Sluta utsätta oss med autism för hundträning

Minns du att jag nyligen publicerade ett blogginlägg om motivation och värden och bad dig att fundera på om din anhörig/klient med autism drivs av inre eller yttre motivation när hen gör som du vill? Läs gärna detta inlägg en gång till för att påminna dig själv om vad de olika termerna betyder.

Ville få beröm

Du som brukar följa min blogg minns säkert att jag drevs av yttre motivation när jag som barn sökte mig till mina klasskamraters sällskap på rasterna och började leka med dem. Jag tyckte inte om sociala aktiviteter och tyckte att ensamaktiviteter hade ett högt egenvärde (=jag älskade att vara ensam!), men samtidigt ville jag få beröm från de vuxna. Eftersom jag ville uppnå målet ”att få beröm” blev det viktigt för mig att lyda de vuxna och göra som de ville. Det var på det sättet jag fick belöningar och undvek bestraffningar i form av kritik. Eftersom de sociala aktiviteterna tog väldigt energi av mig började livet dock kännas meningslöst, och ju äldre jag blev desto mer kände jag att livet saknade mening. Vilket för övrigt är logiskt för jag levde ju ett liv som inte passade mig!

Fick en bättre självkänsla

Tack vare att jag fick en autismdiagnos fick jag så småningom en bättre självkänsla. Tack vare den högre självkänslan började yttre belöningar (=beröm och acceptans) bli mindre och mindre viktiga för mig. Ju bättre självkänsla jag fick, desto mer vågade jag avvika från normen och tacka nej till aktiviteter de flesta andra människor tackade ja till. Jag vågade bli den enda på jobbet som tackade nej till Afterworks och andra gemensamma sociala aktiviteter. Numera mår jag jättebra eftersom jag numera vågar bejaka min autism. Tänk om jag hade fått leva så här när jag var barn! Tänk om jag hade fått beröm när jag hade ägnat mig åt aktiviteter jag tyckte om istället för tvärtom. Då hade jag kunnat undvika att insjukna i psykisk ohälsa.

Autister utsätts också för detta

Som ni säkert förstår är jag starkt av åsikten att vi autister inte bör utsättas för den typen av träning som hundar utsätts för. Hundar tränas ju genom att ägaren ger hunden belöningar och godis när den gör som ägaren vill. Vill inte ägaren att hunden ska skälla på förbipasserande hundar belönas hunden när den beter sig på ett önskat sätt vilket gör att hunden lär sig hur den förväntas bete sig. Tyvärr utsätts vi autister också för detta, och det var precis det som hände mig i skolan. ”Åh, du är så duktig Paula! Nu har du till och med börjat ta initiativ till lekar. Du har utvecklats så mycket. Jag är sååå stolt över dig!” Detta gjorde att sociala lekar fick ett högt instrumentellt värde för mig även om jag fortfarande hatade lekarna.

Belöningar bör användas restriktivt

Nu kanske du undrar om det alltid är fel att utlova yttre belöningar till en autist för att bete sig på ett önskat sätt. Min åsikt är att man bör använda yttre belöningar ytterst restriktivt med oss autister. Samtidigt kan det såklart finnas vissa situationer där belöningar kan vara användbara som exempelvis när en autist på grund av avsaknad av motivation låter bli att duscha. De allra flesta av oss människor duschar ju självmant eftersom vi vill uppnå ett för oss värdefullt mål: antingen tycker vi att det är skönt att duscha och vill uppnå den känslan eller så tycker vi att det är skönt att vara ren efteråt, men ofta är det en kombination av dessa punkter. Den som tycker att dusch har ett egenvärde drivs av inre motivation när hen duschar. En sådan person vill duscha regelbundet för sin egen skull vilket gör att duschandet blir av.

Kan sakna ett egenvärde

Vissa autister tycker dock att duschandet saknar ett egenvärde (observera nu att jag inte syftar på alla autister utan på vissa!). På grund av annorlunda perception kan de tycka att det inte känns speciellt skönt att bli blöt i kroppen oavsett om de duschar eller badar. De kanske inte heller tycker att det känns skönare i kroppen att vara ren än att vara smutsig. Om en sådan autist däremot anser att det är viktigt vad andra människor tycker kan hen ändå vilja duscha eftersom hen drivs av yttre motivation. När hen duschar får hen yttre belöningar i form av acceptans, och hen undviker samtidigt bestraffningar i form av social uteslutning (människor tar ju ofta avstånd från någon som inte duschar!) Autisten kanske fortfarande hatar att duscha, men de yttre belöningarna kan göra att duschandet får ett högt instrumentellt värde.

Vissa bryr sig inte om andras åsikter

Men vissa autister bryr sig inte ett dugg om vad andra tycker. Om en sådan autist inte heller tycker att det känns skönt att bli ren i kroppen, varför skulle hen vilja duscha då? Då saknar ju duschen både ett instrumentellt och egenvärde. Jag har stött på sådana fall när jag har föreläst, och i dessa fall har det ibland funkat att t.ex. ge autisten 50 kronor varje gång hen duschar. Belöningen kan skapa motivation för att duscha. Tack vare den kan duschandet plötsligt bli meningsfullt eftersom aktiviteten har fått ett instrumentellt värde (=att tjäna lite pengar!) Observera dock att yttre belöningar inte alltid är rätt lösning. Ibland kan det finns en konkret anledning till att en autist inte vill duscha, t.ex. trötthet och utmattning, och i så fall kan problemet fixas genom att t.ex. skaffa en duschpall. Men i vissa situationer kan yttre belöningar funka!

Hur kan du vara säker på det?

Sluta utsätta oss autister för hundträning! Om det inte finns en speciell anledning till att vi ska behöva förändra vårt beteende (som t.ex. i de fall där en autist inte duschar!) ska vi få vara som vi är. Jag är så trött på alla lärare som försöker få sina autistiska elever att bete sig så neurotypiskt som möjligt och som sedan gläds när de autistiska eleverna ”självmant börjar ta kontakt med andra barn och börjar initiera lekar.” Hur kan dessa lärare vara säkra på att de autistiska eleverna verkligen drivs av inre motivation när de börjar söka sig till sociala sammanhang? Vem vet, kanske är elevernas enda mål att få beröm från de vuxna?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.