Nej, annorlundaskap är inte alltid en svårighet

Inte sällan omnämns autism som en diagnos som innebär omfattande svårigheter. Samtidigt som det finns många autister som känner igen sig i beskrivningen anser jag att det kan vara bra att fundera på om annorlundaskap alltid måste utgöra en svårighet och i så fall varför. Är det verkligen alltid en svårighet om en autist mår bra av att göra saker på ett annat sätt och inte orkar leva på ett sätt som förväntas? En aspekt att beakta i sammanhanget är att normer och förväntningar skiftar beroende på tid och plats.

Min autism innebär svårigheter

Missförstå mig rätt, det finns många autister, däribland jag själv, som upplever att autism i många fall kan vara en omfattande funktionsnedsättning. Vissa autister har berättat för mig att de blir sönderstressade varje gång någon liten detalj förändras och att problemet inte kan avhjälpas genom tillgänglighetsåtgärder eller ett bra bemötande. Och jag har också själv många svårigheter som försvårar mitt liv betydligt. Exempelvis skulle mitt liv underlättas avsevärt om jag inte hade sådana svårigheter att jag behöver boendestöd. Min autism orsakar alltså onekligen svårigheter!

Måste inte vara en svårighet

Men i detta blogginlägg är det just annorlundaskap som åsyftas och inte riktiga svårigheter. Annorlundaskap måste ju inte vara en svårighet förutsatt att omgivningen accepterar olikheter. Är det exempelvis en svårighet om en person med autism har ett monotont kroppsspråk? Det blir naturligtvis en svårighet om omgivningen inte accepterar avvikelser eller om autisten själv upplever det som begränsande, men annars måste det inte alls vara det!

Hade aldrig träffats

Ett levande exempel är en autist som kom på min föreläsning och berättade för mig att hen och hens partner hade ett distansförhållande. Det speciella med paret var att den ena parten bodde i Sverige och den andra utomlands och att de aldrig hade träffats och inte heller hade för avsikt att göra det. De hade inte heller pratat med varandra utan endast skrivit och hade alltså via mejl och brev bestämt att de var ihop. Och de var lyckliga!

Såg det inte som svårighet

Autisten i fråga berättade för mig hur otroligt bra arrangemanget funkade för hen och att hen aldrig hade kunnat ha ett förhållande där man måste träffas. Det enda problemet för hen var en oförstående omgivning som inte ansåg paret ha ett ”riktigt” förhållande! De tyckte att hen borde skaffat i deras tycke ett normalt förhållande och söka hjälp för sina ”svårigheter” att skapa nära relationer, men autisten själv ansåg sig inte vara begränsad och såg inte sina annorlunda önskemål som en svårighet. Och jag förstod vederbörande! Så länge inga pengar är inblandade och ingen kommer till skada ser jag inte hens omgivnings reaktion som någon annat än en oförmåga att tänka utanför boxen.

Vi är inte ett dugg bättre

Visst, de flesta av oss skulle aldrig betrakta någon som vi aldrig träffat eller ens sett fotografier på som vår partner, men är det verkligen omgivningen som äger definitionen på ett ”riktigt förhållande”? När jag var i Algeriet mötte jag massor av människor som hävdade att ett homosexuellt förhållande inte var ett ”riktigt” förhållande och definitivt ingen kärlek! Detta för att ett riktigt förhållande bara kunde finnas mellan en man och en kvinna och allt annat var uteslutet. Fenomenet att avfärda andras förhållanden finns alltså även i andra länder, men i Sverige är vi inte ett dugg bättre om vi ifrågasätter andras relationer så fort de inte ser ut som våra egna!

Blev varnad av omgivningen

Jag vill själv inte ha ett traditionellt förhållande och har sedan många år tillbaka ett distansförhållande. För mig funkar det inte att ha ett förhållande där man förväntas dela sin vardag, men betyder det att jag har svårigheter i att skapa relationer? När jag hade träffat min nuvarande kille blev jag varnad av omgivningen för att det skulle vara mycket svårt att få ett distansförhållande att funka. Så här sju år senare tycker jag inte att det är ett dugg svårt och förstår inte varför det skulle vara det. Det är ju så här jag vill ha det!

Inget problem för mig

Många människor har svårt att få ett distansförhållande att funka om de inte ses varje vecka, men är detta samma som att de har en svårighet som måste diagnostiseras? Om inte, varför skulle jag ha det? Har inte de allra flesta människor svårt att få ett sammanhang att funka som inte passar dem? Jag har svårt att få ett förhållande funka där man förväntas dela sin vardag medan många andra har svårt att få ett distansförhållande att funka. Detta visar att vi är bra respektive dåliga på olika saker. Min autism innebär svårigheter, men just detta är ingen svårighet för mig!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.