Kvinnor med autism har det inte lätt

Minns ni när Emelie efterlyste kvinnor med autism till sin intervjustudie? Tack vare min efterlysning hittade hon flera intressenter som ställde upp. Nu är hennes C-uppsats klar, och den kan ni läsa här. Uppsatsen handlar alltså om autism hos kvinnor, och det hon specifikt undersökte var hur kvinnor med autism bemästrar sociala situationer och om hanterandet av sociala situationer skiljer sig före respektive efter diagnosen. Jag har läst uppsatsen i sin helhet och är jätteglad att hon lyfter detta ytterst viktiga ämne! Med detta sagt menar jag inte att manlig autism inte skulle vara ett viktigt ämne och att manliga autister skulle ha det lätt, men nu handlar Emelies uppsats om just kvinnlig autism.

Kvinnliga autister överanalyserar

Jag känner igen mig mycket i intervjurespondenternas upplevelser. Precis som Emelies respondenter upplever jag att jag överanalyserar sociala situationer, dock har problemet blivit mycket bättre. För mig har det blivit lättare att minska på överanalyserandet i takt med att jag blivit äldre och självkänslan ökat. Förut tänkte jag alltid: ”Tänk om X blir sårad/tycker att jag är otrevlig för att jag inte orkar ses/tackar nej till att följa med på hens föreslagna aktivitet?”eller ”Tänk om jag lät otrevlig/råkade säga något sårande och gjorde X ledsen?” Det var jättejobbigt att ständigt ha sådana tankar i huvudet. Ett visst överanalyserande kan förvisso vara en användbar adaptiv strategi så länge det inte inkräktar på livskvaliteten! För mig var det däremot ett stort problem.

Fick grubbla över olika frågor

Med hjälp av psykologsamtal blev det ovanstående problemet mycket bättre. Jag fick fundera på frågor som: Hur trovärdigt var det på en skala att en vuxen människa blev sårad och att hens värld gick under av att jag tackade nej till att ses eller följa med på en aktivitet? Och OM så mot förmodan var fallet, ville jag i så fall verkligen ha kvar vederbörande i mitt liv? Varför såg jag det som mitt problem om någon mot förmodan ständigt skulle vara sårad av allt jag sa och gjorde trots att jag inte menade något illa? Varför inbillade jag mig att vuxna människors lycka hängde på vad jag tackade ja och nej till?

Det är okej att tänka på sig själv

Med hjälp av psykologen insåg jag det ologiska i att var och varannan vuxen människa skulle vara så lättstött att de inte skulle kunna hantera ett vänligt men bestämt nej. Och OM så vore fallet skulle jag kanske göra bäst i att söka mig till ett annat sällskap. Framför allt lärde jag mig att jag dög som jag var även om jag inte alltid uppfyllde andras förväntningar. I början lät ovanstående nästan provocerande för jag hade liksom inbillat mig att det sociala samspelet gick ut på att jag ständigt skulle göra andra nöjda. Med hjälp av psykologen lärde jag mig att jag behövde lära mig att bli mer egoistisk, och att egoism t.o.m. kunde vara en positiv egenskap. Om jag ska umgås med någon eller delta i en aktivitet ska jag liksom göra det av egoistiska skäl fick jag lära mig, dvs för att JAG vill delta och att JAG får något ut av umgänget/aktiviteten! Många kvinnliga autister har tyvärr inte insett att det är okej att tänka på sina egna behov, men insikten kommer förhoppningsvis med åren!

Diagnosen är en bekräftelse

Sist men inte minst bekräftar Emelies uppsats vikten av en diagnos. Uppsatsens respondenter upplevde diagnosen som en lättnad och bekräftelse. Jag tycker att det är sorgligt att många remisser till autismutredningar numera avslås med motiveringen att patienten verkar ha ett fungerande liv. Vi kvinnliga autister har en tendens att anpassa oss till absurdum och vi har ofta inbillat oss att det är meningen att livet ständigt ska vara en jättejobbig pina. Det är viktigt att komma ihåg att bara för att man på ytan verkar ha det bra betyder det inte att man mår bra! I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att kvinnor med autism utan intellektuell funktionsnedsättning löper en markant ökad risk att dö i suicid, enligt forskaren Tatja Hirvikoski, vilket gör Emelies uppsatsämne särskilt angeläget. Läs uppsatsen vetja! Den är jättebra!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn