Kategorier
Vardag med Asperger

Nej, utanförskap är oftast inget problem för mig

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Under de senaste åren har det gått upp för mig hur begreppet ”utanförskap” egentligen används. Jag har plötsligt insett hur extremt negativt laddat begreppet är i vårt samhälle. Får jag frågan ”känner du dig utanför?” och jag svarar: ”ja” brukar det tolkas som att jag egentligen har sagt mellan raderna: ”jag känner mig utanför och vill ändra på det för jag trivs inte med utanförskapet!” Men det enda jag har sagt är att jag känner mig utanför men däremot inte hur jag vill ha det! Detta får mig att tänka på bokstavlighet som inte är alltför ovanligt hos oss med autism. Man säger det man menar och menar det man säger.

Ett neutralt begrepp

Men nu tillbaka till ämnet. För mig har ”utanförskap” aldrig varit ett negativt begrepp men inte heller nödvändigtvis ett positivt dito. För mig har det varit ett neutralt fenomen på samma sätt som jag ser det som ett neutralt faktum att den svenska flaggan är blågul. Jag bryr mig inte om vilka färger den svenska flaggan har, men däremot är det inte sagt att någon annan inte kan ha mycket starka åsikter om flaggan. På samma sätt har jag tagit för givet att vissa trivs med att vara utanför och andra inte och att begreppet därför bör ha en subjektiv och kontextbunden laddning. Men under de senaste åren har jag alltså insett att resten av samhället inte håller med mig utan utanförskap ses i princip alltid som ett mycket stort problem som behöver åtgärdas.

Trivdes med friheten

När jag blev beviljad aktivitetsersättning och gick hemma i flera år utan vare sig ett jobb eller daglig sysselsättning hette det: ”Paula har hamnat utanför samhället.” Jag höll med om att jag var utanför, men den typen av utanförskap gillade jag! Jag älskade att kunna styra mina dagar själv och bestämma vilka tider jag ville gå upp på morgnarna och vad jag ville göra på dagarna. Ville jag sitta ensam hemma i mitt sovrum flera månader i rad fick jag göra det, men ville jag däremot gå ut och ta en promenad fanns också möjligheten till det! Ekonomiskt funkade det utmärkt också eftersom aktivitetsersättningen kom på mitt konto varje månad. Om det funkar eller inte funkar ekonomiskt att leva på aktivitetsersättning är en subjektiv upplevelse, men jag var nöjd!

Valde att göra annorlunda

När jag pluggade brukade mina kurskamrater sitta och äta tillsammans på lunchrasterna. Jag var den enda i klassen som satte mig ensam vid ett annat bord, inte för att jag inte skulle fått vara med i klassgemenskapen utan för att jag inte ville vara med. För mig var det nämligen viktigt att må så bra som möjligt. Och för att jag ska kunna må bra och inte insjukna i psykisk ohälsa är det viktigt att jag tillåter mig själv att göra det jag må bra av, och det var i detta fall att våga hamna utanför! När andra såg mitt utanförskap som ett problem och sade: ”men du hamnar ju helt utanför klassgemenskapen nu, Paula!” svarade jag: ”Precis, det är ju det som är syftet.” Och detta exempel är bara ett av många! I dessa typer av situationer vill jag minst 99% av gångerna vara utanför.

Inte alltid positivt

Däremot har jag också varit med om ett utanförskap som jag ser som en ytterst negativ upplevelse, och det var när jag hade fyllt 30 år och blev utförsäkrad från Försäkringskassan. Plötsligt behövde jag vända mig till socialtjänsten för att ansöka om ekonomiskt bistånd varje månad. Det var mycket påfrestande att behöva spara kvitton och tigga pengar från socialen varje månad, och ibland kunde det bli avslag. När jag läste tidningsartiklar om människor som hade hamnat utanför och behövde leva på ekonomiskt bistånd höll jag med om att denna typ av utanförskap var ett mycket stort problem. Jag ville inte alls vara utanför på det sättet!

Har varit med om värre saker

Hur obehaglig upplevelsen att behöva vända mig till socialtjänsten än var för mig så har jag under mitt liv varit med om något betydligt värre än ofrivilligt utanförskap, nämligen ofrivillig inkludering och påtvingad delaktighet! När jag som barn ville spendera rasterna för mig själv samtidigt som resten av klassen lekte och spelade spel tillsammans fick jag inte vara ensam för läraren utan blev tvingad att delta i aktiviteterna och lekarna. Att år efter år tvingas sysselsätta mig med aktiviteter som inte gav mig något utan gjorde mig psykiskt mycket utmattad har varit ett stort trauma för mig som haft en negativ inverkan på mitt vuxna liv. På grund av den påtvingade inkluderingen hade jag tappat förmågan att lyssna på mig själv och hade börjat med ovanan att härma andra människors beteenden och bete mig på ett sätt som förväntades av mig i vilket i sin tur orsakade psykisk ohälsa.

Vill bli tagen på allvar

Snälla samhället: sluta fokusera på om jag är utanför eller inte. Fokusera istället på om jag mår bra! Idag lever jag ett bra liv och är nöjd med hur jag har det, men skulle jag däremot någon gång i framtiden uttrycka att jag mår dåligt och behöver stöd vill jag bli tagen på allvar. Men förbjud inte mig att vara utanför om jag själv trivs med utanförskapet! Läs istället diagnoskriterierna för autism och fundera på hur ni kan förändra ert förhållningssätt så att även jag som uppfyller diagnoskriterierna kan bejaka mina personlighetsdrag och behov samt leva på ett sätt som passar mig!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

27 svar på ”Nej, utanförskap är oftast inget problem för mig”

Bra skrivet/artikel. ”Utanförskap” har bara blivit ett ord synonymt med att av olika anledningar stå utanför arbetsmarknaden. Och det är inte för att man inte kommer i KONTAKT med andra som man blir utanför/utfryst och mobbad, utan för att samhällets värderingar så starkt vill visa människors skillnad i värde!

Av allt jag har fått se av människor genom livet, både som barn, tonåring och vuxen, så är det jätteskönt att slippa allihop. Finns ingen alls jag saknar, bara massor av kränkningar, fördomar, okunskap och elakhet från nästan alla man mött. Det har varit ett rent helvete många gånger och bidragit till så oerhört mycket dåligt mående och självbild. Ett flertal personer hade t.o.m. kunnat lagföras och dömas om jag hade anmält dem och haft bevis för vad de sagt och utsatt mig för. Och definitivt förlorat sina jobb. Jag har heller sällan känt mig så ensam som när jag har stått mitt i en folkmassa.

Vad kul att du gillar blogginlägget! Jag vet att du har fått utstå många kränkningar under livets gång vilket är fruktansvärt! 🙁 Jag blev också mobbad som barn och tonåring i 10 år. Om dessa personer hade varit vuxna hade de också kunnat lagföras!

Själv har jag iofs inte valt utanförskapet p.g.a. mina tidigare erfarenheter av mobbning utan för att jag verkligen trivs med att vara utanför! Många utgår, så som jag upplever det, från att mitt utanförskap skulle bero på att jag inte FÅR vara med eller att jag inte vågar. Alternativet att någon väljer utanförskapet trots att studiekamraterna är snälla verkar inte falla någon in!

Svara

Min kompis, som har autism, har också alltid sökt sig till ensamheten. Så det finns ju fler! 😉 Han ville heller aldrig vara med andra som liten utan hellre för sig själv och väljer än idag bort allt socialt med jobbet, släkten etc, om det går. Ofta sagt att jag är den ende han gillar att umgås med eftersom jag aldrig har försökt ändra på honom och accepterar honom för precis den han är. Vi är liksom två outsiders bägge två och vet hur det känns att vara annorlunda och det är kanske därför vi har hittat varandra. (Vänner länge, drygt 20 år.) Även en gemensam respekt för andra som är det och människor i all allmänhet.

Det bästa med honom är att jag aldrig har sett något ont i honom, under alla år som jag känt honom. Ingen skadeglädje mot någon, hån, skämt på någon annans bekostnad eller någonting. Vilket har återfunnits i nästan alla andra jag mött genom livet, i olika grader. Även om det inte ens har gått ut över mig utan andra. Så att autister skulle vara empatilösa, tror jag inte stämmer alls. Men det var tyvärr längesen nu som jag var hem till honom också p.g.a. pandemin. Inte varit någonstans alls på tre år.

Du har tidigare berättat om din kompis, och han låter som en helt underbar person. Jag blir så glad när du berättar om honom och önskar att det skulle finnas fler sådana människor! 🙂 Det är vanligt att människor är skadeglada när det går dåligt för någon. Jag har även hört människor som inte har autism berätta att de inte kan lita på sina vänner fullt ut eftersom de inte tror att vännerna verkligen vill dem väl innerst inne. Den här vännen ska du hålla fast vid tycker jag!

Svara

Det är bra för man känner ju varandra utan och innan när man har känt varandra så pass länge. 🙂 Vi är väldigt lika i personligheten och värderingarna, men har dock skilda intressen. Och det går lång tid emellan kontakten. Men han är den ende bra vän jag haft i livet! Vänner och mobbare var samma sak som barn och tonåring. Oftast var de personerna utanför och mobbade själva och valde då att börja vara elaka mot mig när de äntligen hade hittat någon som var svagare än dem som de kunde ha makt över. Jag har aldrig kunnat försvara mig när folk är elaka mot mig utan bara gått undan och blivit ledsen. Och nu har jag bara accepterat det. Därför kommer jag aldrig mer svara ärligt längre nu med varje ny person som frågar vad jag jobbar med. För det är där allt börjar nu i vuxen ålder.

Vad bra att ni är lika! Och med goda vänner gör det ju ingenting att det ibland går lång tid mellan kontakten så länge båda tycker att det är okej. Jag vet att vissa vuxna har nära vänner och att det ibland går flera år mellan träffarna men att de fortfarande står varandra lika nära när de väl ses!

När jag var sjukpensionär brukade jag vara ärlig och berätta att jag var det men jag förstår samtidigt er som gjort ett annat val. Jag vet också en annan sjukpensionär som brukar säga att hen har ett jobb, och det funkar för hen!

Svara

Det är ju enormt viktigt att inte utgå ifrån att en autist per automatik mår dåligt av att inte vara med i de sammahang många andra uppskattar. Hen kanske mår toppen när hen vågar avstå tack vare nyvunnen insikt i hur hen behöver prioritera! Bästa är att fråga. Hur mår hen och saknar hen nåt? Inte gissa efter ”hur det ser ut att vara”, hur man själv skulle känna sig om man aldrig tillbringade tid med klasskamrater eller kollegor på rasten, tillbringade mesta tiden med sig själv i sitt hem i veckor, inte hade en regelbunden sysselsättning utanför hemmet t ex.

Så, det som andra kan uppleva skulle vara ett utanförskap kopplat till lidande behöver inte vara det för en autist. Det kan vara det men måste inte alls vara det.

Det är beklagligt hur termen ” i utanförskap” används när den används enbart i syfte att visa på andelen arbetslösa.

Exakt! Felet många gör är att de gissar. De tänker: ”Jag skulle själv inte vilja vara utanför och därför vet jag att Paula inte heller vill det. Att hon påstår att hon vill det beror på att hon har autism och inte förstår sitt eget bästa.”

Jag tycker att det är väldigt viktigt att människor förstår att de inte kan använda sig själva som referensram när de försöker förstå andra människor. Särskilt inte när personen de försöker förstå sig på har autism men inte heller annars!

Jag håller med dig om att det är tråkigt att termen ”utanförskap” används på det här sättet. Detsamma gäller givetvis med termen ”ensam”. Om någon frågar mig om jag känner mig ensam och jag svarar ”ja” tolkar personen det som att jag sagt mellan raderna: ”Jag känner mig ensam och mår dåligt av det.”

Svara

Måste vara en hemsk utanförskap för alla som uppnått pensionsåldern också, att bara gå hemma på dagarna och leva utanför samhället…

Ja eller hur? 😉 Men i vårt samhälle påstås det att alla mår bäst av att jobba fram till man är 65 (eller åtminstone fram tills man är 60 år om man haft ett slitigt jobb typ). Och sedan ska det natten innan ens födelsedag hända något magiskt och då ska man plötsligt njuta av livet för att man bara är hemma på dagarna!

Svara

Mat var som tidigare skrivit alltid ett stort problem för mig också i skolan och hos äldre bekanta etc, eftersom man aldrig fick välja mat själv och alltid var tvungen att äta upp den mängd de slevat upp åt en. Mattanterna stod och vaktade vid slaskhinken så man fick gå tillbaka till bordet och försöka tvinga i sig det mellan gråt och kväljningar… Tills man till slut började stoppa mat i fickan istället av paniken som följde. Även där var jag jätteglad när jag fick SLIPPA äta! När jag fick ställa mig utanför denna norm och välja själv när och vad jag skulle äta. Lika kan sägas om mycket annat också, där jag mådde mycket bättre av exkludering än inkludering.

Sen brukar jag även tänka som så att, vad är egentligen värst: Att inte ha det liv man skulle vilja ha, eller att ha en livssituation man inte vill ha och vill ut ifrån men inte vet hur? Det kan ju sägas om dåliga förhållanden, vänskapsrelationer etc också. Då är det bättre att vara ensam. Just värderingar och ungefär samma värdegrund, är det viktiga för att få det att hålla när det kommer till mänskliga kontakter. Men det är självklart svårare att hitta likasinnade när man har andra värderingar och prioriteringar än den stora massan. Såvida man inte når ut till massor av människor genom kändisskap eller dylikt så att folk hittar en på så vis, vilket de flesta människor ju inte gör.

Jag blev också tvingad att äta upp maten i skolan, och man var också tvungen att låta mattanterna lägga upp maten på ens tallrik och man fick inte tacka nej till t.ex. ärtor eller majs om man inte gillade dem. Usch, det var hemskt 🙁

Det bästa är såklart att ha ett liv man skulle vilja ha, men samtidigt är det orealistiskt för många, inte bara för oss autister. Men jag skulle däremot utan problem leva med att inte leva det liv jag skulle vilja ha om jag är någorlunda nöjd. Det värsta för mig har varit att bli tvingad att ha vänskapsrelationer jag inte velat ha samt delta i aktiviteter jag inte velat delta i!

Svara

Exakt lika för mig. Det största problemet som främst fick mig att hata skolan de första åren. Och när det var något gott så fick man istället bara en begränsad mängd mat även om man ville ha mer, med motiveringen att det inte fanns tillräckligt! :O

Verkligen ironiskt att de som vill äta mer får inte det samtidigt som de som verkligen inte vill äta upp maten tvingas till det!

Svara

Ironiskt är ordet. Skapade bara ångest och panik för många barn, det där. Hjälper ju inte alls folk i fattiga länder heller att barn i Sverige äter mat de inte gillar och tycker är äcklig. De ska heller inte behöva lida för att barnen under Andra Världskriget gjorde det och svalt. Man är inte bortskämd för att man inte lever som de som har haft det allra värst, när den tiden dessutom är förbi sen länge. Som liten fick pappa dricka sur mjölk i skolan till någon mjölkpropaganda, som istället ledde till att han aldrig mer kunde dricka mjölk i sitt liv för att det blev ett sånt starkt äckligt minne. Det är sådär fobier uppkommer. Väldigt synd när vuxenvärlden utsätter en för det, som borde veta bättre.

Ja usch! 🙁 Håller med dig helt! Jag förstår inte heller på vilket sätt det skulle hjälpa fattiga barn i Afrika att barn i Norden blir tvingade att äta mat de får kväljningar av och får livslånga trauman. Ett mycket konstigt tankesätt!

Ja, vi har en förlegad syn på arbete i vårt samhälle. Jag har också levt på SOC och för mig var det den värsta sortens utanförskap, värre än något annat jag varit med om. Jag tvingades göra det så länge också, närmare tio års tid. Att ta ett arbete som var riktigt uselt blev en räddning för mig, jag kunde registrera mig i a-kassan och när jag efter två år blev uppsagd, behövde jag inte gå tillbaka till den förnedringen, tigga pengar varje månad, med skräck om att få avslag, redovisa varje kvitto och kontoutdrag. Även om inkomsten var låg, så kom den så länge jag skötte mig och sökte mina jobb. Det var en lyx i jämförelse.

Jag har haft många jobb, en del där jag trivts och skulle ha kunnat stanna till pensionen om det bara varit upp till mig, och en del där jag vantrivts kollossalt. Nu har jag tyvärr ett i den senare kategorin, och jag känner igen mig i Kanes beskrivning om att man känner sig låst och fast och inte riktigt vet hur man ska ta sig ut. Det är ingen höjdare. Innan dess var jag ofrivilligt arbetslös i drygt ett år, hade fått lämna det bästa jobb jag någonsin haft. Det var förstås inte bra det heller, men jag tycker nu att det var bättre. För det bryter ner en, det här att tvingas vara så stor del av sin tid på ett ställe med så dålig stämning och giftig atmosfär. Jag kan klara det en begränsad tid, men jag måste bort innan det gått sex månader. Annars blir jag just fast… Då är utanförskapet bättre. Utanförskap är bättre när det är självvalt.

”Jag har också levt på SOC och för mig var det den värsta sortens utanförskap, värre än något annat jag varit med om. Jag tvingades göra det så länge också, närmare tio års tid.”

Det är ett systemfel. Ekonomiskt bistånd är för personer som tillfälligt står utan egen försörjning och saknar realiserbara tillgångar. Ekonomiskt bistånd är inte anpassat för att personer ska leva på det i 10 år. Du borde senast efter något år överförts till ett annat system, t ex sjukförsäkringssystemet.

Sedan 2010 finns lagkrav på SIP som innebär att landstinget och kommunen tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialtjänsten har huvudansvaret. Det är alltså inget fel på lagen. Felet är istället att många socialförvaltningar struntar i lagen (och kommer undan med det). T ex saknade mer än var tredje kommun rutiner för SIP 6 år efter att det blev lagkrav.
https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/sa-samarbetar-vard-och-omsorg/sip—samordnad-individuell-plan/

Felet är också att du för sjuk- och aktivitetsersättning prövas emot hela arbetsmarknaden, inklusive anpassade arbeten som inte behöver finnas.

Jämför emot sjukpenning då du bara prövas emot ”normalt förekommande arbete” eller annat tillgängligt arbete som är lämpligt för personen i fråga.

Du kan inte få sjukpenning utan SGI, det är vanligt för folk med Asperger att inte ha haft jobb trots våra talanger då den så kallade ”arbetsmarknaden” mer och mer är en blandning av låtsasjobb (de går till ”fina” människor så högern är naturligtvis knäpptyst) och en pseudobordell.

Klarar du städning eller nåt så kallat ”enkelt jobb” så är situationen bättre för dig.

Men arbetsmarknaden går inte åt rätt håll heller, tyvärr.

Och det är hårdast krav för de som ligger längst utanför den.

Detta är folkmord, och det vore isf snällare att bara tvångssterlisera alla med Asperger och ge oss sjukersättning livet ut än status quo.

Båda är folkmord men det ena är i alla fall humant. Steriliserade kan ha ett bra sexliv men kan inte skaffa barn (ej att förväxla med kastrering) Mord är alltid fel, men nog är ett humant mord bättre?

Jag håller med om att det finns stora brister i sjukförsäkringen! Och aspergare är bara en av de utsatta grupperna. Det finns även andra utsatta grupper så som invandrare, HBTQ-personer, missbrukare o s v som drabbas av alla andra möjliga nedskärningar.

Jag ser faktiskt hellre att vi har det så här än att samhället skulle tvångssterilisera aspergare. Tvångssterilisering är ett mycket kränkande ingrepp! Även om vår sjukförsäkring fungerar dåligt har de flesta aspergare ändå mat på bordet. Det hade jag också under de år jag hade blivit utförsäkrad och stod utanför arbetsmarknaden. Det var en jättejobbig upplevelse att behöva leva på socialbidrag och jag säger inte att det var bra, men jag är ändå tacksam över att jag hade lägenhet och mat hela tiden! Jag är också mycket tacksam för annat jag får så som boendestöd och lönebidragsanställning. Jag såg det aldrig som folkmord även om jag hatade den situation jag befann mig i. Jag skulle dock inte säga nej till mer generösa sjukförsäkringsregler.

Svara

Oavsett hur många år du är sjukskriven som vanlig människa så prövas du i värsta fall emot ”normalt förekommande arbete”, man har gjort flera reformer på senare år för att det ska bli lättare att skjuta upp en sån prövning. Autister får inte ens den lyxen att bedömas emot normalt förekommande arbete utan bedöms emot alla teoretiskt möjliga arbeten, även om de inte finns i verkligheten.

Så jo autister har det värre än andra. Och med tvångssterilisering menar jag inte fysiskt tvång men att man går med på det i utbyte emot att man får sjukpension.

HBTQ-personer är för övrigt inte förtryckta i Sverige alls, speciellt inte jämfört med autister (det finns enstaka familjer som har hedersförtryck osv men det är inte accepterat ute i samhället).

Jag tycker inte heller invandrare är mer förtryckta, men jag ser även blonda och blåögda svenskar som invandrare.

Om du skapar levnadsförhållanden som gör det svårare för en viss djurart att överleva klassas det som utrotning även om du inte själv fysiskt dödar djuren. De här tvångssteriliseringarna skulle också vara folkmord förstås men det vore iaf mer humant.

Det är alltid fel att mörda folk, men ska du mörda någon så är det mindre dåligt om du gör det med ett snabbt skott i pannan än genom att sadistiskt tortera personen till döds.

Du får inte glömma att man inte bara är restriktiv med sjukförsäkringen utan SAMTIDIGT skapar ett samhälle där det blir svårare att få jobb som autist hela tiden. IT-branschen som kryllade av autister på 90-talet tar i princip inte in några nya, medelmåttor som kan snacka skit går före. Det går bara åt fel håll och det finns verkligen ingen ljusning i sikte.

Ökad byråkrati har också gjort det allt mer omöjligt att starta ett eget företag och konkurrera ut de gamla också, säg ett ord fel och företaget kan bli sönderstämt och du blir av med din försörjning.

Stora banbrytare som Google hade inte kunnat skapas i dagens samhälle. Arbetsmiljön hade setts som för grabbig vilket ger alla NT-kvinnor som är medelklass eller högre rätt att få hundratusentals kronor i ”ersättning” för den ”psykologiska skada” de tydligen upplever av att behöva jobba nära nördar som inte är redo att uppvakta dem.

Sen tjänar också kvinnliga autister på en sån grabbig miljö (iaf de flesta som är intresserad av sånna mer manliga områden), men det håller man förstås tyst om.

1. Stäng dörren för sjukförsäkring.
2. Stäng dörren för eget företagande
3. Stäng dörren för arbete.

Man gör inte den här kombon utan att vilja utföra ett folkmord. I allra bästa fall så vill man att autister ska vara på samhällets absoluta botten och dö ut pga att vi inte har råd med barn, men i själva verket så räknar man nog med att autister ska dö alt få bestående skador antingen genom självmord, näringsbrist eller andra sjukdomar pga att de inte har råd med bra mat och annat som behövs för ett fullgott liv.

Vi inom Wilja-koncernen arbetar med alla typer av utsatta grupper så som missbrukare, invandrare, personer med neurologiska och kroniska sjukdomar o s v. Och på basis av det jag sett och lärt mig plus mina egna erfarenheter skulle jag säga att det finns många grupper i samhället som är betydligt mer utsatta än vi autister! Jag tycker egentligen inte att man ska ställa utsatta grupper mot varandra och jämföra, men anledningen till att jag ändå gör det nu är att många tror att vi autister har det allra sämst i samhället vilket i sin tur kan drabba andra utsatta grupper. Då jag är anställd som autismföreläsare kommer jag alltid föreläsa om autisternas situation och kämpa för att vi ska få bättre, men jag kommer aldrig göra det på bekostnad av andra utsatta grupper.

En grupp som kan ha det sämre än vi är personer med allvarlig ME eller fibromyalgi som ligger i stora krämpor och smärtor i sängen hela dagarna, och ändå får flera av dem varken tillgång till LSS eller sjukpenning/sjukersättning eftersom dessa diagnoser är mycket omdebatterade. Vissa av dem har förvisso ”turen” att ha en så stor funktionsnedsättning p.g.a. sjukdomen att de får tillhörighet till LSS (personkrets 3), men de är å andra sidan ofta så dåliga att de sällan kan ”njuta” av LSS-insatserna och kan t.ex. inte ha en kontaktperson enligt LSS eftersom de p.g.a sin sjukdom inte orkar komma upp ur sängen och träffa kontaktpersonen. Men faktum är att väldigt många med fibromyalgi och ME nekas personkretstillhörighet till LSS. Där har vi autister det bättre då många autister har det lätt att få t.ex. daglig verksamhet eller kontaktperson enligt LSS (dock inte nödvändigtvis båda dessa insatser samtidigt), och detta även om många av oss till skillnad från ovannämnda grupp inte lider av så allvarliga krämpor och hög feber dagligen att vi skulle vara helt sängliggande.

Jag håller med dig om att även blonda och blåögda personer kan vara invandrare, och jag är ju också själv en! När jag skrev om invandrare syftade jag inte på privilegierade invandrare som jag utan på den grupp som man ofta brukar benämna som ”invandrare”. Och väldigt många av dem har enligt min erfarenhet betydligt sämre ställt än vad jag har det som autist. Många beslöjade kvinnor kan inte bosätta sig i andra bostadsområden än Rinkeby och dylikt eftersom de blir trakasserade och utsatta för misshandel och annat fysiskt våld av rasistiska svenskar. I bästa fall blir de ”bara” bespottade och utsatta för glåpord, men de riskerar också att bli utsatta för betydligt värre saker än så. Som vuxen autist har jag aldrig behövt vara rädd för att bli allvarligt misshandlad på gatan av okända vuxna personer p.g.a. att jag har autism. Nu syftade jag alltså på vuxna! Autistiska barn i skolan riskerar däremot att bli utsatta för fysisk och psykisk mobbning i skolan och jag blev också allvarligt mobbad i skolan, men även invandrar- och HBTQ-elever riskerar att bli utvalda som mobbningsoffer. I likhet med många andra utsatta grupper riskerar vi autister även att bli utsatta för våld i nära relation, men detta gäller alltså även andra utsatta grupper så som invandrare, HBTQ-personer och personer med alla typer av funktionsnedsättningar.

Sedan blir ju många invandrare även uteslutna från arbetsmarknaden bara för att de heter ”Fatima” eller ”Mohammed”. En Mohammed har ju också väldigt svårt för att få en bostad, men jag som autist kunde däremot låta bli att berätta om min autism förut när jag sökte en andrahandsbostad! Mina kollegor inom Wilja-koncernen har försökt hjälpa denna grupp att komma ut i arbetsmarknaden, och många lyckas inte få ett arbete trots att de försöker och kämpar. Och till skillnad från många autister har denna grupp inte tillgång till sjukersättning så länge de inte har en kronisk sjukdom eller en funktionsnedsättning. Alla autister, bland annat jag själv, har förvisso inte heller lyckats få sjukersättning, men under alla mina år som föreläsare har jag ändå träffat många autister som efter några år lyckats komma ut ur socialbidragsberoendet antingen genom att få en lönebidragsanställning eller en omprövning och ett nytt beslut på sjukersättning.

En av de mest utsatta grupperna är dock de papperslösa, d v s de som inte vågar åka till sina hemländer p.g.a. risken att bli torterade och mördade alternativt låta sig själva och sina barn dö av hunger inom några månader p.g.a. akut näringsbrist. Denna grupp är så desperat att de tvingas gå under jorden och bli av med i princip ALLA sina rättigheter i Sverige. Jag har träffat papperslösa, och det är helt otroligt hur de har det! Men ändå väljer de att stanna här, gå under jorden och acceptera betydligt sämre levnadsvillkor än svenska socialbidragstagare istället för att flytta tillbaka till sina hemländer, så desperata är de! Jag som autist har aldrig någonsin blivit utsatt för det denna grupp blivit utsatt för.

Väldigt många missbrukare har det också betydligt sämre än vad jag någonsin haft det som autist. När jag levde på socialbidrag var jag förvisso relativt fattig, men jag hade alltid mat på bordet och ett tak över huvudet. Missbruksvården fungerar dåligt vilket gör att många missbrukare tvingas bosätta sig på gatan och tigga på tunnelbanan. När jag levde på socialbidrag upplevde jag mig dessutom ha råd med hälsosam mat eftersom socialbidraget jag fick räckte till det så länge jag planerade mina inköp (och när jag levde på aktivitetsersättning på garantinivå räckte mina pengar till mycket mer än så!). Däremot valde jag bort att äta 100% ekologiskt när jag levde på socialbidrag eftersom jag även ville lägga pengar på flera andra saker än på mat, men så länge jag inte åt 100% ekologiskt kunde jag köpa väldigt bra och nyttiga saker plus även lägga lite pengar på nöjen. Tilläggas kan i sammanhanget att ganska få heldtidsarbetande neurotypiker äter 100% ekologiskt så att jag som socialbidragstagare inte åt 100% ekologiskt tycker jag inte är särskilt anmärkningsvärt.

Vissa personer upplever förvisso inte att socialbidrag/ålderspension/sjukersättning räcker till hälsosam mat, och jag vill inte avfärda deras upplevelser och erfarenheter eftersom vi människor har alla olika förutsättningar och livssituationer. Det är också möjligt att vissa skulle kunna behöva ekonomisk vägledning från kommunen om hur man får pengarna att räcka samt hur man kan hitta mat som både är nyttig och inte kostar alltför mycket (själv tycker jag för övrigt att hälsosam mat är betydligt billigare än onyttig mat om man bortser från ekologiska matvaror, men det kanske bara är jag!) Vissa saknar en förmåga till ekonomisk planering och kunskap om hälsosam mat, men det gäller ju såklart inte bara oss autister utan alla grupper som klassas som relativt fattiga i Sveriges mått mätt.

Vad gäller HBTQ-personer så vet jag inte om du själv är en HBTQ-person och hur många HBTQ-personer du har träffat. Vissa homosexuella har turen att växa upp i en miljö där det är fullt accepterat med homosexualitet, och dessa personer upplever nödvändigtvis inte att det är svårt att leva som homosexuell. Däremot är det ofta mycket svårt och problematiskt att vara transsexuell för dessa personer blir ofta bemötta väldigt dåligt (vilket för övrigt vissa homosexuella också blir). Jag lyssnade förra året på en föreläsning av en homosexuell autist som dessutom var transsexuell och hade genomgått könskorrigering. Hon nämnde att det aldrig varit något större problem för henne att ha autism eller ens att vara homosexuell, men däremot hade hon utsatts för hemska glåpord och mordhot från kunderna på jobbet efter att hon hade genomgått könskorrigeringen. Hon menade att betydligt fler människor accepterar homosexualitet och autism än transsexualitet. HBTQ-personer är alltså en utsatt grupp även om HBTQ-personer i Sverige har det bättre än HBTQ-personer i vissa andra länder.

Jag håller helt med dig om att det är mycket som borde förbättras i Sverige, och jag kommer som sagt alltid att fokusera på autisternas rättigheter på min blogg och mina föreläsningar. Anledningen till att jag ändå ville sprida ovanstående info om utsatthet är att myter sprids väldigt lätt, och jag vill inte att mina bloggläsare ska tro att det är lätt att vara en utsatt invandrare, en missbrukare eller en HBTQ-person. Många utsatta antar automatiskt att andra utsatta grupper har det bättre än de själva. Vissa invandrare kan t.ex. anta att autister har det lyxigt, och en autist kan tro att andra utsatta grupper har det bättre än vad vi autister har det. Jag tycker som sagt inte att man ska ställa utsatta grupper mot varandra utan jag tycker att lösningen är att kämpa för att alla utsatta grupper ska ha det bättre!

Jag måste bara säga att jag tycker du är en hjälte Paula.

Dock så blir klimatet emot autister hårdare för varje år som går (pratar mest om arbetsmarknaden på de jobb som naturligt passar för autister typ IT, programmering, forskning osv).

Jag ser inte den minsta ljusning, bara tvärtom.

Men jag håller inte med dig, det finns ingen annan grupp i Sverige på samma sätt som oss Aspergare.

Det är klart att folk med ME/CFS och även cancer är sjukare, men det är ju sjukdomar som beror på gener/miljö, inte på att staten har gjort dem sjuka.

Alla invandrare (utom de som utsätts för folkmord, men då har man rätt till asyl), har ju i grund och botten ett eget land man kan åka till om man blir allt för dåligt behandlad i Sverige. Även om det kan vara väldigt hemskt och fattigt är kan det vara en utväg.

Och invandrare kan ju också i värsta fall starta ett eget företag om de inte får jobb, förutsatt att de är friska i övrigt.

Men om vi autister vill försöka ta oss till vårt land, var ska vi? Vi har ju inget eget land längre.

Autister (nu pratar jag främst om människor med ganska hög till riktigt hög IQ), utsätts ju för det starkaste förtrycket.

1. Stäng dörren för sjukförsäkring (hårdare regler än för en NT som är sjukskriven i 20 år)
2. Stäng dörren för eget företagande (diskrimineringslagar som tillämpas selektivt, och inom IT en massa regler som hade hindrat ett företag som Google att startas idag)
3. Stäng dörren för arbete (diskrimineringslagar med selektiv tillämpning (har pratat om DO och de problemen innan men kan repetera/länka om nån vill), feminisering, äcklig amerikansk corporate ”kultur” (kan nån sätta hela det landet i kulturell karantän tack)

Att göra en av de här sakerna i sig är inte bra, 2 är ännu värre, men alla 3?

Många autister hade klarat sig mycket bättre utan någon stat alls än med att vara en del av Sverige.

Det är en sak att inte ge tillräckligt med stöd, en annan sak att AKTIVT HINDRA att autister kan försörja sig själv med diverse lagar och påbud.

Förstår ni skillnaden? I många fall är det människor som hade kunnat försörja sig utan en stat. Varken missbrukare, HBTQ-personer eller invandrare (iaf de som har legitima flyktskäl), eller folk med ME är aktivt förtryckta med statlig sanktionering på det sättet som vi är.

Det är givetvis moraliskt förkastligt att inte ringa 112 om du ser någon som håller på att bli uppäten av en tiger, men det är ändå värre att aktivt kasta ner någon i en grop med tigrar.

Jag håller inte med om att man automatiskt har rätt till asyl om man riskerar att utsättas för folkmord. Samma resonemang kan föras om autister: när man har autism får man god livskvalitet genom LSS-insatser, och kommer man inte kunna arbeta har man rätt till sjukersättning. Så tänker många alltså, men faktum är ju att lagarna inte fungerar i verkligheten! Bara för att man har rättigheter på papper betyder inte att man har dem i verkligheten, och det gäller såväl autister som invandrare (och även missbrukare såklart)!

Jag förstår att du syftar på de autister som hamnat mellan stolarna. Många autister har trots allt sjukersättning och lönebidragsanställningar. Jag har ju själv en lönebidragsanställning men känner till också många autister som har sjukersättning. Däremot håller jag med om att det finns många som hamnar mellan stolarna. Även ME- och fibromyalgi-sjuka kan hamna mellan stolarna för det är många i denna grupp som inte får sjukpenning. Har man varken sjukpenning eller sjukersättning, ingen a-kassa och inte kan ta emot arbeten har man hamnat utanför systemet oavsett vilken diagnos man har. Även förvärvad hjärnskada och vissa psykiska sjukdomar kan ge väldigt liknande svårigheter som autism, och dessa grupper råkar lika illa ut som autisterna på de tre punkter du hänvisade till. Jag håller med dig om att det finns många som råkar illa ut, men jag hävdar istället att det inte gäller specifikt oss autister utan att det är olika utsatta grupper som drabbas av detta!

Alla invandrare kan inte starta ett företag för många saknar de färdigheter som krävs och de får inte tillräckligt mycket stöd. Det är en risk att starta ett företag, och även en autist ”kan” starta ett företag!

Det som hindrar många autister och invandrare från att starta ett företag är bristande stöd. Många utsatta invandrare som lever i utanförskap är analfabeter, lider av PTSD och kämpar väldigt mycket. För många analfabeter är det omöjligt att lära sig svenska. Det är inte lätt att lära sig ett främmande språk som vuxen om man aldrig har gått i skolan, inte kan ett indoeuropeiskt språk sedan tidigare och inte ens kan bokstäverna. Att lära sig läsa och skriva som barn i en miljö där studievanan finns är något helt annat än att lära sig ett språk som vuxen när man dessutom gått igenom det som många utsatta invandrare gått igenom. Vårt systerbolag arbetar som sagt bland annat med denna grupp, och dessa invandrare har det väldigt tufft! Anledningen till att de får daglig sysselsättning via oss är att de inte KAN starta ett företag bara sådär och de kan inte heller få ett arbete. Hade det varit möjligt för dem att starta ett företag hade de inte behövt delta i daglig sysselsättning via oss från första början!

Jag påstår att det inte är ett alternativ att utsätta sig för absolut fattigdom frivilligt när man har barn. Inte ens jag som barnfri skulle någonsin göra det om rollerna var omvända och vi i Sverige skulle lida av hungersnöd och Afrika skulle vara rikt. För att rädda mitt eget liv skulle jag göra allt för att kunna stanna i Afrika även om det skulle innebära ett liv som papperslös invandrare. De autister som hamnar mellan stolarna i Sverige får ändå ekonomiskt bistånd och har mat på bordet (ekonomiskt bistånd är ändå över 4000 kronor efter att hyran är betald). Jag har aldrig varit med om att en autist skulle behöva genomlida det som papperslösa invandrare genomlider, klara sig på så lite pengar som de och dela ett litet bostadsrum med en massa människor (däremot kan en autist självklart vara en missbrukare också, och då kan även en autist bli hemlös även om hen egentligen borde ha rätt till en LSS-bostad)

Jag tror att många svenskar skulle behöva uppleva absolut fattigdom och hungersnöd för att förstå vad det innebär och varför det är orimligt att utsätta sig för sådana omständigheter. Att stanna i Sverige som papperslös är som sagt ett tusen gånger bättre alternativ trots att det ofta innebär svartarbete med en lön på typ 20 kronor i timmen och att behöva dela ett kallt rum med tiotals människor på nätterna, och det säger väldigt mycket! Även om jag som autist riskerar att hamna mellan stolarna i Sverige kommer jag ändå ha mat på bordet och ett hem tack vare att jag kommer att ha rätt till ekonomiskt bistånd (eller akut mathjälp om inget annat). Jag tycker att det är fel att förvänta sig att det ska vara ett alternativ för invandrare att utsätta sig för hungersnöd och absolut fattigdom när de flesta svenskar aldrig skulle göra det och de själva klagar när de lever på riksnormen (d v s det som man får när man lever på ekonomiskt bistånd).

Jag har aldrig upplevt här i Sverige att jag skulle bli uppäten av en tiger även om jag faktiskt kände mig desperat när jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och tvingades vända mig till socialen. Men även som utförsäkrad överlevde jag utan problem! Jag anser dock att det finns mycket stora brister vad gäller oss utsatta grupper, och många hinder vi möter är dessutom helt onödiga! Jag tycker inte att någon ska behöva leva på ekonomiskt bistånd om man har ett läkarintyg på en funktionsnedsättning eller en sjukdom, men jag tycker som sagt att alla utsatta grupper ska ha det bättre. Det är mycket som borde förbättras!

Jag beklagar att du tvingades leva på soc i hela 10 år! Jag har också levt på soc (även om jag absolut inte gjorde det lika länge som du!) och jag minns hur nedbrytande det var. Att leva på aktivitetsersättning/a-kassa/sjukpenning är precis som du skriver verkligen en lyx när man har levt på soc. Aktivitetsersättning tillsammans med bostadstillägg var dessutom betydligt mycket mer pengar än vad socialbidraget var så ekonomiskt är det också ett mycket bättre alternativ!

Vad tråkigt att du vantrivs i ditt nuvarande jobb. Jag har också haft jobb där jag mått extremt dåligt! Däremot trivdes jag väldigt bra i det som samhället kallar för ”utanförskap”. För mig var inte ”utanförskapet” ett alternativ i brist på annat utan jag mådde faktiskt riktigt bra när jag levde på aktivitetsersättning!

Svara

Angående att utförsäkrade autister iaf får ett boende och mat på bordet, tja, det var inte vad som hände min vän som blev lurad och sedan tvingad av soc att ta cellgifter, och dog pga det.

Eller ja, han hade ju boende och mat på bordet, men endast på de villkoren. Hade han slutat med dem hade han blivit vräkt pga inga pengar. Och dött på gatan.

Vad jag har märkt är de flesta som jobbar med ekonomiskt bistånd på soc väldigt äckliga människor. De tror att Asperger är ”en personlighet” och inte ”en riktig diagnos” utan att man bara får ha den på fritiden.

Autister anses som en PK-grupp MEN är inte under det fullständiga skyddet från den kulturella vänstern som ”riktiga minoriteter” är.

Och då händer sånt här. Även om det här skulle drivas rättsligt så skulle väl straffet för de där sochaggorna på sin höjd bli avsked.

Kanske vi autister borde skapa en egen ”poliskår” som löser sånna här fall… Straffen är ju låga nog ändå i det här landet. Och fängelser har rätt bra standard så…

Paula finns det någon annan grupp i samhället som i princip är lagliga att mörda fritt utan andra konsekvenser än att ev bli av med jobbet?

Jag har aldrig träffat en autist som har tvingats flytta ut på gatan för att socialen inte gett vederbörande pengar enligt riksnormen (däremot finns det många missbrukare som tvingas bo på gatan)! Vad gäller din vän så är det svårt för mig att veta vad som hände i hans fall eftersom jag inte läst dokumentationen och utredningen. Det kan ha skett ett missförstånd.

Vissa som arbetar inom socialtjänsten är klart olämpliga, men jag håller inte med om att det skulle vara lagligt för myndigheter och privatpersoner att mörda autister fritt! Om jag skulle bli mördad av svenska myndigheter och det skulle komma fram lovar jag att det skulle bli stora konsekvenser!

Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *