Kategorier
Okategoriserade

Nej, jag vill inte bli beroende av familj och vänner

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Olika kulturer har olika synsätt om familjestrukturer. Vissa länder har familjekulturer som präglas av kollektivism där individen inte anses vara värdefull i sig själv och inte tillåts göra fria val. Vill en vuxen börja studera eller gifta sig är det inte alls givet att hen får välja sin studieinriktning eller partner fritt. När en vuxen börjar tjäna egna pengar förväntas hen dela med sig av till släkten. Motsatsen är en individualistisk familjekultur där vuxna personer tillåts göra egna val utan familjens inblandning, och ingen förväntas dela med sig av sin lön till farbröder, syskonbarn och kusiner. Individen representerar sig själv, inte hela släkten!

Vi är individualister

Som vi alla vet baseras svenska värden på individualism. Ingen vuxen ska behöva vara utlämnad till släktens godtycke. Visst, släktingar, grannar och vänner kan be varandra om hjälp ibland alternativ utbyta tjänster och gentjänster, men upplägget ska fortfarande vara frivilligt och helst även ömsesidigt! Blir man långtidssjukskriven från sitt arbete är det ju inte så att man förväntas be sin kusin att försörja en utan det är samhällets skyddsnät som träder in.

Vi blir ifrågasatta

Ovanstående borde vara självklart för alla, och därför blir jag otroligt trött på att vi med autism och andra funktionsnedsättningar/diagnoser ibland förväntas svara på frågan om vi inte har någon vän som kan tänka sig att hjälpa oss så att vi inte skulle behöva stödinsatser. Vid ett tillfälle blev jag irriterad på en biståndsbedömare som undrade om jag inte kunde be vänner hjälpa mig med vissa saker som boendestödet hjälpte mig med. Och vissa som lider av kronisk psykisk ohälsa har fått höra att de kanske skulle kunna prata med sina vänner om sina problem istället för att vända sig till psykiatrin.

Beroende är inte frihet

Alltså hallå?! Vad är det för människosyn? Vi lever ju i Sverige vars värden baseras på individualism. I någon annan kultur hade det kunnat vara självklart att familjer, grannar och vänner gör allt för varandra men i Sverige är det inte standard. Varför skulle vi med diagnoser behöva förnedra oss genom att tigga om hjälp och ständigt präglas av dåligt samvete för att inte kunna ”betala” tillbaka? Då skulle andra människor kunna utöva makt över oss och vi skulle riskera att bli utsatta för våld i nära relation. Hamnar vi i underläge är vi aldrig fria!

Vänskapsrelationer ska vara ömsesidiga

Vid ett tillfälle hade jag en diskussion om detta med en biståndsbedömare. Jag förklarade att jag inte ville bli beroende av vännernas hjälp och bli en så kallad energitjuv och fick till svar att jag aldrig skulle tänka så. Och visst, vänner kan väl stötta varandra, men det ska vara ömsesidigt! Det finns nämligen två slags relationer: de som bygger på symmetri, dvs likhet där båda ger och tar ungefär lika mycket, och de som bygger på komplementaritet, dvs olikhet och den ena är beroende av den andre (t.ex. en föräldra-barn-relation är komplementär). Ingen vänskapsrelation är såklart 100% symmetrisk, men enligt min mening ska en sund vänskapsrelation ändå bygga på symmetri, inte på komplementaritet! Observera att detta är min subjektiva åsikt. Har du själv välfungerande komplementära relationer är det såklart inga problem!

Vill inte bli en energitjuv

Jag har själv erfarenheter av komplementära vänskapsrelationer och har upplevt att det varit fruktansvärt jobbigt när jag ständigt och jämt (alltså inte bara vid något enstaka tillfälle) har varit ansvarig för att läsa vännens brev, fylla i hens blanketter och hjälpa hen att betala räkningar då vederbörande haft mycket omfattande läs- och skrivsvårigheter och det inte heller fungerat för vederbörande att få texterna upplästa. Det faktum att vederbörande varit 100% beroende av mitt stöd har tärt på mig enormt. Nu lägger jag absolut inte skulden på vederbörande, men min poäng är att jag inte har något emot att hjälpa någon under en begränsad tidsperiod men det blir utmattande för mig om jag förväntas göra det regelbundet. Och då jag själv vet hur nedbrytande det är att ha en vän som är beroende av mig vill jag själv aldrig vara den som dränerar vännerna på energi.

Tänk till lite

Du som fortfarande anser att personer som lider av psykisk ohälsa inte ska behöva ta emot långvarig hjälp av psykiatrin utan vännerna ska agera som ”terapeuter” och att personer med autism ska ta hjälp av vännerna istället för att ha boendestöd ska tänka till lite. Visst, du kanske tycker att en god vän ställer upp och att man i en vänskapsrelation inte bör räkna vem som ger respektive tar mest. Men om vi leker med tanken att du skulle bli långtidsarbetslös och inte lyckas hitta ett nytt jobb. Skulle du då tycka att det var helt okej att be din vän försörja dig eller skulle du hellre vilja ha din försörjning genom a-kassan? Om du inte vill vara beroende av dina vänner, varför skulle vi med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa vilja det?

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

8 svar på ”Nej, jag vill inte bli beroende av familj och vänner”

Bra skrivet! Jag har också erfarenhet av en sk energitjuv som vän. Det var helt fruktansvärt, jag var hens 24/7 närståendevårdare utan lön eller officiell status. Istället blev jag av med mina egna pengar (personen i fråga hade omfattande psykiska problem och ljög mycket). Till slut blev jag jättedålig både psykiskt och fysiskt, för att jag hade ingen möjlighet att ta hand om mig själv när all min energi gick till att vårda någon annan.

Någon gång har läkaren sagt åt mig att jag skulle kunna bo hos mina föräldrar istället för att ta emot stödinsatser pga min autism. Jag svarade att det har vi redan provat och det funkade inte alls, istället blev relationen till dem förstört och de vill inte längre ha mig där. Nu när jag bor på en annan ort och vi träffas inte regelbundet så funkar det bättre för alla parter.

Det känns märkligt att så länge diagnosen är osynlig verkar vissa yrkesverksamma tänka att det går bra att belasta sina vänner/släktingar hur mycket som helst. Som om även hjälpen skulle vara ”oseriöst” på något sett när den ges åt någon med psykisk/neuropsykiatrisk diagnos.

Vad bra att du inte är vederbörandens vän längre! Sådana personer ska få hjälp av socialtjänsten/vården så att inte anhöriga och vänner drabbas energimässigt och ekonomiskt vilket du gjorde.

Jag håller med om att det är mycket märkligt att det förväntas att vi ska belasta våra vänner och släktingar. Om det t.ex. bestämdes att min boendestödjare ska sluta pumpa min cykel och sortera mina brev och att mina vänner blir ansvariga så skulle de garanterat få skuldkänslor ifall de inte skulle ha tid någon gång! Och en sund vänskapsrelation ska aldrig bygga på skuld.

När jag var den som gav stödet kände jag att jag var TVUNGEN att fortsätta hjälpa personen för hen hade ingen annan som ställde upp. Hade jag vägrat hade hens räkningar gått till inkasso och personen skulle missat viktig information i och med att hen inte kunde läsa sina brev själv. Allt hängde på mig liksom, och det bidrog till att jag t.ex. inte orkade lägga lika mycket energi på bloggen.

Som sagt lägger jag inte skulden på vederbörande för jag sa aldrig till hen att jag drabbades negativt och hen förstod inte själv att hen begärde väldigt mycket av mig. Men min poäng är att jag inte vill vara den som belastar familjen och släkten utan jag vill ha boendestöd!

Svara

Hej! Min son är 22 år. Han har kommit in på folkhögskola där han ska studera och bo ett år. (Om allt fungerar) Har du någon aning om det finns någon ersättning eller något stöd han kan söka? Det kommer kosta honom 5500:-/månad. Saken är den att han skulle få sån ångest om han skulle behöva ta studielån, och det skulle innebära en stor risk för att han inte skulle orka genomföra studierna. Har sagt till honom att finns det inget stöd så betalar jag, men han skulle självklart må bäst av att ”klara sig själv”.

Mvh Hanna

Hej Hanna!

På min tid kunde man få aktivitetsersättning för folkhögskolestudier under en begränsad tidsperiod men nuförtiden brukar det vara svårt! Ni skulle kunna prata med Försäkringskassan men jag tvivlar tyvärr på att det går numera. Det enda jag kommer att tänka på är stipendier, har ni undersökt det alternativet? Det finns många olika stipendier man kan söka för olika ändamål! Jag förstår verkligen att han inte vill ta studielån!

Svara

Lämna ett svar till Joel Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *