Därför efterlyser jag hårdare kontroller av lönebidraget

Jag förstår din jämförelse med att ha hög sexlust och vilja ha statlig kompensation för det. Och för mig som autist är det ett logiskt och klockrent resonemang! Men jag tror tyvärr inte att de flesta neurotypiker skulle hålla med utan de skulle troligen hänvisa till att våldtäkter orsakar en stor skada för en mycket stor andel befolkningen (en väsentlig andel av befolkningen är trots allt kvinnor och barn) att det därför är en självklarhet att alla ska avhålla sig från att våldta andra människor (och självklart kan ju även män bli våldtagna, jag tog bara kvinnor och barn som ett exempel!).

Däremot skulle många anse att en stor andel av Sveriges anställda ”lider” om en person på deras företag vägrar bidra till det sociala på arbetsplatsen. Företagsklimatet på deras företag drabbas negativt av brist på gemenskap anser många, och därför tycker de nog att de är högst rimligt att begära ekonomisk kompensation (=lönebidrag) från staten för att anställa en person som inte kan bidra. De skulle ju annars kunna anställa någon annan som också gör ett lika bra arbete som autisten (långt ifrån alla autister är intelligenta genier som klarar av arbetsuppgifter bättre än neurotypiker!) och som också bidrar till det sociala!

Jag är som sagt kluven till detta: i min värld borde det inte vara en stor anpassning från neurotypikernas sida att förstå att autisten inte vill delta i sociala lekar och att företagsklimatet inte skulle behöva drabbas negativt om de ändrade på sin attityd. Men när jag framfört detta har jag fått höra från neurotypiker att jag saknar empati p.g.a. att jag har autism eftersom jag inte förstår vilken stor uppoffring detta är från deras sida. Och jag har sett det som ett intressant resonemang för jag har alltid ansett att det är neurotypikerna som saknar empati eftersom de inte förstår varför en autist inte kan ”offra sig” och delta i deras lekar.

Men jag tycker att det är lönlöst att diskutera vem det egentligen är som saknar empati för jag och många andra som verkligen hatar grupplekar tycker att det är orimligt att begära av en autist (eller av introvert neurotypiker) att delta i grupplekar. Jag kommer samtidigt aldrig någonsin att kunna förstå fullt ut varför det ses som en stor uppoffring från neurotypikernas sida att acceptera att en medarbetare inte deltar i dessa typer av lekar, men brist på gemenskap är tydligen en stor grej för dem. Många neurotypiker som inte hatar grupplekar lika mycket som jag tycker istället att det är jag som saknar empati och inlevelseförmåga och att det inte borde vara en stor uppoffring från min sida att delta i grupplekarna ibland för att hela företaget ska må bra, och att jag borde tänka på gruppen (de är trots att väldigt många!) istället för att alltid sätta mina egna behov i främsta rummet. Många neurotypiker kommer aldrig kunna sätta sig in i hur jag har det! Då vi inte kan förstå varandra har jag sett lönebidrag som en bra lösning för att alla ska vara nöjda!

Jag har själv haft diskussion om detta på en arbetsplats och fått förklarat för mig att ett företag anställer människor för att bidra till det sociala och inte bara för att utföra arbetsuppgifterna. Skulle arbetsuppgifterna anses vara centrala skulle företagen lika kunna ta in folk och betala dem arvode per uppdrag. Det sociala är alltså en ”morot” för företagen att gå med på att betala fasta månadslöner till anställda för de får på så vis in personer som både utför arbetsuppgifterna och bidrar till det sociala (och jag är inte bättre på att utföra arbetsuppgifterna än vad mina neurotypiska kollegor är).

Jag har som autist mycket svårt att ta in detta, och jag kommer såklart alltid ställa mig skeptisk till det. Att jag skriver detta här på bloggen betyder alltså inte att det är mina egna åsikter utan jag återger bara vad jag fått förklarat för mig. Och som autismföreläsare måste jag jobba för att kunna ta in andra perspektiv om jag vill åstadkomma en förändring. Skulle jag börja anklaga neurotypikerna för diskriminering och brist på empati skulle de bara inta försvarsställning och försvara sin ståndpunkt. Därför tycker jag att det är viktigt med debatt och öppen diskussion!

För att återgå till våldtäktsdiskussionen: egentligen är våldtäkter och sexuella trakasserier en sjuk jämförelse, men jag har vid vissa enstaka tillfällen blivit tafsad av främmande män i rulltrappan när de tafsat på min rumpa bakifrån. Det är självklart absolut inte okej och det är en kriminell handling jag blivit utsatt för, men faktum är att jag mått betydligt sämre av påtvingad inkludering och delaktighet i skolan och på arbetsplatserna (t.ex. just grupplekar) än vad jag mått av dessa typer av sexuella trakasserier. Men ändå förväntas det att jag ska behöva prata med en psykolog om de sexuella trakasserierna, men om jag istället förklarar att jag behöver terapi för att bearbeta trauman p.g.a. grupplekarna får jag inte alls förståelse och empati utan blir bara ifrågasatt! Som sagt är det en sjuk jämförelse för jag tycker aldrig att sexuella trakasserier är okej och jag vill självklart inte bli tafsad, men jag blir ändå ledsen över bristen på förståelse för hur dåligt man kan må av att tvingas utsätta sig för grupplekar mot sin vilja. Det är därför jag tycker att din våldtäktsjämförelse var klockren även om jag inte tror att människorna kommer att förstå poängen med jämförelsen.