Exkludering, den rätta lösningen för elever med autism?

Tidigare har jag skrivit ett blogginlägg där jag motiverat varför jag varken tycker om inkludering eller delaktighet. Som jag förklarade i inlägget beror det på att jag upplevt att dessa begrepp omfattat press och tvång: ”Självklart ska du vara delaktig i hushållssysslorna med boendestödet Paula, det är jätteviktigt med delaktighet” har jag ibland fått höra. Och detta även om jag förklarat att jag som autist inte orkar vara delaktig och att den påtvingade delaktigheten gör mig utmattad! Vad gäller inkludering så har det också setts som viktigt att jag blivit inkluderad i olika grupper även om jag velat vara för mig själv och trivts när jag varit ensam.

Har sett dem som negativa begrepp

Tidigare var det självklart för mig att inkluderings- och delaktighetsbegreppen var negativt laddade, och det kom som en chock för mig när jag fick veta att det egentligen var meningen att dessa begrepp skulle vara positiva: det förutsätts liksom att alla drömmer om att bli inkluderade och delaktiga. Men det har tyvärr bortsetts ifrån att ”ointresse för kontakt med jämnåriga” och ”begränsade intressen” omnämns i diagnoskriterierna för autism. Man måste inte uppfylla just dessa kriterier för att få diagnosen, men vissa av oss autister gör det! Mot denna bakgrund är det viktigt att komma ihåg att inte alla autister trivs med att bli inkluderade och delaktiga på det sätt som förväntas. Vi kan rent av må dåligt av påtvingad inkludering och delaktighet!

Läste nyligen en skrift om inkludering

För ett tag sedan läste jag av nyfikenhet vad Specialpedagogiska skolmyndigheten anser om inkludering. Någonstans hade jag en förhoppning om att myndigheten skulle ha beskrivit i skriften vad äkta inkludering innebär på riktigt. På något sätt hoppades jag på att det bara var jag som hade missförstått inkluderingsbegreppet, och efter att ha läst den ovan länkade skriften hoppades jag på att kunna tänka: ”Wohoo, jag har fått allt om bakfoten! Inkludering är en jättebra grej trots allt! Jag har hela tiden haft fel!”

Finns två typer av inkludering

Men ju mer jag läste om inkludering desto mer illa till mods blev jag. Specialpedagogiska skolmyndigheten skiljer på två typer av inkludering: den första typen är gemenskapsorienterad inkludering, och här kommer begrepp som lärandegemenskap och social gemenskap in. Är eleven med i dessa gemenskaper är hen inkluderad enligt den gemenskapsorienterade definitionen. Individorienterad inkludering syftar däremot på saker som kunskapsutveckling och sociala relationer. Är eleven inkluderad både enligt de gemenskapsorienterade och individorienterade definitionerna kan hen anses vara inkluderad!

Vad hände med fri vilja?

Som jag berättat tidigare ville jag som barn spendera rasterna för mig själv i skolan men fick inte det för läraren. Jag blev tvingad att leka med mina klasskamrater mot min vilja trots att jag inte tyckte alls att det var roligt. Jag blev väl inkluderad då antar jag, trots att jag blev tvingad att ägna mig åt rastaktiviteter jag inte tyckte om. Jag behöver mycket ensamtid för återhämtning och ville inte ha sociala relationer i skolan, men man måste alltså ha det eftersom det är jätteviktigt att vara socialt inkluderad oavsett om man vill det eller ej, tolkar jag det som. Vad hände med fri vilja och rätten att bejaka sin autism? Eller är det samma som exkludering?

Inkludering kanske inte passar alla

Specialpedagogiska skolmyndigheten nämner ett exempel på när en elev inte är inkluderad: en elev som sitter ensam i ett separat klassrum på lektionerna utan att ha kontakt med sina klasskamrater! Alltså jag förstår ju myndighetens poäng för självklart ska inte en elev med synnedsättning utsättas för detta mot sin vilja vilket myndigheten nämner i exemplet. Men om eleven har autism då? I autism ingår intryckskänslighet, sociala svårigheter och mycket annat som kan göra det svårt för den autistiske eleven att sitta tillsammans med sina klasskamrater. Om inkludering förutsätter att alla sitter tillsammans i ett klassrum kan man kanske konstatera att inkludering inte passar alla elever med autism?

Kan särlösningar vara inkluderande?

Det jag reagerade mest på är att Specialpedagogiska skolmyndigheten nämner en gästforskare som anser specialklasser vara den bästa och mest inkluderande lösningen för autistiska elever eftersom undervisningen i dessa klasser kan anpassas efter autistiska elevers behov vilket gör lösningen inkluderande. ”Vilken klok forskare som förstår att inkludering i vanliga klasser kan vara en exkluderande lösning för elever med autism”, tänkte jag. Men Specialpedagogiska skolmyndigheten konstaterar att de inte betraktar denna lösning som inkluderande och därför inte tänkte diskutera den nämnda gästforskarens definition av inkludering närmare.

Vill i så fall bli exkluderad

Jag tycker att Specialpedagogiska skolmyndigheten är en bra och viktig myndighet för de står på de utsatta elevers sida. Men i detta fall håller jag inte med dem alls. Om det verkligen är så att särlösningar i form av specialklasser och självvald ensamhet inte klassas som inkludering håller jag fast vid att jag starkt ogillar inkludering. I så fall vill jag inte bli inkluderad utan exkluderad! Jag föreslår att Specialpedagogiska skolmyndigheten antingen ändrar sin syn på inkludering eller tydliggör att de lösningar som traditionellt sett betraktats som exkluderande kan vara den rätta lösningen för vissa elever med autism!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.