Under det senaste decenniet har jag träffat flera sjukpensionärer som fått pikar från andra människor för sin situation. Vanligt är att människor inte säger rakt ut till sjukpensionären att denne är lat och bekväm men däremot hintar om det. Exempelvis kan människor berätta för sjukpensionären att de jobbat långa dagar hela veckan, och när sjukpensionären sedan svarar på kommentaren med ”oj då” eller ”vad duktig du är” svarar personen: ”Ja, man måste ju jobba för att betala mat och hyra.” Och ibland kan vederbörande lägga till att det är tråkigt att behöva jobba men att man som vuxen inte har något val.
Ett respektlöst uttalande
Alltså seriöst?! Vem i hela världen säger så till en sjukpensionär? För det första är det sjukt respektlöst! Tro det eller ej, men en sjukpensionär har faktiskt fått sjukersättning av en anledning och nej, inte ens om du skulle ha samma diagnos(er) som sjukpensionären är det okej att komma med respektlösa kommentarer. Visst, både du och sjukpensionären kan ha diagnoserna autism och adhd och du kanske ändå klarar av att jobba heltid, men det betyder inte per automatik att andra med samma diagnoser som du har en arbetsförmåga. Två personer kan ha samma diagnoser, men ändå kan den ena vara fullt arbetsför och den andra kan behöva sjukersättning på heltid. Detta för att en diagnos inte säger särskilt mycket om ens funktionsförmåga.
Ett stort faktafel
För det andra är det ett rent faktafel att säga att man i Sverige måste jobba för att betala mat och hyra. Eftersom du som kommer med respektlösa kommentarer uppenbarligen inte visste det kan jag avslöja en hemlighet för dig: vi har något som heter ett socialförsäkringssystem vilket betyder att det finns massvis med vuxna som inte alls ”måste jobba för att betala mat och hyra.” Anledningarna till att inte alla vuxna jobbar är många: Vissa är kanske sjukpensionärer eller sjukskrivna, några är studerande, arbetslösa med a-kassa, ålderspensionärer, försörjda av sina partners eller ekonomiskt oberoende, och andra är föräldralediga, vabbar eller kanske har fallit mellan stolarna och lever på ekonomiskt bistånd. Jag förstår att detta var helt nytt för dig, men som sagt finns det massor av legitimerade anledningar till att inte jobba, och det finns inte heller någon lag som säger att man måste ha ett jobb!
De flesta är inte hemlösa
Visst, det finns även ett fenomen som heter akut hemlöshet och innebär att vederbörande måste sova på gatan alternativt på härbärgen och tigga ihop pengar för att få mat, men faktum är att majoriteten av vuxna utan jobb aldrig kommer att drabbas av akut hemlöshet! De allra flesta svenskar slipper bo på gatan och dö av svält även om de inte jobbar, och detta alltså tack vare vårt socialförsäkringssystem. Själv blev jag utförsäkrad för drygt 13 år sedan, men jag blev ändå inte hemlös tack vare att en välgörenhetsorganisation betalade min hyra under den första månaden varefter jag fick ekonomiskt bistånd. Jag behövde inte sova på gatan en enda natt trots att jag inte jobbade! Och mat på bordet hade jag också. Visst, absolut ingen oxfilé men däremot ”vanlig” hemlagad och billig mat som mättade magen.
Vad är ditt problem?
Seriöst, vad har du som mobbar sjukpensionärer för problem? Sverige är ett demokratiskt land där folket har röstat fram våra politiker som har stiftat lagarna. Det är sjukt svårt att få sjukersättning idag, och de som har lyckats med det har blivit noggrant utredda av kunniga läkare vars utlåtanden har granskats av Försäkringskassan. Är du förvånad över att det finns människor utan jobb som har mat på bordet och ett tak över huvudet får du informera dig om medborgarnas rättigheter i Sverige. Tycker du sedan att det är fel att ha ett socialförsäkringssystem och av någon märklig anledning vill ha ett otryggt samhälle utan socialförsäkring får du engagera dig politiskt, men oavsett vad du gör är det aldrig okej att mobba sjukpensionärer!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
56 svar på ”Sluta mobba sjukpensionärer”
Har fått höra jag är lat, bekväm, de är orättvist. De har sagt Jan jag resa till Australien kan jag jobba .De värsta har varit kvinnor i min ålder och de har själva diagnoser. Andra har sagt ge inte upp , gå på arbetsförmedlingen.En annan sagt jag kan inte få allt serverat.Men har inte klarat av ett endaste jobb, inte ens Samhall .Men numera trakasserar de min bror i stället, de påstår han har supit till sig sjukersättning. Men han har Asperger och har vart periodare . Börjar bli så less.
Usch, så tråkigt att du och din bror blivit bemötta på detta sätt. Vilka hemska människor det finns! 🙁
De tror också att vi får lika mycket stålar som dem vilket inte är sant. Alla sjukpensionärer skulle få höjd inkomst om de började jobba oavsett vilket jobb det var. De tror att vi lever gott på dem och själva är de ”slavarabetare”. Det är inte riktigt sant, de tjänar mer än oss även de som är låginkomsttagare tjänar mer än oss.
Jag håller med om att själva sjukersättningsdelen på garantinivå absolut inte är mer pengar än lönen på ett låglönejobb på heltid, men har sjukpensionären däremot fullt bostadstillägg kan situationen bli en annan. En sjukpensionär får dessutom rabatter som inte arbetande människor får (t.ex. SL-kort, resor på SJ o s v). Men oavsett vem som tjänar mest är det aldrig okej att klanka ner på någon! Även om sjukpensionären skulle tjäna lika mycket på sin sjukersättning och bostadstillägg som en heltidsarbetande person tjänar på sitt låglönejobb berättigar det inte mobbning.
På tal om finska vs svenska skolan: https://www.expressen.se/debatt/finska-skolan-ar-nu-ett-varnande-exempel/
Mm, jag läste det.
Btw vilket år är det där fotot på dig där du är tjock och har lockigt hår taget? Det var när du mådde dåligt på grund av utmattning. 2002?
Jag vet inte vilket år det var men någon gång i början av 00-talet.
Min erfarenhet är att de flesta svenskar vill att sjuka och funktionsnedsatta ska vara väl omhändertagna. De tror också att det är så det är i Sverige. När det pratas i media om ersättningsnivåer, begränsningar, skatter osv så sker det lösryckt, utan helhetsanalys. Varje del för sig kan verka både vettig och rimlig: ”Jobbskatteavdraget är ju bara någon hundralapp i månaden, det är väl inget att bråka om?” Det talas nästan aldrig om hur systemets begränsningar samverkar och förstärker varandra.
Redan vid utbetalningen dras betydligt högre skatt på bidrag än på lönearbete. För mig var det 30% mot ca 14.4%.
Lön tas bara upp till 50% när man beräknar rätten till bostadstillägg. När jag jobbade hade jag halvtidslön, halv sjukersättning och bostadstillägg. När jag blev sjuk så fick jag lägre inkomster och högre skatt, men jag förlorade också bostadstillägget eftersom jag plötsligt tjänade för mycket. ”Det kan tyckas konstigt att du hamnar över gränsen när du får så mycket mindre på kontot varje månad”, sa kvinnan på FK irriterat, ”men det ska löna sig att arbeta!”
– När jag jobbade halvtid hade jag jobbskatteavdrag, friskvårdspeng, försäkringar, terminalglasögon, julklapp och andra förmåner. Det gjordes inbetalningar till min framtida tjänstepension. – Ålderspensionärerna får kompensation för jobbskatteavdraget: ”de har ju jobbat och gjort rätt för sig.” De fattigaste får ett litet konsumtionstillägg.
– Som sjukskriven sjukpensionär får jag snällt betala min funkisskatt, och vill jag höja min framtida ålderspension får jag bekosta det själv.
Jag vill inte ställa sjukpensionärerna och ålderspensionärerna mot varandra. Jag tycker alla ska slippa oroa sig för att kunna klara sina räkningar, oavsett hur mycket man lyckats tjäna under sitt arbetsliv. Jag tänker bara på hur arg jag var när jobbskatteavdraget skulle tas bort men i sista stund fick vara kvar, och hur min boyfriend försökte trösta mig med att han läst i tidningen att ”pensionärerna” skulle kompenseras. Han visade mig artikeln. Ingenstans framgick att det bara var ålderspensionärer som avsågs. Inte minsta kommentar att det faktiskt samtidigt debatterats och beslutats att sjukpensionärerna INTE skulle kompenseras. Inte ens min boyfriend, som ju får lyssna till mina föreläsningar, hade lagt märke till det.
Dessutom:
– Många av de rabatter som förr kallades pensionärsrabatter heter nu seniorrabatter. Ibland kan man få rabatten när man visar förmånskortet, men lika ofta hänvisar man till att det är åldern det handlar om. Ibland får man olika besked i samma butik, beroende på vem som råkar jobba.
– Som anställd är det däremot inte helt ovanligt att det finns personalrabatter, ibland också hos företag som arbetsgivaren avtalat med.
Nu har jag hunnit läsa det som skrevs medan jag skrev. Jag vill förtydliga att det inte handlar om min ekonomi, utan om den livsfarliga okunskap som finns bland politiker, bland folk inom stöd-professionerna och bland allmänheten. Som flera andra kommenterat så tror väldigt många att det är för lätt att få bidrag, att bidragsnivåerna är nog för att leva ett ”normalt” liv, att samhällets stödfunktioner fungerar. De flesta som inte har egna erfarenheter tror att de som hamnar i kläm haft otur, att om de bara klagar så får de rättelse (eller så tror de att det är lögn, att det ligger mer bakom än vad som kommit fram). Folk tror att systemet är ok som det är, med kanske några små justeringar. Det uppstår aldrig den politiska vilja som krävs för verklig förändring.
Sedan Paula, jag har stor respekt för dig och dina kunskaper och insikter, men utifrån vad jag förstått av det du skriver här så har du stor kontroll över hur du ska leva ditt liv. Du har möjlighet att prioritera. Det har jag också, så jag och mina barn klarar oss utmärkt, även om det knappast skulle kallas ett ”normalt” liv. Tyvärr är inte alla fria att göra de val vi har gjort. Jag har vänner som går back varje månad eftersom de har stort stödbehov av olika slag, och de politiskt satta taxorna är högre än vad bostadstillägget kan kompensera. Jag har en vän som lever en bra bit under vad som anses vara absolut minimum, som har inomhustemperatur precis så att rören inte fryser, som inte kunnat gå till tandläkaren på decennier och som absolut inte klarar en oväntad utgift. Det finns ingen onödig lyx att välja bort.
”Men försörjningsstöd” kanske många tänker nu, men framför allt så har jag vänner som på grund av ADHD, PTSD och annat inte klarar av att ansöka och redovisa fullständigt korrekt, med rätt blanketter, på rätt datum, månad efter månad. Jag hade själv försörjningsstöd en period när jag var ung, och det är otroligt mycket hårdare idag. Innan jag blev heltidssjuk jobbade jag med att hjälpa människor med sådant, men det tar otroligt mycket energi och mental kapacitet även med hjälp. Det är psykiskt nedbrytande att inte kunna planera sitt liv med längre horisont än en månad. Det är otryggt, för man kan faktiskt inte vara säker på att man får beviljat nästa gång. Man kan nekas på ganska så godtyckliga grunder, såsom att man måste flytta till en billigare bostad (”hjälpa dig att hitta en sådan? inte vårt jobb!”)
Försörjningsstöd är tänkt att vara det yttersta skyddsnätet, men meningen är att man ska ha fångats upp innan man hamnar där. Nivån är satt för att man ska klara en tillfällig ekonomisk svacka. Vore det inte bättre att den som inte kan arbeta får ha en någorlunda normal svensk levnadsstandard? Det var i alla fall så nivåerna var, en gång i tiden, innan de urholkades till dagens nivåer.
Du har helt rätt i att jag har möjlighet att prioritera! Som barnlös har jag möjlighet att ha mycket låga levnadskostnader om jag vill det eftersom det bara blir jag som drabbas om jag väljer bort vissa saker som genomsnittsmänniskan lägger pengar på. Sedan har jag också turen att bo i en kommun (Stockholm) som har gratis boendestöd vilket har gjort stor skillnad för mig. Hemtjänst som jag hade förut är dock avgiftsbelagd, men jag har inte haft hemtjänst på några år nu! Jag har också kunskap om hur man äter billigt och relativt nyttigt och kan utan problem äta för 20-30 kronor per dag om det behövs (600-900 kronor i månaden), men i så fall blir det såklart ingen ekologisk mat. Jag har inte heller laktosintolerans för i så fall hade matkostnaderna blivit betydligt högre! Så du har helt rätt i att jag är privilegierad i och med att jag kan välja. Alla har såklart helt olika förutsättningar!
Däremot hade jag som sjukpensionär otur med sjukvården eftersom jag blev dåligt bemött på vårdcentraler och behövde vända mig till en dyr privatläkare som var specialiserad i autism. Men tack och lov behövde jag bara besöka läkaren vid vissa enstaka tillfällen och absolut inte varje månad! Jag hade inte ens haft råd med det varje månad med tanke på att ett besök kostade flera tusen kronor.
Jag har aldrig heller levt ett ”normalt” liv men däremot ett liv som funkar för mig, men jag är faktiskt lyckligt lottad som inte t.ex. lider av psykisk ohälsa. Jag vet vissa sjukpensionärer som fått betala privata psykologbesök ur egen ficka eftersom de inte fått vård annars. Så jag vet vad du pratar om när du skriver att vissa har så stort stödbehov p.g.a. sina funktionsnedsättningar att det blir väldigt dyrt för dem. Kanske borde merkostnadsersättning bli ner generös så att ingen ska drabbas av extrakostnader p.g.a. sin funktionsnedsättning. Och då syftar jag på kostnader som färdtjänst, godman, hemtjänst, boende, sjukvård utöver det som finns i högkostnadsskyddet o s v. Jag vet även att vissa autister fått lägga ut väldigt mycket på ledsagarens omkostnader vilket är tråkigt.
Jag håller med dig om det du skrev om försörjningsstöd! Jag levde själv på försörjningsstöd efter att jag blev utförsäkrad så jag vet exakt vad du pratar om när du skriver att det är väldigt jobbigt med alla blanketter samt nedbrytande att inte kunna planera sitt liv. Jag blev själv nekad ekonomiskt bistånd ett par gånger på godtyckliga grunder så det är absolut inte ”tryggt” att leva på ekonomiskt bistånd! Jag tyckte att det var väldigt stor skillnad i livskvalitet mellan ekonomiskt bistånd och aktivitetsersättning. Som sjukpensionär var jag nöjd, men inte som ”socialbidragstagare”. Jag anser inte att personer med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar borde behöva leva på ekonomiskt bistånd alls eftersom det inte är ett värdigt liv! Det kan vara okej att leva på ekonomiskt bistånd tillfälligt i ett par månader, men längre tid än så är väldigt nedbrytande.
Man borde i min mening höja försörjningsstödet och existensminimum. Och hjälpa de som har höga boendekostnader pga funktionsnnedsättning.
Och genomföra förslaget att pröva endast pröva sjuk- och aktivitetsersättning emot ”normalt förekommande arbeten” istället för alla tänkbara arbeten soom idag.
Men jag tror inte att en generell höjning av sjukersättning är vad vi behöver, jag själv lever på sjukersättning och rent ekonomiskt har jag väldigt god levnadsstandard enligt mig själv iaf.
Jag tycker också att det borde vara betydligt viktigare att lätta på reglerna för att kvalificera sig för sjukersättning än att höja sjukersättningen. Och jag har mycket svårt att tro att politikerna skulle höja sjukersättningen SAMTIDIGT som de lättar på reglerna. Det är inte rättvist att vissa som inte klarar av att jobba får sjukersättning och andra i samma situation blir utförsäkrade. Att leva på sjukersättning kan inte jämföras med att leva på försörjningsstöd!
Jag levde också relativt gott på aktivitetsersättning på 00-talet trots att jag som utlandsfödd fick ut drygt 1000 kronor mindre i garantiersättning än de som var födda och uppvuxna i Sverige. Jag kunde spara pengar också. Och nu tjänar jag inte heller så mycket mer på mitt låglönejobb än de sjukpensionärer på garantinivå som har fullt bostadstillägg, och jag klarar mig!
Jag vet dock att inte alla håller med mig om att sjukersättning är relativt mycket pengar, och alla har olika förutsättningar. Jag har dessutom inga barn att försörja! Därför uttalar jag mig inte om hur mycket eller lite pengar andra ”borde” klara sig på. Jag kan bara uttala mig om min egen situation!
Jag har faktiskt tjänstepension på jobbet, men med tanke på att jag kom sent i arbetslivet och har ett låglönejobb misstänker jag starkt att jag inte kommer att få ut mer i ålderspension än vad garantipensionärerna får. Men jag har ju å andra sidan inga barn och kommer därför inte ha några barnbarn så jag lär ha relativt låga levnadskostnader som gammal. Alla människor har såklart olika stora levnadskostnader!
Julklappar har jag fått från jobbet vissa år (dock inte den här gången), men det är ofta sådana grejer jag inte använder så som inredning. Just julklappar bryr jag mig inte så mycket om faktiskt! Personalrabatter har jag inte på min nuvarande anställning men hade däremot det i början av 00-talet när jag arbetade i matbutik. Julbord och sådant skulle jag faktiskt kunna bli bjuden på om jag ville det, men sådana sociala aktiviteter tackar jag nej till 😉
Vad tråkigt att pensionärsrabatter har blivit seniorrabatter! 🙁 Det hade jag ingen aning om. Själv använde jag pensionärsrabatten på månadskortet i kollektivtrafik (SL), tågbiljetter (SJ) samt flygbussarna. Jag vet inte om dessa rabatter finns kvar för sjukpensionärer, men på min tid fanns de! Jag använde aldrig pensionärsrabatter på andra ställen än ovannämnda. Jag har kommit efteråt på att man kanske hade kunnat få pensionärsrabatt på andra ställen än kollektivtrafik, t.ex. hos frisörer m m. Men som sagt frågade jag aldrig om det gick för tanken flög mig aldrig in!
Det är tråkigt om sjukpensionärer missgynnas! Jag trodde att sjukersättning på garantinivå alltid var mer pengar än ålderspension på garantinivå och hade därför trott att funkisskatten hade ”kompenserat” lite för skillnaden, men så är det kanske inte. Enligt pensionsmyndigheten är ålderspension på garantinivå 11 849 kronor för ogifta och sjukersättning på garantinivå är enligt Försäkringskassan 13 275 kronor. Men dessa belopp är såklart innan skatt och jag har ingen aning om hur mycket dessa belopp blir efter skatt med tanke på att personer med funktionsnedsättning betalar mer skatt än ålderspensionärer. Det är såklart möjligt att en sjukpensionär på garantinivå ändå får ut mindre än en ålderspensionär på garantinivå p.g.a. skatterna, och jag vet inte heller hur mycket ålderspensionärer får i bostadstillägg. Bostadstillägget spelar ju också in!
Jag får mera pga jag jobbat och då blir bostadstillägget mindre så de kvittar om man får mer de blir lika mycket i slutändan ändå.
Nja, inte riktigt. Men för varje krona i sjukersättning utöver garantinivån så dras ca mellan 0,5-0,62 kr av i bostadstillägg, sen måste du betala skatt på sjukersättningen också. Så du kanske kan räkna med att du får behålla ungefär en femtedel av den extra sjukersättningen. Men nej det blir inte mycket skillnad.
Dock har det alltid fördelar att ha mer i sjukersättning än bostadstillägg, då det inte är behovsprövat, det beskattas och är därmed lättare att få hyreskontrakt/lån för. Och det påverkas inte av förmögenhet eller hus du äger osv..
Så det är alltid bättre att ha sjukersättning än ett rent bidrag (som bostadstillägg är)
Det är ungefär samma nivå men det varierar lite baserat på kommun och så. Bostadstillägget är ju lika högt i tak för båda nu tack och lov, men ålderspensionärer får ett skattafritt konsumtionstillägg på några hundralappar i bostadstillägget (frikopplat från boendekostnaden men inkomstprövas likt resten av bostadstillägget)
Då får nog en sjukpensionär på garantinivå ut lite mer pengar än en ålderspensionär på garantinivå eftersom sjukersättning på garantinivå är mer pengar än ålderspension på garantinivå.
Riktigt så enkelt är det inte Paula! Ålderspensionärer har ett förhöjt grundavdrag plus en boost på ca 800 kr i bostadstillägget (som läggs till innan bostadskostnaden beräknas med en viss %).
Jag är så påläst på det där som en lekman kan bli (och till skillnad från diverse intresseorganisationer försöker jag inte vrida eller vända på saker)
(skulle ha svarat på det andra inlägget men man kan inte ha hur ”djupa” trådar som helst)
Okej, då vet jag! Bra att du har koll.
Den sk funkisskatten är nästan helt utraderad nu efter budgeten för 2021/2022.
Jag lever själv på sjukersättning och har det bra ekonomiskt. Systemet med att löneinkomster räknas lägre än sjukersättning är rimligt tycker jag också.
Det som dock ABSOLUT INTE är rimligt är att vi har så hårda krav för att få sjuk- och aktivitetsersättning idag, ingen med sjukpenning blir någonsin utsatt för så hårda bedömningar som vi blir.
”Sjukpensionär”, heter det så när man har sjukersättning?
Ja de är samma sak
I folkmun heter det sjukpensionär, i alla fall i Stockholm där jag bor! De flesta jag känner som har sjukersättning kallar sig själva för sjukpensionärer, och mina boendestödjare kallar också sina brukare med sjukersättning för sjukpensionärer. Jag kallade mig också för det när jag hade aktivitetsersättning. Men visst, myndigheterna använder säkerligen inte begreppet längre, men väldigt många av mina bloggläsare som har sjukersättning kallar sig själva för det. Dessutom berättigar sjukersättning till flera pensionärsrabatter. Väldigt många arbetande människor vet inte ens vad ”sjukersättning” är för något, men säger man ”sjukpension” förstår de vad man menar.
Jag tycker att det är enklare att säga ”sjukpensionär” än ”en person med sjukersättning” på samma sätt som det är enklare att säga ”en autist” än en ”person med autism”. Myndigheterna skulle aldrig använda begreppet ”autist” varför det officiella är ”en person med autism”, men jag använder ofta helt andra begrepp än myndigheterna!
Bra sagt Paula. Jag märker hur folk blir när man säger att man är sjukpensionär. Precis så som du beskriver det brukar det vara.
Verkligen! Och det är hemskt att jag ska behöva skriva ett blogginlägg om det. Det borde vara självklart för alla att sjukpensionärer liksom alla andra människor förtjänar respekt, men tyvärr är det inte självklart för alla.
Och nån sa , också hade Asperger, att hon ville också ligga i soffan och käka praliner. Den gången började jag gråta.
De är hemskt att människor som själva har diagnoser vräker ut sig på de viset. Sen säga de är orättvist att jag kan göra vissa saker. Men grejen är att jag inte har bil och går aldrig till frissan, fixar inte naglar, köper aldrig kläder mera än secondhand. För dessa går regelbundet till frissan , de köper kläder, fixar naglar och äter lunch ute
Usch vilka hemska kommentarer! 🙁 Jag antar att du med att ”kunna göra vissa saker” syftar på att ha råd med vissa saker. Jag hade faktiskt själv samma erfarenhet när jag var sjukpensionär! Vissa arbetande människor tyckte att det var anmärkningsvärt att jag som sjukpensionär hade råd att anlita en personlig tränare när de själva inte ansåg sig ha råd!
Men det handlade om prioriteringar. Jag har alltid prioriterat min ekonomi så att jag har råd att köpa det som är viktigt för mig. Men å andra sidan köper jag aldrig hämtkaffe, har absolut det allra billigaste mobilabonnemanget och en billig mobiltelefon som hållit i många år, köper ingen inredning, äter knappt ute, dricker inte alkohol och äter varken godis eller andra onyttigheter, dricker vanligt kranvatten o s v. Kan man dessutom tänka sig att äta konventionell mat istället för ekologisk kan man komma väldigt billigt undan vad gäller matkostnader förutsatt att man lagar maten hemma (det går att göra storkok om man inte orkar laga mat varje dag). Jag tror att många svenskar har väldigt många utgiftsposter och därför inte ens förstår vart deras pengar tar vägen..
Själv upptäckte jag att jag betalat månadsabbonemang för två tv-boxar trots att jag bara använder en. Synd att man inte kan få tillbaka pengarna men det är ju mitt fel att jag betalat för mycket i onödan. Så nu kommer jag betala mindre i månaden än förut. Fan vad klantigt av mig!
Jag är en kvinna på 35 år, ensamstående på halvtid med en snart 5-årig dotter och två katter. Livet har känts som en lång kamp ända från start och inte blev det lättare när man klev in i vuxenlivet med alla krav och förväntningar, stress och press. Först nu har det blivit aktuellt med diagnosutredning och det mesta tyder på autism och ADD. Jag skulle bli förvånad om resultatet skulle bli något annat.
Jag har klarat av ett ”vanligt” jobb ett tag om det har varit ett något sånär lugnt och okomplicerat självständigt arbete, men alltid med en gnagande stress och stor möda. Det ledde till anpassningar och sjukskrivningar. Idag arbetstränar jag 4h/dag måndag-fredag och har utökad vistelsetid för min dotter på förskolan med 1h extra varje dag så att möjlighet ska finnas till återhämtning, hushållssysslor, diverse möten och myndighetsärenden. Detta har varit mig väldigt behjälpligt och jag är tacksam för att ha blivit behandlad och bemött på ett förstående sätt via de flesta myndigheter. Jag har även försörjningsstöd sedan några månader tillbaka och för mig har det nästan bara varit positivt. Jag har haft förvånansvärt mycket pengar ”över” när det börjar närma sig slutet på månaden. Men det kan ju bero på att jag normalt sett inte är särskilt slösaktig och väldigt eftertänksam när det gäller ekonomin.
Men jag vet vad det innebär att leva ett ”normalt” liv och fungera utifrån andra förutsättningar i detta samhälle.
På tal om det administrativa när det gäller att fixa ansökningar, blanketter osv…
Det finns hjälp att få även med sådant. Det kallas ”Personligt ombud” och brukar vara helt kostnadsfritt! Man behöver inte ens vara diagnostiserad med något, utan behöver man på allvar den typen av hjälp så är man berättigad till det. Jag har hjälp av ett personligt ombud som kommer hem till mig ca 1-2 gånger i månaden. Hen hjälper mig att få in ansökningar om försörjningsstöd, Försäkringskassan, AF, sjukvårdsärenden osv och det har varit en ENORM lättnad! Jag fick det tipset av min arbetsförmedlare och även om jag först var skeptisk kontaktade jag ombudet. Det har jag aldrig ångrat, därför att det har varit en så stor avlastning för mig! Och jag har inte ens fått min diagnos än (även om utredningen hittills visat på npf-diagnos).
Så den hjälpen FINNS, men tyvärr är nog sannolikheten för att den är tillgänglig i varje kommun låg.
Jag har haft stöd av ett personligt ombud men sade upp kontakten när jag inte upplevde att det funkade. Men det var för flera år sedan så kommer kanske ge det en ny chans i framtiden! Men om det personliga ombudet är dåligt på att ta initiativ och vägrar att hjälpa till med att ha ordning på alla papper m m (eftersom det är klientens ansvar) så blir det en belastning istället för avlastning tyvärr. Allt hänger på hur det personliga ombudet är! Vissa är duktiga och andra inte. Jag har själv märkt i olika kommuner att det är stor skillnad på kvaliteten på de personliga ombuden.
När jag hade insjuknat i utmattningssyndrom så hade det personliga ombudet svårt att förstå att mitt minne var påverkat och att jag glömde nästan allt. Därför bad jag hen om hjälp med att hitta ett bra förvaringsställe för alla papper så att jag inte skulle glömma var jag lagt dem och kanske skriva ner någonstans var de var (min hjärna funkade som sagt inte alls för jag hade allvarlig hjärndimma!). Jag fick dock till svar att jag fick lösa problemet själv för det ingick inte det personliga ombudets jobb att hjälpa mig med sådant. Jag hade panik! För en person som inte lider av hjärndimma kan det såklart låta märkligt att man kan behöva hjälp med att ”tänka” och komma ihåg saker, men den som aldrig upplevt hjärndimma p.g.a. utmattningssyndrom vet nog inte hur det känns. Jag tyckte bara att det var tråkigt att ett personligt ombud saknade kunskap! Jag minns att jag tänkte då att man nog måste vara tillräckligt frisk för att kunna tillgodogöra sig stödet. Jag var för ”sjuk” på den tiden p.g.a. utmattningssyndrom.
Däremot har jag i vissa perioder haft duktiga boendestödjare som har hjälpt till med myndighetskontakterna, men det har tagit tid för mig att hitta bra boendestödjare! När jag fått dåligt stöd har mina räkningar gått till inkasso eftersom boendestödjarna missat att hjälpa mig med räkningar. Enligt min erfarenhet finns hjälpen men den är tyvärr inte tillgänglig för alla och inte heller på alla ställen i Sverige. För mig finns bra hjälp ibland, d v s under de perioder jag har turen att ha bra boendestöd.
Jag tyckte att det största problemet med ekonomiskt bistånd var just osäkerheten, d v s att pengarna inte kom till mitt konto varje månad utan jag tvingades jobba hårt, fylla i papper m m för att få pengarna. Däremot har jag inga svårigheter med att få pengarna att räcka så länge jag har regelbunden inkomst. Som sjukpensionär kände jag mig som en miljonär jämfört med när jag hade ekonomiskt bistånd! Men precis som du är jag väldigt eftertänksam med ekonomin.
Vad bra att du fått bra hjälp från myndigheter! Jag blir så glad varje gång jag hör från mina bloggläsare och åhörare på mina föreläsningar att de är nöjda med stödet och bemötandet för många har helt andra erfarenheter.
Lycka till med din np-utredning!
Vad tråkigt att det blev så! 🙁
Där har vi ett utmärkt exempel på att folk tycker du bör känna att du är sämre som människa och mindre värd p.g.a. din situation. Att du inte förtjänar lika mycket som någon som jobbar och minsann ska ha det klart för dig! Eller ett utmärkt exempel på hur de flesta människor är. Och folk som själva har upplevt mobbning, kränkningar, tillhör sk ”utsatt grupp” har aldrig varit bättre heller. Alla bryr sig bara om sig själva och just ”SIN” grupp. Och kränker samtidigt eller har fördomar mot andra och tycker det är helt okej.
Ska vi börja prata orättvisor? Ska vi tävla om vem som har haft det värst? Ingen människa som J O B B A R ”vinner” i så fall.
Fan ta allihop. Åt helvete med världen och mänskligheten. Det är det enda jag känner. Det är så underbart att slippa allihop.
Väldigt bra inlägg, Paula. Jag kan också intyga att det är precis såhär det är, i kvadrat. Jag kommer själv aldrig mer säga till en enda människa nu att jag har förtidspension, trots att man får det efter grundlig utredning och läkardiagnos. Då 9 av 10 av alla man mött bemöter en med avundsjuka, fördomar, okunnighet, kränkningar, elakhet och direkt hat. En av alla otaliga personer som gjort det – dessutom en av de värsta och gång på gång vid varje möte – blev sen långtidssjukskriven själv och har varit det nu i över 15 år. Då var det inget fel alls, för då var det ju HAN som var det.
De ENORMA kränkningar man fått motta för detta genom hela mitt vuxna liv, har varit helt extrema. Från alla yrkesgrupper och överallt man har kommit. Jag tror att det är mycket få människor som skulle orkat och varit i livet idag, som fått ta emot så oerhört mycket mobbning och elakhet från människor genom hela sitt liv som jag.
Det enda jag har insett med livet är hur FRUKTANSVÄRT elaka människor är. I det allra mesta jag sett och upplevt. Och det är så underbart att bara få slippa allihop. Jag vill heller inte ringa några samtal själv, träna på att ”bli mer självständig” etc, eftersom folk ger mig en helt annan roll och bemötande än de ger åt alla andra. Trots att jag är jättesnäll, artig och respektfull mot alla själv eftersom det var så jag blev uppfostrad.
Det är svårt att sova om nätterna då allas kränkningar och mobbning genom hela livet bara susar runt i huvudet. Men då jag insett att varje ny person blir ytterligare än, så länge jag fortsätter säga sanningen varje gång någon frågar vad jag jobbar med, så inser jag att jag måste distansera mig från allt och alla nu. Och det är precis vad jag har gjort. Jag kommer inte ihåg senast när jag kände mig glad. Människor har brutit ned mig totalt genom livet och tagit ifrån mig alla känslor av entusiasm, hopp och glädje som jag en gång hade.
Jag vet att du tidigare berättat att du fått motta extremt mycket mobbning och ifrågasättanden när du berättat att du har sjukersättning. Och det är absolut inte okej! 🙁 Jag hade tur när jag var sjukpensionär för majoriteten av svenskarna var snälla mot mig när jag berättade att jag hade aktivitetsersättning. Men det är klart att jag även råkade ut för ifrågasättanden och dåligt bemötande ibland! Det borde vara självklart att alla människor ska bli bemötta med respekt, både rika och fattiga. Ingen borde behöva skämmas för sin ekonomiska situation oavsett om man är en fattigpensionär eller en VD som är mångmiljonär.
Det är hemskt att du blivit mobbad hela livet! 🙁 Det låter som att du har PTSD eftersom du berättar att allt susar runt i huvudet när du ska sova. Det är inte alls ovanligt att människor som varit med om trauman utvecklar PTSD. Jag hoppas att du hittar trevliga människor som respekterar dig som du är! Det finns bra och respektfulla människor också. Alla är inte onda tack och lov!
Man undrar med varje person som har de här åsikterna fördomarna och människosynen om de tror att läkare ALLTID gör fel i sina bedömningar och diagnoser? Vad det än handlar om, både fysiskt och psykiskt. Och det har som sagt aldrig handlat om att vilja det bästa för andra – precis tvärtom. De anser sig själva lida av att vara tvungna att jobba och tycker det är förjävligt att vissa slipper p.g.a. sjukdom och läkardiagnos. Och att dessa också borde lida precis lika mycket som de anser sig göra bara genom av att jobba. Det är alltså fullständig bullshit att folk mår bra av att jobba som man säger utåt sett.
Är det verkligen det som är att vara en sk vardagshjälte? Att jobba för att man är tvungen och inte har något val och samtidigt gå runt och hata folk som är sjuka eller på annat sätt oförmögna att arbeta av olika skäl för att dessa slipper och får ”vara hemma och ha det bra istället”? Till varje sån person borde man säga att de väl får hoppas på att de blir sjuka på något sätt själva också då, så att de också slipper jobba.
Ingen av dessa personer, som kränkt en för det på arbetstid, har ändå velat bli av med sina jobb heller. Tvärtom har alla varit jätterädda att man ska höra av sig till deras överordnade, gå ut i media etc med deras kränkningar så att de riskerar att förlora sitt jobb. Hyckleriet är totalt.
Så sant att dessa människor är motsägelsefulla! Å ena sidan är de bittra över att de tvingas jobba, men å andra sidan klagar de om de t.ex. blir av med sina jobb. Och sedan blir många också överlyckliga när de äntligen blir ålderspensionärer för ”då slipper de äntligen jobba”. Jag tror inte att alla mår bra av att jobba. Om så vore fallet skulle alla ålderspensionärer må psykiskt dåligt av att inte längre ha ett jobb.
En mycket bra fråga hur det kommer sig att de ifrågasätter läkarnas bedömningar. De som ifrågasätter har ju sällan medicinsk kompetens!
De klagar för att de blir av med PENGARNA som kommer med jobbet… Helst skulle de vilja ha lön utan att göra någonting. Och där kommer avundsjukan in på alla som DE anser befinner sig i den sitsen. Så simpelt är det.
Ja så är det nog ofta tyvärr! Det kan kännas provocerande att någon får pengar utan att behöva jobba, och de förstår inte att sjukpensionärer har blivit beviljade sjukersättning av en anledning.
Vill tillägga att det är det absolut bästa som hänt i mitt liv, att jag fick förtidspension. Det enda positiva som någonsin har hänt. Och ”utanförskapen” har aldrig handlat om att man blir ensam för att man inte kommer i kontakt med folk, utan om att alla kränker, mobbar och fryser ut en totalt när man inte jobbar. Helt oavsett vad det beror på. Jag har varit konstant mobbad hela livet, ända sen jag började skolan upp till idag. Det har aldrig slutat. Folk har bara hittat en ny anledning till att vara elaka sen jag blev vuxen.
Detta är okunskap, fördomar och mobbning som ingen jobbar med att få slut på i samhället. Vissa grupper är helt okej att kränka. Därför uppskattar jag att du skriver om det och tar upp saken i dina inlägg! Särskilt eftersom fler verkar ha precis samma erfarenheter.
Jag förstår att förtidspension är det bästa som hänt dig! Jag minns hur förstörd jag själv var när jag inte fick det.
Jag håller med om att det är anmärkningsvärt att det anses vara okej att mobba vissa grupper! Det verkar vara väldigt mycket hat i Sverige. Många som jobbar verkar hata sjukpensionärer, och många fattiga hatar rika o s v. Tänk om alla bara fick vara som man är!
Kunde inte sagt det bättre själv!
Jag tänker att man inte bör lyssna på dom som ändå inte känner en, dom som ändå inte har hela bilden – om det är så att de dömer en eller ifrågasätter sjukersättningen. Vissa människor är för snabba med att tycka saker och gissar bara om sjukpensionärer.
Skulle inte förvåna mig om just autister är dom mest missförstådda i gruppen sjukpensionärer, som det gissas mest fel om.
Om man vill bilda sig en uppfattning så bör man först och främst ta reda på på vilka grunder någons sjukersättning beviljats. Det räcker inte med diagnoser utan det är ju fakta om hur diagnoserna faktiskt påverkar respektive sjukpensionär som är det relevanta (eftersom det är olika för olika personer trots samma diagnoser) och det ersättningen baseras på. Samt att man bör höra sig för om vilken vardag och vilka vardagsaktiviteter, hälsa och liv sjukersättningen i bästa fall möjliggör, dvs vad den har för funktion, och hur det skulle drabba sjukpensionären om den togs bort eller minskades.
Människor är komplexare än många utgår ifrån och många osynliga faktorer kan behöva vägas in.
Jag kan absolut tänka mig att sjukpensionerade autister tillhör den grupp som är mycket missförstådd men kan även tänka mig att personer med psykiska sjukdomar också kan vara utsatta.
Exakt, osynliga faktorer behöver vägas in! Sjukersättning beviljas alltid av en anledning, och ingen utomstående kan veta hur sjukpensionärens liv ser ut när ingen ser och hur mycket energi vardagliga aktiviteter kan ta av en sjukpensionär. Sjukpensionärer får ibland höra att de borde utmana sig själva och testa att jobba ändå, men de som säger så har inte förstått att det kan medföra mycket negativa konsekvenser för sjukpensionären. Jag håller med dig om att de som säger så inte har en aning om vad de pratar om! De gissar bara.
Men de är kanske tack vare sjukersättning vissa funkar. Har testat så många jobb, klarade inte ens Samhall . Så även om jag fixar saker hemma så betyder de ej jag fixar att jobba. Nu är de tio år kvar sen är jag ålderspensionär.
Vad bra att du fått sjukersättning nu!
Jag har haft 50 jobb sammanlagt och är 55 år blir snart 56. Sen jag blev 50 blev jag helt och hållet sjukpensionär. Har haft deltid tidigare. Sist jag arbetade heltid de är för 30 år sedan. Har haft praktik också men de har aldrig lett till något, avskydde detta. Har gått utbildningar. Har haft äktenskap som gått åt helvete , en på psykiatrin stal min man. Mina barn har diagnoser och barnbarn. Min exman har de visat sig adhd med autistiska drag.
Har räknats som svarta fåret i familjen.
Fått rådet att lämna Timrå, men skulle inte ens orka flytta i en lägenhet brevid mig . Orkar blir mindre och mindre.
Det låter som att du haft det jobbigt! Jag förstår att det känns jobbigt och energikrävande att flytta. Det är normalt att orken börjar tryta med åren särskilt när man har en npf-diagnos.
Det här är en trevlig blogg det i alla fall! God och respektfull ton från alla som kommenterar. Sen att man kanske inte håller med varann om allt, det är ju en annan sak. Det måste man ju inte göra. 😉 Men jag gillar alla härinne. 🙂 Mycket trevligare än på många andra forum och kommentarsfält som jag besökt genom åren.
Vad roligt att du tycker så, och jag håller med dig helt! 🙂 Jag gillar också alla er som kommenterar för ni är trevliga och skriver bra saker! Vi lär oss och inspireras av varandra 🙂
Du överskattar neurotypikers förmågor…
”Exempelvis kan människor berätta för sjukpensionären att de jobbat långa dagar hela veckan, och när sjukpensionären sedan svarar på kommentaren med ”oj då” eller ”vad duktig du är” svarar personen: ”Ja, man måste ju jobba för att betala mat och hyra.” Och ibland kan vederbörande lägga till att det är tråkigt att behöva jobba men att man som vuxen inte har något val.”
Det närmast ovan är något de skulle kunna säga till vem som helst… Även någon som jobbar. Tron på att neurotypiker ska kunna anpassa sina tankar och uttalanden utifrån vem de pratar med är överdrivet. neurotypiker utgår från att jag tänker och känner det jag gör. och eftersom alla tänker och känner samma spelar det ingen roll vad de säger.
Min erfarenhet är att många neurotypiker kommer med pikar och hintar när de inte vill säga det de egentligen menar rakt ut. Det är självklart olika från fall till fall, och självklart finns det neurotypiker som inte anpassar sig efter vem de pratar med och dessa personer menar självklart inget illa. Men vissa vet precis vad de gör!
Jag har också dåliga erfarenheter av personligt ombud (det fanns ingen svaraknapp längre upp i tråden så det här hamnar separat). Jag behövde akut hjälp med ett ärende hos CSN första gången jag försökte ta hjälp av ett personligt ombud. Hen hade ingen erfarenhet av CSN alls och jag fick förklara en massa saker som jag inte hade ork att förklara. Dessutom vägrade ombudet att kommunicera skriftligt.
Nu har jag dock fått mitt studielån avskrivet (eftersom sjukersättningen är så låg). CSN har gjort om det så att det ska bli lättare (att få det avskrivet, att få alla blanketter rätt är fortfarande krångligt). Ett tips för de som orkar.
Jag hade personligt ombud och hen sa när jag ville ha hjälp med papper, de får jag göra själv.De var som att få ett slag i magen. På den tiden jobbade jag 75 proccent. De liksom inte gav den hjälp man behövde . Jag var gift då men min make hade också svårt med papper. Vi klarade saker som ekonomi men inte papper.
God man vill jag inte ha,kan sköta ekonomin. Gjorde dyslexi men de visade sig jag inte hade dyslexi. Men hört även vid Npf så kan papper vara ett helvete
Mm, tyvärr får man inte alltid hjälp från personligt ombud. Jag skulle inte ens ha behövt särskilt mycket hjälp med att hålla ordning på papper utan jag hade behövt bolla med det personliga ombudet var jag skulle kunna förvara pappren och om vi kunde hitta någon gemensam lösning. Det hade nog tagit 5 minuter max! Men vissa personliga ombud är flexibla och andra är inte det.
Jag har också haft god man även om jag kan sköta ekonomin! Jag ville aldrig att god man skulle hjälpa mig med ekonomin eftersom jag klarar av sådant själv. Däremot hjälpte hon mig med andra saker så som att hålla kontakten med myndigheter.
Jag var också med om samma sak i början av 00-talet: personligt ombud vägrade att kommunicera skriftligt! Senare har det gått bra med skriftlig kommunikation, men däremot fick jag som sagt andra problem med det personliga ombudet.
Grattis till att du fått studielånet avskrivet! Det är jättebra 🙂