När det mesta förklaras med autismen

Aspergers syndrom och autism är diagnoser som tenderar att påverka vederbörandes vardag påtagligt. När en autist utan andra diagnoser har svårigheter i att hitta sin plats i arbetslivets brukar autismen ses som den mest logiska förklaringen. Vilka förklaringsmodeller man sedan använder är olika. Vissa förklarar arbetslösheten med brister hos autisten, ungefär så här: ”Autisten har svårt att förstå instruktioner, arbetar väldigt långsamt interagerar inte ens med sina kollegor. Det är inte konstigt att hen inte hittar sin plats i arbetslivet med tanke på att hen har svårt för att göra ett bra jobb.” Andra förklarar istället problemet med otillgänglighet i stil med: ”Det är omgivningens fel. Skulle arbetsuppgifterna anpassas och fördomar krossas skulle fler arbetsgivare våga anställa autister.” Men gemensamt med ovannämnda förklaringsmodeller är att man utgår ifrån att autism kan medföra svårigheter i att bli anställd.

Kan finnas en annan förklaring

Finns kunskap om autism för handen kan många slutsatser stämma in väldigt bra. Om en person med autismspecifik kompetens stöter på en autist som undviker ögonkontakt är det rätt troligt att vederbörande utgår ifrån att autistens bristande ögonkontakt beror på autism, inte blyghet. Eller att skolvägran hos ett autistiskt barn beror på en otillgänglig skola, inte trots. Om en autist vill planera en specifik aktivitet noggrant i förväg är det rätt rimligt att anta att det är autismen som gör att vederbörande tycker om förberedelse och planering. Dock måste det inte vara så. Det skulle ju hypotetiskt sett kunna bero på att autisten har bråttom och har ett tajt schema vilket gör att hen behöver planera just den gången även om hen inte brukar planera annars.

Gjorde en tabbe

För ett tag sedan gjorde jag en mycket stor tabbe som många säkert hade tolkat som ett uttryck för mina NPF-diagnoser om tabben hade kommit fram. Låt mig ta allt från början. Allt började med att en kollega frågade mig om jag kunde föreläsa på hans utbildning som skulle äga rum några månader senare. Den utbildningen skulle vara i en annan del av Sverige vilket skulle innebära en tågresa och övernattning på orten. Jag tackade ja, men innan jag hade hunnit boka en tågbiljett till orten meddelade kollegan mig att kunden hade ändrat sig och ville att både vi skulle föreläsa digitalt istället, och denna information fick jag ett par månader innan den tänkta föreläsningen skulle äga rum.

Råkade skriva fel

Generellt sett föreläser jag inte digitalt eftersom jag inte vill det med det enda undantaget för Misa Kompetens egna utbildningar, och det här var Misa Kompetens egen utbildning. Men istället för att anteckna i min kalender att föreläsningen skulle bli digital råkade jag anteckna att föreläsningen var inställd. Fråga mig inte hur det kunde hända för jag har ingen aning om vad som försiggick i min hjärna just då. Förmodligen var jag stressad och min hjärna tänkte att hela föreläsningen var inställd eftersom jag inte längre behövde boka tågbiljetter!

Min kollega ringde

Månaderna gick, och en morgon när jag satt hemma och bloggade ringde min kollega mig kl 9:57 och frågade mig om jag hade problem med Zoom eftersom jag inte hade loggat in trots att min del av föreläsningen skulle börja efter några minuter. Jag brukar ju alltid logga in minst 10 minuter innan, och nu var det bara 3 minuter kvar tills min föreläsning skulle börja.”Vad, vilken föreläsning? Vad menar du?” frågade jag chockad. Och plötsligt förstod jag vad som hade hänt. Klockan var 9:57 och min föreläsning skulle börja klockan 10 och nu satt jag där med en telefon i handen istället för att sitta förberedd framför Zoom och önska publiken välkommen.

Tog ett djupt andetag

Jag erkände för min kollega att jag totalt hade glömt bort föreläsningen och frågade vad det var för åhörare i publiken (jag behövde ju veta om de t.ex. arbetade med arbetsmarknadsåtgärder, studenter, MI eller case management) och hur länge jag skulle prata. Och när jag hade fått svar på dessa frågor tog jag några djupa andetag och loggade sedan in snabbt som blixten. Klockan 10:03 började jag min föreläsning!

Publiken skulle inte drabbas

När jag hade förstått vilken jättetabbe jag hade gjort var jag fast besluten om ett par saker: för det första bestämde jag mig för att publiken inte drabbas av tabben utan jag skulle försöka vara så lugn som möjligt så att de skulle få en givande föreläsning. För det andra visste jag att jag inte ville nämna för publiken att jag hade glömt föreläsningen. Detta för att de troligen skulle dragit slutsatsen att mina NPF-diagnoser var förklaringen till tabben. Vilket jag inte skulle klandrat dem för med tanke på att många med NPF-diagnoser är glömska i vardagen och har svårt att passa tider.

Har aldrig gjort något liknande

Men jag har inte ovanstående svårigheter! Jag föreläser regelbundet sedan 13 år tillbaka och har aldrig råkat skriva fel i min kalender tidigare. ALDRIG! Jag är istället minutiös när det gäller tidspassning och är alltid hellre tidig än sen. Och detta skulle faktiskt ha aldrig hänt mig om detta hade varit min egen kund och jag hade bokat föreläsningen själv då kunder och jag brukar alltid gör avstämningar ett par dagar innan föreläsningar. Men det här var ju inte min kund utan min kollegas! Det var han som hade kontakt med kunden, inte jag, men det kunde ju inte åhörarna veta om.

Allt måste inte bero på NPF

Åhörarna fick sin föreläsning och den fick också jättebra omdömen så slutet gott, allting gott kan man väl säga. Jag lärde mig även en läxa så jag kommer aldrig göra samma misstag igen. Däremot fick den episoden mig att tänka på att det är lätt att dra förhastade slutsatser. Jag skulle som sagt förstått åhörarna om de hade utgått ifrån att tabben berodde på NPF om de hade fått veta att min kollega hade fått påminna mig om föreläsningen, men det handlade som sagt inte alls om NPF-svårigheter i detta fall! Tänk om jag hade provjobbat och en arbetsgivare hade dragit slutsatsen att jag inte är lämplig för jobbet eftersom min NPF gör att jag inte kan passa tider! Alla tabbar som vi med NPF-diagnoser gör måste inte bero på NPF-problematiken!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn