Autistens avvikande ögonkontakt beror på hjärnavvikelser

Sedan tidigare är det känt att vi med autism har hjärnavvikelser vilket har intresserat forskare. Nu har forskare från Yale universitet undersökt om stimulering av vissa hjärnregioner ger upphov till annorlunda icke-verbala beteenden, närmare bestämt ögonkontakt. Vi autister är ju ofta kända för att antingen helt undvika ögonkontakt eller tvärtom för att ha en stirrig blick vilket kan göra andra människor obekväma.

Kan upplevas som ett hot

Det finns en anledning till att forskarna intresserar sig för ögonkontakt: för primater utgör ögonkontakt en viktig del av den sociala interaktionen. Ögonkontakt används för att både sända och ta emot information. Samtidigt kan alltför intensiv och långvarig ögonkontakt upplevas som ett hot varför det är viktigt för primater att inte sända fel signaler. Det kan vara därför neurotypiska människor ibland reagerar negativt på autisternas avvikande ögonkontakt.

Forskarna undersökte apor

I denna aktuella studie parade forskarna ihop två apor med varandra och kontrollerade apornas ögonrörelser med hjälp av infraröda kameror. När en apa såg sin kamrat i ögonen stimulerades den i olika hjärnregioner. Forskarna tittade sedan på om och hur apans ögonkontakt förändrades vid stimulering av dessa hjärnområden.

Stimulering förändrade beteendet

Forskarna upptäckte att stimulering av den orbitala cortex som är en av de två huvudsakliga zonerna i det prefrontala cortex gav upphov till ett annorlunda icke-verbalt beteende hos aporna. Stimuleringen av detta hjärnområde ledde till att aporna fokuserade på kamraternas ögon under en längre tid, och pauserna mellan blickarna blev kortare. De reagerade också snabbare på kamratens blick jämfört med de apor vars orbitala cortex inte stimulerades. Intressant i sammanhanget var att dessa effekter endast uppstod vid social interaktion och inte i andra situationer.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Gav inte samma effekt

Stimulering i de två andra undersökta hjärnregionerna, dorsolateral prefrontalkortex och gördelvindlingen (gyrus cinguli) gav inte samma momentana effekter. Däremot gav stimulering av dorsolateral prefrontalcortex en långsiktig effekt: när denna hjärnregion stimulerades i 1,5 timmar förändrades blickmönstret mellan aporna genom att förvandlas till ett ledar-följar-mönster där den ena apan började ta initiativ till ögonkontakt och den andre tog efter. Mönstret förstärkes i takt med hur lång tid som hade gått vilket innebär att ju längre tid detta hjärnområde fick stimulering desto starkare blev effekten.

Inte helt lätt för oss

Nu gjordes ju denna studie på apor och inte på människor. Därför är det kanske inte helt säkert att vi autister skulle reagera likadant som aporna gjorde om vi fick stimulering på dessa hjärnområden. Men jag tycker ändå att resultatet är intressant! Människor klagar ju ofta på oss autister och uppmanar oss till att träna på ögonkontakt. Men det är inte helt lätt att träna på ögonkontakt när vårt annorlundaskap beror på hjärnavvikelser! Studien indikerar ju också att ögonkontakt med människor är ett isolerat fenomen från ögonkontakt i icke-sociala situationer.

Håller inte med forskarna

Forskarna hoppas på att kunna använda resultatet för att förbättra autisternas sociala beteenden, men jag önskar att resultatet istället skulle användas för att öka förståelse för varför vi med autism är annorlunda. Alla avvikelser inklusive homosexualitet beror alltid på något, men det betyder inte att alla avvikelser behöver botas. Vi människor är inte heller som djur: vi har ett förnuft. Frågar ni mig borde det därför inte vara omöjligt för neurotypiker att lära sig att acceptera att vi autister inte är ett hot trots att vår ögonkontakt kan skilja sig från neurotypikernas sätt att hålla ögonkontakt.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn