Sisa frågar
Jobbar som terapeut inom psykiatrin och möter vuxna autister som har svårigheter med känsloreglering och interoception. Hur kan jag hjälpa dem att utveckla dessa färdigheter? Hoppas du kan svara trots generell och otydlig frågeställning.
Paula svarar
Svårigheter med känsloreglering kan, men måste inte, vara ett stort problem. Att ha lätt till gråt måste nödvändigtvis inte ställa till större svårigheter om autisten själv och hens omgivning accepterar känsligheten, men däremot kan verbal och fysisk aggressivitet utgöra ett stort problem. Vid aggressivt beteende kan autisten stöttas i att hitta adaptiva sätt att frigöra den emotionella energin. Ett konstruktivt sätt kan exempelvis vara att uppmuntra autisten att sysselsätta sig med sina specialintressen eller att gå ut och ta en joggningstur. Ibland kan det hjälpa att be autisten att skriva om känslor eftersom det kan vara lättare för en autist att skriva än att prata.
KBT kan hjälpa
Något som är viktigt att känna till är att många med autism också har samtidig adhd. Det kan hända att adhd:n förblivit odiagnostiserad, särskilt hos vuxna kvinnor. I adhd (men också ibland i ren autism) kan svårigheter med emotionsreglering ingå vilket kan bero på bristande exekutiva funktioner. Vissa autister bli hjälpta av att få stöd med att hantera sin adhd, i vissa fall med hjälp av adhd-medicin. Tony Attwood skriver i sin bok Den Kompletta Guiden till Aspergers syndrom att även KBT kan hjälpa en autist med känsloreglering, men det är i så fall viktigt att terapeuten vet vad autism innebär.
Viktigt att autisten mår bra
Vidare är det viktigt att se till att autisten lever det sociala liv hen önskar. På grund av dålig förmåga till interoception kan en autist vara omedveten om att hen inte mår helt bra i sina vänskaps- eller kärleksrelationer. Sådant kan påverka en autists humör väldigt negativt! Man bör aldrig lägga skulden på andra, men samtidigt är det också viktigt att bryta relationer när personkemin inte stämmer. Jag kan själv vara på väldigt dåligt humör efter att jag träffat vissa boendestödjare (även om jag inte visar det), och därför har jag märkt hur viktigt det är med någorlunda fungerande boendestöd. Intressant är att jag aldrig känner mig på dåligt humör när personkemin stämmer 100%. Exempelvis har min pojkvän aldrig fått mig på dåligt humör trots att vi redan varit tillsammans i över 7 år, och jag känner mig också glad efter att ha träffat ”rätt” boendestödjare! Att vara omgiven med rätt människor är alltså väldigt viktigt för att autisten ska känna positiva emotioner. Sedan är det såklart också viktigt att autisten lever det liv som passar hen (sysselsättning, boende, fritid o s v)!
Viktigt med lågaffektivt bemötande
Även om autisten skulle må bra i sina relationer och sitt övriga liv är det av stor vikt att omgivningen har kunskap om autism och lågaffektivt bemötande samt att de lär sig att stötta autisten i att minska på stressen och sänka kraven. Jag har ibland fått höra att det saknas vetenskaplig evidens för att lågaffektivt bemötande verkligen fungerar på personer med autism, men själv tror jag stenhårt på metoden! Tony Attwood skriver även att vissa autister använder aggressivitet som ett medel för att få vara ensamma. Kanske behöver en aggressiv autist vara ensam men klarar inte av att uttrycka det och därför tar till ett aggressivt beteende? Observera att detta kan vara helt omedvetet från autistens sida!
Vissa använder skalor
Vad gäller interoception så kan autistiska barn och vuxna ha lättare att använda sig av numeriska skalor som beskriver känslomässiga upplevelser än att beskriva känslorna i ord. Autisten kan öva på att analysera sina känslor med hjälp av kort som beskriver olika känslor. Om autisten märker att hen känner sig utmattad och skattar utmattningskänslan på 8 på en 10-gradig skala kan det vara läge för autisten att ta det lugnt och bara göra det som verkligen måste göras. Om autisten känner sig utmattad och stressad är det kanske inte läge för hen att städa och diska just då.
Ibland hittar man inte rätt känsla
Det är vidare centralt att autisten inte känner ett tvång att hitta rätt känsla. Ibland kan en autist känna sig konstig i kroppen utan att förstå varför, och i sådana situationer kan autisten fundera på om det kan ha hänt något särskilt som kan ha gett upphov till denna känsla. Om så inte är fallet är det viktigt att autisten accepterar att hen inte förstår sina känslor just då, men samtidigt kan det också vara läge för autisten att vara på sin vakt ifall känslan känns negativ. Ibland kan det nämligen ta några dagar tills autisten förstår vad hen egentligen känner. Det är därför bra om autisten ber om betänketid när någon frågar autisten om hen exempelvis vill följa med på aktivitet X. Detta alltså ifall autisten inte är helt säker på om hen vill följa med eller inte.
Kurser i psykologi kan hjälpa
Slutligen kan kunskap om psykologi hjälpa en autist att förstå sina egna känslor. Om autisten är intresserad kan du uppmuntra hen att läsa kurser i psykologi alternativt låna böcker om ämnet. Att läsa självbiografiska böcker kan också hjälpa. När autisten läser vilka känslor andra känner i olika situationer kan det hjälpa autisten att fundera på om hen också känner på samma sätt när hen befinner sig i motsvarande situation. Viktigt är att autisten inte förutsätter att hen automatiskt känner på samma sätt som författaren. Det är viktigt att autisten kommer ihåg att alla människor kan känna olika känslor trots att de befinner sig i samma situation!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Vad roligt att du gillar blogginlägget! Jag kan verkligen tänka mig att en autist med nischat specialintresse inom t.ex. historia…
Bra förklarat🤩 Finns det dom som sitter på stolar när de plockar blåbär? Jag tycker din lösning låter mest ergonomisk.…
Sjukhuset menade att jag inte fick blanda i något i laxeringsmedlet. Om det är så att det hade varit tillåtet…
Jag förstår verkligen att du inte kunde fortsätta att jobba med pojken. Precis som du skriver var det pojkens sätt…
Det kan mycket väl vara så som du skriver att vissa ljudstimuli i kombination med andra stimuli (t.ex. lysrör) kan…
Man kan blanda i färglöst smaksättningsmedel t ex vissa varianter av Gatorade, Kool-Aid, Crystal Light i laxermedlet. ”You may only…
Tack snälla Paula! Vilket sammanträffande att du skrev om det här just nu. Berättade häromveckan för min tillfälliga samtalskontakt (präst:))…
Idag var jag med om något märkligt. Jag var i en stor lågprisaffär och skulle handla julsaker och på en…
Bra skrivet, Susanna! Du kan ha rätt i att Arbetsförmedlingen kan ha en press på sig att få ut alla…
Vilken hemsk handledare! Det är verkligen oprofessionellt av henne att uttrycka sig så! För att vara konspirationisk så kanske hon…
19 svar på ”Hur hjälpa någon med autism med känsloreglering?”
Ingen aning om denna föreläsning kan tillföra något:
Gunilla Gerland föreläser om ”Interoception – känsloreglering, välbefinnande och psykisk hälsa” hos Pedagogiskt perspektiv i 35 minuter på deras konferens ”Nya perspektiv på autism” i december:
https://www.pedagogisktperspektiv.se/lecture/nya-perspektiv-dec2023/
De som vill delta som arbetar med autister kan ju höra med sin arbetsgivare om de kan få konferensen betald.
Tack anonym, det låter jättebra! Jag har själv inte sett denna föreläsning men det är jättebra att det finns en föreläsning om ämnet på nätet! Gunilla Gerland är både duktig och kunnig.
Förresten Paula, snart är det 20 år sedan du fick din aspergerdiagnos och ditt liv vände till det bättre! Hade kunnat passa i det gamla tv-programmet När livet vänder.
Har aldrig hört talas om det programmet men det låter som att det absolut hade kunnat passa!
Det var väl hösten 2003 som du fick din diagnos? Det blev din räddning.
Ja det stämmer!
Jag tycker synd om dig när jag läser i din bok hur du hade det i skolan. Hur kunde andra barn vara elaka mot dig?
De var riktigt elaka då men tur att skoltiden är över nu i alla fall. Jag är inte bitter över det idag för det var för flera decennier sedan, och hat och bitterhet tjänar inte något till. Dessutom var de bara barn och barnens hjärnor är inte fullt utvecklade. Det är vi vuxna som har ansvaret att se till att barn anammar bra värderingar!
”Även om autisten skulle må bra i sina relationer och sitt övriga liv är det av stor vikt att omgivningen har kunskap om autism och lågaffektivt bemötande samt att de lär sig att stötta autisten i att minska på stressen och sänka kraven.”
De kan behöva utbildning i hur de identifierar stressen. Autister stressas inte sällan på andra sätt än NT.
Att ”energiinventera” tillsammans med sin klient borde ingå som ett av de första momenten under en samtalsterapi eller innan man börjar ge praktiskt stöd i hemmet, eller coaching, allmänna tips och råd. På så sätt kan personal få insikt i hur de kan behöva anpassa sitt bemötande på olika sätt för att sänka stressen för klienten före, under och efter ett möte. På detta sätt kan man också förebygga eventuella missförstånd och feltolkningar om behov också.
Det kan förebygga vissa eventuella missförstånd och feltolkningar av behov menade jag vill jag bara förtydliga. Långtifrån alla. Energiinventering kan, med andra ord, vara en viktig, nödvändig ”nyckel” av flera som jag skulle råda personal och klienter att använda sig av.
Så sant! Vi autister visar inte alltid på samma sätt som neurotypiker att vi är stressade.
En bra början är, tror jag, att boendestödjarna förstår VARFÖR vissa saker kan ta energi av en autist. Om boendestödjarna saknar kunskap om vilka kognitiva avvikelser autism kan innebära är det tyvärr lätt hänt att de blir provocerade när en autist säger att hen är trött och inte orkar göra det boendestödjarna ber hen göra. Okunniga boendestödjare kan tro att autisten är lat och tänka att ”alla människor är trötta ibland, men alla måste ändå göra saker de ogillar.” Om boendestödjarna förstår anledningen tror jag att de blir mer positivt inställda till att göra en energiinventering!
Jag har först nyligen lärt mig att känna skillnaden mellan ångest och skam. Oftast känner jag även skillnad mellan skam och skuld numera, men ibland kan det vara svårt.
Den utan jämförelse största förstöraren för mig i mitt dagliga liv är skam. Ångest är också ett mycket stort problem. Jag känner ofta stor prestationsångest i sociala situationer och när jag blir klumpig eller hamnar utanför så skäms jag något oerhört. Jag var på en träff nyligen. Oftast brukar jag bli upplyft och må bättre efteråt, men så icke den här gången. Även om det är obehagligt och jag känner mig udda när jag sitter tyst i en hel timme så räcker det att jag får ett par trevliga samtal med ett par stycken under kvällen, att det ska bli djupa samtal om känsliga ämnen i gemenskap med några andra senare på kvällen, att jag får vara i rampljuset lite och stoltsera med det jag kan istället för det sociala, att jag får känna trygghet bland dem jag känner väl sedan tidigare eller dylikt för att jag ska må riktigt bra efteråt. Men när det inte fungerar alls och det känns som alla pratar ett helt annat språk och jag inte fått ett enda av mina behov tillfredställda nästan alls efter fem timmar så är den enda känslan som är kvar skam och misslyckande, om det nu är en känsla. Dagen därpå efter att ha sovit ut ordentligt låg jag kvar i sängen hela dagen och grät i flera timmar under förmiddagen.
Det var lättare när jag var yngre på så sätt att jag då inte alltid förstod vad som gick snett. Men idag är jag 45 år och det allra mesta är helt solklart. Jag förstår mycket väl hur udda mycket av det jag säger är även medan jag säger det. Det är givetvis stressen av den sociala situationen och min prestationsångest som gör att jag säger saker som är klumpiga ibland. Ofta har man väldigt kort tid på sig för att komma in i ett samtal med en kommentar så man måste passa på.
Jag tror inte att jag känt skam särskilt ofta men däremot skuld. Jag känner ingen skam om andra människor uppmärksammar på gatan att mina kläder är ut och in, men om mina närstående och vänner skämts för mig för att jag väcker uppmärksamhet med mitt beteende eller annorlunda klädsel har jag ofta känt stor skuld gentemot dem.
Den här skuldkänslan har varit ett stort hinder för mig och har många gånger önskat att jag hade känt skam istället för skuld. Detta för att skamkänslorna hade hindrat mig från att vilja vara avslappnad och väcka uppmärksamhet, och då hade ingen behövt skämmas för mig och jag hade inte känt ett behov av att anpassa mig efter deras önskemål. Men jag har senare förstått att dessa skamkänslor inte alls är positiva och att ni som känner skam brukar vilja bli av med skamkänslorna, så ni måste inte alls ha det bättre än jag! Jag tror att både överdrivna skam- och skuldkänslor är ett stort problem fast på olika sätt!
Jag förstår vad du menar med att det inte alltid är lätt att vara medveten om sin funktionsnedsättning. Ju mer medveten man är om vad som går snett desto mer energi tar det att umgås med andra för då börjar man bara grubbla och analysera det mesta!
Ja, det sista är verkligen sant. Jag har upplevt skuld, skam, ångest, panikångest, nedstämdhet, smärta, maktlöshet, hopplöshet, stor stress… Jag tycker skam är det det utan jämförelse värsta. Det äter upp en människa inifrån och ut. Skuld har jag vanligen inte så stora problem med, men om jag fastnar i det är det ju lika jobbigt. Skuld och skam är ganska nära, tycker jag, så det kan vara svårt att skilja på ibland.
Men i sociala sammanhang så är det väsentliga hur jag uppfattas utav andra och därför känner jag skam och inte skuld. För mig är det också logiskt så tillvida att jag i dessa sammanhang faktiskt inte för något direkt fel oftast. Att börja prata om ett ämne som omgivningen finner malplacerat är pinsamt för mig, men jag har ju inte gjort någonting fel. Att jag är trög med att ställa frågor har jag heller inte dåligt samvete för, eftersom det hör till mina svårigheter. Om det däremot leder till att någon känner sig ignorerad eller dissad och faktiskt blir ledsen, ja, då känner jag ju skuld. Likaså om jag skulle säga någonting som jag för sent upptäcker skulle kunna vara sårande.
Jag är alltså alltid egocentrisk – det är hu andra upplever mig, inte vad jag gör, som är det väsentliga för mig – i sociala situationer, sårbar, ömtålig och i behov av uppmärksamhet och stöd, men ömsint och välmenande. Skam är nära förknippat med prestationsångest. Skam leder därför också till impulsivitet, vilket i sin tur leder till mer skam. Passivitet går också hand i hand med impulsivitet för mig som autist.
Jag har aldrig tänkt att skam är förknippat med prestationsångest, men det kan säkert vara så! Jag brukar nämligen sällan känna prestationsångest, och det kanske beror på att jag sällan känner skam 🙂 Jag kände däremot förut skuld ständigt och jämt för jag var rädd för att vara i vägen och ”störa” andra. Däremot har jag nästan aldrig varit rädd för att uppfattas som udda.
Vad tråkigt att du blir uppfattad som egocentrisk! Jag brukar ofta bli tyst i många sociala situationer så jag upplevs nog som ”tråkig”.
Ja, där är vi lite olika, hör jag. Jag kan sitta tyst i timmar i stora sällskap och då känner jag mig extremt udda och konstig. Har alltid lidit av att känna mig annorlunda. Är alltid rädd för att göra fel, säga fel eller bete mig fel. Jag kan visserligen strunta avsiktligt lite i en del sociala konventioner som jag har svårt att följa, men jag har blivit socialt så hårt bestraffad av att inte göra ”rätt” att det har lett till väldigt mycket prestationsångest.
Är generellt inte rädd alls för att vara till last för andra – det vet jag ju ändå att jag är och att jag behöver stöd osv. Men ibland har jag dåligt samvete om jag blivit onödigt intensiv. Jag suger också åt mig andras känslor – något som du också pratat om – och kan få dåligt samvete om jag uttryckt mig klumpigt och åsamkat obehag.
Nej, det är vanligtvis jag själv som beskriver mig som egocentrisk. Jag överdrev givetvis lite grann, men vi har nog rett ut begreppen nu. 🙂 Jag skäms helt enkelt eftersom jag utgår ifrån mig själv och hur de känslor som en situation kan få mig att uppleva, men jag kan vara omtänksam och empatisk om jag tycker om någon.
Betyder det att du inte lider på samma sätt av att sitta tyst? Mår du bra ändå även om det är svårt för dig att komma in i ett samtal eller är det väldigt jobbigt och tar mycket energi?
Förresten, Paula, du svarade på frågan om varför kränkande eller dryga kommentarer om autister tillåts som du fått – jag vet inte om det är okej att jag går lite OT nu, men jag ville bara säga att jag är helt enig med dig. Det var nyligen någon på ett forum som tyckte att jag inte skulle ge råd till andra, eftersom jag var autist och inte förstod nyanser. Sådana dumma kommenterar från folk som bara vill ha rätt till varje pris och förstör trådarna brukar jag bara ignorera. Jag vill mycket hellre att sådana kommenterar får vara kvar än att mina egna kommenterar som andra inte tycker om plockas bort!
En sak som kanske kan vara till lite tröst när det gäller det sistnämnda är att sådana kommenterar vanligen ogillas av de allra flesta. Kommentaren jag fick fick t.ex. en hel handfull tummen-ner.
Baserad på dina kommentarer tycker jag inte alls att du låter som en egocentrisk person! Tvärtom verkar det som att du reflekterar mycket kring dina och andras upplevelser.
Nja, ibland lider jag nog faktiskt lite av att sitta tyst, men inte för att situationen skulle kännas obekväm utan för att jag längtar efter att vara någon annanstans för att kunna syssla med mina specialintressen istället 🙂 När jag blir tyst är jag ofta uttråkad men känner samtidigt att jag inte kan lämna situationen.
Jag känner mig faktiskt som udda och konstig i sådana situationer, men jag bryr mig inte om den känslan eftersom det har liksom blivit en del av min identitet att vara udda och konstig. Jag skäms inte för det och bryr mig inte om andra ser mig som udda och konstig utan tycker snarare att de nog har rätt 😉 Jag är liksom okej med att inte vara som de flesta andra och bryr mig inte om att andra kanske märker mitt annorlundaskap och reagerar på mitt beteende.
Det enda undantaget är om jag upplever att någon närstående eller nära vän skäms för mitt beteende. Då känner jag skuld eftersom jag inte vill att de ska behöva känna sig obekväma för min skull. Men idag har jag blivit mycket selektiv med vem jag umgås med och har under de senaste åren inte hamnat i sådana situationer lika ofta. När jag var yngre hände det ofta, men idag har jag istället kommit fram till att personkemin sällan stämmer med de som ständigt och jämt skäms för mig!
Vad roligt att du tyckte att jag gjorde rätt som bestämde mig för att låta vissa kommentarer vara kvar. Jag håller med om att sådana kommentarer ogillas av de allra flesta, iaf av många av de som läser min blogg eftersom den grupp som min blogg vänder sig till ofta har en humanistisk människosyn och ett icke-dömande förhållningssätt. Men det finns ju samtidigt personer som dömer ut andra, och sådana personer håller ofta med sådana budskap. Men jag tror samtidigt inte att många som tillhör denna grupp läser min blogg.
Jag tycker att du gjorde rätt som ignorerade kommentaren! Jag hoppas att mina bloggläsare gör som du och bara ignorerar kommentarer istället för att ta illa upp. Man kan aldrig tvinga någon annan att tycka och tänka som man själv gör, och därför är det bara bäst att acceptera att inte alla har samma människosyn som man själv och sedan gå vidare i livet. En del av demokratin är ju att inte alla måste tycka likadant 🙂
Det skulle kunna vara så att terapeuten möter autister som hanterar sin vardag genom att agera på sina känslor på ett sätt som blir destruktivt t ex genom alkohol, spel, olika självskadebeteenden, tvångshandlingar.
T ex kan det handla om autister som upplever vardagen som för svår och att man känner sig otillräcklig om man har för höga krav på sig parallellt med för lite anpassat stöd och hjälp, antagligen ofta i kombination med ytterligare utmaningar. Nu gissar jag bara kanske stämmer det delvis iallafall?
Ordet interoception är ett nytt begrepp för mig men verkar handla om att autister saknar den här magkänslan för saker som kanske kan riskera göra det svårare att reglera känslor för vissa? Associerar det även med den annorlunda perception som är vanlig vid autism. Vissa uppfattar inte alltid kroppsliga signaler och känner inte alltid när vi är trötta (hur trött ska man vara för att inse att sysselsättningen/jobbet inte är hållbart t ex), sjuka (när får man sjukskriva sig t ex), smärta, hunger, kyla, värme, törst osv. Jag har fått för mig att vissa inte känner av per automatik hur det ska kännas när man är nöjd och klar med saker heller. Samt som du skrev hur det ska kännas i en relation för att den ska vara bra för en.
Bra skrivet! Det kan absolut vara så som du skriver. När man har en krävande vardag med samtidiga svårigheter med att hantera sina känslor kan det säkert finnas en risk för självskadebeteenden och missbruk.
Interoception handlar om svårigheter med att känna igen kroppsliga signaler. Det är ofta ett stort problem hos oss med autism, och jag tycker inte att det pratas tillräckligt mycket om bristande interoception! Det här med sjukskrivning var ett bra exempel. Jag har själv haft svårt att bedöma när jag mår dåligt och när jag inte gör det och när jag borde sjukskriva mig.