För några dagar sedan fick jag en bloggkommentar från en läsare som uttryckte att det var dåligt av Liseberg att ge barn med npf-diagnoser köföreträde. Enligt honom borde barn med tendenser till aggressionsutbrott inte besöka Liseberg alls under normala förhållanden. Vidare kallade han dessa barn för ”CP-barn” och npf-diagnoser för ”hitte-på-bokstavskombos”. Jag svarade redan på bloggkommentaren via kommentarsfältet, men eftersom jag tycker att ämnet är viktigt valde jag att skriva ett helt nytt blogginlägg om ämnet.
Ett respektlöst uttryck
Att kalla barn med autism och/eller ADHD för CP-barn visar att man har noll koll på funktionsnedsättningar då npf-diagnoser och cerebral pares, förkortat CP, är helt olika funktionsnedsättningar. Precis på samma sätt som cancer och influensa är olika sjukdomar finns det massvis med olika funktionsnedsättningar som ej bör förväxlas med varandra. Och då uttrycket ”CP-barn” numera används i nedtryckande syfte är det givetvis respektlöst att kalla ett barn för ett CP-barn oavsett vilka funktionsnedsättningar barnet har!
Hjärnan fungerar annorlunda vid npf
Att kalla npf-diagnoser för hitte-på-bokstavskombos visar vidare att man inte alls är insatt i forskning om funktionsnedsättningar. Den samlade forskningen är överens om att npf-diagnoser beror på hjärnans annorlunda funktioner. Man kan läsa vilken vetenskaplig bok som helst om kognitiv psykologi så kan man lära sig att intryckskänslighet och bristande exekutiva funktioner varav det senare kan medföra svårigheter med impulskontroll har med hjärnavvikelser att göra. Bland annat är det pannloben som styr de exekutiva funktionerna. Och npf-forskarna är överens om att både autism och adhd bland annat kan innebära bristande exekutiva funktioner och intryckskänslighet!
Dessa barn kan inte skärpa sig
För övrigt är inte bristande exekutiva funktioner typiskt för uteslutande npf. Även personer med flera andra diagnoser och tillstånd så som förvärvad hjärnskada och schizofreni kan ha exakt samma svårigheter. Med en annorlunda fungerande hjärna är det inte bara att ”skärpa till sig”. Faktum är att människor med en neurotypisk hjärna har fått mycket gratis och kan bestämma sig för att inte få aggressionsutbrott, ett beslut som även dessa npf-barn skulle ta om de hade klarat av det. Det kostar ju betydligt mer energi att få aggressionsutbrott än att inte få det har psykologen Bo Hejlskov sagt, och det är så sant! Varför i hela världen skulle någon få aggressionsutbrott p g a en hitte-på-diagnos?
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).
Skulle aldrig fungera
Vidare anförde kommentatorn att Liseberg skulle kunna avsätta ett par dagar per år då alla som vill gå före i kön kan besöka Liseberg samtidigt så att de kan turas om att gå före varandra i kön. Nu förstår jag såklart att det inte kan vara seriöst menat eftersom om alla gick före varandra i kön så skulle alla behöva vänta i slutändan. Och det skulle givetvis aldrig fungera!
Ska äldre behandlas på samma sätt?
Men om vi leker med tanken att kommentaren var seriöst menad så undrar jag om kommentatorn skulle tillämpa samma princip på äldre i behov av en sittplats på bussen. Typ så här: ”Från och med nästa vecka kommer alla äldre som vill ha företräde till lediga sittplatser endast få åka buss kl 13 på fredagar så att alla de kan turas om att få en sittplats. Då kommer alla vanliga resenärer slippa ge sina sittplatser till dessa personer och alla blir nöjda.” Seriöst, är det ett sådant samhälle man vill ha? Ska vi också börja skuldbelägga äldre, exkludera dem från olika samhällsarenor och kalla alla åldersrelaterade besvär för hitte-på-krämpor?
Alla tjänar på tillgänglighet
Faktum är att alla tjänar på ett tillgängligt samhälle. Ju mer vi kan undvika ofrivillig exkludering desto högre sannolikhet för att fler kommer att kunna bidra till samhället vilket också bidrar till minskade sjukvårdskostnader. Glöm inte heller i sammanhanget att vem som helst kan få ett barn med npf eller själv drabbas av en hjärnskada som kan ge exakt samma svårigheter som dessa npf-barn har. Det handlar alltså inte om ”hitte-på-svårigheter”. Och jag lovar att ingen som drabbas av en sjukdom eller hjärnskada vill utsättas för ofrivillig exkludering!
Vem är det som är inflexibel?
För att citera en bloggläsare som skrev i en kommentar: ”Att vara ödmjuk kostar inget.” Det är vi med autism som beskylls för att vara inflexibla, men trots att jag som autist kan köa på Liseberg har jag inga som helst problem med att ge köföreträde till barn med npf som inte klarar av att köa. Vem är det egentligen som är inflexibel?
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Är jag mycket mer än min diagnos? Jag kan tänka mig att någon med dålig koll på autism kanske tror…
”Och faktum är att autistiska kvinnor aldrig kan få rätt stöd och vård så länge huvuddiagnosen (=autism) missas!” Och eftersom…
Jag skulle kunna plocka stora delar ur din påhittade person Annas levnadsberättelse och applicera den på både mig och min…
Jag förstår det. Synd att du inte får det stöd du behöver!
Särskilt boende vill jag inte på men däremot ha hjälp med saker som när jag ej får in tv-kanaler, frosta…
Jag känner igen mig i det du skriver! Vissa tror att det är social ångest man har när man tappar…
Jag hade inte heller klarat av att jobba natt! Jag måste prioritera sömn. På grund av mina kognitiva svårigheter måste…
Vad dåligt att du inte ens får boendestöd! Om du anser att kommunen har fattat fel beslut kan du överklaga…
Minns när jag gick omvårdnad så såg de jag funkade bättre när jag var själv än gå brevid ,de funkade…
Jag fick en sk handikappskod på arbetsförmedlingen, kan inte jobba med teknik eller höga höjder, med min utbildning så blev…
10 svar på ”Nej, autism och adhd är inga hitte-på-diagnoser”
Ja, det finns ju även de som själva fått diagnosen men som inte tror på diagnoser och att det är ett hittepå. Jag kan förstå grejen om man inte vill bli stämplad (då jag själv kände så länge), utan man vill bli accepterad som man är utan att behöva ”försvara sig” med en diagnos. Har hört att vissa inte ens blir hjälpta genom att säga det och då håller de det för sig själva. Du vill ju också bli accepterad som du är men för dig verkar det hjälpa att berätta! Så det verkar ju som att grunden ändå är densamma – att man vill bli accepterad som man är. Så man får väl göra det som funkar bäst för en själv! För mig är det ju lite olika, ibland känns det läge att berätta och ibland inte. Men att folk som inte ens har diagnosen själva och ser det som ett hittepå gillar jag inte!
Autismforskaren Tony Attwood har faktiskt sagt att det finns ett gäng autister, ändock en minoritet, som inte alls är glada över att ha fått en diagnos och som vägrar att acceptera den. Så den gruppen finns absolut, och det är inte fel att känna så! Precis som du skriver är det viktigt att vederbörande själv får bestämma hur hen vill göra.
Du har rätt i att det även finns autister som anser att npf bara är hitte-på-diagnoser. Det kan vara en försvarsmekanism som de använder sig av p g a dålig självkänsla, men sedan kan det också vara så att personen är feldiagnostiserad och därför inte känner igen sig i diagnosen.
Nu tycker jag att det är fel att kalla npf för hitte-på-diagnoser även om man själv inte skulle känna igen sig i sin diagnos för det finns ju andra som gör det! Men precis som du skriver är det såklart ännu värre med människor som inte har diagnoser själva och som avfärdar npf som ett hitte-på.
Jo, det är sant, jag kan känna mig lite sårad när man säger att det är hittepå, även om personerna själva fått diagnosen. Men oftast menar de ju att man är bra som man är och alla fungerar olika och ingen borde få diagnos för sin personlighet. Men samhället ser ju inte ut än så tyvärr. De egenskaperna man har som autist är ju inte uppskattade av samhället så då får man diagnos än så länge. Men jag hoppas ju ändå att det inte behövs i framtiden!
Vissa ser också diagnosen som att läkarna vill ha makt över en. Men så kan det säkert kännas när man har blivit illa behandlad i psykiatrin 🙁
Precis, samhället ser inte ut som man önskar! Men jag hade faktiskt känt mig annorlunda i ett tolerant samhälle för jag hade ändå känt att jag inte funkar som de flesta andra. Jag är en person som vill ha förklaringar och vill veta varför så jag hade uppskattat att få en diagnos ändå, tror jag 🙂 Men alla känner ju inte så!
Jag förstår att människor som har dåliga erfarenheter av psykiatrin är besvikna. Jag har dock svårt att tro att majoriteten av läkare inom psykiatrin vill använda diagnoser i syfte att utöva makt, men samtidigt vet jag att det finns massor av brister inom psykiatrin och har full förståelse för att många är sjukt missnöjda!
Bra skrivet! Sedan handlar det för det första inte bara om barn och för det andra är det inte bara aggressionsutbrott som är konsekvensen för otillgängliga platser.
Det är ju inte bara barn som ensamma besöker Liseberg och liknande platser och man växer inte ur sin diagnos (även om svårigheter kan förändras med ålder, ofta så att man får fler svårigheter).
Jag själv skulle nog inte klara av att stå i en lång kö numera, trots att det gick bra när jag var liten. (Kan inte ens gå till affären längre) Skulle jag tvinga mig att göra något som tar mer på min mentala och fysiska energi än jag bekvämt klarar av utan större svårighet, så skulle konsekvenserna för mig i bästa fall vara att jag blir sängliggande i några dagar och i värsta fall att jag inte klarar av att ta mig hem eller att jag kollapsar på plats och sedan blir sängliggande i flera dagar.
Det är svårt att förstå hur det känns att vara begränsad när man själv inte har upplevt något liknande. Då kan man behöva jobba på sin empatiska förmåga och ta ansvar för hur man behandlar andra människor.
Tack Sarah! Jag håller helt med dig om att dessa människor skulle behöva jobba på sin empatiska förmåga och inta en ödmjukare inställning till livet och till andra människor. Tänk om alla förstod att du har dina begränsningar och ge dig företräde när det behövs. Då skulle världen vara en mycket bättre plats!
Du har rätt i att det inte bara är barn som har svårigheter, men just detta blogginlägg handlar om barn med npf som får aggressionsutbrott eftersom kommentatorn som jag syftade på hade skrivit om barn med npf som får aggressionsutbrott på nöjesparker (även om han benämnde dessa barn som CP-barn). Detta inlägg var ett svar på hans kommentar. Men absolut kan vuxna med npf ha liknande problem!
Vad gäller aggressionsutbrott så är det betydligt vanligare bland barn än bland vuxna och gissningsvis också betydligt vanligare hos pojkar än hos flickor. Vi vuxna npf:are har ju ofta lärt oss att hitta andra strategier, och särskilt kvinnor med autism blir ofta utmattade precis på det sätt du beskriver. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om kvinnlig autism!
Vissa växer faktiskt ur sin diagnos, enligt autismforskare som Attwood och Gillberg. Men majoriteten gör fortfarande inte det utan hittar istället strategier för att få en fungerande vardag och kompensera för sina svårigheter. Kamouflage och strategier betyder ju inte att man har vuxit ur sin diagnos. Och andra får precis som du skriver fler svårigheter med åren. Det är mycket viktigt att känna till!
Jag har ju också fått höra av personer med samma diagnos att ”nu kan du inte skylla på din diagnos längre för nu har jag samma diagnos”… suck alltså! Så det finns oförståelse överallt. En ständig kamp är det!
Usch vad taskigt sagt! 🙁 Men elaka människor finns det alltid, tyvärr. Det är INTE ok att säga till någon att denne ”skyller på sin diagnos”, oavsett om personen själv har egen diagnos eller ej. Självklart är alla autister olika och har olika svårigheter! Dessutom finns det de som har fått fel diagnos och inte har autism trots att de har fått diagnosen på papper.
”De som verkligen är dömande ”på riktigt” är sällan mottagliga för information om funktionsnedsättningar och annorlundaskap, det har du helt rätt i! Sådana människor brukar jag inte lägga min energi på för det är inte värt det.
Däremot finns det faktiskt en skara människor som är okunniga men som ändå är öppna för att ompröva sin syn när de får ny kunskap. Vissa dömer av den enkla anledningen att de inte vet bättre och de kanske aldrig har reflekterat över människors olikheter och annorlundaskap.”
Där har du ett bra exempel på den första kategorin. Och du talar nog för döva öron här.
Ja, i vissa fall talar man definitivt för döva öron!