Hur medveten är ett barn om sin eventuella diagnos?

Anna frågar

Hur medveten kan ett 11-åring vara kring sin egen eventuella diagnos? Jag har ett bonusbarn som jag länge misstänkt ha asperger/autism. Hens förälder och skolan har inte reagerat men skolan har flaggat för sociala problem. Hen har nu på senare tid visat alltmer autistiska drag och nu även själv gått ut på sociala medier och antytt att hen tror att hen har autism. I sociala medier ser jag fler och fler som pratar om sin diagnos och de flesta är äldre.

Vad jag kan se så är det många som är öppna och stolta över sin diagnos vilket jag tycker är fantastiskt bra. Det gör kanske att fler yngre kan känna igen sig och våga prata om autism. Samtidigt som det kanske också kan vara tvärtom – att barnet tar till sig allt som sägs/skrivs på nätet och tillskriver sig själv en diagnos fast det egentligen rör sig om något annat.

Men hur kan barnet få sin förälder att tro på hens funderingar kring autism, och hur kan barnet få sin förälder att gå med på att låta sig utredas? Om föräldern inte tror på en diagnos och inte vill utreda? Och hur mycket tror du en 11-åring kan ta till sig av autismkriterierna?

Hur hade du det själv som 10/11 åring? Sociala medier existerade inte, men kände du att du fungerade på ett annat sätt än neurotypiska redan då?

Och till sist, det skulle vara intressant att höra vad du tycker om hur autism idag framställs i sociala medier.

Paula svarar

Vad glad jag blir över att du bryr dig så här mycket om ditt bonusbarn! Jag tror att en 11-åring kan vara medveten trots att barn i den åldern sällan kan tänka lika nyanserat som en vuxen och resonera utifrån lika många perspektiv som en vuxen kan. Men en 11-åring kan absolut läsa och ta till sig diagnoskriterierna. Barn förstår faktiskt mer än vad vi vuxna tror! Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att en 11-åring liksom en vuxen kan uppleva sig vara autistisk men att det inte är samma som att ha autism. Däremot är det inte alls omöjligt att hen har autism för både du och skolan har reagerat, och även hen själv verkar känna igen sig i det som skrivs om autism.

Upplevde mig väldigt annorlunda

Som 11-åring upplevde jag mig definitivt annorlunda än mina jämnåriga. Däremot funderade jag inte så jätteofta på varför jag var det utan jag kände bara att det var så. I sammanhanget kan det vara bra att känna till att man på 1980- och 1990-talets Finland sade att alla barn innerst inne var lika. Så länge man inte hade en intellektuell funktionsnedsättning betydde alla avvikelser på barndomserfarenheter och sociala faktorer, sade man. Vuxna förklarade för mig att mitt annorlundaskap dels berodde på att jag aldrig hade gått i förskolan och dels också på att jag hade varit enda barnet i familjen fram tills jag i 8-årsåldern hade fått en lillebror. Därför hade jag inte fått någon social träning. Jag tyckte att det lät som en rimlig förklaring.

Kontexten var annorlunda

En annan anledning till att jag som 11-åring inte reflekterade så jättemycket kring mitt annorlundaskap var att all min energi gick till att överleva (började dock reflektera mycket i tonåren). Jag hade ångest och hatade skolan så mycket att jag ville dö. Men jag trodde att det var helt normalt att vilja dö, och jag hade blivit uppfostrad i andan att livet var svårt och att man fick vara tacksam för att kriget var slut. Jag trodde bara att jag var bortskämd och lat som hade vågat klaga på skolan när mina mor- och farföräldrar hade krigat i andravärldskriget. Då tiden och kontexten var helt annorlunda är det emellertid svårt att jämföra mina erfarenheter med ditt bonusbarns. Dagens Sverige är ju helt annorlunda än 1980-talets Finland!

Vissa känner motstånd

Det är en svår fråga hur ett barn kan övertyga sina föräldrar om vikten av en diagnos. Det beror helt på föräldrarna! Viktigt att känna till är att vissa föräldrar känner psykiskt motstånd mot tanken att deras barn skulle kunna ha autism. Inte sällan har föräldrar också svårt att tänka objektivt och kritiskt när det gäller deras egna barn. Den stora frågan är hur stort motstånd ditt bonusbarns föräldrar känner? Känner de väldigt mycket motstånd kan det vara bra att någon förklarar för dem varför det kan vara bra att skaffa en diagnos: att det kan vara svårt att få en utredning som vuxen, att en diagnos berättigar till LSS och särskilt pedagogiskt stöd på universitet o s v.

Acceptansen kan vara en process

Här i Sverige lyssnar man ganska mycket på barn så ditt bonusbarn skulle kunna försöka förklara för sina föräldrar varför hen själv tycker att det är viktigt med en utredning. Föräldrarna kan också, om de vill, lyssna på föreläsningar om autism ur ett inifrånperspektiv eller läsa böcker skrivna av autistiska författare. Ibland är det en process att acceptera att man själv eller ens barn har en diagnos. Därför kan det vara bra om både ditt bonusbarn och skolan tar upp frågan med föräldrarna och sedan väntar ett par månader innan de tar upp ämnet igen. Efter ett par månader kan föräldrarna ha hunnit fundera och komma fram till att det kanske inte är så farligt med en utredning i alla fall.

Det skrivs om autism på ett svartvitt sätt

Jag vet faktiskt inte riktigt hur autism framställs just i sociala medier för jag använder mest Facebook där det ofta länkas till tidningsartiklar som handlar om autism. Jag skrev faktiskt nyligen ett blogginlägg om vad jag tycker om det medier skriver om autism. Sammanfattningsvis är min åsikt att medier ofta skriver om autism på ett svartvitt sätt. Antingen är autism bara en svårighet eller så är det enbart en styrka. Jag upplever också att journalister ibland är frustrerade eftersom de vill att jag ska ha en bestämd åsikt om en fråga, typ: ”Är autism egentligen en styrka, ja eller nej?” Men jag har sällan en bestämd åsikt om dessa typer av frågor för autism är ett brett spektrum och alla autister är olika. Därför brukar jag svara: ”å ena sidan….och å andra sidan..”. Och det tycker inte journalisterna om!

Alla har olika förutsättningar

Därutöver upplever jag att det numera blivit populärt för medier att förmedla bilden att autism alltid kan vändas till en styrka och att autism inte är ett hinder så länge man kämpar tillräckligt, har rätt inställning och inte ger upp. Typ: ”Anna har autism men läste trots sina stora svårigheter till jurist. Hon fick kämpa jättemycket men klarade utbildningen tack vare sin ihärdighet. Hennes erfarenheter visar att autism inte är ett hinder och att autister kan nå jättelångt i livet med rätt attityd.” Det tycker jag inte heller om för autism kan vara ett hinder och vissa autister klarar mer än andra. Alla autister har olika förutsättningar!

Vissa har ett litet socialt behov

Slutligen upplever jag att det blivit vanligt för medier att förmedla bilden att vi autister har exakt samma sociala behov som neurotypiska människor så länge vi hittar ett lämpligt socialt sammanhang. Jag tycker att det är bra att belysa att många autister har ett stort socialt behov och många gillar att umgås med andra autister, men jag tycker att vi som har autism och har ett ytterst litet socialt behov har glömts bort i sammanhanget. Vi riskerar nämligen att bli ännu mer missförstådda och ifrågasatta med sådana artiklar. Jag önskar att det belystes att det faktiskt står i diagnoskriterierna att autism kan innebära ett ointresse för kontakten med jämnåriga och att vi som uppfyller detta diagnoskriterium faktiskt finns, d v s vi som tyckte att det var helt underbart med Covid-restriktionerna.

Beror på vilka källor man läser

Sammanfattningsvis har jag inte upplevt att vi autister nu på 2020-talet framställs som helt avskärmade och extremt udda, men det beror såklart på vilka källor man stöter på. Att ditt bonusbarn känner igen sig i autism och har varit öppen med att hen kan ha diagnosen tyder på att hen inte stött på källor som framställer autism extremt negativt! Men det kan ändå vara bra att fråga hen vilka källor hen brukar läsa för att förhindra att hen utvecklar en negativ självbild.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn