Om fungerande och icke-fungerande anpassningar

Offentliga institutioner som skolan och andra utbildningsanordnare liksom arbetsgivare är skyldiga att följa diskrimineringslagstiftningen. Eftersom funktionsnedsättning utgör en av diskrimineringsgrunderna och lagstiftningen numera förbjuder bristande tillgänglighet räknas uteblivna anpassningar som diskriminering i diskrimineringslagens mening. Vi som har autism har därmed rätten att kräva att våra arbetsgivare anpassar arbetsplatsen efter våra behov under förutsättning att kraven är skäliga och de ekonomiska och praktiska förutsättningarna finns.

Kommunikationsmissar kan ske

Det finns arbetsgivare som inte ens är intresserade av att följa diskrimineringslagstiftningen och tycker att vi autister bara är jobbiga och gnälliga när vi begär anpassningar. Sedan har vissa av oss turen att faktiskt hitta arbetsgivare som anställer personer med funktionsnedsättningar och går med på att anpassa arbetsplatsen! Men ibland kan det hända att anpassningarna inte fungerar trots att viljan finns. Ibland kan det handla om missförstånd i fråga om vems ansvar det egentligen är att se till att anpassningarna genomförs, och andra gånger kan det handla om en kommunikationsmiss avseende vilka anpassningar som behövs.

Hade uttryckt mig ospecifikt

Själv var jag förut dålig på att förklara mina behov. När jag började arbeta hos min arbetsgivare trodde jag att mina arbetsuppgifter endast skulle bestå av att blogga och föreläsa om autism, och därför kom gemensamma möten och andra sociala tillställningar som en överraskning. Eftersom jag inte hade förstått att även dessa typer av moment skulle ingå i mitt arbete hade jag inte tänkt på att vara tillräckligt tydlig i fråga om vad jag behövde för anpassningar när det gällde sociala moment (och med sociala moment syftar jag inte på mina egna föreläsningar). Visst, jag hade nämnt hastigt att jag hade svårt för gruppuppgifter men hade nog inte specificerat vad jag syftade på exakt och hur mycket jag avskydde gruppövningar.

Blev missförstånd

I höstas deltog jag i en stor digital konferens via jobbet och jag hade sagt till i förväg att jag ville avstå från grupparbeten och -diskussioner. På något sätt hade det skett ett missförstånd när det gäller vems ansvar det egentligen var att se till att jag inte skulle bli placerad i någon grupp och speciellt inte i någon random grupp med vilt främmande människor! Jag fick total panik när det skedde. Och nu kanske någon undrar varför jag inte bara sade att jag inte ville delta men det är sjukt obehagligt att säga sådant! Och ännu obehagligare är det att säga det till främlingar. Jag är dessutom orolig för att bli ifrågasatt ifall någon av dessa främlingar skulle råka känna till att jag föreläser och därmed kanske tycka att jag borde klara av gruppövningar, men nej, det klarar jag inte!!

Metoden fungerade

I förrgår var det dags för en ny digital konferens, och innan konferensen diskuterade jag med min chef och mina kollegor om vems ansvar det var att se till att inte samma misstag skulle ske den här gången. Då kom chefen med ett ypperligt förslag: om arrangören skulle ha missat att jag inte ville bli placerad i någon grupp så skulle jag bara kunna logga ut från konferensen och logga in igen när gruppövningarna var över. Vilken lättnad! När det var dags för grupparbeten och arrangören placerade mig i en grupp loggade jag bara ut. Det var otroligt skönt att kunna fly utan att någon märkte något (jag använde ingen webbkamera). Från och med nu kommer jag använda den här taktiken på alla digitala konferenser!

Viktigt med en plan

Du som har autism och har blivit beviljad anpassningar kan förebygga missförstånd genom att fråga din chef hur anpassningarna kommer att genomföras, vems ansvar det är att se till att de blir av och hur ofta och när utvärderingar kommer att utföras. Och hur ska du agera ifall anpassningarna inte skulle fungera som tänkt? Trots att viljan finns kan missförstånd alltid ske varför det är bra att upprätta en klar och tydlig plan!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.