Under de senaste åren har det gått upp för mig hur begreppet ”utanförskap” egentligen används. Jag har plötsligt insett hur extremt negativt laddat begreppet är i vårt samhälle. Får jag frågan ”känner du dig utanför?” och jag svarar: ”ja” brukar det tolkas som att jag egentligen har sagt mellan raderna: ”jag känner mig utanför och vill ändra på det för jag trivs inte med utanförskapet!” Men det enda jag har sagt är att jag känner mig utanför men däremot inte hur jag vill ha det! Detta får mig att tänka på bokstavlighet som inte är alltför ovanligt hos oss med autism. Man säger det man menar och menar det man säger.
Ett neutralt begrepp
Men nu tillbaka till ämnet. För mig har ”utanförskap” aldrig varit ett negativt begrepp men inte heller nödvändigtvis ett positivt dito. För mig har det varit ett neutralt fenomen på samma sätt som jag ser det som ett neutralt faktum att den svenska flaggan är blågul. Jag bryr mig inte om vilka färger den svenska flaggan har, men däremot är det inte sagt att någon annan inte kan ha mycket starka åsikter om flaggan. På samma sätt har jag tagit för givet att vissa trivs med att vara utanför och andra inte och att begreppet därför bör ha en subjektiv och kontextbunden laddning. Men under de senaste åren har jag alltså insett att resten av samhället inte håller med mig utan utanförskap ses i princip alltid som ett mycket stort problem som behöver åtgärdas.
Trivdes med friheten
När jag blev beviljad aktivitetsersättning och gick hemma i flera år utan vare sig ett jobb eller daglig sysselsättning hette det: ”Paula har hamnat utanför samhället.” Jag höll med om att jag var utanför, men den typen av utanförskap gillade jag! Jag älskade att kunna styra mina dagar själv och bestämma vilka tider jag ville gå upp på morgnarna och vad jag ville göra på dagarna. Ville jag sitta ensam hemma i mitt sovrum flera månader i rad fick jag göra det, men ville jag däremot gå ut och ta en promenad fanns också möjligheten till det! Ekonomiskt funkade det utmärkt också eftersom aktivitetsersättningen kom på mitt konto varje månad. Om det funkar eller inte funkar ekonomiskt att leva på aktivitetsersättning är en subjektiv upplevelse, men jag var nöjd!
Valde att göra annorlunda
När jag pluggade brukade mina kurskamrater sitta och äta tillsammans på lunchrasterna. Jag var den enda i klassen som satte mig ensam vid ett annat bord, inte för att jag inte skulle fått vara med i klassgemenskapen utan för att jag inte ville vara med. För mig var det nämligen viktigt att må så bra som möjligt. Och för att jag ska kunna må bra och inte insjukna i psykisk ohälsa är det viktigt att jag tillåter mig själv att göra det jag må bra av, och det var i detta fall att våga hamna utanför! När andra såg mitt utanförskap som ett problem och sade: ”men du hamnar ju helt utanför klassgemenskapen nu, Paula!” svarade jag: ”Precis, det är ju det som är syftet.” Och detta exempel är bara ett av många! I dessa typer av situationer vill jag minst 99% av gångerna vara utanför.
Inte alltid positivt
Däremot har jag också varit med om ett utanförskap som jag ser som en ytterst negativ upplevelse, och det var när jag hade fyllt 30 år och blev utförsäkrad från Försäkringskassan. Plötsligt behövde jag vända mig till socialtjänsten för att ansöka om ekonomiskt bistånd varje månad. Det var mycket påfrestande att behöva spara kvitton och tigga pengar från socialen varje månad, och ibland kunde det bli avslag. När jag läste tidningsartiklar om människor som hade hamnat utanför och behövde leva på ekonomiskt bistånd höll jag med om att denna typ av utanförskap var ett mycket stort problem. Jag ville inte alls vara utanför på det sättet!
Har varit med om värre saker
Hur obehaglig upplevelsen att behöva vända mig till socialtjänsten än var för mig så har jag under mitt liv varit med om något betydligt värre än ofrivilligt utanförskap, nämligen ofrivillig inkludering och påtvingad delaktighet! När jag som barn ville spendera rasterna för mig själv samtidigt som resten av klassen lekte och spelade spel tillsammans fick jag inte vara ensam för läraren utan blev tvingad att delta i aktiviteterna och lekarna. Att år efter år tvingas sysselsätta mig med aktiviteter som inte gav mig något utan gjorde mig psykiskt mycket utmattad har varit ett stort trauma för mig som haft en negativ inverkan på mitt vuxna liv. På grund av den påtvingade inkluderingen hade jag tappat förmågan att lyssna på mig själv och hade börjat med ovanan att härma andra människors beteenden och bete mig på ett sätt som förväntades av mig i vilket i sin tur orsakade psykisk ohälsa.
Vill bli tagen på allvar
Snälla samhället: sluta fokusera på om jag är utanför eller inte. Fokusera istället på om jag mår bra! Idag lever jag ett bra liv och är nöjd med hur jag har det, men skulle jag däremot någon gång i framtiden uttrycka att jag mår dåligt och behöver stöd vill jag bli tagen på allvar. Men förbjud inte mig att vara utanför om jag själv trivs med utanförskapet! Läs istället diagnoskriterierna för autism och fundera på hur ni kan förändra ert förhållningssätt så att även jag som uppfyller diagnoskriterierna kan bejaka mina personlighetsdrag och behov samt leva på ett sätt som passar mig!
Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Vad tråkigt att du blev utsatt för jobbiga saker i din barndom p.g.a. din mamma. Jag håller med dig om…
Jag beklagar att han hade en jobbig skoltid! Jag var också med om en massa hemskheter under hela min grundskoletid.…
Jag har som IA också växt upp med en mamma med funktionsnedsättningar och jag tycker att det är viktigt att…
Tack! Det var ju också jobbigt för sonen i skolan eftersom de inte gjorde några anpassningar i tid. Så han…
Vad bra att han fick en diagnos till slut! Synd bara att det tog så lång tid och att du…
Jättebra tips. Tack Jessica!
Hej! Min idag vuxna son har ingen renodlad autismdiagnos. Ända sen han var tre år gammal har jag försökt få…
Svar till mamman: Vi har en liknande situation och sonen ville inte missa en enda lektion av träslöjd. Han gillar…
Perfekt! Ett jättetack för tipset, Togepi! 🙂
Tips till mamman: https://www.spsm.se/stod/fraga-en-radgivare/fragor-och-svar/fragor-och-svar/sarskild-begavning-sarbegavning-sarskilt-begavad-elev/
Jag håller med dig om att vissa kan ifrågasätta oss som valt bort barn. Men faktum är att inte alla…
Det låter helt underbart att du trivs med att vara mamma och att det var rätt beslut för dig att…
Jag har också ADD och autism, har aldrig haft riktig barnlängtan. Jag kan dock känna mig udda som lever som…
Från en mamma som har autism, ADHD och dyspraxi och fått diagnoserna när äldsta barnet var 8 och yngsta var…
Vad tråkigt att höra om din mamma och din uppväxt! 🙁 Det är just sådana här exempel som fått mig…
16 svar på ”Nej, utanförskap är oftast inget problem för mig”
Bra skrivet/artikel. ”Utanförskap” har bara blivit ett ord synonymt med att av olika anledningar stå utanför arbetsmarknaden. Och det är inte för att man inte kommer i KONTAKT med andra som man blir utanför/utfryst och mobbad, utan för att samhällets värderingar så starkt vill visa människors skillnad i värde!
Av allt jag har fått se av människor genom livet, både som barn, tonåring och vuxen, så är det jätteskönt att slippa allihop. Finns ingen alls jag saknar, bara massor av kränkningar, fördomar, okunskap och elakhet från nästan alla man mött. Det har varit ett rent helvete många gånger och bidragit till så oerhört mycket dåligt mående och självbild. Ett flertal personer hade t.o.m. kunnat lagföras och dömas om jag hade anmält dem och haft bevis för vad de sagt och utsatt mig för. Och definitivt förlorat sina jobb. Jag har heller sällan känt mig så ensam som när jag har stått mitt i en folkmassa.
Vad kul att du gillar blogginlägget! Jag vet att du har fått utstå många kränkningar under livets gång vilket är fruktansvärt! 🙁 Jag blev också mobbad som barn och tonåring i 10 år. Om dessa personer hade varit vuxna hade de också kunnat lagföras!
Själv har jag iofs inte valt utanförskapet p.g.a. mina tidigare erfarenheter av mobbning utan för att jag verkligen trivs med att vara utanför! Många utgår, så som jag upplever det, från att mitt utanförskap skulle bero på att jag inte FÅR vara med eller att jag inte vågar. Alternativet att någon väljer utanförskapet trots att studiekamraterna är snälla verkar inte falla någon in!
Min kompis, som har autism, har också alltid sökt sig till ensamheten. Så det finns ju fler! 😉 Han ville heller aldrig vara med andra som liten utan hellre för sig själv och väljer än idag bort allt socialt med jobbet, släkten etc, om det går. Ofta sagt att jag är den ende han gillar att umgås med eftersom jag aldrig har försökt ändra på honom och accepterar honom för precis den han är. Vi är liksom två outsiders bägge två och vet hur det känns att vara annorlunda och det är kanske därför vi har hittat varandra. (Vänner länge, drygt 20 år.) Även en gemensam respekt för andra som är det och människor i all allmänhet.
Det bästa med honom är att jag aldrig har sett något ont i honom, under alla år som jag känt honom. Ingen skadeglädje mot någon, hån, skämt på någon annans bekostnad eller någonting. Vilket har återfunnits i nästan alla andra jag mött genom livet, i olika grader. Även om det inte ens har gått ut över mig utan andra. Så att autister skulle vara empatilösa, tror jag inte stämmer alls. Men det var tyvärr längesen nu som jag var hem till honom också p.g.a. pandemin. Inte varit någonstans alls på tre år.
Du har tidigare berättat om din kompis, och han låter som en helt underbar person. Jag blir så glad när du berättar om honom och önskar att det skulle finnas fler sådana människor! 🙂 Det är vanligt att människor är skadeglada när det går dåligt för någon. Jag har även hört människor som inte har autism berätta att de inte kan lita på sina vänner fullt ut eftersom de inte tror att vännerna verkligen vill dem väl innerst inne. Den här vännen ska du hålla fast vid tycker jag!
Det är bra för man känner ju varandra utan och innan när man har känt varandra så pass länge. 🙂 Vi är väldigt lika i personligheten och värderingarna, men har dock skilda intressen. Och det går lång tid emellan kontakten. Men han är den ende bra vän jag haft i livet! Vänner och mobbare var samma sak som barn och tonåring. Oftast var de personerna utanför och mobbade själva och valde då att börja vara elaka mot mig när de äntligen hade hittat någon som var svagare än dem som de kunde ha makt över. Jag har aldrig kunnat försvara mig när folk är elaka mot mig utan bara gått undan och blivit ledsen. Och nu har jag bara accepterat det. Därför kommer jag aldrig mer svara ärligt längre nu med varje ny person som frågar vad jag jobbar med. För det är där allt börjar nu i vuxen ålder.
Vad bra att ni är lika! Och med goda vänner gör det ju ingenting att det ibland går lång tid mellan kontakten så länge båda tycker att det är okej. Jag vet att vissa vuxna har nära vänner och att det ibland går flera år mellan träffarna men att de fortfarande står varandra lika nära när de väl ses!
När jag var sjukpensionär brukade jag vara ärlig och berätta att jag var det men jag förstår samtidigt er som gjort ett annat val. Jag vet också en annan sjukpensionär som brukar säga att hen har ett jobb, och det funkar för hen!
Det är ju enormt viktigt att inte utgå ifrån att en autist per automatik mår dåligt av att inte vara med i de sammahang många andra uppskattar. Hen kanske mår toppen när hen vågar avstå tack vare nyvunnen insikt i hur hen behöver prioritera! Bästa är att fråga. Hur mår hen och saknar hen nåt? Inte gissa efter ”hur det ser ut att vara”, hur man själv skulle känna sig om man aldrig tillbringade tid med klasskamrater eller kollegor på rasten, tillbringade mesta tiden med sig själv i sitt hem i veckor, inte hade en regelbunden sysselsättning utanför hemmet t ex.
Så, det som andra kan uppleva skulle vara ett utanförskap kopplat till lidande behöver inte vara det för en autist. Det kan vara det men måste inte alls vara det.
Det är beklagligt hur termen ” i utanförskap” används när den används enbart i syfte att visa på andelen arbetslösa.
Exakt! Felet många gör är att de gissar. De tänker: ”Jag skulle själv inte vilja vara utanför och därför vet jag att Paula inte heller vill det. Att hon påstår att hon vill det beror på att hon har autism och inte förstår sitt eget bästa.”
Jag tycker att det är väldigt viktigt att människor förstår att de inte kan använda sig själva som referensram när de försöker förstå andra människor. Särskilt inte när personen de försöker förstå sig på har autism men inte heller annars!
Jag håller med dig om att det är tråkigt att termen ”utanförskap” används på det här sättet. Detsamma gäller givetvis med termen ”ensam”. Om någon frågar mig om jag känner mig ensam och jag svarar ”ja” tolkar personen det som att jag sagt mellan raderna: ”Jag känner mig ensam och mår dåligt av det.”
Måste vara en hemsk utanförskap för alla som uppnått pensionsåldern också, att bara gå hemma på dagarna och leva utanför samhället…
Ja eller hur? 😉 Men i vårt samhälle påstås det att alla mår bäst av att jobba fram till man är 65 (eller åtminstone fram tills man är 60 år om man haft ett slitigt jobb typ). Och sedan ska det natten innan ens födelsedag hända något magiskt och då ska man plötsligt njuta av livet för att man bara är hemma på dagarna!
Mat var som tidigare skrivit alltid ett stort problem för mig också i skolan och hos äldre bekanta etc, eftersom man aldrig fick välja mat själv och alltid var tvungen att äta upp den mängd de slevat upp åt en. Mattanterna stod och vaktade vid slaskhinken så man fick gå tillbaka till bordet och försöka tvinga i sig det mellan gråt och kväljningar… Tills man till slut började stoppa mat i fickan istället av paniken som följde. Även där var jag jätteglad när jag fick SLIPPA äta! När jag fick ställa mig utanför denna norm och välja själv när och vad jag skulle äta. Lika kan sägas om mycket annat också, där jag mådde mycket bättre av exkludering än inkludering.
Sen brukar jag även tänka som så att, vad är egentligen värst: Att inte ha det liv man skulle vilja ha, eller att ha en livssituation man inte vill ha och vill ut ifrån men inte vet hur? Det kan ju sägas om dåliga förhållanden, vänskapsrelationer etc också. Då är det bättre att vara ensam. Just värderingar och ungefär samma värdegrund, är det viktiga för att få det att hålla när det kommer till mänskliga kontakter. Men det är självklart svårare att hitta likasinnade när man har andra värderingar och prioriteringar än den stora massan. Såvida man inte når ut till massor av människor genom kändisskap eller dylikt så att folk hittar en på så vis, vilket de flesta människor ju inte gör.
Jag blev också tvingad att äta upp maten i skolan, och man var också tvungen att låta mattanterna lägga upp maten på ens tallrik och man fick inte tacka nej till t.ex. ärtor eller majs om man inte gillade dem. Usch, det var hemskt 🙁
Det bästa är såklart att ha ett liv man skulle vilja ha, men samtidigt är det orealistiskt för många, inte bara för oss autister. Men jag skulle däremot utan problem leva med att inte leva det liv jag skulle vilja ha om jag är någorlunda nöjd. Det värsta för mig har varit att bli tvingad att ha vänskapsrelationer jag inte velat ha samt delta i aktiviteter jag inte velat delta i!
Exakt lika för mig. Det största problemet som främst fick mig att hata skolan de första åren. Och när det var något gott så fick man istället bara en begränsad mängd mat även om man ville ha mer, med motiveringen att det inte fanns tillräckligt! :O
Verkligen ironiskt att de som vill äta mer får inte det samtidigt som de som verkligen inte vill äta upp maten tvingas till det!
Ironiskt är ordet. Skapade bara ångest och panik för många barn, det där. Hjälper ju inte alls folk i fattiga länder heller att barn i Sverige äter mat de inte gillar och tycker är äcklig. De ska heller inte behöva lida för att barnen under Andra Världskriget gjorde det och svalt. Man är inte bortskämd för att man inte lever som de som har haft det allra värst, när den tiden dessutom är förbi sen länge. Som liten fick pappa dricka sur mjölk i skolan till någon mjölkpropaganda, som istället ledde till att han aldrig mer kunde dricka mjölk i sitt liv för att det blev ett sånt starkt äckligt minne. Det är sådär fobier uppkommer. Väldigt synd när vuxenvärlden utsätter en för det, som borde veta bättre.
Ja usch! 🙁 Håller med dig helt! Jag förstår inte heller på vilket sätt det skulle hjälpa fattiga barn i Afrika att barn i Norden blir tvingade att äta mat de får kväljningar av och får livslånga trauman. Ett mycket konstigt tankesätt!