Max har autism och ADHD och mår inte bra av att vara i skolan. Därför är han sedan ett år tillbaka en hemmasittare. När man läser Aftonbladets artikel så är det inte svårt att lista ut varför: Max hade blivit placerad i en klass med 32 elever och miljön hade varit alldeles för ostrukturerad. Max hade till och med rymt från skolan när han fortfarande var där. Att autistiska barn behöver lugn och ro och förutsägbarhet borde vara grundläggande kunskap om funktionstillståndet, men tydligen inte.
Själv vet jag mycket väl vad skolångest innebär. Under min egen skoltid hade jag liksom Max vid flera tillfällen behövt rymma men jag kunde inte. Jag visste nämligen om att jag skulle få skäll och bestraffningar om jag skulle göra det, och därför körde jag istället med en helt annan taktik: jag låtsades vara sjuk. Ibland låtsades jag ha ont i magen, ibland ont i halsen men oftast ont i huvudet. Jag var förmodligen duktig på att se eländig ut för mamma blev orolig och uppmanade mig att lägga mig i sängen. Som fullt frisk var det inte roligt att ligga i sängen en hel dag, men eftersom skolan orsakade så mycket ångest hos mig att jag inte ville leva så var det ett mycket bättre alternativ än att vara i skolan.
Skollagens 1 kap. 4 § slår fast att hänsyn ska tas till barnens olika behov inom skolväsendet vilket enligt mig inte borde ge utrymme för misstolkningar, men ändå har lagen föga betydelse i dagens Sverige. Visst, skolorna anser sig säkert ha gjort tillräckligt om de går med på att låta ett autistiskt barn välja sittplats i klassrummet, men sådana minimala anpassningar räcker inte för elever med autism! Det krävs otroligt mycket mer än så. Skoluppgifterna behöver anpassas, strukturen behöver anpassas, hela skolmiljön behöver anpassas, barnet behöver stöd för planeringen av skoluppgifter, raster och väldigt mycket annat. Och mycket ofta räcker inte ens det utan det krävs att barnet placeras i en specialklass. En klass med endast mycket få elever där allas behov kan tillgodoses i en förutsägbar miljö.
Många rektorer som saknar autismspecifik kunskap tänker förmodligen: ”Nu har jag gjort mitt, så nu är det upp till den autistiske eleven att ändra attityd.” Men autism är en funktionsnedsättning precis som vilken annan som helst och har överhuvudtaget ingenting med dålig attityd att göra. Precis som en rullstolsburen elev behöver ett klassrum som är tillgängligt för rullstolar, behöver autistiska elever en tillgänglig miljö. En rullstolsburen elev kan inte vara med fysiskt om klassrummet ligger på femte våningen utan hiss, medan en autistisk elev kan inte vara med psykiskt i en olämplig miljö. När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning som den är?
13 svar på ”När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?”
Det är verkligen hemskt att vi inte kommit längre. Det pratas ändå så mycket om både NPF och psykisk ohälsa men trots det är att det som att folk inte kan ta in hur problematiskt det kan vara och faktiskt ÄR. När jag var ung var det ingen som pratade om det alls, det fanns någon kunskap alls utan de som stack ut (jag bland annat) var besvärliga bortskämda ungar som skulle veta hut. Precis som du blev jag också expert på att bli ”sjuk” så jag slapp gå iväg. Det beteendet fortsatte jag med även upp i vuxen ålder de dagar jag kände att mitt psyke var på minus. Jag vågade aldrig säga som det var för det kändes inte ”godkänt”. Så sjukt att det ska behöva vara såhär! Blir så ledsen för alla barn och ungdomar som inte får den hjälp och stöd de behöver!
Vad tråkigt att du har gjort liknande erfarenheter och att du också tvingades vara låtsassjuk. Jag vet exakt vad du menar med att det inte var ”godkänt” att säga som det var. Då fick man antingen utskällningar eller så blev man ignorerad och fick höra att alla kände precis på samma sätt och att man skulle ”träna”. Att säga till skulle bara gjort saken värre!
Det är verkligen konstigt att det fortfarande är så här i dagens Sverige. För förr i tiden var det, precis som du skriver, ingen som pratade om diagnoser men nuförtiden pratas det väldigt mycket om det så kunskapen om autism borde finnas. Men icke 🙁 Eller så är det så att kunskapen finns men viljan att anpassa skolan saknas.
Det står att en majoritet av unga i Sverige inte kan göra värnplikt på grund av sjukdomar och diagnoser. Ser antagligen lika ut i andra länder. 73 procent av 18 åriga flickor och drygt 60 procent av 18 åriga pojkar. Psykisk ohälsa var det vanligaste skälet. Att så många har psykisk ohälsa numera jämfört med för bara 20 år sen är intressant. En del säger också att autism har ökat! Skulle vara intressant om du skrev en artikel om ifall autism har ökat eller inte. Homo/bi och transsexualitet har ökat senaste åren.
Jag har redan skrivit tidigare några blogginlägg som handlar om ifall autism har ökat, men jag kanske kan göra det igen någon gång! Här hittar du länkar till två blogginlägg som handlar om det:
https://paulatilli.se/blogg/har-aspergers-syndrom-och-autism-blivit-vanligare/
https://paulatilli.se/blogg/har-antalet-barn-med-autism-okat/
Vad gäller homo-, bi- och transsexualitet så tycker många att det är fel att automatiskt dra slutsatsen att förekomsten har ökat. Förut var HBTQ-personer inte lika accepterade i samhället varför många höll tyst och försökte förneka sin läggning. Däremot har antalet personer som är öppna med sin läggning definitivt ökat, men om homo-, bi- och transsexualitet verkligen har ökat som fenomen är svårt att säga.
Så länge det finns en så pass stor okunskap om vad autism är tror jag det aldrig kommer få den respekt det förtjänar. Man kan tycka att skolan borde vara mycket bättre på att kunna anpassa utbildningen, men eftersom det är en osynlig diagnos tror jag många kan ha svårt att ta det på allvar – ett fysiskt handikapp är nog mycket lättare att förstå just för att det syns. Jag har själv erfarenhet av att skolan inte är så bra på att hantera psykisk ohälsa heller, och inte tar det på allvar – jag tror att det är av exakt samma anledning.
Som mycket annat tror jag förändringen måste börja i skolan. Jag vet inte riktigt vad det finns för krav på personal på skolan, men jag kan tycka att det skulle finnas krav på någon slags utbildning om autism och även andra diagnoser – för att de åtminstone ska kunna förstå vad det innebär. Lärare är många gånger redan överarbetade som det är, så man skulle samtidigt behöva hitta något sätt för att underlätta anpassningen av utbildningen osv.
Jag håller med om att alla osynliga diagnoser och tillstånd verkar vara svåra att förstå sig på. Ibland undrar jag om det verkligen är okunskap det handlar om för det pratas så mycket om autism nuförtiden så det borde inte vara så svårt för skolorna att skaffa sig kunskapen tycker jag. Ibland funderar jag på om skolorna bara vill spara pengar istället och använder en massa argument. Eller så kan det också handla om okunskap i kombination med bristande vilja.
Det borde verkligen finnas krav på skolpersonal på någon slags utbildning om autism och andra typer av diagnoser ja! Dessutom borde man kontrollera att de skolanställda faktiskt tagit till sig kunskapen också. Jag vet tyvärr av erfarenhet exempelvis 7,5 poängs högskolekurser endast brukar ge mycket ytliga kunskaper och att det dessutom är lätt att få godkänt på kurserna utan att ha förståelse för hur man exempelvis bör bemöta en autistisk person. Många högskolor anlitar dessutom forskare som föreläsare och forskarna tar inte alltid upp ämnet bemötande heller utan fokuserar snarare på diagnoskriterier mm. Och även om kurserna skulle innehålla föreläsningar om bemötande så brukar inte det inte vara obligatoriskt att delta i föreläsningarna så man kan därmed få papper på att man fått godkänt på kursen utan att knappast kunna något om bemötande.
Så länge det finns en så pass stor okunskap om vad autism är tror jag det aldrig kommer få den respekt det förtjänar. Man kan tycka att skolan borde vara mycket bättre på att kunna anpassa utbildningen, men eftersom det är en osynlig diagnos tror jag många kan ha svårt att ta det på allvar – ett fysiskt handikapp är nog mycket lättare att förstå just för att det syns.
Lärarna har inte i närheten av den kunskap om autism som krävs för att de ska kunna undervisa elever med autism. En tröst i sammanhanget är att 9 av 10 lärare i alla fall inser att så är fallet:
Av lärarna som deltagit i kartläggningen ansåg närmare 90 procent att lärarutbildningen inte förberedde dem på att arbeta med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Även bland specialpedagoger eller speciallärare kände sig en minoritet tillräckligt förberedda. https://lararnastidning.se/larare-brister-i-kunskap-om-adhd-och-autism/
Det är ett fall framåt att man hösten 2018 (bättre sent än aldrig) införde obligatorisk NPF-kunskap på speciallärar- och specialpedagogutbildningarna.
Kravet på NPF-kunskap införs på speciallärar- och specialpedagogsutbildningarna från och med hösten 2018, men regeringens ambition är att alla lärare ska utbildas. https://www.svd.se/utbildning-om-adhd-blir-obligatorisk
Det är just lärarnas bristande NPF-kunskap som är anledningen till att jag tycker att föräldrar till barn med Aspergers syndrom ska överväga att placera sina barn i specialskolor för elever med Aspergers syndrom. Den vanliga skolan klarar helt enkelt inte av att hantera elever med autism.
Jag håller med, och jag tror att det är många föräldrar som gärna skulle göra det! Men tyvärr har inte alla föräldrar möjlighet till det. Vissa skulle behöva flytta långt för att få ha barnet i en specialskola, vilket skulle innebära problem när det gäller arbete, barnens syskon mm.
De borde finnas en Aspergerklass i alla städer , min son mådde dåligt i grundskolan men i gymnasiet var de bra, kanske för han fick välja, han gick estet.
Jag håller med om att aspergerklasser borde finnas i alla kommuner!
Vad bra att det gick bättre för din son på gymnasiet. Valfrihet kan göra stor skillnad!
Tycker det är toppen att du skriver om detta. Vill bara också lyfta digitaliseringen som en ytterligare grej som ställer till det rejält för NPF-elever(och alla andra också). Du kanske skrivit om det innan, så ursäkta i sådana fall.
Men skolplattformarna är svåra att få bra överblick på, lärarna har otroligt olika kunskap och gör sällan lika i hur de lägger ut uppgifter och information är ofta svår att hitta i mängden.
Strukturerna saknas och det blir beroende på läraren eller föräldrarna om barnet får stöd i att hitta bra strategier för att hantera det digitala vilket jag inte tycker gör skolan jämlik.
Minns faktiskt inte om jag bloggat om det tidigare men jag håller med dig! Det är svårt för många med npf att navigera på skolplattformar. Dessutom är det inte helt ovanligt med intryckskänslighet med npf. Jag tål inte ljuset från vanliga skärmar utan måste ha en e-inkskärm på datorn och mobiltelefonen, och min e-inktelefon har ingen Google Play och kan således inte ladda ner samma appar som de som använder en vanlig smartphone. Mina e-inkskärmar visar inte heller färger.
Hade jag gått i skolan idag hade det varit omöjligt för mig att klara av uppgifter där det behövs tillgång till appar och funktionen att se färger (t.ex. om läraren skulle förklara att den uppgift som är rödmarkerad behöver inte göras så skulle jag inte kunna se den röda färgen med min e-inkskärm). Därför gillar jag inte digitaliseringen alls!