Kategorier
Asperger och andra diagnoser

Om skillnaden på autism och ätstörning

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

När jag lägger all min tid på att plugga grammatik och språk får jag beundrande blickar för det ses som en mycket bra hobby. Visst, någon kan tycka att det inte är bra att syssla alltför mycket med en och samma hobby, men allt som allt ses mitt språkintresse som ett bra intresse. När jag som ung slutade röka (observera att jag aldrig var en “riktig” rökare, jag rökte absolut inte dagligen) så tyckte många att det var bra: nu skulle jag få en bättre hälsa och ekonomi. Men när jag intresserar mig för att äta nyttigt och säger nej till att äta vitt socker så heter det helt plötsligt att jag har en ätstörning eller åtminstone “en mycket störd relation till ätande och mat.” Det provocerar mig.

Mår fysiskt bra av kosten

Jag har ett BMI på knappt 21 vilket visar att jag är helt normalviktig. Jag har testat mina vitaminvärden och har inte haft några brister. Tack vare min nuvarande kosthållning har jag fått bukt med alla magproblem, och mina tänder har inte haft ett enda hål på länge (annat var det förr). Att avstå från socker har också gett mig energi. Varför skulle det vara ätstört att vara noga med sin hälsa? Visst, enligt normen ska man inte äta alltför nyttigt och bör äta sötsaker ibland, men snälla, försök se förbi normen! Det är bara slumpen som har avgjort att man anses behöva äta sötsaker ibland: normen skulle lika kunna diktera att det är viktigt att röka en cigarett då och då.

Mår psykiskt bra av kosten

Den psykiska hälsan då? Jo, en hälsosam livsstil är ju ett av mina stora specialintressen och ger mig därför glädje i vardagen och mening med livet precis på samma sätt som mina andra specialintressen grammatik, autism och blåbärsplockning skänker mig det. Eftersom hälsa inkluderas i mina specialintressen ser jag ingen anledning till att jag borde sysselsätta mig mindre med hälsan än vad jag sysselsätter mig med mina andra specialintressen. Varför borde jag liksom behandla detta specialintresse annorlunda än mina andra specialintressen bara för att det handlar om mat och ätande? Det låter mycket ologiskt för mig.

Specialintressen är det viktigaste

“Men skulle du kunna tacka nej till en social tillställning om det kommer fram att det serveras onyttig mat?”, kan vissa fråga. Och mitt svar blir: självklart! Specialintressen går för mig före allt annat i livet, och jag är sällan förtjust i sociala tillställningar oavsett vad det är för mat som serveras. Eftersom jag har autism är det totalt självklart för mig att sätta specialintressen före andra människors sällskap oavsett vilket av mina specialintressen det handlar om, och jag ser inget konstigt med det. Så här under Covid-19 gör det inte mig någonting att inte ha träffat andra människor på 7 månader. Jag är en riktig ensamvarg och trivs med livet.

Mår bra av rutiner

“Men dina matrutiner då, är inte de lite tvångsmässiga?”, kan vissa undra. Jag har aldrig varit en spontan människa oavsett om det handlar om aktiviteter, kompisträffar eller mat, och jag mår bra av rutiner och planering. Eftersom majoriteten av människor föredrar spontanitet framför rutiner har normen dikterat att en alltför rigid kostplanering är ett sjukligt beteende om man inte vill avvika från den. Men varför skulle det vara mer sjukligt med mina matvanor än att någon autist föredrar att planera sina dagliga aktiviteter i förväg? Vad är det för skillnad mellan aktiviteter och mat? Och varför skulle jag vara mer sjuklig än någon som har massor av vitaminbrister?

Vill inte äta sötsaker

“Jo, men det är annorlunda med mat, här handlar det om ångest och dåligt samvete”, hävdar vissa. Men vem är det som har sagt att mat skulle vara förknippad med ångest och dåligt samvete för mig? Visst, skulle jag någon gång äta socker skulle jag inte tycka att det var bra precis på samma sätt som jag inte skulle tycka att det var bra gjort om jag skulle röka en cigarett. Men dåligt samvete och att jag skulle vilja straffa mig själv efter att ha ätit socker, var kommer det ifrån? Lika lite som jag skulle ha dåligt samvete om jag skulle röka skulle jag ha dåligt samvete om jag skulle äta sötsaker, men ändå vill jag varken röka cigaretter eller äta sötsaker. Jag ser helt enkelt ingen anledning till det!

Autism utesluter inte OCD och ätstörning

Min psykolog har förklarat för mig skillnaden mellan tvångssyndrom, ätstörning och specialintressen: Har man OCD eller en ätstörning är rutinerna alternativt ätandet förknippat med ångest eller dåligt samvete. Specialintressen och autistiska rutiner är däremot något lustfyllt som skänker glädje och positiv mening i vardagen, och man mår psykiskt bra. En person med ätstörning eller tvångssyndrom kan därmed bete sig på exakt samma sätt som en autist, men skillnaden mellan autism och ätstörning är alltså som dag och natt! Visst, man kan självklart ha autism med samtidig ätstörning eller autism och OCD, men det är en helt annan femma.

Sluta döma ut mitt specialintresse

Sluta döma ut mitt specialintresse! Visst, det finns många tjejer som förknippar mat med dåligt samvete, men det betyder inte att alla tjejer gör det. Trots att normen dikterar att alla tjejer måste förknippa mat med ångest går det utmärkt att ha specialintressen utan att det är fråga om en störning! Har du däremot en närstående med autism som har dåligt samvete efter att ha ätit, svälter sig, kräks upp maten eller har tvångstankar kring mat, ja då är det definitivt dags att du hjälper personen att skaffa hjälp! Men handlar autistens hälsosamma livsstil om ett glädjefyllt specialintresse och autisten inte har några vitamin- och mineralbrister ska du definitivt inte lägga dig i.

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

10 svar på ”Om skillnaden på autism och ätstörning”

Jättebra att du sprider informationen! Du formulerar det jättebra hur det kan vara. Det är bra med en uppmärksam omgivning! samtidigt som risken är stor att många autister blir missförstådda i sina rutiner. Rutiner och vanor vi med autism kan behöva ha kan vara mycket svåra för en vanlig NT att upprätthålla. Då kan man dömas ut av dom när man gör sånt de aldrig skulle orka, som skulle vara för svårt och för jobbigt för dom. De utgår ofta ifrån sig själva och andra NT.

Du har rätt! Neurotypiker tenderar, precis som du skriver, att utgå ifrån normen och därför kan de exempelvis ha svårt för att förstå att någon kan tycka att det är genuint roligt och givande att äta nyttigt utan att det handlar om en ätstörning. Eftersom de flesta människor inte är intresserade av att leva som jag är det lätt för dem att tro att ingen vill leva så här innerst inne och att det måste handla om en psykisk sjukdom om man gör det.

Svara

Vad tråkigt att höra om din anorexi och tvångstankar! 🙁 Jag hoppas att du får professionell hjälp. Tyvärr vet jag att det inte alltid är så jättelätt att få det. Kram tillbaka!

Svara

Jag har haft ätstörningar men alltid tyckt att det var ”på ett annat sätt” och efter att blivit tvångsomhändertagen så har jag levt med en konstant rädsla för att göra fel igen, inte passa in, inte bete mig som förväntas kring kost och därför hamna i samma situation igen.
Jag vet ju vad jag mår bra av och behöver dock, och egentligen så är det exakt som det ska vara, jag gör precis vad som är bra för hälsa, som är ett stort intresse.
Jag är bara superkänslig för bl.a. socker, jag får inte ångest, min kropp mår bara inte bra!!
Men tydligen så måste man kunna äta lagom med socker, tydligen är det viktigt.
Samhället är så dubbel, vi har faktan men måste ändå kunna anpassa oss till att göra lite av det som är dåligt för våra kroppar men accepterat av den större andelen av befolkningen bara för att de inte ska ha dåligt samvete.
Förvirrande.

Word! Eftersom det är så många som tycker att det är viktigt att äta socker ibland är det de som dikterar villkoren och anklagar alla avvikare för att ha en ätstörning! Och ändå är hälsotidningarna fulla av tips om hur man drar ner på sockret och folk som lyckats göra det blir intervjuade och berättar om hur bra de mår utan socker. Precis som du skrev så har vi faktan, men ändå har folk väldigt svårt att acceptera att alla inte vill äta socker och att det går att må psykiskt och fysiskt bra ändå!

Svara

Hej!
En jätteintressant text och eftersom jag har en dotter med (åtminstone) autistiska drag och sjuk i anorexi så fattar jag exakt vad du menar!
För övrigt har jag läst en hel del av dina texter för ett par tre år sedan då dottern utreddes, och de hjälpte mig mycket med förståelsen!
Tack!

Tack, vad roligt att höra att du uppskattar mina texter och att de hjälpt dig!

Svara

Lämna ett svar till Petra Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *