För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg där jag förklarade varför begreppen inkludering och delaktighet alltid varit laddade för mig som autist. Så som jag ser det verkar begreppen utgå ifrån att alla människor är likadana och har samma behov. Enligt min erfarenhet är det ofta samma människor som tycker att ”personer med autism är innerst inne precis som andra människor och har samma behov som de flesta andra” som tycker att inkludering och delaktighet aldrig kan vara något annat än extremt positiva begrepp.
Inte uppstått ur ett vakuum
Det är emellertid ett faktum att vi med autism innerst inne oftast just inte fungerar som andra människor och inte sällan har helt andra prioriteringsmönster och behov än andra människor. Och det är inte något som jag har hittat på utan det konstaterade den framlidna autismforskaren Lorna Wing i sin bok! Att autism kan, men måste inte, innebära ointresse för umgänge med jämnåriga framgår dessutom av diagnoskriterierna för autism. Man kan uppfylla diagnoskriterierna för autism på olika sätt och vissa autister längtar efter vänner och gemenskap, men faktum är att diagnoskriterierna faktiskt inte har uppstått ur ett vakuum. Vissa med autism är exakt så som autister framställs i diagnoskriterierna!
Extroverta kan ha svårt att förstå
Extroverta och extremt sociala personer kan troligen ha svårt att förstå problemet med påtvingad inkludering och delaktighet, men faktum är att när man lever ett liv som inte passar en så kan den enskilde åsamkas psykisk ohälsa. Själv led jag väldigt mycket när läraren i skolan tvingade mig att leka med mina klasskamrater på rasterna trots att jag hade velat spendera rasterna för mig själv. Jag anser att det är farligt när lärare och andra yrkesverksamma så att säga ”räknar huvuden” för att fastställa hur många som är inkluderade och delaktiga istället för att utgå ifrån att alla människor är olika och har olika preferenser.
ICF utgår ifrån aktivitet och delaktighet
Världshälsoorganisationen har tagit fram ICF-manualen som är en förkortning av International Classification of Functioning Disability of Health och som utgår ifrån den biopsykosociala modellen på funktionsnedsättning. I ICF beskrivs såväl människans hälsa som hur hon fungerar utifrån sin delaktighet och aktivitet. För att kunna ge den enskilde rätt stöd är det enligt ett socialpedagogiskt arbetssätt viktigt att definiera personens funktionsnedsättning enligt ICF, förklarar forskarna Inger Andersson Höglund och Britt Hedman Ahlström i sin bok.
Mår väldigt mycket bättre idag
Min fråga är om en autist som endast har specifika intressen, avstår från de flesta aktiviteter och väljer bort delaktighet verkligen har en större funktionsnedsättning än någon som betraktas som aktiv och delaktig? I så fall måste jag ha haft en större funktionsnedsättning när jag var yngre då jag inte vågade säga nej till aktiviteter och tvingade mig själv till ofrivillig delaktighet! Och jag behöver knappast tala om att jag mår så otroligt mycket bättre idag när jag vågar bejaka min autism och har modet att välja bort påtvingad inkludering och delaktighet.
Är skeptisk till ICF
Så som jag ser det är det rent av livsfarligt att tillämpa ICF när autism finns med i bilden. Faktum är att jag är ytterst skeptisk till det faktum att ICF inte tar hänsyn till den enskildes preferenser, vilja och val. Jag anser att begreppen inkludering och delaktighet borde skrotas och ersättas med ”frivillighet”, ”tillgänglighet” och ”empowerment”. Vi med funktionsnedsättning har rätt till goda levnadsvillkor och ska därmed alltid ha möjlighet att välja!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
23 svar på ”Därför anser jag inte att ICF kan tillämpas på autism”
Jag har även hört uttrycket ”alla vill känna sig behövda”. Nej. Inte jag. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig (varken på ett personligt eller mer samhälleligt plan, där jag för övrigt är utbytbar). ”Du vill väl känna att du gör nytta?” Så om jag inte ”är med” så är jag värdelös? Eller, är det mitt liv som är värdelöst? Kan jag vara värdefull bara genom att vara någon?
Det finns väldigt få saker som faktiskt gäller alla, men tanken som slår mig är att det inte heller är så självklart vad man menar med ”behövd” och ”göra nytta”. Min erfarenhet är att när folk säger sådana saker så handlar om att man ska ha ett lönearbete. För ögonblicket saknar jag ett sådant, och jag känner mig mer och mer som en andra klassens medborgare.
Det går inte att säga det till någon, har jag insett. Jag kommer själv aldrig att göra det igen. Alla som frågar vad man jobbar med, som man ändå aldrig kommer möta igen eller har något intresse alls av att lära känna eller bli vän med, får man börja ljuga för nu. Bara hitta på någon fin titel – ju mer välavlönad, desto större respekt och beundran. Många ”lågstatusjobb” skulle ändå inte funka, som renhållningsarbetare, parkstädare etc. Då skulle alla ändå i tysthet se ned på en och åtminstone aldrig vilja inleda någon kontakt, även om de inte kränkte en. Det skulle t.o.m. gynna en mer att säga att man hade suttit inne för något grovt brott som mord eller liknande, så att man därefter inte kunnat få något jobb. Då skulle alla bli rädda nog för att visa en respekt istället. Nu känner alla sig ha full rätt att visa sitt förakt, avundsjuka, fördomar, okunnighet och ibland rent hat, när man berättar att man har förtidspension efter en legitimerad överläkares diagnos. Eller ofta flera, både inom psykiatrin/den fysiska vården och på FK. Alla tycker sig kunna sätta sig över det. Var går egentligen gränsen för vilka sjukdomar och diagnoser som folk med noll läkarutbildning och kompetens själva bara tror att man har hittat på p.g.a. lathet? Det skulle jag vilja se en samhällsdebatt om. Och vilket bemötande dessa får.
Det enda jag har kommit till insikt om, är att de flesta människor har en mer eller mindre vidrig människosyn och oerhört brist på empati och förståelse för andra. Vilket jag själv tar helt avstånd från med min egen uppfostran, där det ingår att aldrig döma NÅGON som man inte vet något om, att alla människor är lika mycket värda och att behandla alla som man själv vill bli behandlad. Och att även behålla sina åsikter för sig själv, när man ändå inte har något positivt att säga! Jag tycker samhället bara blir allt kallare, hårdare och mer empatilöst hela tiden. Det skrämmer mig. Det finns ett ”vi och dem” tänk hos de allra flesta.
Du har en poäng i att människor troligen inte skulle våga annat än att utåt sett respektera en person som suttit inne för mord. Däremot skulle de knappast ha respekt för sådan person, men de skulle antagligen inte våga säga det i rädsla att råka illa ut.
Jag brukade faktiskt berätta ärligt att jag var sjukpensionär när jag var det. Det var sällan jag fick riktigt negativa reaktioner, men visst kunde vissa ha svårt att förstå varför jag var det och undrade om det verkligen inte fanns ett enda jobb som skulle passa mig. Dock förstår jag om andra vill hitta på att de har ett jobb. Jag vet faktiskt en sjukpensionär som brukar göra så!
Jag brukar ärligt talat bli lite mer besvärad nu när folk frågar vad jag jobbar med och jag svarar ärligt att jag är föreläsare. Anledningen är att jag inte alltid orkar berätta om mitt jobb i alla sammanhang, och mitt jobb är så pass ovanligt att det brukar komma väldigt många följdfrågor.
I vissa sammanhang tycker jag att det är jättekul att berätta om mitt jobb, särskilt om personen jag pratar med själv har en familjemedlem eller en vän med autism. Men det är inte alla som kan något om autism, och då måste jag berätta allt från början vilket jag tycker är energikrävande.
Troligen är det just därför många agerar på ett aggressivt och hotfullt sätt också, just för att de inte fick någon respekt alls innan och sen insåg att det var en snabb och effektiv väg dit. Eftersom ordet respekt är detsamma som rädsla för många människor. Varje mobbare som hade varit på en i åratal, slutade direkt vid första aggressiva handling. För då blev de rädda. Det var det enda som funkade också, det enda språk de förstod. De blev inte arga och ännu mer provocerade till att fortsätta – tvärtom. Och insåg sen att de inte längre kunde fortsätta med den personen, utan måste börja med någon annan istället, som var svagare och inte kunde försvara sig.
Samma översittarfasoner kan hittas i de allra flesta som har ett behov av att kränka eller ta ned någon annan, oavsett anledning. Och folk blir vad man gör de till. Så man kan istället välja att vara snäll mot alla man möter på vägen, för att på så vis förebygga och motverka till att bidra till en sämre värld. Men det är det ytterst få som vill.
De allra flesta som man har svarat ärligt efter frågan, har dömt och kränkt mig för det. Och de enda gånger de har backat och slutat, är när jag själv har bytt tonläge och höjt rösten i en allt mer irriterad ton. Då kom rädslan in istället för viljan att fortsätta. Sen följde en negativ stämning genom hela samtalet, efter att de ändrat den från den glada och artiga ton som jag själv alltid bemöter alla med. Tänk då vilket ”respekt” man skulle få av samma personer genom att bara börja med att visa sig otrevlig, så att de inte ens hinner eller vågar börja? Så tror jag att det är många som tänker. För att världen har gjort dem så.
Jag hoppas innerligt att det inte blir regeringsskifte efter valet. Jag vet en person som röstade på M, men samtidigt sa att hon var så glad för att hennes son som är förlamad hann få förtidspension innan de kom till makten. Men som alltså sen ändå röstar på dem för att det gynnar henne där hon bor. Struntsamma i alla andra som lever i utsatthet och sjukdom och behöver stöd och hjälp, nu när hon och sonen/familjen mår bra.
Jag tror att väldigt många röstar på det parti vars politik gynnar dem själva. Dessutom är många troligen också övertygade om att de alltid skulle rösta på samma parti de röstar på idag oavsett vilken livssituation de skulle hamna i. Många som röstar på M tror säkert med andra ord att de skulle fortsätta rösta på dem även om de blev långtidssjukskrivna, och många vänsteranhängare som är sjukskrivna/sjukpensionärer tror säkert att de troligen skulle fortsätta rösta på V även om de skulle ärva en massa pengar i framtiden och bli stenrika.
Faktum är dock att studier har visat att människor ofta har fel när de bedömer hur de skulle agera om de var i situation X och att de flesta gör felbedömningar angående sådant. Jag tror alltså att väldigt många skulle börja rösta på ett helt annat parti om de fick en förändrad livssituation!
Med andra ord tror jag inte att den kvinna du nämnde är alltför ovanlig för hon kanske är orolig för att fastighetsskatter kommer att återinföras i Sverige. Sedan kan man ju rösta på M av andra anledningar än sänkta skatter. Vissa kanske vill ha hårdare tag mot kriminalitet, en annan bostadspolitik med förkortade bostadsköer och marknadshyror o s v.
Nu håller jag ju själv inte alls med M om att längre fängelsestraff är lösningen på kriminalitet, och marknadshyror skulle bli en katastrof för mig som bor i hyresrätt! Dessutom gynnas jag väldigt mycket av generösa sjukskrivningsregler eftersom jag har en funktionsnedsättning som innebär en sänkt arbetsförmåga. Jag vet också vad det innebär att bli utförsäkrad eftersom jag själv blev det. Men vad jag menar är att många säkert röstar på M eftersom de vill ha en förändring i vårt samhälle och att de tror att deras politik gynnar samhället mest.
Eftersom jag inte kan ändra personlighet eller försvara mig när jag blir angripen och har accepterat det, så vill jag inte ringa mer samtal eller träffa fler personer som jag inte valt själv nu. Jag vill ha hjälp med det nu och mår inte heller bäst av 100% självständighet, som alla förväntas göra och uppmuntras till. Och då är ROT och RUT, tandläkare etc som nämnts här väldigt bra jämförelser. Allt annat där man får hjälp som är helt accepterat.
Min uppfostran byggde som sagt på allas lika värde och att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Vilket jag alltid gjort själv. När andra då inte lever efter det utan ger vissa ett helt annat bemötande, så måste ju reglerna ändras för mig med.
Jag håller med om att ROT, RUT och tandläkare är bra jämförelser! Jag upplever att ROT- och RUT-tjänster inte var lika accepterade förr då idealet var att alla skulle städa själva. Men idag verkar det som att människors värderingar har förändrats!
Jag tycker att du har fått jättefin uppfostran, och jag önskar att alla människor skulle behandla andra med respekt. Men så är det tyvärr inte!
Jag håller med om att aggressiva människor troligen lämnas ifred av mobbare i större utsträckning än snälla och svaga människor. Själv har jag också blivit mobbad och utnyttjad för att jag varit snäll. Men jag är ändå glad att jag inte är aggressiv!
Ja, de flesta röstar ju självklart på det parti som bäst gynnar de själva. Men skulle nog kunna ändra det efter sin egen situation också. Jag har dock mött andra också, som ser bortom sig själva och tänker vad de anser är bäst för folk rent humanitärt. Jag upplever dock att högersidan är betydligt mer aggressiv i sina åsikter och prackar på dem på folk som varken bett om det eller vill ha det. Oftast när folk har kommit med långa och ovälkomna utläggningar, anklagelser och kritik eller även fördomar om olika grupper rent allmänt, så har det handlat om folk som jag har betalat pengar för att bara göra sitt jobb såsom taxichaufförer, hantverkare, läkare etc. Det vore ju mycket bättre då om folk bara kunde göra det de får betalt för.
Jag håller med om att folk borde göra det de får betalt för. Det är mycket märkligt att taxichaufförer eller hantverkare har börjat ifrågasätta dig och din sjukpension! Jag har aldrig tack och lov mött sådana taxichaufförer, och detta trots att jag åkt mycket taxi i mina dar. I början föreläste jag vid sidan om aktivitetsersättning och åkte ofta taxi på olika föreläsningsorter men blev aldrig ifrågasatt av taxichaufförer.
Jag tror att vissa röstar på M för att de anser det vara gynnsamt för alla, även för de sjuka, att samhället har en bra tillväxt. Vissa tror inte att vänsterpolitiken är hållbar och att det i längden skulle bidra till minskade skatteintäkter. Jag tror även att många röstar på SD för att de är seriöst oroade för ökad brottslighet i utsatta områden och terrorism. Nu är dessa inga partier som jag själv sympatiserar med, men jag bryr mig inte om vad andra röstar på och förstår att vissa resonerar på ett annat sätt än jag kring M och SD.
”Jag upplever dock att högersidan är betydligt mer aggressiv i sina åsikter och prackar på dem på folk som varken bett om det eller vill ha det.”
Göteborgs universitet har gjort en studie på personlighetsdrag och väljarsympatier.
”Det finns ett samband mellan vår personlighet och vilket politiskt parti vi väljer att sympatisera med. Det visar en ny studie vid Göteborgs universitet. Välvillighet, öppenhet och ängslighet kännetecknar personer som röstar på något av de röda partierna. Högersympatisörer har däremot en högre grad av utåtriktning och samvetsgrannhet. ”
https://www.gu.se/nyheter/din-personlighet-kan-paverka-hur-du-rostar-i-valet-2022
Intressant läsning, Dr. Blom.
Helt rätt där, Paula! Och det går att prata med folk av rakt motsatta åsikter och värderingar också, så länge det diskuteras med respekt och god ton. 🙂 Man måste vara okej med det faktum att alla självklart inte kommer hålla med en om allt, vilket är helt naturligt. Problemet är att många människor har tendensen att tycka alla som inte håller med dem är en idiot… Och sen bli mer och mer irriterade och arga när man inte inser att de har ”rätt”. Än värre om de själva inlett debatten och sen blir arga om man inte håller med, som det oftast har varit. Själv brukar jag aldrig prata om ämnen som politik, religion m.m. med folk jag inte känner så bra. Just för att undvika konflikter och dålig stämning. Jag har respekt för att alla är olika och tycker alla får vara precis som de själva vill också, så länge det inte skadar eller går ut över någon annan!
Jag håller med om att det är viktigt att respektera att andra har andra åsikter än vad man själv har. Med detta sagt gillar jag inte att höra åsikter från folk som anser att invandrare har fått alldeles för mycket rättigheter och att de tar svenskarnas jobb o s v. Man får rösta på vilket parti man vill, och i ett demokratiskt land måste man inte tycka om invandrare och invandring. Men samtidigt vill jag inte höra sådana saker för det får mig på dåligt humör.
Det är smart att du undviker att prata om politik och religion med folk som inte står dig nära. Man brukar faktiskt säga att sex, ekonomi, politik och religion är ämnen som man inte bör diskutera och jag tycker att det är vettigt! Själv undviker jag det också.
Jag håller med dig om att det är just lönearbete som brukar åsyftas i dessa sammanhang! Till skillnad från dig kände jag mig aldrig som andra klassens medborgare dock när jag var sjukpensionär, men jag var ändå fullt medveten om att andra kunde se ner på mig. Men anledningen till att jag inte brydde mig om hur utomstående värderade mig var att jag inte har något behov av att känna mig behövd av samhället.
”För ögonblicket saknar jag ett sådant, och jag känner mig mer och mer som en andra klassens medborgare.”
Det är nog vanligt att känna sig som andra klassens medborgare om man är arbetslös. Varför känner du så tror du? Är det bristen på pengar, känslan av att inte leva upp till samhällets förväntningar på att man ska arbeta för sin försörjning, sysslolösheten som leder till grubblerier eller vad är det som gör att du känner dig som andra klassens medborgare?
Tack, jättebra beskrivet! Jag känner precis som du med reservation att detta inte gäller min familj och pojkvän. Jag skulle bli ledsen om jag skulle kunna vara utbytbar för mina föräldrar eller om min pojkvän inte brydde sig om att jag fanns.
Men i övrigt bryr jag mig inte om att samhället tycker att jag är någon nu när jag föreläser eller att folk säger att mina föreläsningar gör nytta. Jag vill ju att information om autism sprids och jag behöver försörjning, men om jag hade förtidspension skulle någon annan autismföreläsare lika gärna göra mitt jobb. I så fall skulle jag inte bry mig ett dugg om att det inte är just JAG utan någon annan som gör nyttan.
Jag tycker precis som du att det är anmärkningsvärt att samhället får det att låta som att man är värdelös om man inte är delaktig. Jag känner mig värdefull bara genom att vara någon, och jag behöver inte andras bekräftelse för det!
Hej, så intressant vinkel på delaktighet/inkludering! Jag har alltid tänkt att de utgår från att vi är olika och att vi ska inkluderas och vara delaktiga utifrån oss själva och vem vi är. Men förstår och ser vad du syftar till, tänker bara på den fyrkantiga boxen alla ska passa in i tex. Iden om att alla funkar likadant osv. men för mig har då just de orden varit större och inneburit att en ser till individ.
Kanske är min bild utifrån att jag jobbat i organisation som arbetar med de orden på det sättet, jag vet inte. Sen är jag ca 99% säker på att jag har autism men är inte utredd osv, så kanske blir de annorlunda då med eftersom jag utgår från individ för jag vet hur viktigt det är att möta varje person där den är. Oavsett tyckte om det du ville byta ut orden till också i det andra inlägget, det blir mycket mer konkret och tydligt då vad det egentligen handlar om. Kan också bli så trött på iden om att om en är annorlunda ska en lära sig att funka ”normalt” (i brist på bättre uttryck).
Tack för en givande blogg!
Vad fint att organisationen du arbetar på utgår ifrån vem personen är och vad hen behöver. Jag önskar att alla organisationer var sådana! Jag tror att begreppen inkludering och delaktighet är lätta att missförstå och missbruka.
Sedan tror jag att vissa utgår ifrån att ett autistiskt barn måste vara inkluderat i skolan till vilket pris som helst. Många anser att man i en inkluderande skola ska ta hänsyn till vem barnet är och vad det behöver för stöd i ett klassrum och att det räcker med dessa åtgärder. Men ibland passar inte barnet in i skolmiljön alls utan mår bäst av att vara hemma. Jag tycker att man även borde vara öppen för sådana lösningar.
Självklart ska inget barn tvingas stanna hemma p g a otillgänglighet och utebliven anpassning, men faktum är att inte alla barn trivs i skolan oavsett hur anpassad skolmiljön är. Precis som du skriver borde man inte utgå ifrån den fyrkantiga boxen!
”Och det går att prata med folk av rakt motsatta åsikter och värderingar också, så länge det diskuteras med respekt och god ton.”
Ja, det borde ju inte vara några konstigheter egentligen.
Är vi vuxna människor ska vi väl kunna beté oss därefter istället för att gå omkring och hata varandra för att vi inte delar samma världsbild.
Om vi inte pratar med varandra hur ska vi komma framåt och förstå och närma oss varandra då?!
Jag vet att i andra länder är det t ex inte ovanligt eller tabu att prata politik vid en middagsbjudning eller tillställning.
Folk kan ha helt olika politiska åsikter och värderingar, tonläget är högt och engagemanget stort.
MEN alla respekterar varandra och när kvällen är slut skiljs alla åt som vänner.
Du har rätt! I Algeriet var det t ex vanligt att diskutera politik och ekonomi t ex genom att fråga någon annan hur mycket hen får i månadslön, men här i Sverige är det ett stort tabu att ställa en sådan fråga. Där förekom det också riktigt högljudda diskussioner vid middagsbordet. När jag trodde att det var en stor konflikt i gång handlade det i själva verket om vänskapliga diskussioner om ämnen där folk hade olika åsikter!
Däremot finns det tabun i andra länder där brott mot dessa inte tolereras. I Algeriet var det t ex helt otänkbart att kritisera profeten. En homosexuell person skulle också ha mycket svårt att bli accepterade i gemenskapen i många länder.