Därför kan en autist uppfattas som människokräsen

Vi som har autism upplever ofta att vi har svårt att hitta vänskapsrelationer som inrymmer en känsla av ömsesidig gemenskap. Ibland kan vi känna gemenskap med någon utan att känslan är besvarad. Skulle jag t.ex. träffa någon med Masterexamina i fyra språk är det möjligt att jag skulle känna stark gemenskap med personen, men det är inte alls säkert att den andre parten skulle känna att min språkfascination skulle räcka för vänskap ifall hen upplever att vi inte har något annat gemensamt. Andra gånger kan det vara tvärtom: någon vill lära känna mig närmare men intresset är inte alls ömsesidigt från min sida. I dagens blogginlägg kommer jag fokusera på det sistnämnda, dvs autister som uppfattas som människokräsna och avböjer andras försök att lära känna oss på i andras tycke orimliga grunder.

Gömde mig under sängen

Jag har fått höra att jag är alldeles för kräsen eftersom jag redan som barn kunde säga till de vuxna att jag inte ville leka med någon specifik person med motiveringen att personen t.ex. inte delade mitt intresse för något som jag brann för. Observera att jag aldrig har varit någon som utesluter andra ur gemenskapen eller dömer ut någon utan det handlade istället om att något barn ringde på dörren för att hen ville leka med mig och jag gömde mig under sängen eftersom jag absolut inte ville leka med barnet i fråga (och sådana barn fanns det många av så det var absolut inte något personligt mot någon). Och när en vuxen frågade mig varför jag inte ville leka med personen kunde svaret vara något i stil med: ”X tycker inte om att läsa böcker, men det gör jag.”

Många har lätt att hitta gemenskap

Som ni säkert förstår har jag genom åren fått höra otaligt många gånger att man inte behöver dela intressen med sina vänner och att jag borde ha tolerans för att folk är olika. Men grejen är att när jag lär känna nya människor vill jag att vi åtminstone ska ha något gemensamt innan det kan bli fråga om vänskap. Alltså någon liten grej! Om jag varken kan relatera till personens känslor eller delar ett enda intresse känner jag ingen gemenskap med personens i fråga.

Låter komiskt

När jag läser den föregående meningen inser jag hur otroligt komiskt det låter för det borde vara en självklarhet att man åtminstone har något gemensamt med sina vänner. Men för mig som har autism har jag väldigt, väldigt lite gemensamt med andra människor och det har alltid varit så. Jag har alltid fascinerats av att de flesta barn hittar vänner bland sina klasskamrater eller att arbetskamrater på samma arbetsplats hittar tillräckligt många gemensamma nämnare för att kunna ha givande diskussioner vid fikabordet. Många neurotypiska människor har i mina ögon väldigt mycket gemensamt med varandra. Och har man väldigt mycket gemensamt med andra människor är det lätt att tycka att det bara är tråkigt att ha vänner som är alltför lika en själv.

Har ingenting gemensamt med jämnåriga

När jag säger att jag inte har något gemensamt med de allra flesta människor menar jag verkligen det. Vi har inte samma humor, vanor eller intressen. Jag älskar rutiner och ett monotont liv och är oftast väldigt ointresserad av att prova på nya saker medan många andra brinner för det. Jag förstår inte alls vad andra kvinnor pratar om när de diskuterar utseende- och vikthets för själv älskar jag att sminka mig, köpa nya kläder och äta nyttigt och känner att det bara är positivt. Dessutom är jag totalt ointresserad av saker som musik och filmer och blir uttråkad när andra börjar diskutera dessa samtalsämnen med mig. Av dessa anledningar har jag sällan något gemensamt med mina jämnåriga.

Kan inte sätta mig in i andra f.d. mobbningsoffers situation

Jag har dessutom svårt för att förstå rent känslomässigt vad många andra före detta mobbningsoffer går igenom eftersom jag själv var grovt mobbad i skolan i många år och inte alls kände att det var en lika stor grej som många andra tycker även om jag inte tyckte om att vara mobbad. För att förtydliga: jag förstår alla före detta mobbningsoffer logiskt och känner sympati för alla som mår dåligt, och jag förstår också att det är jag som är udda i det här fallet då det normala för människan är att må dåligt när man blir utesluten ur gemenskapen. Men ändå har jag rent känslomässigt mycket svårt för att sätta mig in i varför många tycker att mobbning är det värsta man kan vara med om.

Känns jobbigt

Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna sätta sig in i känslomässigt vad någon annan går igenom (t.ex. just före detta mobbningsoffer) ifall jag själv varit med om exakt samma sak men inte känt på samma sätt, och detta även om jag förstår personens känslor rent logiskt och tröstar gärna personen för att hen ska må bättre. Jag erbjuder gärna stöd till personer som mår dåligt utan att döma ut deras känslor och därför uppfattas jag av många som varm och empatisk. Problemet är att känslan av gemenskap och ömsesidig djup förståelse uteblir för mig när jag rent känslomässigt inte kan relatera till deras känslor även om den logiska förståelsen finns där. Och utan djup ömsesidig känslomässig förståelse har jag svårt för att känna gemenskap.

Är inte så kräsen trots allt

Efter att ha pratat med min psykolog har jag förstått att jag inte alls är lika människokräsen som jag alltid trott om man ser till den stora helheten! De flesta andra människor har väldigt mycket gemensamt med andra människor varför de tenderar att fascineras av olikheter medan jag har alltid väldigt lite gemensamt med andra människor varför jag söker efter likheter. En neurotypisk person som har lätt för att hitta gemenskap med andra människor kan lätt fascineras av det faktum att jag känner annorlunda än normen när det gäller saker som mobbning och utseendehets, men för mig som har mycket svårt för att hitta personer som jag åtminstone delar någon gemensam nämnare med kan det bli en stor besvikelse om personen känner annorlunda än jag om sådana här saker. Ibland kan det också vara tvärtom: personen kanske känner annorlunda än jag om dessa saker men delar något av mina intressen eller humor vilket kan göra att jag känner gemenskap med personen ändå. Dock är det mycket svårt för mig att hitta personer som delar någon av dessa nämnare med mig vilket i sin tur gör att jag inte känner gemenskap med de allra flesta människor.

Behöver inte handla om inflexibilitet

Om du har ett autistiskt barn som avböjer vänskap på i ditt tycke märkliga grunder behöver det inte handla om inflexibilitet från ditt barns sida. Vi autister kan ha oerhört svårt för att hitta personer som vi åtminstone känner någon gemenskap med varför det kan kännas som en stor besvikelse om den nya bekantskapen exempelvis inte delar vår boksmak. Om man skiljer sig väldigt mycket från andra människor på alla möjliga sätt och har svårt för att hitta gemensamma nämnare med andra människor kan en i andra människors ögon obetydlig grej vara avgörande för om relationen har möjligheter att utvecklas eller ej.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.