Kategorier
Okategoriserade

Tänk om jag vore accepterad som jag är

När man har autism är det inte ovanligt att man fastnar oavsett om det gäller tankar, specialintressen eller rutiner. I diagnoskriteriet “begränsade intressen och beteenden” framgår däremot inte om autisten själv ska uppleva detta som ett hinder. Någon autist blir kanske olyckligt kär i någon och hela autistens liv kretsar kring den personen och autisten kommer vidare trots att det gått 10 år. Någon kan istället fastna i negativa händelser som hänt långt tillbaka i tiden och är fortfarande arg på personer som behandlat hen illa 15 år tidigare. I dessa fall upplevs fastnandet oftast som ett hinder. Men andra autister kan istället fastna i mycket givande och meningsfulla specialintressen som skänker glädje och mening i livet!

Prioriterar mina specialintressen

Själv älskar jag att fastna! Många somrar har jag fastnat i blåbärsskogen där jag plockat blåbär minst 10 timmar om dagen utan att vilja avbryta aktiviteten. Jag har också fastnat för mitt specialintresse kost som utgör en mycket viktig del av mitt liv! Jag mår otroligt bra av att undvika socker, gluten, aspartam, E-ämnen, soja och överhuvudtaget konstgjorda produkter. Många ser min “kostbesatthet”, så som de kallar det, som ett hinder då de har dragit den felaktiga slutsatsen att jag har fastnat i destruktiva tankemönster. Men kosten är ju mitt specialintresse: självklart prioriterar jag specialintressen före allt annat!

Får vara som jag är

Som yngre lyssnade jag på andra människor som tyckte att mitt fastnande var destruktivt varför jag försökte att inte låta mina specialintressen att styra mitt liv. Men då var jag aldrig lycklig, dels för att jag tvingade mig själv att fokusera på saker som inte var lika roliga som mina specialintressen var och dels för att jag försökte tvinga mig själv att vara någon jag inte var: jag försökte bli någon som inte fastnar, och det är inte jag! Tack vare habiliteringens hjälp förstod jag att jag duger som jag är och inte behöver förändras. Jag har all rätt i världen att ägna hela mitt liv åt kosten och andra saker jag fastnat för om det är det jag önskar!

Får höra tjat

Under de senaste åren har jag börjat i en allt större grad leva som jag själv vill, och jag är ju inte speciellt social av mig. Jag trivs för mig själv! Därför träffar jag andra människor mycket sällan och sitter mest i mitt hem. Nu under hela pandemin sitter jag i princip hela dagarna i mitt sovrum. Och självklart har jag fått höra tjat från andra människor i stil med: “Det är inte bra att fastna för mycket i hemmet, du borde åtminstone hålla kontakten med andra via Skype om ni inte ses” “Tänk om du utvecklar ångest?” och liknande saker. Men eftersom jag tycker om mitt hem stormtrivs jag med att vara hemma. Jag har inget behov av att hitta på något nytt.

Blir missförstådd

Det känns som att andra människor har svårt att ta in hur jag fungerar trots att de vet att jag har autism och jag har förklarat för dem. De kan säga “Jag vet att du tycker om dina specialintressen och är ointresserad av att variera dina aktiviteter, men tänk om det ändå är dåligt för dig att fastna för mycket.” För mig är det som att säga “Jo, jag vet att du är autistisk, men när det verkligen gäller mår du väl ändå innerst inne bäst av att leva neurotypiskt?” eller “Jag vet att du har autism, men jag tror ändå inte att du borde acceptera dig själv fullt ut. Du borde göra en kompromiss. Ibland lever du som du vill och ibland borde du leva som andra människor tycker att du ska leva.”

Jag trivs

Ibland får jag höra att jag kanske kommer att vilja leva annorlunda i framtiden men inte klarar av det eftersom jag har fastnat och isolerat mig för mycket. Men om jag mot förmodan skulle vilja ägna mig åt sociala aktiviteter i framtiden är det ju inget som hindrar mig från att göra det då. Eftersom jag inte lider av social ångest och mår bra av att vara hemma förstår jag inte varför jag skulle utveckla ångest på grund av isoleringen och varför min nuvarande livsstil skulle utgöra ett hinder för mig i framtiden. Jag ser inte vad ofrivillig social exponering skulle tillföra i mitt liv. Visst, isolering är inte bra för människor som lider av social ångest, liksom inte heller för de som inte trivs med pandemirestriktionerna, men jag trivs ju!

Älskar att fastna

Observera att isolering och kostfixering såklart kan handla om psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att ta reda på om autisten som isolerar sig och verkar väldigt fixerad vid kosten mår fysiskt och psykiskt bra, men är så fallet vilket det i mitt fall är finns det det ingen anledning att lägga sig i. Eftersom autism medför annorlunda fungerande mår vi autister ofta bra av saker som genomsnittsmänniskan inte mår bra av och tvärtom. Jag brukar säga att jag älskar att fastna och isolera mig och att det enda problemet är hur andra människor bemöter mig. Vore jag accepterad som jag är skulle mitt liv underlättas betydligt!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Min senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

10 svar på ”Tänk om jag vore accepterad som jag är”

Intressant. Jag har aldrig känt att jag blivit accepterad i ens de flesta aspekter. Jag är väldigt kreativ, teoretisk, plikttrogen och så vidare, men andra förstår inte att jag har svårt att utföra vissa praktiska sysslor. Jag blir också utmattad till den grad att jag blir förbannad om någon ringer mig då. Ibland vill jag bara skrika i ren frustration att folk ska låta mig vara ifred. Som säkerhetsvakter som anklagar mig för att vara påverkad, på grund av min bristande motorik.

Fast: Jag mår bättre i mig själv sedan jag började acceptera min asperger-diagnos (då hade jag haft den i 13 år och hatat mig själv). Förmodligen ett av mina bättre beslut. 🙂

Kram

Vad bra att du har börjat acceptera din asperger-diagnos nu! Det måste ha varit jobbigt att hata sig själv i så många år.

Det här med att folk tror att man är full även om man inte är det har även hänt mig! Jag har lätt för att snubbla och händer det t.ex. sent på en fredagskväll drar många automatiskt slutsatsen att man har druckit.

Kram tillbaka!

Svara

Jag brukar försöka minnas och tänka tillbaka på det positiva. Annars skadar man bara sig själv. Men det är också svårt, att inte minnas det andra samtidigt…

Man kommer aldrig duga till någon som man är om man inte ändrar sig på olika sätt, har jag insett, så man kan lika gärna vara sig själv. Ingen mår bra av motsatsen och att låtsas vara någon man inte är. Man måste gilla rätt grejer och förväntas även ha gjort och kommit till olika punkter i livet i olika åldrar. Alla som väljer att leva annorlunda eller inte följer mallen blir utstötta. Eller om man har förtidspension. Allt som andra inte kan identifiera sig med, kommer de inte ha någon förståelse för heller.

Man måste hitta de där undantagen…Folk som är annorlunda själva, eller har större förståelse för andra och mer empati än genomsnittet. För det upplever jag att de flesta har en stark brist av.

Bra att du tänker att man lika gärna kan vara sig själv! Jag tror att det är vissa typer av människor som förväntar sig att man ska ha gjort vissa saker i en viss ålder. Numera är det t.ex. trendigt att vara singel och det är många som väljer att inte skaffa barn så jag tycker att det är betydligt lättare att leva på ett annorlunda sätt idag jämfört med förr, under förutsättning att man umgås med rätt människor vill säga. Självklart finns det ju alltid de som har svårt att acceptera någon som är singel och som varken har barn eller ett jobb.

När jag själv levde på förtidspension upplevde jag faktiskt att jag oftast var accepterad just för förtidspensionen, men däremot blev jag såklart ifrågasatt av vissa för då det inte var alla som förstod varför jag inte klarade av att jobba. De flesta som inte accepterade min förtidspension var finnar! Bland svenskar har jag inte alls upplevt lika stora problem med detta och vi har dessutom ganska många förtidspensionärer i Sverige. Men som jag skrivit förut tror jag att det beror på vilket bostadsområde man är bosatt i och vilka typer av människor man umgås med rent allmänt.

Svara

Hur kan någon över huvud taget tro att folk har förtidspension av lathet och ovilja till att jobba…Tror dessa personer att sjukdomar inte existerar över huvud taget? Eller måste de vara fysiska och synas för att de ska kunna lita till det? Då skulle ingen ifrågasätta det, som inte själva hade läkarutbildning på hög nivå. Det “motiverar” heller ingen sjukskriven att säga åt dem att skaffa ett jobb. Säger bara allt om hur fördomsfull och okunnig man själv är. Ändå är det den attityden man möter överallt.

Folk ser aldrig själva hur de är. Och att det bara handlar om avundsjuka, som är en väldigt ful egenskap. Man borde svara att de väl får hoppas att de också blir sjuka på något sätt, så att de också slipper jobba…Istället för att vara glada och tacksamma för att faktiskt ha ett jobb att gå till, vilket är det enda många drömmer om. Särskilt i dessa tider.

Jag undviker alla grannar här, då de nya bara kränkt oss, pratat skit bakom ryggen och stött ut oss helt. Däremot räknade mamma ut igår att det är 10 grannar nu som bett oss om diverse tjänster…Allt från att ta ned träd på vår tomt för att de ska få in mer sol, bättre bild på sin TV-antenn, bygga en bod på vår tomt som förvaring av deras saker, ha sina bilar i vårt garage, skriva på diverse tillstånd för byggen, etc…Vi har aldrig bett någon om något, alltid klarat oss själva då vi aldrig fått någon hjälp av någon och bara velat bli lämnade ifred. Det var ett jättebra område tills alla äldre flyttade. Vi har bott här längst av alla.

Människor är inte speciellt trevliga överlag. Det har de aldrig varit. Så det är skönt att slippa de flesta.

Ja, människor kan vara rätt konstiga ibland. Men jag tycker personligen att det funkar bäst att ignorera de som inte förstår varför t.ex. vissa är sjukskrivna eller har boendestöd och fokusera på de som inte är sådana! Det går ju sällan att ändra på människor som har bestämt sig för att sjukskrivna är lata. Man brukar säga att goda vänner inte växer på träd så det är nog svårt för de allra flesta att hitta en riktigt god vän som man kan lita på.

Jag har också svårt för människor som ber andra om tjänster oavsett om det handlar om att låna ut pengar, barnvaktstjänster eller annat. Själv ställde jag alltid upp för andra förut men fick sällan något tillbaka. Jag ber aldrig heller grannar om något utan klarar mig själv. Och skulle inte heller besvära mina grannar i onödan även om jag bodde i ett hus. Skulle jag mot förmodan behöva hjälp någon gång skulle jag kompensera grannen antingen genom att köpa en fin present till vederbörande eller erbjuda en gentjänst. Men som sagt undviker jag numera människor som utnyttjar andra! De människor jag känner idag skulle aldrig drömma om att utnyttja andra människor.

Svara

Ambitiös har sen länge varit ett negativt ord för mig…För mig har det blivit synonymt med en person som bara bryr sig om sin egen framgång istället för människor och hur man behandlar dem och inte bryr sig om hur många den trampat ned på sin väg mot toppen. Elitister, som ser sig själva som bättre än andra och ser ned på alla som inte lyckats lika bra oavsett anledning. Om ens ambition däremot är att hjälpa andra, jobbar som volontär i andra världsdelar utan ekonomisk vinning eller med miljö och klimat etc för att man brinner för att genuint hjälpa andra hellre än att tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna köpa allt materiellt man vill ha och kunna ha sin titel att stoltsera med – då får ordet en helt annan betydelse! Men överallt där folk beskriver sig själva som det, eller alla kontaktannonser där folk som allra oftast söker någon med den egenskapen hellre än någon som är snäll vilket man nästan aldrig ser, avfärdar jag bara direkt.

Greta. Där har vi en genuint empatisk människa som verkligen vill göra skillnad. Som ändå överöses med hat. Världen är konstig.

Jag känner faktiskt människor som jag ser som ambitiösa men som är ändå snälla mot andra och inte mobbar någon. Vissa kan t.ex. vara jätteduktiga i skolan och få toppenjobb som vuxna tack vare goda betyg eftersom de har lagt ner all sin fritid på att plugga istället för att supa och festa. Men självklart finns det även de som ser ner på andra, men jag har även sett sådana människor bland fattiga och även bland de som har egna diagnoser och inte bara bland rika.

Jag måste tyvärr erkänna att jag inte gör så jättemycket för klimatet. Visst, jag försöker sopsortera och har ättika för rengöring istället för vanliga rengöringsmedel men utöver det gör jag inte så jättemycket. Däremot beundrar jag Greta! I min värld är det obegripligt att vuxna människor har överöst henne med hat. Hon var dessutom bara ett barn när hon började med sitt klimatengagemang!

Svara

Vi autister behöver i alla fall inte mindfullness har jag tänkt, för vi har förmågan att kunna “fastna”. Jag har också tänkt att jag inte gillar alkohol för den får en att bli slö och det är jag redan.

Håller med! Jag skulle aldrig behöva träna på mindfulness för jag har den förmågan naturligt.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.