv och inte tillåts göra fria val. Vill en vuxen börja studera eller gifta sig är det inte alls givet att hen får välja sin studieinriktning eller partner fritt. När en vuxen börjar tjäna egna pengar förväntas hen dela med sig av till släkten. Motsatsen är en individualistisk familjekultur där vuxna personer tillåts göra egna val utan familjens inblandning, och ingen förväntas dela med sig av sin lön till farbröder, syskonbarn och kusiner. Individen representerar sig själv, inte hela släkten!

Vi är individualister

Som vi alla vet baseras svenska värden på individualism. Ingen vuxen ska behöva vara utlämnad till släktens godtycke. Visst, släktingar, grannar och vänner kan be varandra om hjälp ibland alternativ utbyta tjänster och gentjänster, men upplägget ska fortfarande vara frivilligt och helst även ömsesidigt! Blir man långtidssjukskriven från sitt arbete är det ju inte så att man förväntas be sin kusin att försörja en utan det är samhällets skyddsnät som träder in.

Vi blir ifrågasatta

Ovanstående borde vara självklart för alla, och därför blir jag otroligt trött på att vi med autism och andra funktionsnedsättningar/diagnoser ibland förväntas svara på frågan om vi inte har någon vän som kan tänka sig att hjälpa oss så att vi inte skulle behöva stödinsatser. Vid ett tillfälle blev jag irriterad på en biståndsbedömare som undrade om jag inte kunde be vänner hjälpa mig med vissa saker som boendestödet hjälpte mig med. Och vissa som lider av kronisk psykisk ohälsa har fått höra att de kanske skulle kunna prata med sina vänner om sina problem istället för att vända sig till psykiatrin.

Beroende är inte frihet

Alltså hallå?! Vad är det för människosyn? Vi lever ju i Sverige vars värden baseras på individualism. I någon annan kultur hade det kunnat vara självklart att familjer, grannar och vänner gör allt för varandra men i Sverige är det inte standard. Varför skulle vi med diagnoser behöva förnedra oss genom att tigga om hjälp och ständigt präglas av dåligt samvete för att inte kunna ”betala” tillbaka? Då skulle andra människor kunna utöva makt över oss och vi skulle riskera att bli utsatta för våld i nära relation. Hamnar vi i underläge är vi aldrig fria!

Vänskapsrelationer ska vara ömsesidiga

Vid ett tillfälle hade jag en diskussion om detta med en biståndsbedömare. Jag förklarade att jag inte ville bli beroende av vännernas hjälp och bli en så kallad energitjuv och fick till svar att jag aldrig skulle tänka så. Och visst, vänner kan väl stötta varandra, men det ska vara ömsesidigt! Det finns nämligen två slags relationer: de som bygger på symmetri, dvs likhet där båda ger och tar ungefär lika mycket, och de som bygger på komplementaritet, dvs olikhet och den ena är beroende av den andre (t.ex. en föräldra-barn-relation är komplementär). Ingen vänskapsrelation är såklart 100% symmetrisk, men enligt min mening ska en sund vänskapsrelation ändå bygga på symmetri, inte på komplementaritet! Observera att detta är min subjektiva åsikt. Har du själv välfungerande komplementära relationer är det såklart inga problem!

Vill inte bli en energitjuv

Jag har själv erfarenheter av komplementära vänskapsrelationer och har upplevt att det varit fruktansvärt jobbigt när jag ständigt och jämt (alltså inte bara vid något enstaka tillfälle) har varit ansvarig för att läsa vännens brev, fylla i hens blanketter och hjälpa hen att betala räkningar då vederbörande haft mycket omfattande läs- och skrivsvårigheter och det inte heller fungerat för vederbörande att få texterna upplästa. Det faktum att vederbörande varit 100% beroende av mitt stöd har tärt på mig enormt. Nu lägger jag absolut inte skulden på vederbörande, men min poäng är att jag inte har något emot att hjälpa någon under en begränsad tidsperiod men det blir utmattande för mig om jag förväntas göra det regelbundet. Och då jag själv vet hur nedbrytande det är att ha en vän som är beroende av mig vill jag själv aldrig vara den som dränerar vännerna på energi.

Tänk till lite

Du som fortfarande anser att personer som lider av psykisk ohälsa inte ska behöva ta emot långvarig hjälp av psykiatrin utan vännerna ska agera som ”terapeuter” och att personer med autism ska ta hjälp av vännerna istället för att ha boendestöd ska tänka till lite. Visst, du kanske tycker att en god vän ställer upp och att man i en vänskapsrelation inte bör räkna vem som ger respektive tar mest. Men om vi leker med tanken att du skulle bli långtidsarbetslös och inte lyckas hitta ett nytt jobb. Skulle du då tycka att det var helt okej att be din vän försörja dig eller skulle du hellre vilja ha din försörjning genom a-kassan? Om du inte vill vara beroende av dina vänner, varför skulle vi med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa vilja det?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.