Kategorier
Autism och bemötande

När använder en autist sina styrkor på rätt sätt?

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Jag har tidigare förklarat att autism även kan innebära styrkor. Det som kan vara en svårighet i en situation kan vara en styrka i en annan, och när en autist befinner sig i rätt miljö utan störande moment kan dessa styrkor komma fram. Ibland kan en autist ha glädje av sina styrkor eftersom hen tycker att det är roligt att syssla med sina specialintressen, och i andra fall kan dessa styrkor komma till nytta i yrkeslivet.

Finns även en baksida

Det gläder mig att man börjat uppmärksamma att autism i vissa fall även kan vara en styrka, men samtidigt har detta fenomen ibland även en baksida, nämligen att vissa människor anser sig ha rätten att bedöma om en autist använder sina styrkor ”på rätt sätt”. Och ni kan säkert lista ut resten: om en autist är sjukpensionär och använder sina styrkor och sin energi för att må bra beskylls hen ofta för att inte använda sina styrkor på rätt sätt. Det är endast arbetslivet som räknas!

Tråkig människosyn

Alltså seriöst? Har vi verkligen en så funktionalistisk människosyn att en person med funktionsnedsättning som av myndigheter och läkare inte bedömts klara av ett arbete uppmanas att inte glädjas för det hen har och ständigt sträva efter mer? Är inte det otroligt värdefullt att en sjukpensionerad lycklig autist har glädje av sina styrkor för sin egen skull? Säg att denna sjukpensionerade autist skulle pressa sig till sitt yttersta och tvinga sig själv att jobba inom ett område där hen har sina styrkor men till följd därav bli totalt utmattad och tappa livsglädje. Skulle hen använda sina styrkor på rätt sätt då?

Skadligt för autistens självkänsla

Jag befarar att ovanstående förhållningssätt rejält riskerar att sänka autisters självkänsla. Genom att förmedla budskapet att arbetande människor är lyckligare och mer värdefulla än sjukpensionärer signalerar man för autisten att hen förväntas prestera för att duga och att hen inte har rätt att använda sina styrkor på ett sätt som får hen att må bra. Om autisten själv har uttryckt att hen skulle ha ork och lust att jobba är det givetvis en annan femma, men varför i hela världen försöka förändra något om autisten har sagt sig må bra som sjukpensionär?

Det bästa som hänt mig

När jag som ung blev beviljad aktivitetsersättning satt jag hemma i många år innan jag kom in i arbetslivet. Och tack vare att jag hade fått aktivitetsersättning mådde jag bra för första gången i mitt liv sedan jag hade varit 5 år! Möjligheten att få aktivitetsersättning och ta hand om mig själv var det bästa som hade hänt mig! Jag var lycklig och gladdes åt situationen för jag kunde äntligen syssla med saker jag tyckte om.

Fick höra fel saker

Men ändå fick jag höra: ”Vad synd att dina styrkor går till spillo, du som är så språkbegåvad. Tänk om du kunde nyttja dina språkkunskaper i yrkeslivet!” Att jag läste tidningar och böcker på olika språk för min egen skull för att det gav mig glädje förbisågs helt. Det var väldigt få som sade till mig: ”Vad roligt att du har något som verkligen ger dig glädje i livet med tanke på hur dåligt du mått i skolan och arbetslivet”. Däremot fick jag höra desto fler gånger: ”Försök tänka på att utvecklas så att dina styrkor inte går till spillo.”

Är inte intresserad

Varför är det inte okej att gilla språk och grammatik för ens egen skull? Att kunna skriva grammatiskt korrekt på ett språk och kunna läsa om saker som intresserar en på språket i fråga betyder för övrigt automatiskt inte att man också kan översätta. Bara för att jag kan flera språk och har finska som modersmål betyder inte att jag automatiskt kan översätta från svenska till finska eller tvärtom, och med min hyperlexi tappar jag dessutom fokuset direkt om jag tvingas hantera texter som inte intresserar mig. Vid ointressanta texter förstår jag knappt ens vad ämnena handlar om även om texterna skulle vara skrivna på finska! Men det spelar ingen roll för jag är inte intresserad av att nyttja mina språkkunskaper i yrkeslivet.

Upp till autisten att bedöma

Tack och lov var det flera år sedan jag hörde uppmaningar om att nyttja mina språkkunskaper i yrkeslivet. Sedan flera år tillbaka jobbar jag som autismföreläsare så nu är allt frid och fröjd i samhällets ögon. Men för mig har arbete och samhällsnytta aldrig varit meningen med livet. Det ska alltid vara autisten själv som ska bedöma om hen nyttjar sina styrkor på rätt sätt, inte omgivningen!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Jag har aldrig hört talas om sambandet mellan autism och feber, men vi har alltid sagt att vi önskar att…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

28 svar på ”När använder en autist sina styrkor på rätt sätt?”

Tack så mycket vilket viktigt inlägg:) Många verkar inte ha insikt i att det är just en funktionalistisk människosynen de har. Samt vad destruktiv den människosynen kan vara. Jag har träffat flera i människovårdande yrken med den människosynen. Sist var det en sjuksköterska på akuten, dessförinnan t ex närstående, personal i LSS-verksamheter, volontärer och anställda i en del funktionshinderföreningar.

Det kryllar av dom:) Dom som via sin funktionalistiska människosyn vill alla väl.

Vad roligt att du gillade inlägget! Tråkigt att det finns många med den människosynen, och ännu tråkigare när dessa arbetar inom människovårdande yrken 🙁 En sjukpensionär borde ha all rätt att vara nöjd med sig själv. Det är inte automatiskt ”alltid bäst att skaffa ett jobb”. Allt beror på från fall till fall dock! Om autisten själv både vill och orkar jobba är det sjävklart en annan femma.

Svara

I allt du skriver utgår du från samma mall och vad som är bra och dåligt samt hur en autist är. Det representerar bara en liten del.

Aspergare är ofta unika alla andra är i huvudsak likadana. Aspergare kan vara väldigt högkänsliga och förstående för andra. Asperger som inte har andra samtida npf har ofta extremt hög koncentrationsförmåga. Aspergare kan också i högre grad tänka bortom den vanliga förljugna mallen.

Överlägsenhet hos aspergare kommer sannolikt aldrig bli accepterat. Därför att det är obekvämt för alla andra. Det är väl också vi är en del av evolutionsteorin.

Denna blogg är skriven ur ett inifrånperspektiv så självklart finns det alltid folk som inte känner igen sig i det jag skriver. Denna blogg utgår från mina personliga åsikter och erfarenheter samt erfarenheter av de autister som jag mött på mina föreläsningar. Jag håller med om att autister är väldigt olika varandra, och jag har även skrivit blogginlägg om autisternas olikheter!

Svara

vet inte om jag kan säga att jag har liknande erfarenheter, men när jag inte fick förlängt på mitt arbetskontrakt, och det var upp till arbetsförmedlingen att göra en bedömning, så ville de inte förstå att jag Är inte intresserad av något annat jobb. Jag hade hittat mitt redan.

fick tjata på min handläggre på arbetsförmedlingen under en månads tid, innan hon slutligen gick med på att jag skulle få fast anställning på mitt nuvarande jobb.

Åh, vad bra att du fick en fast anställning. Det är mycket viktigt för oss autister att hitta ett jobb vi klarar av förutsatt att vi inte har sjukersättning. Många arbetsförmedlare förstår inte det utan utgår ifrån att vi ”i princip kan ta vilket jobb som helst”. Vad bra att det gick bra för dig till slut men tråkigt att du fick kämpa en hel månad för det!

Svara

Så mycket igenkänning, tack!
Jag kämpar med detta just nu; folk runtomkring mig som menar på att det skulle göra mig gott att jobba och tjäna pengar. Det skulle stärka mig.
Men jag vet ju efter år av misslyckanden att pengarna inte är en drivkraft för mig, även om jag önskar att det vore det.
Känslan av att alltid vara annorlunda och behöva kämpa gör att jag känner stort motstånd. Jag orkar inte med fler motgångar.
Just nu ligger mitt fokus på att stötta mina två tonåringar, de kämpar med psykisk ohälsa och svårigheter i skolan. Och väntetiderna till BUP, utredningar och hjälp är årslånga. Jag tycker inte det känns konstigt att min energi inte räcker till så mycket mer just nu, jobbigt bara att andra inte ser det.
Tack för dina fina texter, de får mig att känna att jag kanske ändå är så som jag borde och att jag inte behöver ändra mig allt för mycket ❤️

Tack så jättemycket Mia, vad roligt att höra att du blir hjälpt av det jag skriver! Du behöver absolut inte förändras utan du är fin som du är ♥

Hur man bemöter människor som inte jobbar är ytterst kulturellt. I flera länder i västvärlden har vi blivit itutade att tro att det är bäst för alla att arbeta, och sedan undrar vi varför vi har så många utbrända. Om du känner att ett arbete inte stärker dig är det förmodligen så. Det är du som vet vad som är bäst för dig, inte omgivningen!

Svara

Det verkar även vara det ENDA som är viktigt. Jobb, status, yta och fasad. Framgång med alla medel och ofta genom att trampa ned andra på vägen. Sparka nedåt och slicka uppåt. Inte hur man är som person och hur man behandlar andra, det har alltid varit totalt oviktigt för varje person.

Man kunde ju även trott att det var en och annan idiot som trodde att legitimerade läkare efter utförlig utredning gav folk diagnoser och sjukskrivning/förtidspension istället för att de är lata och inte känner för att jobba. Inte 9 av 10. Helt grundat på fördomar, okunskap och deras egen avundsjuka över att de måste jobba och andra får vara sjuka etc istället så att de slipper. Trots att alla samtidigt förväntas älska att jobba och må bra av det. Det är indoktrineringen. Och även efter ett helt liv av mobbning, kränkningar och elakhet från människor förväntas man skämmas över det och känna sig själv som värdelös för att man inte ”bidrar”. Annars gör folk allt de kan för att försöka få en att göra det. Precis så har det varit. Sen spelar det ingen roll alls med skattepengar och bidrags-snacket när det kommer till kungahuset m.m., som återigen sagt. Och heller inte för någon om de själva hamnar i samma sits och inte kan jobba av olika anledningar. För då är det ju DEM det handlar om.

Jag skulle vilja se ett helt klasslöst samhälle utan hierarkier, där ingen står över eller under någon annan, ingen behöver motta fördomar, kränkningar eller elakhet från någon annan och alla uppriktigt är lika mycket värda som de vackra individer de är.

Det gäller att finna de där undantagen. De som är annorlunda och ser igenom saker. Individer och aldrig grupper, då man alltid kommer hitta dåliga representanter för vilken grupp man än valt. Det är de enda jag känner hopp inför nu och ser som intressanta. Resten av mänskligheten ger jag ingenting för längre.

Det är märkligt om en läkare säger till en patient att hen är lat som inte jobbar. Jag har träffat flera märkliga läkare och en av dem frågade mig faktiskt en gång rakt ut om jag inte ville jobba. Däremot har ingen läkare sagt till mig rakt ut att jag är lat även om deras bemötande mot mig har gett mig den känslan. Men jag vet inte om det är jag som övertolkar!

Om du skulle behöva träffa en läkare i framtiden kan du ju spela in besöket så att du har bevis ifall du skulle behöva anmäla hen. Men jag hoppas såklart att du slipper sådana läkare i framtiden!

Svara

Bra skrivet igen, Paula! Håller med i allt.

Sen instämmer jag helt i Kritans och Mias kommentarer också och kan intyga att det är precis så det är och den människosyn de allra flesta har. 9 av 10 av alla jag mött. Det är jätteskönt att slippa alla och jag vägrar ringa några samtal själv, eftersom ingen annan blev uppfostrad till att vara snäll mot sina medmänniskor och bemöta andra som man själv vill bli bemött, som jag själv blev och alltid har varit genom livet. Folk har alltid givit den direkta motsatsen tillbaka. Besvarat vänlighet med kränkningar. Och blir provocerade av allt som bryter mot normen och är annorlunda. Återigen så är det väldigt många personer som inte borde arbeta med människor över huvud taget.

Jag har blivit utsatt för mobbning och elakhet från folk hela livet på nästan varje ställe där jag har varit. Och det räcker nu. Det går aldrig att ändra på andra, bara att inse att de flesta inte är bättre än så och styrs helt av sina egna fördomar, okunskap, bitterhet, avundsjuka och hat.

Jag håller med dig om att människor som inte respekterar annorlundaskap inte borde arbeta med människor! Och jag håller också med om att man inte kan ändra på andra utan endast sig själv, och därför är det bra att undvika människor som beter sig dumt och sedan glömma det och fokusera på annat. Då har man gjort det man kan!

Svara

Jag tycker inte att respektfulla människor som har egna diagnoser tillhör undantag! Det finns många autister som har stora svårigheter och bor på gruppboenden och har träffat massor av trevliga människor att umgås med bland andra autister. Men det är klart att det är bra att vara försiktig i början när man träffar nya människor oavsett om personen har egen diagnos eller ej.

Jag undviker själv numera människor, även de som har diagnoser, men inte för att jag är rädd för att bli mobbad utan för att jag numera har en tendens att bli utmattad av det sociala.

Svara

Hej Paula och alla ni andra!😊
Hoppas ni har det så bra ni kan i dessa kalla och mörka tider.🙏

Det har varit lite tyst från mig en period för jag har haft fullt upp med annat; som att pyssla med min musik (det är intet för intet jag kallar mig för musikmakaren 😉) och framförallt försöka ta tag i det här som kallas för livet och det går…sådär.😏

Under flera månader dejtade jag en underbar tjej och jag var fullkomligt övertygad om att den här gången hade jag träffat min livskamrat.
MEN hon svek mig och ville inte fortsätta vår kontakt. Jag tog det väldigt hårt för jag kände på något sätt att hon var räddningen, hon var vägen ut ur denna hopplöshet jag känt under flera års tid.
Så nu är jag tillbaka på ruta ett igen och vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag drömmer om att slippa vara en del av det här samhället för jag känner mig inte hemma någonstans. På något sätt finns där alltid ett motstånd i allt jag tar mig för när jag försöker närma mig att leva ett sk ”normalt” liv. Vill bara känna en samhörighet och gemenskap med resten av samhället men det är som att vi är på olika frekvenser, som att jag lever i en parallell verklighet.
För mig är det viktigt med fördjupade relationer och att visa empati men det är något som är en bristvara idag tyvärr.
Så om det hela tiden finns de här barriärerna varför ska jag ens försöka och tro att jag kan leva ett vanligt liv i harmonisk samklang med alla andra?!

På senare tid har jag funderat på att sälja min bostad, göra mig av med alla mina saker och flytta till en året runt camping. Har hört talas om människor som gjort det och det är något som lockar.
Just det här i att slippa ha en massa saker och leva ett enklare liv. Komma bort från alla dessa krav på hur man ska vara och hur man bör leva. Men jag vet inte om jag skulle klara mig på enbart på pengarna från bostaden. Det måste löna sig för att vara värt det och det är en sista utväg i så fall om allt annat skiter sig.
Ibland blir jag bara så trött på alltihop för det är så mycket i världen som går i fel riktning och det skrämmer mig.🙁

Hej, vad roligt att höra från dig igen! 🙂

Jag känner igen känslan att leva i en parallell verklighet. Jag har väldigt svårt att känna gemenskap med andra människor, och jag har förstått att det inte kommer att förändras. Jag tycker inte om begreppen ”delaktighet” för jag ogillar tanken att vara delaktig i samhället. Jag är varken deprimerad eller bitter utan det är okej för mig att känna så här. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och tacka nej till sociala sammanhang som inte ger mig något, och det är det som fått mig att må bra.

Det var tråkigt att höra att det inte funkade med tjejen 🙁 Jag förstår att du blev besviken. Jag hoppas ändå att du inte fattar förhastade beslut om drastiska livsförändringar bara för att fly och komma bort. Om jag vore du skulle jag vänta lite med lägenhetsförsäljningen, men om du fortfarande i framtiden känner dig lockad av tanken att bo på en camping kan det såklart vara en idé att testa! Jag har faktiskt träffat ett par som bor på camping året om och stormtrivs.

Jag minns inte om du har sjukersättning och bostadstillägg, men tänk också på att ditt bostadstillägg kommer att minska och eventuellt dras in helt om du får pengar från lägenhetsförsäljningen!

Svara

Det största problemet är att jag har tappat bort mig själv!😬

Under de senaste tjugo åren har mitt liv gått i fel riktning och jag har distanserat mig själv från den jag innerst inne är mer och mer. Har inte lyssnat på mina önskningar och behov. Jag har nästan gjort avkall på mig själv och gett upp mina drömmar och gjort sådant jag inte velat göra med några undantag.

Eftersom jag inte haft en plan b när plan a sprack, vilket jag fortfarande har svårt att acceptera, har mitt liv handlat om att få det att fungera praktiskt. Att pengarna måste in i slutet av dagen men det har inte gjort mig till en särskilt glad människa.
Jag tog mig aldrig den tiden till att stanna upp och våga fatta bättre beslut under de åren utan förväntningarna från både min omgivning och inte minst mig själv att försörja mig gjorde att drömmarna fick stå tillbaka.

Så det är svårt att bryta tjugo års invanda mönster och tankegångar. Det krävs mycket mod för att stå upp för sina övertygelser och den man är. Det krävs mycket jobb och det kommer göra ont längs vägen. En fråga man behöver ställa sig själv är om det är värt risken?!
Men om jag vill utforma mitt liv som jag vill, om jag vill slippa lägga all energi på oro och ångest som bara gör en passiv och destruktiv är ledordet glädje här.

Det är en klyscha men de finns av en anledning: du måste göra det du tycker är kul och som får dig att må bra! Jag tror att det i sin tur gör att du vet vem du är och att det skapar ett lugn och en trygghet som gör att du står mer stadigt på jorden. Det gör också att du utstrålar bra energi som gör att du omges av rätt människor. Jag tror verkligen på att det du sänder ut får du tillbaka. Jag vet att det är så för jag har upplevt det själv. Kanske därför det inte funkade med den här tjejen för att jag är kvar i det gamla tänket och har inte förändrats i grunden. Tidpunkten var fel helt enkelt.

Du har helt rätt i att jag inte ska ta några förhastade beslut. Som bostadsmarknaden ser ut nu är det verkligen fel tidpunkt att sälja bostaden. Jag är inte någon som handlar impulsivt utan jag ger bara uttryck för min frustration och besvikelse över att jag tycker livet är så orättvist ibland.
Det är inte så enkelt att tro att ”problemen” försvinner bara för att jag flyttar till en annan plats. Utmaningen är ju någonstans att bli tillfreds med sig själv, acceptera verkligheten som den är och hitta sin plats, sitt hem i detta kaos.🙏

Jag håller med dig om att en person som utstrålar positiv energi ofta drar till sig rätt sorts människor. En person som trots svårigheter är tillfreds med sig själv och sitt liv och har en positiv inställning till livet drar ofta till sig många människor som också trivs i hens sällskap, och en sådan person är ofta lätt att bli kär i. En person som ältar negativa saker som hänt för länge sen i det förflutna stöter däremot ofta bort andra människor eftersom en sådan person kan utstråla negativ energi utan att vara medveten om det själv.

Det positiva är att det går att ändra på destruktiva tankemönster! Jag tror att alla människor någon gång under sina liv utstrålat negativ energi när de fastnat i det negativa och mått dåligt. Ibland kan det ta tid att lära sig att tänka i nya banor och det kan också krävas psykologhjälp. Men skillnaden kan bli väldigt stor när man lyckats hitta sig själv. Jag får uppfattningen att du har god självkännedom så jag tror att du har goda förutsättningar för att kunna utforma ditt liv på ett annat sätt.

Vad bra att du inte tänker sälja bostaden nu! Jag håller med dig om att det inte är bra att sälja bostaden förrän bostadsmarknaden återhämtat sig.

Svara

Jag känner igen mig så mycket i det där själv, Musikmakaren! På flera sätt i allt du skrev. Har väldigt lika erfarenheter och tankar själv. Och även jag har velat att kärlek ska vara det som ”räddar mig” flera gånger genom livet, att det är då livet kommer börja. Och något som tar ut allt negativt, elakhet och mobbning som jag har upplevt från människor genom livet. I yngre år kunde jag knappt tänka hur oerhört det måste kännas att verkligen få uppleva det. Stod ute en sen kväll som tonåring och tänkte att något bara MÅSTE ändras nu, vilken dag som helst. Avsaknaden av det och vetskapen om att det nog ändå skulle finnas därute även för mig och även skulle ha gjort det hela tiden med allt negativt jag upplevt, kändes helt olidlig. Det var hösten 1997 och det har fortfarande inte hänt. Allt har bara fortsatt på samma sätt, med alla som jag har mött. Nu har det mattats av betydligt.

Men jag har aldrig slutat försöka och hoppas! 🙂 Och det vore mitt råd till dig också. Det skulle finnas därute! För dig, mig och alla andra ensamma, ratade och vilsna människor som bara förtvivlat söker efter värme och förståelse. Någon som bara lägger armarna om en och säger att allt kommer bli bättre nu. Just insikten om att det ändå skulle finnas men att man aldrig når dit utan bara till ytterligare en person av samma sort, har alltid känts värst… Det var nästan bättre under mina yngre år när jag var övertygad om att det ändå inte fanns någonting därute och levde helt på ilskan och cynismen. Men även om jag än idag inte fått se något annat och ingen har värderat min vänlighet eller besvarat det på samma sätt, så har jag ändå bättre insikter!

Vad man kan säga och tänka, är att inget har med kön att göra. Bara olika individer. Och hur man än är så kommer det alltid finnas folk som är lika som en själv och gillar en. Men med det lilla urval av människor de flesta når ut till under sitt liv, så blir chansen betydligt mindre att hitta fram dit om man inte tillhör eller anser sig själv tillhöra den stora massan. Vilket jag heller aldrig har ansett mig göra och bara blivit mer och mer övertygad om det ju äldre jag blir.

Men det viktigaste jag har insett är att man aldrig kan försöka göra om sig för att världen ska acceptera en, vara till lags och låtsas vara någon som man inte är – då förlorar man sig själv! Ingen ensamhet är värre än att vara med folk som man inte mår bra av att vara med. Där man blir illa behandlad, eller där man inte känner att man kan vara sig själv utan måste spela en roll för att bli accepterad. Så försök inte bygga ditt självförtroende på andra utan istället på att inse ditt eget värde! Då klarar man bättre av fortsatta motgångar också och kan fortsätta ändå. 🙂

Tack för dina uppmuntrande ord och att få dina perspektiv Kane! 😊

Du har många bra och viktiga poänger.
Jag är helt övertygad om att det finns någon därute men för en del tar det bara lite längre tid och att det är under rätt omständigheter.
Hoppas du hittar kärlek och någon som visar dig förståelse!🙏

Apropå det du tar upp om att inte känna att man kan vara sig själv utan måste spela en roll för att bli accepterad kommer jag att tänka på vad Dr. Blom en gång skrev här på bloggen. Nu minns jag inte precis ordagrant men det var något i stil med: ”var dig själv från början för att undvika att bli accepterad för rollen du spelar”.
Väldigt tänkvärt och något att ta med sig.😀🙏

Dr. Blom har haft många bra poänger och tänkvärda saker i sina kommentarer! Även Kritan, du själv, Paula och de flesta andra här.

Aspergers styrkor är att vara nördiga och oftast ha väldigt bra minne. Vi kan snabbt bli nästan experter på nåt specialintresse vi brinner för, oavsett om det är tysk grammatik, sportresultat eller detaljer i en film eller tv-serie!

Ja, de aspergare som har specialintressen kan absolut bli experter på sina specialintressen. Men alla aspergare har inte specialintressen eftersom det inte är obligatoriskt att uppfylla det diagnoskriteriet för att få diagnosen Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd.

Svara

Det är obligatoriskt att ha stereotypier för att få diagnosen, men dessa stereotypier måste inte vara just specialintressen utan kan lika gärna handla om t.ex. motoriska manér, rutiner eller ritualer eller fixering vid delar av föremål. Det finns många med Aspergers syndrom/autism som inte har specialintressen!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *