Sluta använda begreppet diagnosexplosion

Om det finns något jag starkt ogillar är att ökad diagnostisering av NPF-diagnoser och därmed ökad kunskap kallas för ”diagnosexplosion” på det sättet som görs här. Jag fick höra att själva programmet är bra så det är inte programmet jag kritiserar utan användningen av begreppet diagnosexplosion i ingressen. Jag vet inte om det bara är jag, men i min värld indikerar begreppet mellan raderna att vi som har autism och/eller andra NPF-diagnoser egentligen inte har en funktionsnedsättning utan det bara är ett intolerant och okunnigt samhälle som förser oss med diverse diagnoser. Men min autism är inte ”bara” annorlundaskap utan en omfattande funktionsnedsättning som ofta hindrar mig från att göra det jag vill! Anpassningar och boendestöd mildrar däremot funktionsnedsättningens konsekvenser.

Paradigmskiften har skett

I antologin Lärande, skola, bildning beskriver forskaren och pedagogen Lisa Asp-Onsjö 1970-talet med dess individorienterade perspektiv som gick ut på att skolmisslyckanden förklarades med tillkortakommanden hos den enskilde eleven. Därefter kom 1980-talet med sitt strukturorienterade perspektiv då det plötsligt ansågs att alla skolproblem berodde på sociala faktorer och att diagnoser var stigmatiserande för den enskilde eleven. Den bästa lösningen för elever med svårigheter i skolan ansågs vara att aldrig skiljas från sin klass. På 1990-talet skedde enligt Asp-Onsjö återigen ett nytt paradigmskifte till ett diagnosorienterat perspektiv då det blev fokus på NPF-diagnoser. Nu blev särlösningar för elever i svårigheter vanliga igen.

Mina svårigheter viftades bort

Många av dagens unga vuxna har säkert läst om denna historiska utveckling men har troligen svårt att föreställa sig hur det faktiskt var på 1980-talet för de har aldrig fått uppleva decenniet. Jag hade däremot oturen att som odiagnostiserad autist gå i 1980-talets strukturorienterade skola. Mitt annorlundaskap bortförklarades med alla möjliga förklaringsmodeller: visst, jag var blyg men det berodde på bristande social träning, ansåg man. Jag hade ju trots allt varit ett ensambarn länge och hade fått ett syskon först som 8-åring vilket hade lett till att jag var ovan vid andra människor, fick jag höra. Att jag hade motoriska svårigheter bortförklarades med brist på träning, och min ovilja att delta i sociala aktiviteter förklarades med att jag var osäker och behövde ”härdas”.

Diagnosen blev min räddning

Jag är seriöst rädd att NPF-diagnoser börjar ifrågasättas och 1980-talets strukturorienterade perspektiv glorifieras, en risk som jag befarar kommer att öka med användningen av begrepp som ”diagnosexplosion”. Den som inte har tvingats växa upp som odiagnostiserad autist har nog svårt att föreställa sig hur otroligt stort lidande en sen diagnos riskerar att föra med sig. Vi är många vuxna som fått vänta alldeles för länge på diagnosen vilket har utmynnat i psykisk ohälsa och i värsta fall suicidförsök. Det var diagnosen och därpå följande stöd från habiliteringen som gav mig redskap att kunna acceptera mig själv som jag var och bejaka min autism. Utan korrekt diagnos hade det aldrig varit möjligt!

Ingen anledning att vänta

Och jo, jag vet att autismforskaren och överläkaren Lena Nylander menar att det på oseriösa kliniker förekommer viss överdiagnostisering av autism vilket hon ser som ett problem. Men vi får inte glömma bort att även underdiagnostisering förekommer och att särskilt kvinnlig autism tenderar att missas av vården. Självklart ska den diagnostiserande klinikern ha gedigen kunskap om NPF och ha uteslutit eventuella andra orsaker först innan hen ställer en NPF-diagnos. Jag vet också att inte alla beteendeavvikelser beror på autism utan kan lika gärna härledas till otrygg anknytning eller liknande. Men när alla andra möjliga orsaker är kartlagda och diagnostikern har kommit fram till att patienten har en funktionsnedsättning ser jag ingen anledning med att vänta med en diagnos.

Glädjande med ökad kunskap

Underdiagnostisering av autism är ett omfattande problem som orsakar stort lidande! Därför anser jag att ökad kunskap om NPF aldrig bör kallas för ”diagnosexplosion”. Begreppet ger fel associationer och dess användning riskerar att ställa till det för oss som blivit räddade av korrekt diagnos. Visst har NPF-diagnoser ökat, men det är glädjande att kunskap om NPF blivit bättre så att fler får chansen till stöd och hjälp!

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn