Offentliga institutioner som skolan och andra utbildningsanordnare liksom arbetsgivare är skyldiga att följa diskrimineringslagstiftningen. Eftersom funktionsnedsättning utgör en av diskrimineringsgrunderna och lagstiftningen numera förbjuder bristande tillgänglighet räknas uteblivna anpassningar som diskriminering i diskrimineringslagens mening. Vi som har autism har därmed rätten att kräva att våra arbetsgivare anpassar arbetsplatsen efter våra behov under förutsättning att kraven är skäliga och de ekonomiska och praktiska förutsättningarna finns.
Kommunikationsmissar kan ske
Det finns arbetsgivare som inte ens är intresserade av att följa diskrimineringslagstiftningen och tycker att vi autister bara är jobbiga och gnälliga när vi begär anpassningar. Sedan har vissa av oss turen att faktiskt hitta arbetsgivare som anställer personer med funktionsnedsättningar och går med på att anpassa arbetsplatsen! Men ibland kan det hända att anpassningarna inte fungerar trots att viljan finns. Ibland kan det handla om missförstånd i fråga om vems ansvar det egentligen är att se till att anpassningarna genomförs, och andra gånger kan det handla om en kommunikationsmiss avseende vilka anpassningar som behövs.
Hade uttryckt mig ospecifikt
Själv var jag förut dålig på att förklara mina behov. När jag började arbeta hos min arbetsgivare trodde jag att mina arbetsuppgifter endast skulle bestå av att blogga och föreläsa om autism, och därför kom gemensamma möten och andra sociala tillställningar som en överraskning. Eftersom jag inte hade förstått att även dessa typer av moment skulle ingå i mitt arbete hade jag inte tänkt på att vara tillräckligt tydlig i fråga om vad jag behövde för anpassningar när det gällde sociala moment (och med sociala moment syftar jag inte på mina egna föreläsningar). Visst, jag hade nämnt hastigt att jag hade svårt för gruppuppgifter men hade nog inte specificerat vad jag syftade på exakt och hur mycket jag avskydde gruppövningar.
Blev missförstånd
I höstas deltog jag i en stor digital konferens via jobbet och jag hade sagt till i förväg att jag ville avstå från grupparbeten och -diskussioner. På något sätt hade det skett ett missförstånd när det gäller vems ansvar det egentligen var att se till att jag inte skulle bli placerad i någon grupp och speciellt inte i någon random grupp med vilt främmande människor! Jag fick total panik när det skedde. Och nu kanske någon undrar varför jag inte bara sade att jag inte ville delta men det är sjukt obehagligt att säga sådant! Och ännu obehagligare är det att säga det till främlingar. Jag är dessutom orolig för att bli ifrågasatt ifall någon av dessa främlingar skulle råka känna till att jag föreläser och därmed kanske tycka att jag borde klara av gruppövningar, men nej, det klarar jag inte!!
Metoden fungerade
I förrgår var det dags för en ny digital konferens, och innan konferensen diskuterade jag med min chef och mina kollegor om vems ansvar det var att se till att inte samma misstag skulle ske den här gången. Då kom chefen med ett ypperligt förslag: om arrangören skulle ha missat att jag inte ville bli placerad i någon grupp så skulle jag bara kunna logga ut från konferensen och logga in igen när gruppövningarna var över. Vilken lättnad! När det var dags för grupparbeten och arrangören placerade mig i en grupp loggade jag bara ut. Det var otroligt skönt att kunna fly utan att någon märkte något (jag använde ingen webbkamera). Från och med nu kommer jag använda den här taktiken på alla digitala konferenser!
Viktigt med en plan
Du som har autism och har blivit beviljad anpassningar kan förebygga missförstånd genom att fråga din chef hur anpassningarna kommer att genomföras, vems ansvar det är att se till att de blir av och hur ofta och när utvärderingar kommer att utföras. Och hur ska du agera ifall anpassningarna inte skulle fungera som tänkt? Trots att viljan finns kan missförstånd alltid ske varför det är bra att upprätta en klar och tydlig plan!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Min kommentar var ett svar til Kroisos Pennonens kommentar om kycklingbiten som fastnade i halsen. Just kött sägs vara den…
Det är bra att känna till heimlichmanövern. https://www.rodakorset.se/forsta-hjalpen/forsta-hjalpen-instruktioner/satter-i-halsen/
Mycket kloka ord som vanligt från dig, Paula🌺 Klokt resonerat Anna! Bra att du känner in din son och att…
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
6 svar på ”Om fungerande och icke-fungerande anpassningar”
”Själv var jag förut dålig på att förklara mina behov.”
Jag kommer att tänka på min situation på jobbet. Nu när vi har corona så har det skett en ny rutin på mitt jobb. På alla datorer har man installerat Skype så att man med hjälp av detta program kan ha arbetsplatsträffar. Den dagen då installatören av Skype höll på med min dator ville hen att hen och jag skulle testa webbkameran och då kändes det på något sätt pinsamt att säga att jag inte ville det. Jag har ju lärt mig sedan barnsben att ”man måste göra som alla andra”. Så jag satt kvar på min arbetsstol framför datorn och log och tittade in i kameran. Installatören av kameran förklarade att den som sitter framför denna dator kan vara med på Skype. Jag förklarade också att jag inte varit med på arbetsplatsträffarna p g a min autism och dåliga minne som tillsammans gör att jag inte klarar av det. Det känns outhärdligt bara själva tanken att se in i webbkameran och samtidigt hela tiden ha i bakhuvudet att hela tiden försöka dölja för omvärlden hur bortkommen och liten man känner sig! Om jag vore med på arbetsplatsträff via Skype/riktiga träffar skulle jag jämt ha behov av olika slag såsom att avbryta konstant med frågor för jag inte hänger med. Det skulle kännas så pinsamt för jag vet ju ungefär vad de andra deltagarna skulle tycka och tänka. De vill ju inte att någon avbryter konstant. Innan jag fick lönebidragsanställning var jag urusel på att tänka på mig själv. All min tid och ork gick åt till att jag skulle anpassa mig efter de andra. Det ledde till att jag mestadels var tyst. För jag vågade inte be folk upprepa sig. Om jag satt tillsammans med en större grupp av människor så förstod jag att andra inte verkade ha några som helst problem att hänga med i konversationer och jag förstod inte varför jag inte var som de. Jag förstår att för ”vanligt folk” är det jätteviktigt det här med den sociala biten på ett jobb. Undersökningar har gjorts också om detta att arbetskompisarna är jätteviktiga för majoriteten. För mig som har autism har det varit tungt genom åren innan jag fick min autismdiagnos att försöka ändra på mig till att bli någorlunda accepterad på ett jobb. Jag har haft en massa anställningar, men få fasta jobb. Jag förstår idag att en anledning till att jag inte hade lätt att få fast jobb var det att jag ansågs tystlåten och blyg. Jag tog inte för mig. Jag visade inte framfötterna. Jag visade inte på ett tydligt sätt att jag ville göra allt för att få ett fast jobb och jag var ”inte social”.
Jag håller med dig Paula att det känns sjukt obehagligt att behöva säga att man INTE VILL. Varje gång vi kommer ha arbetsplatsträff på mitt jobb så ser jag påminnelser på min dator om att vi ska ha APT. Kanske jag borde ta tag i saken och säga att det är lika jobbigt för mig att delta på APT via Skype som på ”fysiska” träffar.
Jag tycker att du ska säga till men det är såklart lätt för mig att säga som utomstående! Jag vet själv hur jobbigt det är att säga till för man känner sig jobbig och oroar sig för att andra ska tänka att man använder sin autism som en ursäkt. Det är sjukt att man ska behöva oroa sig för sånt men det är svårt att låta bli! Har du dessutom beviljad anpassningen att du ska få slippa möten så kan du hänvisa till det.
Jag är som du! Jag hänger inte heller med på konversationerna på möten. Men jag vågar inte avbryta och fråga för jag är orolig för att störa så jag är tyst. Oftast lyssnar jag inte ens för det tar energi att lyssna och jag måste spara min energi. Jag är bara med på möten för andras skull, inte för min egen för möten tillför inte mig något! Det är därför jag har blivit beviljad anpassningen att jag bara ska delta halva dagar.
När du Paula säger att du oftast inte lyssnar kommer jag att tänka på att när jag gick på lågstadiet så dagdrömde jag och skälet kanske var att jag inte hängde med i vad de andra snackade om:)
Jag tror klart att det kan vara skälet! Det finns liksom inget annat alternativ än att dagdrömma eller meditera om man inte hänger med men är liksom ändå fast i situationen och inte kan gå någon annanstans.
Det är som avkoppling för hjärnan när man inte stressar den.
Verkligen!