Kategorier
Okategoriserade

Nej, jag mår inte bra av ofrivillig social exponering

Ni som följer min blogg vet om att jag mådde otroligt dåligt i skolan! Jag ogillade inte skolan utan avskydde den för den gav mig både psykiska och fysiska symptom. För någon som bara ogillade skolan lite grann eller tyckte att det var småjobbigt att stiga upp på morgnarna kan det vara svårt att förstå att skolan verkligen kan vara nedbrytande för någon annan. Numera som vuxen märker jag fortfarande att jag mår väldigt dåligt när jag utsätts för ofrivillig social exponering regelbundet men mår hur bra som helst när jag får vara för mig själv hemma!

Har inte social fobi

Och nej, jag har inte social fobi utan autism. Jag är helt enkelt introvert och trivs inte i sociala sammanhang. Jag har mycket svårt för att lära mig i grupp utan jag lär mig bäst genom att läsa till mig informationen på egen hand. Och jag lovar, det blir nedbrytande i längden att tvingas lära sig i en miljö på ett sätt som inte passar en! Då presterar man inte maximalt vilket gör en dummare. Om social isolering till följd av Covid-restriktionerna gör genomsnittsmänniskan dummare, varför skulle inte ofrivillig social exponering kunna göra mig dummare? Vissa autister gillar att lära sig i grupp och trivs i skolan men jag är inte en av dem. Inte ens om jag får gå i autismklass.

Sanningen är tvärtom

Ibland får jag frågor om hur jag vet att det inte var bra för mig att jag blev tvingad att gå till skolan och inte tilläts bli en så kallad hemmasittare. Vissa är säkra på att jag skulle må jättedåligt psykiskt idag och kanske utvecklat social fobi om vuxna hade lyssnat på mig när jag berättade hur dåligt jag mådde i skolan. Jag är däremot säker på att det är tvärtom! Som ung vuxen led jag länge av psykisk ohälsa och det tog mig många år att hitta mig själv. Jag är säker på att det hade tagit mig betydligt kortare tid att uppnå god psykisk hälsa om jag hade fått läsa in hela skolan hemma och hade sluppit bearbeta skolrelaterade trauman som vuxen.

De flesta trivs i sociala sammanhang

När jag får frågan varför jag tror att det hade varit bra för mig att läsa in skolan hemma så vill jag vända på frågan och fråga varför inte? Visst, det är jätteviktigt att utsätta sig för sociala sammanhang utanför hemmet om man tillhör den stora majoriteten som faktiskt trivs i sådana sammanhang. Om man undviker andra människor på grund av psykisk ohälsa är det också jätteviktigt att inte isolera sig alltför mycket om man innerst inne inte är någon som trivs för sig själv. Men om man mår bra hemma, inte lider av psykisk ohälsa, inte längtar efter sällskap och vantrivs i grupper, varför skulle man må bra av ofrivillig social exponering då?

Är social distansering bra för dig?

Låt oss vända på steken. Jag trivs ju med den pandemirelaterade sociala distanseringen och då tillhör jag de som verkligen har isolerat mig. Hur skulle du känna om du berättade för mig att du mår psykiskt dåligt av att inte ha träffat någon på ett år p.g.a. Covid och jag skulle svara: “Äsch, de här sociala restriktionerna är bara bra för dig för du lär dig att man inte alltid får som man vill. Du får dessutom övning i att vara ensam.” Eller tänk om du skulle tvingas leva i karantän i 12 år utan att träffa någon och jag skulle säga att det bara är bra för dig. Det var ju trots allt hela 12 år jag gick i skolan! Jag misstänker att du inte mår bra av Covidrestriktionerna och inte upplever att de tillför något i ditt liv vare sig kortsiktigt eller i längden. Och precis så känner jag inför ofrivillig social exponering!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Min senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

16 svar på ”Nej, jag mår inte bra av ofrivillig social exponering”

Det här är som om min 15-åriga dotter skulle ha skrivit.

Vi kämpar för att hon ska få någonting gjort i åtminstone några ämnen. Hon är hemma helt sedan före jullovet, och det är alltid jag som får föreslå skolan olika åtgärder vi kan prova på, men till slut orkar varken hon eller jag med fler åtgärder då inget funkar i längden och skolan har distansstudier ibland och rätt som det är ska de vara tillbaka i skolan igen.

Det har inte hjälpt att hon får gå i en liten grupp eftersom det är skolmiljön i sig som gör att hon inte kan vara i skolan, plus att hon inte klarar av att åka varken buss eller taxi.

Jag beklagar å din dotters vägnar! 🙁 Välmenande människor föreslår ibland att skolvägrande barn skulle kunna gå i en liten grupp alternativt att man kan samla ihop alla barn som inte vill vara i skolan och låta dem gå i en klass. Men om man inte trivs i sociala sammanhang är det nedbrytande att tvingas vara i skolan oavsett vilka anpassningsåtgärder som erbjuds! Visst, det är en sak om barnet tackar nej till att vara i skolan p.g.a. psykisk ohälsa, men nu syftar jag på oss som mår bra av att vara hemma och inte lider av psykisk ohälsa så länge vi får leva ett liv som passar oss.

Vad jag önskar att man skulle lyssna på det enskilda barnet men tyvärr utgår man ofta ifrån majoritetsnormen. Eftersom majoriteten av människor mår bra av att vara i sociala sammanhang utgår man ifrån att alla fungerar likadant och blundar för att ofrivillig social exponering är lika nedbrytande som ofrivillig social isolering.

Svara

Det handlar helt om vilka man är med, som jag ser det. Folk i klassen/skolan, utbildningar, kurser och jobb är ju inga man har valt själv och tvärtom. Då behöver de inte vara trevliga heller. Och kan t.o.m. vara elaka och mobba en, som det så ofta har varit. Om man däremot dagligen skulle jobba och umgås med folk man valt som sina vänner och vet hur de är och funkar, vore det en helt annan sak.

Jag hatar ensamheten och mår fruktansvärt dåligt av det. Men jag har aldrig mått så dåligt som att vara med människor som jag egentligen har vantrivts med och som bara har behandlat mig illa.

Vad tråkigt att höra! Du verkar tillhöra de som inte trivs med ensamheten men har känt dig tvungen att välja den eftersom du har gjort dåliga erfarenheter av andra människor. Du får fundera på om du vill besöka träffgrupper för autister någon gång. Även om du inte har någon formell diagnos på papper så skulle du säkert vara välkommen till träffarna eftersom du känner igen dig i autismdiagnosen.

Svara

Jag hade fått nog av min ensamhet.
Då jag var yngre kom jag till en punkt i mitt liv då jag kände att nu får det räcka. Jag hade bott hemma hos föräldrarna och syskonen och isolerat mig. Jag hade känt mig annorlunda och inte passat in i “mallen”. Jag tänkte att om jag inte kommer att ändra på mig så kommer jag att leva isolerat hemma hos föräldrarna resten av mitt liv. Så jag bestämde mig för att våga göra något åt den här saken att jag var intresserad av min lillebrors kompis. Jag sade till min mamma då jag var 23 år att jag var intresserad av den här killen och att jag skulle vilja träffa honom. Jag visste om att den här killen umgicks med min lillasyster och hennes kille också och därför berättade jag för min mamma om detta. Hon ringde till min lillasyster och så hämtade lillasyster och hennes kille mig med deras bil och vi körde hem till den här killen. Vi sov över hos killen och jag blev kvar där i en vecka ungefär. Sen fick jag höra av lillasyster att min mamma varit orolig och undrat hur det var med mig. Jag hade blivit ordentligt förälskad. Den här killen och jag lever fortfarande tillsammans idag.

Jag är verkligen glad för din skull att er historia slutade så här fint ♥♥

Riktigt härlig historia, Nina! 🙂 Kul att vissa kan hålla ihop så länge. Men jag har alltid tänkt att det borde gå om man har samma värderingar, syn på saker och intressen! Eller kan kompromissa och mötas på halva vägen. Tyvärr har de flesta väldigt svårt med det.

10 år sen nu som jag själv skrev mitt sista kärleksbrev till den tjej jag velat spendera mitt liv med. Det var så många andra man bara såg ute och tyckte var fina i yngre år men aldrig vågade ta kontakt med. Kvar blev bara tanken om vad som kunde hänt. Men hon bodde i närheten och efter några gånger började jag heja på henne. Det var fantastiskt när hon hejade tillbaka och log! 🙂 Och ännu mer två år senare, när jag första gången pratade med henne, fick veta vem hon var och vad hon hette. Hon jobbade i ett fruktstånd i närheten och jag brukade ibland gå dit bara för att få titta på henne…Vi pratade varje gång vi möttes ända tills jag sa som jag kände, då dog det ut. Hon besvarade det på ett hårt och kallt sätt. Det är först på senare år jag fått veta att hon var/är lesbisk. Det sa hon aldrig. Men jag ångrade det aldrig och tycker fortfarande det var en av de bästa grejer jag gjort! 🙂 Jag var verkligen riktigt förälskad i henne. Det har jag mycket svårt att bli. Men hon var speciell.

Även 10 år sen mamma sa upp sig från sitt jobb där hon jobbat hela sitt liv för att en ny tjej mobbat och förtalat mig bakom ryggen på henne i flera år och den nya ledningen och VDn ljög och hjälpte de sprida mobbningen ytterligare. Värsta mobbning på en arbetsplats som facket någonsin upplevt. Enda och sista stället i mitt liv där jag inte trodde folk mobbat mig och alltid känt mig trygg. Även 10 år sen jag bröt med min tjejkompis efter hennes sista oerhörda raseriutbrott när hon hellre ville att mamma och jag skulle komma hem till henne istället för att träffas på stan som vi bestämt, varpå hon skickade två helt rasande SMS/mail till mig dagen därpå med förolämpningar och kränkningar…Då bröt jag. Vilket jag heller aldrig ångrat. Jag är en mycket lugn person själv och tycker folk som får utbrott är väldigt obehagliga. De vill jag inte ha att göra med. Ens vänner som barn var ännu värre och vände allt mer till att bli mobbare.

Min ende vän som aldrig svikit, är fortfarande han som jag tidigare nämnt. Men han vill aldrig gå ut utan bara sitta hemma och spela data. Han har alltid hatat att umgås med andra sen barndomen och säger ofta att jag är den ende han gillar eftersom jag aldrig försökt ändra på honom och accepterat honom som han är. Men det räcker inte längre för mig…Jag skulle behöva så oerhört mycket mer.

Kane “Men jag har alltid tänkt att det borde gå om man har samma värderingar, syn på saker och intressen!”

Menar du att du inte kan tänka dig att vara med någon om inte personen “har samma värderingar, syn på saker och intressen”?

Det är andra som inte kan vara med någon som inte är precis som de själva eller delar alla deras åsikter, värderingar och intressen. Det är “My way or the highway!” för alla. Och det finns ingen ödmjukhet eller självkritik i någon. Alla har rätt och om någon inte håller med dem, så är det den som har fel.

Jag har inga psykiska problem, så varför skulle jag göra det? Jag skulle må bra om det inte var just för ensamheten. Det är inget psykiatrin kan hjälpa en med och det är inget man valt själv. Jag har försökt hitta vänner och komma in med folk konstant i 30 år. Jag är social och jag gillar människor, om de är snälla. Ingen har velat göra någonting och alla jag själv har funnits där för har svikit. Jag är helt socialt utstött för att jag har förtidspension.

Kane “Jag skulle behöva så oerhört mycket mer.”

Har du sökt hjälp inom psykiatrin? Om ditt mål är att få oerhört mycket mer så tänker jag att det inte är bra att du låser dig i vad som hänt tidigare. Jag har läst Autismhandboken och från den lärt mig en hel del. I boken står det att om man hamnar i låsningar kan man söka hjälp hos någon form av hjälpperson inom psykiatrin, socialtjänsten eller liknande. Du kan också läsa Autismhandboken, den är väldigt bra för där kan man läsa om exempelpersoner som arbetar med olika strategier. T ex hade en exempelperson vissa mål såsom få vänner och träffa en partner. Där står också att det är bra om man har en anhörig som man kan prata med. Utifrån det du skriver så verkar det som att du tycker om din mamma och hon hjälper dig, men ibland kan det vara så att ens mamma inte kan hjälpa en tillräckligt. Kan det vara så att dina negativa erfarenheter gjort att du fått dåligt självförtroende? Ge inte upp. Alla människor är inte som de du beskriver. “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”.

Jag är jätteglad att du har din vän som inte sviker! Du får som sagt fundera på om du vill gå på träffgrupper någon gång i framtiden för att träffa andra som är lika snälla som han men som också vill gå ut och hitta på saker om det är det du vill göra. Snälla människor finns men det låter tyvärr inte som att de finns i ditt bostadsområde.

Vad bra att du bröt med din tjejkompis! Det är inte omöjligt att hon har psykiska problem och inte klarar av att hantera att hon inte får som hon vill och därför blir arg, men det är helt förståeligt att du inte orkade upprätthålla relationen med tanke på hennes utbrott.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.