Om autism och källkritik, del 2

Förra veckan började jag ett inläggsserie om autism och källkritik, det vill säga hur man bör förhålla sig till den information som kommuniceras ut om autism och npf rent generellt. I del 1 konstaterade jag att tidningsartiklar kan vara vinklade och att inifrånperspektivet, däribland denna blogg, absolut inte är en vetenskaplig källa och att även inifrånperspektivet riskerar att belysa fenomenet, i detta fall autism, ensidigt. I dagens blogginlägg kommer jag fördjupa mig i ämnet närmare och förklara hur man bör förhålla sig till vetenskapliga studier, och nästa vecka kommer jag publicera del 3.

Viktigt att granska kvaliteten

Vid läsning av vetenskapliga studier är det viktigt att fundera på vad studien har för kvalitet. Är artikeln peer reviewad, det vill säga granskad av andra forskare? Är så inte fallet kan studien vara av tvivelaktig kvalitet. Hur har deltagarna rekryterats till studien? Vilka är deltagarna, och kan de anses vara representativa för populationen? Om forskarna har studerat 5 autistiska medelålders män i Sydamerika, kan resultatet verkligen generaliseras för att gälla även unga kvinnliga autister i svensk kontext?

En enda studie säger inte mycket

Vilken metod har forskarna använt för att komma fram till resultatet? Finns det andra forskare som har kommit fram till helt andra resultat? Ibland är forskare inte överens, och därför är det viktigt att läsa metaanalyser för att få reda på vad den samlade vetenskapliga datan säger om ämnet. Om en studie har kommit fram till att autism kan botas genom att utesluta mejeriprodukter men ingen annan forskare har kunnat replikera resultatet betyder det att studiens slutsats inte kan ses som en sanning. En enda forskningsartikel är bara en droppe i havet!

Kan finnas en bakomliggande variabel

Hur är det med orsak-verkan sambandet? Nu hittar jag på ett fiktivt exempel. Låt oss leka med tanken att en studie har kommit fram till att de autister som ser till att förverkliga sig själva genom arbetslivet (=grupp A) mår psykiskt bättre än de autister som ser autismen som ett hinder och ansöker om sjukersättning (= grupp B). Men hur vet man att det inte finns en bakomliggande variabel som skiljer grupperna åt? Tänk om grupp B har fler svårigheter på grund av sin autism och färre styrkor än grupp A? Tänk om grupp A har haft en bättre uppväxtmiljö än grupp B vilket gjort dem lyckligare och mer toleranta mot stress vilket i sin tur gjort att de har arbetsförmåga? Vad är det som säger att de autister som tillhör grupp B skulle må bättre om de avsade sig sin sjukersättning och började jobba?

Ska tas med en nypa salt

Ett annat påhittat exempel om orsak-verkan sambandet. Låt oss leka med tanken att forskningen har kommit fram till att de autister som är gifta eller sambo (grupp C) är mer lyckliga än de autister som är singlar (grupp D). Men hur vet man vad som har orsakat vad? Är det äktenskapet/samboskapet som har orsakat lyckan, eller kan det i detta fall vara så att de personer som är lyckliga från början är mer benägna att gifta sig/bli sambo än de som är mindre lyckliga? Faktum är att det aldrig går att fastställa orsak-verkan sambandet i en korrelationsstudie, och om någon påstår att en viss metod enligt forskning är bäst för de flesta autister ska man ta det med en nypa salt om det handlar om en korrelationsstudie!

Intervjustudier har flera problem

Avslutningsvis vill jag ta upp en intressant studie vars resultat dock bör tolkas med stor försiktighet. Det handlar om en studie som belyser styrkorna vid ADHD. En mycket viktig studie om man frågar mig, men det finns några problem med generaliserbarheten. För det första handlar det om en intervjustudie, och i en intervjustudie finns alltid en risk för att deltagarna inte vågar vara ärliga i sina svar eftersom de kan påverkas av forskarens närvaro. I detta fall var deltagarna medvetna om att forskarna ville veta vilka styrkor de hade tack vare sin ADHD, och de kan ha velat vara ”snälla” genom att svara på ett sätt som gjorde forskarna nöjda.

Stickprovet var litet

För det andra bestod deltagarna i studien av sex personer. Då människor med ADHD utgör en ytterst heterogen grupp vågar jag påstå att stickprovet var alldeles för litet för att kunna dra generaliserbara slutsatser om huruvida många andra med ADHD har dessa styrkor (syftet med kvalitativa intervjustudier är för övrigt inte ens att rekrytera många deltagare till studien utan syftet är att analysera det studerade fenomenet på djupet).

Endast män inkluderades i studien

För det tredje exkluderades kvinnor från studien, och män och kvinnor är olika. Gunilla Thernlund skriver i sin antologi att kvinnor med ADHD har större sociala svårigheter och utsätts oftare för exkludering än män med ADHD. Därmed är det inte alls sagt att kvinnor med ADHD skulle beskriva sin ADHD på samma sätt som dessa män gjorde! Inte heller är det sagt att människor med ADHD världen över skulle resonera på samma sätt som de män som deltog i studien. Mycket kan vara sociokulturellt!

Alla med ADHD är olika

För det fjärde rekryterade forskargruppen endast sådana män som kunde bidra med relevanta svar till studien. Detta innebär att de som främst upplever sin ADHD som en funktionsnedsättning kan ha fallit bort från studien. Att denna studie har kommit fram till att ADHD kan innebära styrkor visar därmed att ADHD kan vara en superpower för vissa, men därmed inte sagt att det är det för alla eller ens för de flesta. De personer som har stora svårigheter p g a sin ADHD och ser det som en omfattande funktionsnedsättning är alltså trots denna forskningsstudie varken lata, omotiverade eller har fel attityd utan olika människor har olika mycket svårigheter!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn