Kategorier
Okategoriserade

Därför kan en autist uppfattas som människokräsen

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Vi som har autism upplever ofta att vi har svårt att hitta vänskapsrelationer som inrymmer en känsla av ömsesidig gemenskap. Ibland kan vi känna gemenskap med någon utan att känslan är besvarad. Skulle jag t.ex. träffa någon med Masterexamina i fyra språk är det möjligt att jag skulle känna stark gemenskap med personen, men det är inte alls säkert att den andre parten skulle känna att min språkfascination skulle räcka för vänskap ifall hen upplever att vi inte har något annat gemensamt. Andra gånger kan det vara tvärtom: någon vill lära känna mig närmare men intresset är inte alls ömsesidigt från min sida. I dagens blogginlägg kommer jag fokusera på det sistnämnda, dvs autister som uppfattas som människokräsna och avböjer andras försök att lära känna oss på i andras tycke orimliga grunder.

Gömde mig under sängen

Jag har fått höra att jag är alldeles för kräsen eftersom jag redan som barn kunde säga till de vuxna att jag inte ville leka med någon specifik person med motiveringen att personen t.ex. inte delade mitt intresse för något som jag brann för. Observera att jag aldrig har varit någon som utesluter andra ur gemenskapen eller dömer ut någon utan det handlade istället om att något barn ringde på dörren för att hen ville leka med mig och jag gömde mig under sängen eftersom jag absolut inte ville leka med barnet i fråga (och sådana barn fanns det många av så det var absolut inte något personligt mot någon). Och när en vuxen frågade mig varför jag inte ville leka med personen kunde svaret vara något i stil med: ”X tycker inte om att läsa böcker, men det gör jag.”

Många har lätt att hitta gemenskap

Som ni säkert förstår har jag genom åren fått höra otaligt många gånger att man inte behöver dela intressen med sina vänner och att jag borde ha tolerans för att folk är olika. Men grejen är att när jag lär känna nya människor vill jag att vi åtminstone ska ha något gemensamt innan det kan bli fråga om vänskap. Alltså någon liten grej! Om jag varken kan relatera till personens känslor eller delar ett enda intresse känner jag ingen gemenskap med personens i fråga.

Låter komiskt

När jag läser den föregående meningen inser jag hur otroligt komiskt det låter för det borde vara en självklarhet att man åtminstone har något gemensamt med sina vänner. Men för mig som har autism har jag väldigt, väldigt lite gemensamt med andra människor och det har alltid varit så. Jag har alltid fascinerats av att de flesta barn hittar vänner bland sina klasskamrater eller att arbetskamrater på samma arbetsplats hittar tillräckligt många gemensamma nämnare för att kunna ha givande diskussioner vid fikabordet. Många neurotypiska människor har i mina ögon väldigt mycket gemensamt med varandra. Och har man väldigt mycket gemensamt med andra människor är det lätt att tycka att det bara är tråkigt att ha vänner som är alltför lika en själv.

Har ingenting gemensamt med jämnåriga

När jag säger att jag inte har något gemensamt med de allra flesta människor menar jag verkligen det. Vi har inte samma humor, vanor eller intressen. Jag älskar rutiner och ett monotont liv och är oftast väldigt ointresserad av att prova på nya saker medan många andra brinner för det. Jag förstår inte alls vad andra kvinnor pratar om när de diskuterar utseende- och vikthets för själv älskar jag att sminka mig, köpa nya kläder och äta nyttigt och känner att det bara är positivt. Dessutom är jag totalt ointresserad av saker som musik och filmer och blir uttråkad när andra börjar diskutera dessa samtalsämnen med mig. Av dessa anledningar har jag sällan något gemensamt med mina jämnåriga.

Kan inte sätta mig in i andra f.d. mobbningsoffers situation

Jag har dessutom svårt för att förstå rent känslomässigt vad många andra före detta mobbningsoffer går igenom eftersom jag själv var grovt mobbad i skolan i många år och inte alls kände att det var en lika stor grej som många andra tycker även om jag inte tyckte om att vara mobbad. För att förtydliga: jag förstår alla före detta mobbningsoffer logiskt och känner sympati för alla som mår dåligt, och jag förstår också att det är jag som är udda i det här fallet då det normala för människan är att må dåligt när man blir utesluten ur gemenskapen. Men ändå har jag rent känslomässigt mycket svårt för att sätta mig in i varför många tycker att mobbning är det värsta man kan vara med om.

Känns jobbigt

Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna sätta sig in i känslomässigt vad någon annan går igenom (t.ex. just före detta mobbningsoffer) ifall jag själv varit med om exakt samma sak men inte känt på samma sätt, och detta även om jag förstår personens känslor rent logiskt och tröstar gärna personen för att hen ska må bättre. Jag erbjuder gärna stöd till personer som mår dåligt utan att döma ut deras känslor och därför uppfattas jag av många som varm och empatisk. Problemet är att känslan av gemenskap och ömsesidig djup förståelse uteblir för mig när jag rent känslomässigt inte kan relatera till deras känslor även om den logiska förståelsen finns där. Och utan djup ömsesidig känslomässig förståelse har jag svårt för att känna gemenskap.

Är inte så kräsen trots allt

Efter att ha pratat med min psykolog har jag förstått att jag inte alls är lika människokräsen som jag alltid trott om man ser till den stora helheten! De flesta andra människor har väldigt mycket gemensamt med andra människor varför de tenderar att fascineras av olikheter medan jag har alltid väldigt lite gemensamt med andra människor varför jag söker efter likheter. En neurotypisk person som har lätt för att hitta gemenskap med andra människor kan lätt fascineras av det faktum att jag känner annorlunda än normen när det gäller saker som mobbning och utseendehets, men för mig som har mycket svårt för att hitta personer som jag åtminstone delar någon gemensam nämnare med kan det bli en stor besvikelse om personen känner annorlunda än jag om sådana här saker. Ibland kan det också vara tvärtom: personen kanske känner annorlunda än jag om dessa saker men delar något av mina intressen eller humor vilket kan göra att jag känner gemenskap med personen ändå. Dock är det mycket svårt för mig att hitta personer som delar någon av dessa nämnare med mig vilket i sin tur gör att jag inte känner gemenskap med de allra flesta människor.

Behöver inte handla om inflexibilitet

Om du har ett autistiskt barn som avböjer vänskap på i ditt tycke märkliga grunder behöver det inte handla om inflexibilitet från ditt barns sida. Vi autister kan ha oerhört svårt för att hitta personer som vi åtminstone känner någon gemenskap med varför det kan kännas som en stor besvikelse om den nya bekantskapen exempelvis inte delar vår boksmak. Om man skiljer sig väldigt mycket från andra människor på alla möjliga sätt och har svårt för att hitta gemensamma nämnare med andra människor kan en i andra människors ögon obetydlig grej vara avgörande för om relationen har möjligheter att utvecklas eller ej.

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

10 svar på ”Därför kan en autist uppfattas som människokräsen”

Jep, så är det.
Men om jag ”förstår”, har tillräckligt bred uppfattning hur, varför…att det är någon linje, att det är sant och personer hålls som de är. Då går det att stundvis att tänja på kriterierna.

Jag håller med, allt behöver inte vara svartvitt! Men jag vill ändå ha något gemensamt med personen som jag umgås med, och det är svårt för mig att hitta sådana personer i och med att jag bara kan förstå många logiskt men inte känslomässigt.

Svara

Har själv försökt hitta vänner och värme i världen konstant i 30 år nu, utan att hitta fram till något ärligt alls. Alltid givit precis vad jag skulle vilja få tillbaka själv, funnits där för alla i både vått och torrt, stöttat, hjälpt och alltid satt andra framför mig själv. Har inte lett till någonting. Alla har svikit i slutändan. Bokstavligen varje individ, utom min barndomsvän, som har diagnostiserat sig själv med autism och helst vill slippa allt och alla och bara vara ensam och hemma hos sig själv. Jag lider oerhört av ensamheten och har alltid gjort det, men inser sen några år att det inte finns något mer jag kan göra för att få in någon ny varm människa i mitt liv. Har bara mamma och så har det alltid varit. Efter henne vill jag bara få dö, för då är jag helt ensam i världen. Och jag skulle aldrig klara mig utan henne, på någon nivå. Jag ligger vaken varje natt och tänker på det.

Jag tittar tillbaka på en livstid fylld av mobbning, utanförskap, svek, ofrivillig ensamhet och elakhet från människor och ångrar allt gott jag någonsin gjort för andra, då det aldrig besvarats på samma sätt och ofta med den direkta motsatsen. Och folk har varit elaka bara för sakens skull, så oerhört många gånger genom livet.

Säger man det till någon och hur fruktansvärt man mår av det, får man bara höra av alla att det skulle finnas massor av andra. Att världen är full av människor, att man måste ge sig ut, etc, etc. Ingen gör något själv. Men jag kan i alla fall slå mig till ro med tanken att jag gjort allt jag har kunnat. Ingen skulle kunna säga motsatsen.

Det låter som att du haft ett jobbigt liv! 🙁 Nu minns jag inte om du har en fastställd diagnos på autism eller inte, men om du har det så tillhör du LSS och får bland annat söka daglig sysselsättning, kontaktperson mm enligt LSS-lagstiftningen. Om du däremot inte har någon fastställd diagnos så får du fortfarande söka hjälp från kommunen men isåfall blir det via SoL vilket kan göra det lite svårare att få hjälp och reglerna är lite annorlunda, men det kan gå att få hjälp via SoL också! Sen vet jag inte ens om en kontaktperson eller daglig verksamhet skulle vara något för dig. Själv trivs jag ju för mig själv och skulle inte få något ut av daglig verksamhet men jag vet att många som är i din sits mår bra av det då de känner sig mindre isolerade då. Det kan vara värt att undersöka möjligheten då ofrivillig isolering och ensamhet kan i värsta fall leda till depression.

Sen kan det vara värt att söka sig till träffgrupper för personer med autism/psykisk ohälsa. Där träffar man ofta likasinnade som förstår vad man går igenom. Jag vet folk som har utvecklat livslånga vänskaper på sådana forum. Jag tycker själv att man ofta träffar sympatiska människor där som inte dömer ut en så det kan absolut vara värt att undersöka den möjligheten också.

Svara

Jag gjorde ett omfattande läkartest för några år sen just för att de skulle utreda det, kom fram till att jag kunde ha något inom autism-spektrumet, men de var inte säkra och ville därför inte sätta någon exakt diagnos. Jag har förtidspension för extrem bacillskräck och återkommande perioder av nedstämdhet, just p.g.a. hur mitt liv har varit. Men jag förundras egentligen själv över hur bra jag ändå mår jämförelsevis, i förhållande till hur mitt liv har varit. Eller hur folk har behandlat mig.

Jag har samma personlighet som när jag var liten: att jag aldrig kan försvara mig när folk är elaka och ger sig på mig. Bara går undan och blir ledsen, precis som då. Och det inser folk som inte är snälla till sättet och måste ta ned någon annan för att känna sig tuffare själva. Jag trodde mest det var barn och tonåringar som ägnade sig åt mobbning och att trycka ned andra, men de fanns i vuxenlivet också.

Okej, jag förstår! Då kanske du kan, om du vill, få hjälp via SoL för att försöka bryta den ofrivilliga isoleringen men det måste självklart kännas bra och meningsfullt för dig.

Jag är också väldigt dålig på att försvara mig! Jag vet inte vad jag ska svara om någon säger något elakt så jag svarar liksom ingenting då.

Det finns absolut vuxna som mobbar och t.ex. arbetsplatsmobbning är ett känt fenomen, men jag tycker ändå att vuxna generellt sett är snällare än barn (alltså rent statistiskt sett) för många vuxna har hunnit utveckla empati. Även om jag har träffat vuxna som sagt mindre snälla saker till andra vuxna har jag aldrig träffat en vuxen som behandlar mig som mina mobbare behandlare mig när jag var barn, dvs tvingade in mig på toaletten med våld och låste in mig där, satte krokben på mig, spottade på mig mm fast det är klart att såna vuxna också kan finnas även om jag misstänker att det är sällsynt. De vuxna som har varit mindre snälla mot mig har gjort det genom att t.ex. skriva elaka saker om mig på nätet och förlöjligat det faktum att jag har boendestödjare (hände när min bok kom ut i Finland) men jag har ändå som vuxen aldrig behövt frukta för mitt liv och min hälsa vilket jag behövde göra som barn. Dessutom har det också funnits många snälla vuxna som försvarat mig på nätet, men som barn fanns det inget annat barn som försvarade mig. Jag tror absolut inte att de personer som skrivit elaka saker om mig på nätet och förlöjligat mig tillhör majoriteten utan jag tror snarare att de har några former av personlighetsstörningar.

Som sagt påstår jag inte att vuxna inte kan mobba och vuxna kan absolut frysa ut andra vuxna eller säga elaka saker, men jag tycker ändå inte att de generellt sett gör lika hemska saker mot andra vuxna som barn gör mot andra barn. Men självklart kan undantag finnas!

Svara

Upplevde också i stort sett alla de där grejerna du skrev om från skoltiden, mer eller mindre…Usch! 🙁 Men jag trodde allt skulle bli mer civiliserat när man blev vuxen, att allt skulle upphöra när man slutade skolan. Så blev det inte.

Jag gav nog upp en gång för alla efter att min mamma sade upp sig från sitt jobb där hon arbetat hela sitt liv för att en ny tjej där och hennes kompisar hade mobbat och förtalat mig bakom ryggen på mamma i flera år, ända sen hon kom dit. På en helt ofattbar nivå. Och den nya ledningen tog henne parti och sen ljög för henne ända till slutet. Jobbet betalade sen mamma till att hålla helt tyst och med kravet om att även bryta kontakten med alla andra där, så att tjejens grova förtal och mobbning inte skulle komma ut. De ville även ljuga och skriva att mamma slutade p..g.a. mig, för att gömma sanningen till varje pris. Tjejen själv var inte ens med på ett möte och skyddades helt från allt ansvar. Alla som vet om det, säger att det är den absolut värsta historia de hört om arbetsmobbning. Så jag är jätteglad att jag har förtidspension och slipper vara ute bland folk jag inte har valt, oavsett alla som samtidigt kränker, dömer, kritiserar, mobbar och hatar mig för det också. Då det inte är någon skillnad från mobbarna på skoltiden och folk aldrig tycker det spelar någon roll hur man är och behandlar andra. Bara hur högt upp man har tagit sig med alla medel.

Mobbningen börjar precis utanför huset, på den gata där jag alltid har bott och där vi också har bott längst av alla. Med nya familjer som kommit dit och bara varit elaka och mobbat mig p.g.a. min förtidspension. Och fått med sig andra i det, liksom elaka människor alltid har fått. De har aldrig varit ensamma.

Jag kommer aldrig förstå varför någon kan finna något nöje i att vara elak mot andra när man hellre kan vara snäll och få andra att må bra och det har jag aldrig gjort heller. Men jag vet hur världen är nu och den var så oerhört mycket värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Vad tråkigt att höra om din mamma och vilka märkliga grannar du har! Det finns trots allt väldigt många människor i Sverige som har förtidspension så du är definitivt inte den enda som har det. Mina grannar är inte alls som dina och jag har aldrig bott i ett område där vuxna människor beter sig på det sättet.

Min vän i fråga, som självdiagnostiserat sig med autism, har alltid hatat att behöva vara med andra människor och helst bara velat vara själv. Ofta sagt att jag är den enda han känner sig bekväm att umgås med. Han har svårt med höga ljud, för mycket intryck, när det låter ute av trafiken och är för ljust, hur kläderna känns på kroppen, gillar inte sociala koder utan tycker hellre man ska vara ärlig, hade aldrig samma intressen som de andra som liten/tonåring och blev därmed utanför, etc. Men han jobbar, är helt självständig, har gått höga utbildningar och är mycket intelligent, insatt i politik, samhället, historia, etc. Själv har jag inte samma problem utan svårt med andra grejer som man som vuxen förväntas klara av, som tidigare nämnt. Men samtidigt starka sidor, där jag kan saker som andra inte kan istället.

Vad bra att du har en god vän! Det är möjligt att han har autism. För att diagnosen ska kunna fastställas krävs iofs att svårigheterna/dragen ska utgöra en omfattande funktionsnedsättning i personens vardag. Men med detta sagt är det fullt möjligt att han skulle få en autismdiagnos om läkaren skulle bedöma att hans svårigheter utgör en omfattande funktionsnedsättning och hindrar honom i vardagen. De finns autister som har gått höga utbildningar och har varit mycket framgångsrika i yrkeslivet!

Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *