När ett totalt ointresse ställer till det

Min autism innebär ytterst begränsade intressen. Den stora fördelen är att mina specialintressen ger mig mening i mitt liv vilket har till följd att jag varken behöver andra människor eller någon sysselsättning för att må psykiskt bra. Jag har aldrig haft några problem med att underhålla mig själv när jag själv får styra mina dagar. Restriktionerna under Covid-19? Inga problem, jag har varit hemma i över ett halvår nu och trivts som fisken i vattnet. Att leva i flera år med aktivitetsersättning utan daglig verksamhet eller någon annan sysselsättning? Det var ett underbart liv!

Måste få göra saker på mitt sätt

Nackdelen då? Krocken med samhället. Numera har jag turen att få arbeta med mitt specialintresse vilket till en stor del sker på distans, men så har det inte alltid varit. Jag har, precis som många andra, spenderat 12 år av mitt liv i skolbänken varav 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet. Som yngre pluggade och arbetade jag även på vanliga arbetsplatser och utbildningsinstanser vilket inte skedde på distans. När min sysselsättning inte kan skötas på distans, får jag plötsligt inte längre göra och arbeta på ett sätt som passar mig och under de tider på dygnet då jag är som piggast. Då mår jag mycket, mycket dåligt.

Gillar bara mina specialintressen

Jag har bara mina få specialintressen, alla andra ämnen är jag totalt ointresserad av. Jag är t.ex. helt ointresserad av TV, filmer, kändisar, musik, konst, inredning, arkitektur, historia, teater, matlagning och matkultur i olika länder och de flesta sportgrenar. Eftersom jag är totalt ointresserad av dessa ämnen kan jag överhuvudtaget ingenting om dem. Börjar folk diskutera Madonna eller några andra kändisar har jag ingen aning om vilka de är, och med största sannolikhet har jag aldrig ens hört deras namn under hela mitt liv.

Lär mig endast genom att läsa litteratur

Dessutom lär jag mig nya saker endast på ett sätt: genom att läsa! Jag lär mig inte genom att lyssna på föreläsningar, delta i grupplekar, skapa konst eller diskutera i grupper utan jag vill bara läsa, läsa och läsa. Om jag pluggar och får läsa litteraturen under de tider som passar mig och sedan skriva en sluttenta så klarar jag garanterat den, naturligtvis under förutsättning att kursen handlar om ett ämne jag är intresserad av. Problemet? Man får sällan plugga på detta sätt på campuskurser. Då är det läraren som bestämmer på vilka sätt jag ska ta till mig kunskapen och vilka tider.

Sociokulturell inlärning har blivit modernt

Det stora problemet är att de flesta av dagens lärare aldrig skulle godkänna mitt inlärningssätt: idag är det sociokulturell inlärning som är på modet istället för behaviorism. Det har bestämts att det inte räcker med att bara läsa litteraturen och klara av kunskapskraven utan man förväntas delta i diskussioner, se på filmer och lyssna på föreläsningar. Det enda rätta i dagens samhälle anses vara att ta till sig informationen på många olika sätt, inte bara på ett sätt, och helst i samspel med andra människor. Och eftersom jag är ointresserad och inte orkar vistas i grupper har jag behövt stänga öronen då, inte fysiskt alltså utan mentalt. Annars skulle jag inte orka.

Blir totalt uttråkad

Samma sak har hänt på arbetsplatser och i privatlivet på diverse sociala tillställningar. Någon vill kanske leka en lek, kanske köra en quiz i grupp (aktiviteter som inte passar mig alls) eller så småpratar man på fikarasterna. Kollegorna kanske berättar om artister de tycker om eller om filmer de sett. Eftersom jag har en total oförmåga att ta till mig information om ämnen jag är ointresserad av (och nej, det handlar inte om ovilja) blir det väldigt jobbigt för mig att lyssna på dessa samtal. Jag blir då totalt uttråkad och har mycket svårt att orka hänga med.

Inte lätt att vara annorlunda

Det är allt annat än lätt att leva i ett samhälle där ens intressen och fungerande totalt krockar med normen! För den som är allätare och smått intresserad av allt möjligt kan det vara svårt att förstå oss hur det är att leva med ytterst begränsade intressen. Och nej, jag kan inte tvinga mig själv att trivas med aktiviteter eller intressera sig för ämnen jag inte är intresserad av. För mig är det svartvitt: antingen avskyr jag en aktivitet eller ett ämne eller så älskar jag det. Därför uppstår det enorma krockar när jag utsätts för sociala sammanhang och förväntas prestera på ett sätt som inte matchar med mina begränsade intressen. Hemma har jag däremot aldrig några problem!