Kategorier
Okategoriserade

Nej, min diagnos har inte skapat inlärd hjälplöshet

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

I social inlärningsteori används termen inlärd hjälplöshet, myntad av Martin Seligman, enligt vilken individens negativa självuppfattning kan utgöra ett hinder för hennes framgång. Om man till följd av negativa erfarenheter har fått för sig att man har dåliga förutsättningar för att klara av att nå ett specifikt mål riskerar de negativa känslorna enligt teorin bli en självuppfyllande profetia och vederbörande kommer att misslyckas på riktigt. Misslyckandet anses med med andra ord kunna härledas till individens förväntningar om att misslyckas.

Mådde bra av att sänka kraven

Vissa befarar att en autismdiagnos riskerar att skapa en inlärd hjälplöshet. Om ett barn får veta att det har autism så befarar vissa att barnet får för sig att dess icke-autistiska klasskamrater är bättre på allt vilket leder till att det sänker sina förväntningar och börjar prestera sämre. Men även om jag själv till följd av diagnosen har sänkt kraven på mig själv har jag aldrig drabbats av inlärd hjälplöshet. Innan diagnosen hade jag istället haft alldeles för höga krav på mig själv vilket hade skapat psykisk ohälsa! Det var genom att sänka dessa kraftigt som jag äntligen kunde uppnå en god livskvalitet. Det som utåt sett ser ut som inlärd hjälplöshet måste med andra ord inte alls vara det!

Dåliga prestationer kan bero på annat

Personligen förstår jag inte varför en autismdiagnos skulle skapa inlärd hjälplöshet om vederbörande har omfattande och genomgripande svårigheter i det dagliga livet och det är kartlagt att hens svårigheter inte beror på psykosociala faktorer. Självklart kan en person som innan diagnosen led av psykisk ohälsa och presterade dåligt i skolan komma att fortsätta att må och prestera dåligt även efter diagnosen, men dåliga skolprestationer måste inte bero på inlärd hjälplöshet utan kan lika gärna bero på att skolan inte är tillräckligt anpassad eller att kraven är för höga.

Viktigt att förse vederbörande med kunskap

Med detta sagt kan det självklart vara omtumlande för barn och inte minst tonåringar att få en autismdiagnos varför det är jätteviktigt att barnet och dess omgivning förses med korrekt kunskap. Det finns farliga myter om autism därute, t.ex. myter om att autism skulle vara en statisk diagnos och att alla svårigheterna kommer att se likadana ut för resten av livet, att alla autister har samma svårigheter och att om en autist inte t.ex. inte klarar av att arbeta eller ta hand och familj och barn så gäller regeln alla autister. Så är det ju självklart inte! Och med rätt kunskap får barnet veta att det t.om kan vara mer intelligent än sina icke-autistiska klasskamrater.

Diagnosen ska hjälpa

Om autisten förses med information om att livet med autism är icke-deterministiskt ser jag inte varför inlärd hjälplöshet skulle uppstå. Meningen med en autismdiagnos är ju att autisten lär sig att ställa realistiska krav på sig själv. Autisten får veta att autism inte måste utgöra ett hinder och att det kan vara totalt möjligt att nå de uppsatta målen trots att man har autism. Samtidigt lär sig autisten att autism i vissa situationer kan utgöra ett hinder och att om något tar så mycket energi att det skapar psykisk ohälsa är det bäst att lägga energi på viktigare saker och koncentrera sig på sina styrkor. Diagnosen ska hjälpa, inte stjälpa!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

15 svar på ”Nej, min diagnos har inte skapat inlärd hjälplöshet”

Jag har uppfattat att det inte är ovanligt att anhöriga och omgivningen har egna föreställningar om hur en diagnos indirekt ska kunna ”hjälpa” en. Föreställningarna kan vara befängda men gå att förstå: de flesta anhöriga vill bara väl men det kan antagligen lätt bli fel så länge man inte förstår personens autism samt hur en diagnos bäst kan användas så att det blir så bra som möjligt för personen med autism.

Anhöriga och omgivningen kan t ex ha som mål att diagnosen ska göra det lättare för personen att ”leva som andra” t ex att: arbeta och göra karriär, köpa häst, skaffa partner och vänner, kunna resa etc. De kan anse att personen efter diagnos bör vara lite närmre dessa saker än tidigare i och med att personen tack vare diagnosen kan ha beviljats olika former av stöd och hjälpmedel.

Men inte sällan verkar det som att personen med autism inte alls i första hand strävar efter samma saker som anhöriga och omgivningen.

Vad som är tillräcklig sysselsättning kan vara olika från person till person, liksom innebörden av meningsfull vardag. Kanske är man redan tillräckligt socialt stimulerad eller så behöver man dra ner på det för att det inte ska gå ut över annat i vardagen. Personen behöver hitta ett sätt att leva på till vardags (och till ev fest:)) som är hållbart för hen! Inte för NÅGON annan.

En diagnos föregås ju ofta av ett helt liv eller många år av extra belastning av olika slag, i olika situationer, om man får diagnos som vuxen, och det är ju verkligen inte konstigt om många är extra trötta åren innan och efter diagnos.. Det kan ta tid att få rätsida på saker. Man kan behöva pröva olika sorters stöd också och gå på ett antal nitar åren efter diagnos när man stiftar bekantskap med sånt man rekommenderats.

Anhöriga och omgivningen kan bli rädda om man börjar göra mindre. Det kan även anhöriga till personer med t ex utmattningssyndrom känna igen sig i. De kan vilja att man gör mer av det man tidigare gjort men som du är inne på så kan det vara så att man tidigare gjort för mycket, pressat sig för hårt, långt utöver vad som varit långsiktigt hållbart för en själv. Så när man kommer till insikt och begränsar sig t ex tid för umgänge och andra mentalt krävande aktiviteter, så kan vissa fundera över om man mår sämre och till och med öppet ifrågasätta om man verkligen gör rätt eller anklaga en för att göra fel. Eller för bristande självförtroende. När det kan handla om att man fått självinsikt.

Ja verkligen! När omgivningen vill väl kan det ändå bli så fel. Själv trodde jag i början att meningen med diagnosen var att lära mig vad som var ”fel” med mig så att jag skulle kunna träna på det och leva som andra. Typ att jag skulle fokusera på de delar som jag enligt utredningsteamet hade allra svårast med och göra små övningar varje dag så att svårigheterna skulle bli bättre. För att kunna ta in att jag duger som jag är behövde jag prata med en psykolog!

Det känns som att vissa provoceras av att jag använder diagnosen som en bekräftelse på att det är så här jag fungerar och att det är okej. Vissa kan undra varför jag accepterar läkarnas ”dom” och varför jag inte strävar efter att utvecklas.

Svara

Hur förklarar du för de som undrar varför du inte strävar efter att ”utvecklas”? Vad är det främst som de tycker du borde vilja utvecklas i? Är det hjälpen du får av boendestöd de ifrågasätter främst eller annat?

Grundar sig ifrågasättandena möjligen i okunskapen om att autism är en kronisk livslång funktionsnedsättning? Kan det vara så att många tror att träning är det som gäller även för alla med autism om man vill bli bättre på något som man har svårare än normalt för?

Jag har fått intrycket av att många med autism har förväntningar på sig att efter utredning, när man fått svart på vitt vari ens svårigheter består i, börja träna på sånt man brister i. Men det måste vara upp till varje enskild person att bestämma om den vill träna på något. Det kanske inte är värt ansträgningen och bättre att använda det stöd som erbjuds t ex olika hjälpmedel, boendestöd? Då kanske man har energi och i bästa fall livslusten kvar för att fokusera på viktigare saker, t ex utveckla styrkorna eller fokusera på områden man prioriterar?

Min erfarenhet är att det kan sticka i ögonen på vissa när man förklarar att istället för att träna,träna, träna på något så kan man behöva avlastning med sysslor dvs att någon gör dom åt en. Det gissar jag kan bero på att många tycker vardagssysslor är ganska tråkiga och de verkar inte förstå att det ofta handlar om att vardagssysslorna är FÖR utmanande.

Utveckling sker nog för de flesta så länge man lever vare sig man vill det ej:)

Utveckling sker nog för de flesta så länge man lever vare sig man vill det ELLER ej:) skulle det naturligtvis stå!

De som menar att jag borde sträva efter att utvecklas tycker oftast att jag ska träna på det mesta jag har svårt för. Jag borde träna på att inte bara samla på fakta om mina intresseområden utan jag borde även lära mig fakta om ämnen som inte ingår i mina specialintressen. Jag har t.ex. ingen aning om vem Finlands president är trots att jag är finne, och just sådana saker tycker folk att jag borde träna på. Jag borde med andra ord bli mer allmänbildad och inte bara specialintressefokuserad. Och sedan förväntas jag såklart även träna på att städa, pumpa cykeln, ringa till myndigheter och byta glödlampor. En biståndsbedömare som jag hade förut tyckte att jag borde göra fler och fler saker tillsammans med mina boendestödjare och öka kraven gradvis. Min nuvarande biståndsbedömare tycker däremot inte alls så!

Många som tycker att jag borde träna borde ha kunskap om autism och vissa av dem är till och med autister själva! Många hänvisar till att det är vanligt att autister har stora svårigheter tidigt i livet men att svårigheter tenderar att bli bättre och bättre med åren. Och sen hänvisar de till sig själva eller till någon närstående som har ”tränat”. När min debutbok gavs ut i Finland och Finlands största tidning Helsingin Sanomat publicerade en intervju om mig skrev några upprörda anhöriga till autister ilskna insändare då de inte alls gillade att mina boendestödjare inte krävde mer av mig. En av skribenterna var mamma till två autistiska pojkar som hade krävt jättemycket av de autistiska sönerna under deras uppväxt vilket hade lett till att de hade blivit väldigt högfungerande och lyckats träna bort flera av sina svårigheter när de var unga vuxna. De som uppmanar mig att träna brukar hänvisa till just sådana här fall. Och på ett finskt autismforum fanns det autister som tyckte att det var anmärkningsvärt att jag hade fått aktivitetsersättning här i Sverige bara för att jag hade ”gråtit ut” hos min läkare för att jag inte orkade jobba. Att jag borde ha tagit mig i kragen och kämpat istället för att klaga.

Jag håller med dig om att det ska vara upp till varje enskild autist att bedöma hur mycket hen orkar och vill träna. Känner autisten att hen har utvecklingspotential och tycker att det är jätteroligt att lära sig nya saker kan jag förstå att ”träningen” är kul. Det finns t.om autister som har menat att de har tränat på ögonkontakt och är jättetacksamma i efterhand för att de gjort det! Men jag kan inte träna på förmågor jag har riktigt svårt för då händer något av följande:

1. Mina svårigheter blir inte bättre utan jag tappar istället de färdigheter jag redan har eftersom träningen tar all min energi

2. Utåt sett blir jag gradvis bättre i förmågan jag tränar på (t.ex. ringa telefonsamtal till myndigheter) men förmågan kommer aldrig bli automatiserad vilket gör att träningen bara blir nedbrytande

Svara

”1. Mina svårigheter blir inte bättre utan jag tappar istället de färdigheter jag redan har eftersom träningen tar all min energi

2. Utåt sett blir jag gradvis bättre i förmågan jag tränar (t.ex. ringa telefonsamtal till myndigheter) men förmågan kommer aldrig bli automatiserad vilket gör att träningen bara blir nedbrytande”

Åh tack det var skönt att läsa. Jag känner igen mig på båda punkterna.

Har hittills inte lyckats sammanfatta en beskrivning för vilka konsekvenser den träning jag undviker skulle få om jag utsatte mig.

Det har därför varit svårt/omöjligt för mig att kommunicera det på ett sätt så att andra förstår.

Men tack igen, nu kan jag försöka ha dessa punkter i åtanke om jag vill förklara varför jag inte tränar/utsätter mig, eller om jag blir ifrågasatt.

Vad bra att punkterna hjälpte dig! Dem kan du använda när du vill förklara varför du inte orkar träna på dina svårigheter.

Jag vill inte ringa samtal längre och prata med människor jag inte känner, har valt själv eller vet vilka det är. För folk har så ofta varit otrevliga, direkt elaka och kan inte uppföra sig utan att kränka, vara otrevliga och spy ur sig sina fördomar och okunskap. Och jag kan inte försvara mig, tända till och gå in i försvarsposition och bli otrevlig tillbaka. Jag fick som sagt lära mig att behandla andra som jag själv vill bli behandlad och alltid vara snäll mot alla. De här finns inte för de flesta andra, har jag sen länge insett. Att kränka folk och vara otrevliga kommer helt naturligt för andra och är något de troligen gör hela tiden, varje gång de möter någon de tycker är konstig, annorlunda eller inte kan förstå och identifiera sig med. Och myndighetspersoner har varit förjävliga. Så mamma får ringa alla samtal åt mig. T.o.m. hon är bättre på att bemöta angrepp.

Sen funkar det som så med mig att det som jag känner ett genuint intresse för och tycker är roligt, kan jag även lära mig, ta in och komma ihåg. Annars går det bara in genom ena örat och ut genom andra och stannar inte kvar. Jag är också väldigt specialinriktad på särskilda saker som jag finner intressanta och kan mer än de flesta om dessa saker.

Jag förstår att du inte vill ringa samtal. Vad bra att din mamma kan hjälpa dig! Tråkigt att t.om myndighetspersoner har varit elaka mot dig 🙁

Jag är likadan som du när det gäller att inrikta mig på särskilda saker! Jag känner igen mig i att det man inte är intresserad av går in genom ena örat och ut genom andra. Det är väldigt svårt för mig att memorera saker jag inte är intresserad av.

Jag blev utredd och fick diagnosen autism. Enligt utredarna beror mitt dåliga minne på autismen. Jag undrar hur det kan komma sig att en elev, som jag, gick ut nionde klassen utan att skolan tog reda på hur det stod till med mitt minne, förmågan att återberätta. Vid utredningen förstod jag hur uruselt min förmåga att återberätta var. Jag grät. Det kändes som om jag var ett litet barn med ett sånt handikapp. Helt otroligt att det kan vara såhär. Jag förstår såhär i efterhand att om jag haft samma problem hela livet utan att det upptäckts så är det inte underligt att jag fick kämpa med läxorna som gick ut på att man skulle lära sig utantill engelska ord, låttexter etc.

Jag har också negativa erfarenheter av skolan! I mitt fall var det inte mitt faktaminne som var problemet utan mitt visuella minne samt mina färdigheter att tolka bilder. Det blir ett problem när man inte kan härma andras rörelser och motorik, rita, trä symaskiner mm. Mina svårigheter utfördes mycket utförligt vid den neuropsykiatriska utredningen och förklarades med autism.

Det var länge sen du och jag gick i skolan och kunskaperna var på den tiden obefintliga! Det finns fortfarande vissa ungdomar som får diagnosen autism sent i livet, men många med mycket kraftiga kognitiva avvikelser upptäcks numera relativt tidigt (finns dock undantag såklart). Utredningsteamet ansåg att det var mycket anmärkningsvärt att skolpersonalen aldrig hade reagerat på mina kognitiva svårigheter. De menade att de sociala svårigheterna vid autism kan förbli oupptäckta men att skolan borde ha märkt att jag har kraftiga svårigheter när det gäller den visuella inlärningsförmågan.

Svara

Jag har också svårt att härma andras rörelser. Jag har också svårt med inlevelseförmågan. Om någon t ex förklarar för mig att hon upptäckt hur hon kan få en kudde till att passa in i ett mycket större örngott så förstår jag inte det. Jag måste själv göra det, då först förstår jag.

Jag förstår inte heller sådant! Jag förstår om någon beskriver sina känslor men däremot inte om någon beskriver hur man utför en uppgift rent praktiskt.

Svara

Lämna ett svar till kritan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *