Sedan jag kritiserade Lisebergs beslut om att ta bort köföreträde för barn med osynliga funktionsnedsättningar har det hänt en del. Det är tack vare intresseorganisationernas engagemang som Liseberg tvärvände i frågan vilket är oerhört glädjande. Nu kommer Liseberg förhoppningsvis bli tillgängligt för fler barn med autism och adhd vilket jag och många andra med npf-diagnoser gläds åt.
Inget lyxliv
Men bara för att Liseberg är villigt att agera flexibelt i den här frågan är det viktigt att komma ihåg att de familjer vars barn har köföreträde absolut inte lever ett lyxliv, till skillnad från vad en del verkar tro. Har man en funktionsnedsättning som innebär svårigheter för intryck och stora folkmassor så kan jag lova att man är hindrad från att leva ett liv som de flesta av ens jämnåriga lever. Att ha köföreträde i Lisebergsköer möjliggör för dessa barn att någon enstaka gång roa sig lite så att de orkar med sin annars mycket svåra vardag.
Dåligt bemötande är det värsta
Faktum är att de allra flesta av dessa familjer skulle byta bort sin tillvaro mot att kunna ha det som de flesta andra, dvs att ha ett barn som kan få vänner, inte mår dåligt i skolan och får acceptans istället för hat och kritik. Emellertid vittnar många om att det värsta inte är barnets funktionsnedsättning utan bemötandet de får av andra människor. De får suckar och talande blickar som antyder: ”Herregud, att vissa inte kan uppfostra sina barn!” Detta bemötande förpestar ofta dessa familjers liv betydligt mer än barnets svårigheter.
Barnets ålder var det stora problemet
En gång pratade jag med en mamma som berättade att hon ofta undvek att ta med sin autistiska dotter till offentliga ställen eftersom denna kunde få utbrott så fort det hade blivit för mycket för henne. Därför vågade familjen sällan besöka vänner, caféer, restauranger, och ja, de allra flesta ställen som barnfamiljer brukade besöka. Ett stort problem i sammanhanget var att dottern var i mellanstadieåldern vilket gjorde att det ställdes betydligt högre förväntningar på henne än vad det ställdes på exempelvis treåringar.
Reaktionerna blev negativa
En gång hade hon mot förmodan tagit mod till sig och vågat besöka ett café en kort stund tillsammans med dottern. Ett stort problem uppstod när dottern behövde besöka toaletten: det var kö! Dottern som alltid hade haft mycket svårt för att köa fick ett utbrott. Mamman skämdes och frågade snällt de andra köande om de kunde gå förbi i kön och förklarade att barnet inte klarade av att stå i kö p.g.a. autism. Människorna suckade och himlade med ögonen men släppte mamman och dottern förbi. Och mamman mådde lika dåligt som alla tidigare gånger hon hade vågat sig ut tillsammans med dottern.
Varför inte bemöta alla med flexibilitet?
Seriöst, vad är det som får folk att tro att någon skulle ljuga om ett barns funktionsnedsättning bara för att bli släppt före i kön? Vem skulle på fullaste allvar tycka att det är enklare att få dömande blickar och suckar än att köa de få minuter som krävs? Hur kommer det sig att det är så himla viktigt att hålla sig till den orubbliga principen ”bara för att jag själv måste vänta på min tur så måste alla andra utan undantag också det?” Om människor är villiga att ge vika i sina principer i bemötandet av gamla människor, hur kommer det sig att de inte är villiga att bemöta personer med osynliga funktionsnedsättningar med samma flexibilitet?
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
fick trauma terapi mer eller mindre under stora autism utredning dvs ca feb 2023 på seen hösten samma år så…
Hemtjänst inom LSS? har vetskap om att Boende stöd kan komma x antal ggr/dag vecka?
Ja verkligen! Jag är lyckligt lottad för att ha en så här förstående arbetsgivare 🙂
Åh nej, så tråkigt att höra att du varit med om övergrepp. Jag hoppas att du får stöd för att…
Va bra att du fick avstå helt. Det låter som om din chef fattat vad anpassning i praktiken kan innebära!…
åhh jag kan gissa 🧩 47år av mina 52år har jag bara fyllt med andras ord för övergrepp 5-16 år…
Ja, det var riktigt schysst av henne 🙂 Jag lyckades torka upp vattnet på andra ställen förutom under garderoben för…
Jag tror inte att det beror på att ”var och varannan ungdom har npf”, men jag vet ju att folk…
Schysst boendestödjare! 🙂 I den där situationen, när man måste agera snabbt, är det enklast att bara ta ett täcke,…
Det sägs ju att Generation Z, dvs de som under 25, har blivit på ett sätt som är mer autistiskt…
9 svar på ”Nej, köföreträde på Liseberg ger inget lyxliv”
”Hur kommer det sig att det är så himla viktigt att hålla sig till den orubbliga principen ”bara för att jag själv måste vänta på min tur så måste alla andra utan undantag också det?”
För att de flesta människor helt enkelt inte är bättre än så. Och styrs helt av sina egna fördomar och okunskap.
”JAG och alla andra som JOBBAR får ju gå upp tidigt på morgnarna och gå iväg till ett jobb, så då får väl du OCKSÅ göra det!”, sa en SOC-kvinna till mig som 22-åring, efter att ha blivit kontaktad av mina föräldrar till att försöka hjälpa mig få en kontaktperson eftersom jag var så ensam, men istället valde att kränka mig igenom hela samtalet och ösa förolämpningar och hat om mig p.g.a. sin egen avundsjuka över varför hon behövde jobba och inte jag. Sa även att det troligen var mitt eget fel att jag blev mobbad i skolan eftersom jag inte ”anpassade mig” efter de andra och deras intressen och rättfärdigade därmed det också. En oerhört elak människa. Och liksom alla andra, blev hon rädd för att förlora sitt jobb när pappa sen ringde upp och konfronterade henne med allt hon sagt till mig. Så då var det tydligen viktigt för henne ändå. Liksom alla andra som begått tjänstefel och medvetet betett sig illa.
Idag pratar jag aldrig med någon själv, av just denna anledning. Folk är elaka och har alltid varit det, mot alla som på något sätt skiljer sig eller är annorlunda. Helt oavsett anledning. Själv blev jag uppfostrad till att alltid vara snäll mot alla och behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Just eftersom detta aldrig har funnits i andra, så vägrar jag prata med alla jag inte valt själv nu.
Det var en ytterst märklig socialsekreterare du råkade ut för! Jag har träffat väldigt många socialsekreterare då mitt beslut om boendestöd förnyas varje år. Vissa biståndsbedömare som jag har träffat har varit väldigt trevliga och sympatiska, och andra har varit lite mindre trevliga, men ingen har betett sig så som du beskriver! Sådana socialsekreterare tillhör undantag, tack och lov. Om ni hade spelat in henne hade hon garanterat fått sparken!
Visst är det är konstigt att det inte finns den minsta tacksamhet hos folk att de faktiskt har ett jobb? Att de inte blivit uppsagda, varslade, att de är friska och kan jobba över huvud taget och inte är sjuka… Att de inte blev födda med kronisk sjukdom eller i ett land i krig, att deras familj mår bra och är friska och att deras barn inte föddes med någon sjukdom eller handikapp, att de har kärlek och vänner i sina liv och folk som bryr sig om och älskar dem trots hur de behandlar andra, att deras skoltid och senare liv inte handlat om mobbning och att deras liv inte präglats av ensamhet genom allt…Det finns ingen tanke på det hos någon. Bara att andra ska ha det dåligt och lida också om de själva känner att de gör det. Jag brukar tänka med varje sån person jag mötte att de väl får hoppas att de får någon sjukdom då, så att de inte kan jobba över huvud taget och också får vara hemma och ha det skönt varje dag. Just att svara med att säga såna saker, är det enda som får folk att vakna upp och inse hur de är och behandlar andra.
Jag har redan insett sen länge att människor är förjävliga, de allra flesta. Däremot var världen en vacker plats. Det är ju två olika saker. Men nu är den förstörd också p.g.a. coronan.
Bara det där med att höra folk som varit singlar en tid säga att de nog ”snart kommer börja dejta igen” för att de är redo att träffa någon igen och börjar känna sig ensamma… Vanligen efter några månader. Allt sånt där ligger helt bortom mina erfarenheter och är inget jag kan identifiera mig i alls. Det har aldrig funnits någonting därute, ingen värme, kärlek, godhet, acceptans eller chanser alls. Så jag känner helt igen mig i den där killen vars mamma skrev förtvivlat över hans situation. Förutom att jag är mycket äldre och har kämpat konstant för att ändra mitt liv och nå dit.
Jag tror att många har svårt att känna tacksamhet över det de har eftersom det förmodligen tillhör människans natur att vara missnöjd och sträva efter något mer. Exempelvis är det enligt min erfarenhet sällan någon som är nöjd med sin lön/sina inkomster: undersköterskor är missnöjda, sjuksköterskor är missnöjda, lärarna är missnöjda, socionomer är missnöjda, sjukpensionärer är missnöjda osv.
Jag tillhör väl själv ett undantag då jag är nöjd med min lön, och då tjänar jag mindre än en genomsnittlig undersköterska! Jag var också nöjd med mina inkomster när jag hade aktivitetsersättning på garantinivå. Mina mor- och farföräldrar samt föräldrar har levt under den fattiga efterkrigstiden i Finland, och min morfar och farfar deltog i kriget vilket var mycket tufft för dem. Därför har jag blivit uppfostrat till ett prismedvetet tänkande och t.ex. undvika att köpa hämtmat och besöka restauranger annat än i undantagsfall.
Jag tycker att vi generellt sett har det otroligt bra i Sverige jämfört med de allra flesta länder även om det finns en del saker som borde förbättras. Det är mycket jag är tacksam för i livet, dock förstår jag såklart att t.ex. hemlösa som tvingas bo på gatan är missnöjda.
Jag hoppas att du lär känna trevliga människor och en partner i framtiden om du någon gång bestämmer dig till träffgrupper för personer med autism/psykisk ohälsa! Jag har själv träffat otroligt trevliga människor på sådana ställen, och även mina grannar är trevliga.
Det vore sundare i så fall att folk kände avundsjuka och hat mot folk som lever i lyx eller har fått allt serverat på silverfat p.g.a. arv, nepotism, kvotering, rätt kontakter, ren tur etc… Särskilt om lyxlivet är bekostat av skattebetalarna, som återigen sagt. Hellre än att ösa det över folk som är sjuka och har blivit diagnostiserade som arbetsoförmögna av läkare. Då borde samma personer bli glada om de själva blev sjuka och önska sig det, tycker jag. Eller om alla helt enkelt bara kunde hålla tyst med sina personliga åsikter, tankar och värderingar och bara göra vad de ska, vore väl ändå det absolut bästa! Folk har aldrig klarat att utföra sina jobb, som är det enda de skulle ha gjort och hade lönen för… Jag betalar ju också skatt och det går till deras lön också, för ett jobb de inte ens kan sköta.
Jag håller med om att människor är avundsjuka på sjukpensionärer borde önska att de själva blev sjuka! Ännu värre är såklart om vissa av dessa människor själva inte sköter sina jobb som de ska. Däremot tycker jag inte att det är rätt att känna hat mot rika heller liksom inte mot de som haft tur i livet. Alla förtjänar att bli bemötta med respekt oavsett om man är fattig eller mångmiljonär, tycker jag!
Ja, det vore ju det bästa. Tyvärr kommer nog världen aldrig bli så, eller rättare sagt människor. Och det kommer alltid vara bråk och krig någonstans också, eftersom folk aldrig kan hålla sams.
Ja, så är det nog tyvärr 🙁 Men jag försöker iaf bidra till en bättre värld genom att vara snäll mot alla.