Sluta mystifiera autistiska barn

Mystifikation är en mekanism som beskrevs av den skotske psykiatern Roland Laing. Termen syftar på en process då individens upplevelser, avsikter, känslor och behov förnekas och diskvalificeras genom att bortviftas som fantasi, okunnighet eller en sjukdom. Några exempel på mystifikation är när man får höra saker som: ”Dina känslor är bara din inbillning”, ”Du tror bara att du har specialbehov, men det har du inte”, ”Du inbillar dig bara att du har svårt med aktivitet X, men du är för ung för att avgöra sådant” eller ”Du är inte alls ledsen, du är bara trött.”

En negativ identitet bättre än ingen alls

Socialpsykologen Maths Lundsbye med kollegor menar att ett barn som ständigt mystifieras tvingas in i en mycket svår position: antingen ska barnet lita på sina egna sinnen och avvisa de vuxnas definitioner vilket riskerar att leda till att de vuxna blir missnöjda och barnet förlorar sin identitet. Eller så ska barnet acceptera omgivningens definition av att det lider av en ”sinnessjukdom” till priset av att det tvingas förneka sina känslor. Lundsbye menar att ett barn tenderar att välja det sistnämnda eftersom det är skyddslöst och därför har ett behov av att behålla flocktillhörigheten. En negativ identitet som baseras på ”sinnessjukdom” är nämligen bättre än ingen identitet alls.

Autister är en utsatt grupp

Jag tror personligen att vi som har autism tillhör en särskilt utsatt grupp då omgivningen ofta har svårt att relatera till våra upplevelser, känslor och tankar. Vi känner annorlunda än normen, har svårigheter som inte gemene man har, tänker annorlunda och har annorlunda behov. Om vi klagar på något kan vi få höra: ”Fläkten låter inte alls, det är omöjligt att den stör din arbetsro”, ”Du inbillar dig bara att du mår dåligt av sociala aktiviteter, ingen tycker om att vara ensam” eller ”Du kan inte känna dig utmattad av det minsta lilla, du har bara hypokondri.”

Vi blir ifrågasatta

Att vi autister fungerar annorlunda inom väldigt många områden får till följd att vi blir ifrågasatta väldigt ofta. Och eftersom samhället fortfarande till hög grad är präglat av den psykodynamiska skolan med dess teorier om försvarsmekanismer är det lätt att tänka: ”Jaså, mår barnet dåligt av sociala sammanhang? Ett solklart fall av Freuds försvarsmekanism i form av reaktionsbildning. Barnet intalar sig att hata det det egentligen tycker om vilket beror på barndomstrauman!” eller ”Jaha, tonåringen blir upprörd varje gång hen blir ifrågasatt för sina upplevda svårigheter? Det handlar om projektion! Vederbörande är i själva verket inte alls upprörd på personen som ifrågasätter hen utan någon annan och projicerar bara sina aggressiva känslor på samtalspartnern.”

Utsattes för metamystifikation

Jag kan inte ens beskriva med ord hur traumatiserande det var för mig att ständigt bli utsatt för mystifiering. ”Skolan är bra för dig, du trivs visst i skolan”, ”Du trivs inte alls med att leka ensam, du är bara blyg”, och ”Din känsla av annorlundaskap är bara inbillning, du har bara dålig självkänsla”, var många av de saker jag fick höra. Precis som vilket barn som helst hade jag inte hunnit utveckla ett kritiskt tänkande och litade därför på de vuxna. Om vuxna sa att jag kände på ett visst sätt så var det så. Det värsta var att även mina känslor av att vara missförstådd mystifierades. ”Hur kan du tro att vi inte skulle förstå dig?” fick jag höra. Att omgivningen förnekar att individen blir missförstådd/mystifierad benämns av Lundsbye och hans medarbetare som metamystifikation.

Hade förlorat mig själv

Ovanstående ledde till att jag inte litade på mina egna sinnen och känslor och gjorde allt vad andra människor bad mig göra. När jag som vuxen fick min autismdiagnos fick jag jobba sjukt hårt med att lära känna mig själv. Vem var jag? Vad var min vilja och vad var andras? Jag hade ingen aning! Att Lundsbye och hans kollegor kallar metamystifikation för en grav patologisk process och systematiska mystifikationsprocesser i vissa fall till och med kan leda till schizofreni förvånar mig inte ett dugg: man förnekar sin egen existens och tror samtidigt på allvar att alla andra har rätt.

Det är du som inte förstår

Sluta mystifiera autistiska barn! Att mystifiera autistiska vuxna är såklart inte heller okej, men barn är ännu mer skyddslösa. Autism i sig medför inte sällan svårigheter i att känna igen sina egna liksom andras känslor varför autister bör ges extrastöd med känsloidentifiering, inte tvärtom! Att tala om för autistiska barn hur de känner är som att förneka svårt sjuka barn behandling och därmed göra sjukdomen ännu svårare. Kan du inte relatera till hur ett barn med autism känner betyder det inte att barnet känner fel utan det är du som inte förstår!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn