Kategorier
Okategoriserade

Olika autister behöver olika livsråd

Som yrkesverksam eller anhörig till en autist kan det hända att man får ta del av en autists liv när man har en nära interaktion med vederbörande. Ibland händer det att jag berättar för mina boendestödjare om vad som händer i mitt liv, inte nödvändigtvis för att söka lösningar utan för att jag ibland får lust att berätta. Då boendestödjarna gärna vill vara till hjälp får jag ibland råd om hur jag borde hantera vissa situationer vilket jag naturligtvis uppskattar.

Vi förstår inte alltid våra egna behov

Med detta sagt bör yrkesverksamma vara medvetna om autistens livssituation och trauman innan man ger råd till vederbörande. Vi autister kan ju behövt kämpa betydligt mer än gemene man, dels för att vi blivit fel bemötta vilket inte sällan varit traumatiskt för oss men dels även för att vi har svårigheter och utmaningar som inte gemene man har. Det som passar andra människor behöver inte passa oss, men eftersom vi till följd av dåligt utvecklad Theory of Mind i vissa fall kan ha dålig självmedvetenhet inser vi inte alltid detta utan fortsätter att föra en livsstil som är skadlig för oss.

Neutralt för andra, skadligt för mig

För mig är det totalt skadligt att få höra råd och livsvisdomar som: “Alla förtjänar några chanser, man kan inte avfärda någon som en potentiell vän efter bara ett möte” eller “I nöden prövas vännen. Man ska inte ge upp vänskapsrelationer så fort relationen kommit in i en negativ fas.” Trots att dessa livsvisdomar säkert låter neutrala eller till och med vettiga för många så har de förstört väldigt mycket för mig och till och med skapat psykisk ohälsa då jag har följt dessa råd på ett överdrivet sätt.

Det var inte viktigt vad jag ville

Låt mig förklara mig. Fram till långt in i vuxenlivet levde jag mitt liv helt efter andra människors villkor. Traumat kan härledas till min barndom då jag ville vara ensam men blev tvingad av skolpersonalen att leka med mina klasskamrater. Vuxna ville att jag socialiserades och gav mig beröm varje gång jag i deras tycke gjorde framsteg. Och dessa så kallade “framsteg” gjorde att jag förlorade mig själv då dessa erfarenheter hade lärt mig att man ska skaffa vänner för andras skull, inte för sin egen! Det spelade överhuvudtaget ingen roll om jag ville bli vän med vederbörande och om jag trivdes i vänskapsrelationen, det viktigaste var att jag hade vänner!

Mådde dåligt

Av ovanstående följde att jag på allvar trodde att min roll var att behaga andra och att jag skulle bli vän med andra för att dessa personer ville det, inte tvärtom! Eftersom jag har autism visste jag inte visste instinktivt varför man hade vänner och att meningen var att båda parterna skulle få ut något av relationen. Jag stannade i destruktiva vänskapsrelationer då det brukade sägas att man inte skulle ge upp vänskapsrelationer på grund av dåliga dagar, och jag blev vän med människor som jag inte kände samhörighet med eftersom jag hade hört att man inte kunde avfärda någon efter bara ett par möten. Och jag mådde mycket dåligt av denna destruktiva livsstil.

Att tacka nej till umgänge är inte mobbning

Det tog mig många år tills jag lärde mig att vänskap inte måste vara livet ut och att man har all rätt att bryta en vänskapsrelation så fort den inte känns bra, naturligtvis under förutsättning att man avslutar den på ett respektfullt sätt. Och att man har full rätt att tacka nej till att umgås med någon och inte måste ge vederbörande fler chanser om man inte vill. Det enda man har skyldighet till är att tacka nej på ett respektfullt sätt och aldrig börja mobba någon. Annorlunda uttryckt är det helt okej som privatperson att tacka nej till att umgås med en annan privatperson, men däremot är det såklart inte okej om en arbetsgrupp aldrig bjuder med en specifik kollega på gemensamma tillställningar. Det är mobbning!

Påminnelser ger mig livsbalans

Nu har jag äntligen lärt mig detta men ovanstående är fortfarande mina svaga punkter och när jag har en dålig dag tenderar jag att hamna i destruktiva mönster. Min psykolog gav mig ett bra tips, nämligen att skriva påminnelselappar till mig själv i stil med: “Glöm inte att du har rätt att bryta en vänskapsrelation så fort den inte känns bra” eller “Glöm inte att du har all rätt i världen att tacka nej till att umgås med någon som vill umgås med dig och du har ingen skyldighet att ge vederbörande fler chanser.” Utan dessa typer av påminnelser finns risken att jag stannar i dåliga vänskapsrelationer i decennier och blir vän med människor vars sällskap jag vantrivs i varav följer att jag utvecklar psykisk ohälsa. Genom att påminna mig själv på ett överdrivet sätt skapar jag balans.

Hade varit destruktivt för mig

Vissa autister som t.ex. har samtidig ADHD kan däremot tendera att bryta sina relationer till följd av impulsiva handlingar och ångra allt bittert efteråt. Andra autister kan känna sig mycket obekväma i nya situationer och avfärdar därför instinktivt andras närmanden trots att de tenderar att bli bekväma i vänskapsrelationen så fort de vant sig. Dessa autister kan ha helt andra behov än jag och behöva påminnelser i stil med: “Glöm inte att alla relationer kan ha dåliga dagar men det är ingen anledning att ge upp relationen” eller “Glöm inte att vänskapsrelationer utvecklas långsamt och att om allt känns obekvämt idag kan det kännas bättre imorgon” Mig hade dessa typer av livsråd däremot varit totalt destruktiva!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget!

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

22 svar på ”Olika autister behöver olika livsråd”

Generellt har personal inom psykiatri och kommun och övrig omgivning varit alldeles för snabba med sina goda råd. Råden har kommit utan att jag bett om dom och ofta utifrån feltolkningar, för enkla antaganden/ enkla “analyser av behov”.

Människokunskapen har funnits där hos många men jag har saknat autismspecifik kompetens som antagligen hade behövts som en av flera grundförutsättningar för att ge rätt hjälp.

Felriktade råd av orustad personal har skapat mycket psykisk ohälsa genom åren.

Kan vara att det är stoltheten som är orsaken till deras handlande. De är för stolta att säga sanningen vilken är att de inte kan hjälpa en för orsaken är bristande kunskap. Denna okunskap går ut över patienten.

Inte sällan handlar det om okunskap, men ofta grundar sig okunskapen i att de tror att de råd som också passar andra människor också passar mig! Bara för att de sett att vissa autister/ADHD:are är hindrade av sin rädsla för att stifta nya bekantskaper eller att vissa avslutar vänskapsrelationer till följd av impulsiva handlingar så har de inte förstått att andra kan ha motsatta problem.

Svara

Jag håller med! Jättemånga yrkesverksamma bortser ifrån att vi alla har olika svårigheter och erfarenheter och att det råd som passar många andra kanske inte alls passar oss och tvärtom. Det kan bli jättefarligt om vi får råd som är skadliga för oss och kan i värsta fall skapa psykisk ohälsa!

Svara

Vad jag vet har ingen personal jag haft kontakt med bett sina chefer om utbildning i autism. Det har funnits personal som förstått att dom inte förstått mig och varit öppna med det men tror ingen sett autismspecifik kompetens som ett kompetensutvecklingsbehov hos sig själva. “Man är så mycket mer än en diagnos” och liknande brukar de vilja påminna om men det visar ju bara på hur lite de egentligen förstått och hur stort kompetensutvecklingsbehovet måste vara.

Har personalen alltså förstått att de inte förstår dig men ändå inte brytt sig om att förändra situationen? Har du sagt till dem att du inte känner dig förstådd och vad har du isf fått till svar? Har de bara sagt typ: “Det stämmer att vi inte förstår dig alls men det behövs inte eftersom vi har generell människokunskap så man behöver inte förstå beteenden/svårigheter som beror på autism” eller har de svarat: “Vi förstår dig som person ändå även om vi inte kan något om autism”? Tänkte på om det är så de resonerar eftersom de tycker att man är mycket mer än en diagnos.

Jag är nyfiken på hur yrkesverksamma som inte är intresserade av att skaffa kunskap resonerar. Om de medger att de varken vet något om autism eller förstår personen, om de säger att de inte vet något om autism men att kunskap inte behövs eftersom de förstår personens psyke ändå eller om de påstår att de både är autismkunniga och förstår vad autism innebär (även om det inte är fallet).

Svara

Det beror på vilken personal och när. Ofta har jag lämnats över till någon kollega när jag blivit en för svår klient för någon personal. Man har lämnat mig vidare utan att tillsammans gå till botten med personals brister. Det är inget jag haft förmåga att ifrågasätta när jag var “i” det utan det har jag förstått efter år av personlig utveckling och ytterligare förståelse för hur min autism påverkar mig. Har haft kontakter med diverse psykiatriverksamheter och kommunen sedan år 2003.

Idag har jag en bra psykolog som förstår mig mer än någon tidigare gjort fast fortfarande är det jobbigt att behöva utbilda grundläggande om autism.

Typiskt att man ses som en “svår” klient när allt handlar om okunskap hos personalen. När dr Scott Miller höll en utbildningsdag om just detta och jag och mina kollegor var och lyssnade på honom sa han att om en klient inte tycker om sin stödpersonal så handlar det oftast om att det är något fel på personalen, inte på klienten! Men att personalen har en tendens att lägga skulden på klienten och se hen som “jobbig” istället för att se sin egen del i det som händer.

Vad bra att din psykolog förstår dig bättre än de som du haft tidigare!

Svara

“Personalen har en tendens att lägga skulden på klienten och se hen som “jobbig”.
Jag förstår inte hur samhället tänker. De vill att vi med diagnoser inom autismspektrumtillstånd ska vara självförsörjande. Men har de tänkt så långt att med deras sätt att behandla oss så är det inte lätt att förverkliga det? För hur behandlas vi egentligen? Jag fick höra att jag duger som jag är när jag blev utredd. Men ute i samhället är det okunskap. Innan jag fick min diagnos levde jag bland okunniga människor och efter att jag fick min diagnos märker jag hur okunniga människor är. Det okunniga samhället får oss att känna oss mindervärdiga, ger oss dåligt självförtroende. Vi autister har det inte lätt, först så har vi själva inte förstått varför vi är som vi är och sen när vi får diagnosen så ska vi ut i samhället som ska ha med oss att göra och så förstår de inte heller hur de ska förhålla sig till oss. Det har gått snett någonstanst. Vem bär ansvaret för att den rätta kunskapen når ut till hela samhället?

Ja, det är tyvärr svårt för många autister att förstå att de duger som de är när de ständigt får höra att de ska jobba med sig själva och försöka “utvecklas” (och då utvecklas på andra människors villkor såklart!). Det är inte lätt att utveckla god självkänsla när man å ena sidan får höra att man duger som man är men samhället å andra sidan signalerar på alla sätt att det bara är tomt prat.

Svara

Jag fick på högstadiet frågan från en lärare ifall jag ville gå hos en logoped. Jag svarade nej.
Läraren kontaktade inte mina föräldrar. På den här nivån låg skolans kunskap om autism. Eller okunskap, menar jag.

“Det är inte lätt att utveckla god självkänsla när man å ena sidan får höra att man duger som man är men samhället å andra sidan signalerar på alla sätt att det bara är tomt prat.”

Det är exakt sådär det är. Alla pratar om självförtroende och att inse att man duger som man är. Men försöker samtidigt få en att ändra sig på olika sätt, enligt vad de definerar som normen.

Det finns oskrivna regler för allt, t.o.m. vad man ska ha för intressen, värderingar och prioriteringar i olika åldrar. Och jag är helt ointresserad av vad andra 40-åringar gör. Men jag är trött på att försöka anpassa mig efter alla och låtsas vara någon jag inte är. Jag kan lika gärna vara mig själv och göra det jag vill och gillar, för ingen kommer tycka jag duger som jag är i vilket fall och försöka få mig att ändra mig.

Det handlar hela tiden om att “utvecklas” och det är fel på alla som står kvar på samma ställe i livet, gör och gillar samma saker som de alltid har gjort. Nostalgi är fel. Förändring är positivt. Jag har enbart upplevt motsatsen. Så jag försöker hålla mig kvar i det som känns tryggt så mycket jag bara kan. Det är det som får mig att må bäst.

Min vän (som jag tidigare nämnt) ägnar all sin tid när han inte jobbar åt det som alltid fått honom att må bäst, TV-spel. Han vill helst aldrig lämna lägenheten och de gånger han hängt med ut på något, har han bara väntat på att få komma hem igen och lidit varje gång. Alla har sagt hur sjukt och onormalt det är, att han måste komma ut, träffa folk och sluta spela. Men jag vet att det är precis det som får honom att må bäst.

Folk utgår från att alla måste vara lika. Och att ingen kan må bättre av att göra något annat än normen.

Jag håller med dig om att många utgår ifrån att alla måste vara lika! Det är många som visserligen säger att alla är olika men när man sedan är olik andra människor är det inte accepterat om folk anser att man är olik andra människor på fel sätt. Men i själva verket finns det ingenting som säger att man måste leva på ett visst sätt! Man får vara uppe på nätterna och sova på dagarna som man vill, man får ha vilka matvanor man vill, man får fortsätta bo hemma hos sina föräldrar som 60-åring om man vill osv. Vad bra att du är dig själv, jag är övertygad om att ingen mår bra av att låtsas vara någon annan än den man är!

Svara

Alla borde ha rätt att göra precis vad de vill så länge det inte går ut över någon annan. Ha vilka intressen de vill, se ut och klä sig hur de vill, välja att ägna sin tid åt det man vill, med vilka man vill eller även ensam om så väljer det. Utan att behöva bli dömda, kränkta, hånade eller mobbade. Men tyvärr ser ju inte världen ut så.

Idag för exakt 30 år sen träffade jag i alla fall Dr. Alban och fick hans autograf! 🙂 På den tiden man fortfarande hade idoler eller var impad av kändisar, vilket jag inte varit på länge nu. Men det var i alla fall den 10 april 1991. Tänk att man nått den ålder nu så man bokstavligen minns 30 år bakåt…Jag minns vad jag gjorde sommaren 1991 också. Det var nog min bästa tid också.

Håller med om att man borde vara som man är så länge det inte går ut över någon annan!

Vad kul att det var exakt 30 år sen då du fick din idols autografi! Jag minns också väldigt tydligt 30 och även 35 år bakåt. För mig var den tiden den värsta tiden i mitt liv dock så jag är glad att jag inte är i den åldern längre! Jag har mått bra sen mitten av 2000-talet!

Svara

Farsan var journalist och skulle göra ett reportage om honom, så jag tog chansen att hänga med för att möta honom. Minns att jag fick gå från skolan för att göra det och var tillbaka där sen igen. Men senare har jag aldrig brytt mig om kändisar eller kändisskap.

Usch, vad tråkigt att du kände så redan i den åldern! 🙁 För mig var det alltid bra hemma, men aldrig i skolan.

Jag mådde faktiskt bra hemma men skolan förstörde allt och tog bort all min livsglädje! Däremot mådde jag jättebra när jag hade sommarlov.

Vad roligt att du fick följa med din pappa så att du fick träffa din idol! 🙂

Svara

Jag har tänkt på att jag nog aldrig har önskat att jag var äldre…När jag började på dagis önskade jag att jag var mindre så jag fick vara hemma igen, för det blev sämre. När jag började skolan önskade jag att jag gick på dagis igen, för det blev sämre. Likaså är jag började mellanstadiet, högstadiet, blev vuxen, osv. Det har aldrig blivit bättre med åldern och jag har alltid längtat tillbaka. Det var heller inte min initiala uppfattning om att förändring är negativt, utan grundat helt efter erfarenheter.

Vad tråkigt att ditt liv inte blivit bättre med åldern 🙁 Jag hatade förskolan också varför jag aldrig har önskat att jag var mindre. För mig har det faktiskt blivit bättre och bättre med åren, men förbättringen började ske först efter att jag hade blivit vuxen och jag hade fått min diagnos och tack vare den slapp exponera mig för sammanhang som inte passar mig. Förskolan, grundskolan och gymnasiet var jättejobbiga tider för mig. Vad tråkigt att det inte blivit någon förbättring för dig 🙁

Svara

Nej, jag har inte fått det. Jag gjorde ett omfattande test för några år sen, men det visade inget direkt. Bara att det kunde föreligga något inom autismspektrumet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.