Är du en motiverad person? Eller skulle du snarare beskriva dig själv som omotiverad? När du läser ovanstående frågor förstår du kanske det absurda i dessa. Vadå motiverad? Och motiverad i vilka situationer liksom? Ingen är väl motiverad eller omotiverad som person utan allt handlar om vad saken gäller. M;an är motiverad när det gäller saker som intresserar en alternativt när dessa tjänar ett syfte men omotiverad när det gäller i ens tycke meningslösa eller jobbiga aktiviteter. Och detsamma gäller naturligtvis oss som har autism. Ändå får jag många frågor från yrkesverksamma och anhöriga till autister som undrar hur man får oss autister motiverade.
Blir du motiverad?
Vi börjar med att utgå ifrån dig som inte har autism. Skulle du vara motiverad om jag föreslog för dig att du skulle fortsätta praktisera social distansering 5 år till efter att Covid-19 är utrotad och isolera dig i ditt hem utan att träffa någon? Du skulle endast tillåtas sitta hemma hela dagarna och läsa böcker. Jag misstänker starkt att du skulle sakna motivation till förslaget. Men om jag förklarade för dig att detta tjänar ett syfte? Jag skulle kanske tycka att det vore jättebra att du tränar på att klara av ensamhet för det är bra att ha den förmågan på den dagen när du blir gammal och inte längre har familj och vänner i livet. Så vad säger du? Har jag gjort dig motiverad? Kommer du göra som jag säger? Förmodligen inte.
Totalt förståeligt
Du förstår nog poängen här. Om jag anser att du borde åta dig något så håller du förmodligen inte alls med mig eftersom du antingen inte vill eller orkar göra som jag säger. Inte ens när jag förklarar syftet för dig lyckas jag motivera dig, detta eftersom du inte upplever att förslaget känns meningsfullt. Det kan finnas olika anledningar till att förslaget inte känns bra för dig: antingen håller du inte med om att syftet är meningsfullt eller så känner du att du skulle må dåligt av att följa min uppmaning.
Motiverad att sluta med socker?
Vi testar med ett mer vardagligt exempel som riktas till dig som äter godis, fikabröd, glass eller andra sötsaker. Jag vill informera dig om att socker är mycket dåligt för din tandhälsa, och dessutom riskerar du andra allvarliga sjukdomar. Jag äter själv inget socker och mår så otroligt mycket bättre sen jag slutade för länge sen, bland annat har mitt immunförsvar blivit så otroligt mycket bättre. Socker gör mig trött och slö både fysiskt och mentalt. Av dessa anledningar vill jag att du omedelbart slutar konsumera socker och aldrig gör undantag, inte ens i sociala sammanhang eller på högtider.
Finns anledningar till din bristande motivation
Har jag gjort dig motiverad nu? Tänker du: ”Toppen, jag kommer att sluta med socker redan imorgon?” Förmodligen inte under förutsättning att du sedan tidigare bestämt dig för att sluta med socker. Och detta även om du skulle hålla med om att din kropp skulle må bäst utan socker. Det kan finnas olika anledningar till att du är omotiverad: Kanske tycker du att sötsaker ger livskvalitet, kanske känner du att livet utan socker inte vore vara värt att leva, kanske orkar du inte sluta med socker eftersom du tror att det skulle bli alltför jobbigt eller så känner du att du mår bäst av att leva för dagen utan att tänka på hälsokonsekvenserna.
Intresserar mig endast för mina specialintressen
Själv har jag inga problem med att isolera mig i mitt hem utan att träffa andra människor och jag har inga problem med att inte äta socker. Betyder det att jag är en motiverad person och du är omotiverad? Nej, självklart inte. Skulle du be mig träna upp mina sociala färdigheter, hänga med på fester eller öva upp mina kognitiva förmågor i syfte att klara mig utan boendestöd skulle jag plötsligt vara sjukt omotiverad. Dessutom är jag väldigt omotiverad för många aktiviteter så som lagsporter, bowling, minigolf, brädspel, museum- eller konsertbesök, grupplekar, filmtittande eller att besöka gamla slott och byggnader. På grund av min autism har jag endast en förmåga att intressera mig för mina specialintressen. Allt annat tråkar ut mig.
Genmsnittsmänniskan framstår som motiverad
Eftersom autism medför ett annorlunda sätt att tänka, känna och fungera har vi autister annorlunda behov, intressen och prioriteringar än normen. Det är ett faktum som inte går att ändra på lika lite som jag kan motivera dig till att tycka, göra och känna som jag. Av denna anledning kan man inte motivera mig att tycka om aktiviteter som jag hatar oavsett om 99% av alla människor skulle tycka att aktiviteten är rolig. Det går inte heller att motivera mig till städning då städning tar alltför mycket mental energi av mig. Problemet är att samhället är anpassat efter människor som fungerar enligt normen vilket är anledningen till att en autist inte sällan framstår som omotiverad och majoritetsnormen som motiverad.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
14 svar på ”Mina tankar om autism och motivation”
Jag tror inte att personer med autism lider mer brist på motivation än andra grupper. Det är oprofessionella professionella som kan få det att låta som så är fallet. Alltifrån psykologer, lärare, de som gjort förslag till en ny LSS, engagerade i funktionshinderrörelser.. De kan låta gravt funkofobiska när de presenterar lösningar på autisters problem (som i vissa fall inte är problem för autisten själv). Ofta utgår vård, omsorg, skola och övriga samhället ifrån att autister vill leva som andra och de vill att autister tränas så att de blir motiverade till att göra sånt andra klarar.
Jag tror min upplevelse av deras funkofobi bero på att de inte klarar av eller har förmåga till att ta autistens perspektiv/ta på de autistiska glasögonen i den grad som behövs. Sannolikt har de bristfällig autismspecifik kompetens- grunden som allt stöd och vägledning bör bottna i. Möjligen är de även präglade av rådande vindar t ex om att alla mår bra av en viss tid socialt umgänge varje vecka, att alla mår bra av en regelbunden dygnsrytm, regelbundna vanor, att alla ska arbeta och att det är rätt lösning för alla (var det detta du kallade induktionsproblem?). Många har inte koll på att det är vanligt att autister avviker rejält i något av dessa -av andra i förväg bestämda- behov.
Jag tror att ibland kan sånt som felaktigt tolkas som motivationsbrist förklaras med att man inte fått tillräcklig hjälp från omgivningen. Detta för att omgivningen lätt misstolkar oss; våra beteenden, behov. T ex kan det vara så att man undviker saker för att rädda sig själv – för att man är överbelastad. Det handlar ju ofta inte om någon brist på motivation när någon stannar hemma i månader eller år från skolan t ex.
Ibland kan det dock vara funktionshindret som är hindrande och gör att autister inte kan göra saker som de vill, och att det INTE går att rätta till genom anpassningar av miljön. Då kan man behöva göra andra saker och skita i det omöjliga, eftersom det kryllar av möjligheter. Möjligheterna kan komma fram per automatik när man själv och omgivingen förstår att Aha, det handlade kanske inte om inte motivation ändå.. Eller iallafall inte om motivation på det sätt man tänkt sig.
Jag håller helt med! Jag tror inte att det existerar motiverade eller omotiverade människor överhuvudtaget utan allt beror på vad saken gäller. Alla är omotiverade och motiverade ibland, och vem som helst är omotiverad när man ombedes göra saker som man mår dåligt av, som överstiger ens förmåga eller som man inte ser syftet med. Jag ser ingen anledning till att t.ex. höja en autists motivation för att söka arbete om energin saknas och autisten mår bra av att vara hemma med sjukersättning. Och jag har själv ingen anledning till att exponera mig för sociala sammanhang när jag inte vill om jag mår mycket bättre för mig själv.
Jag tror också, precis som du skriver, att missförstånden bottnar i dålig autismspecifik kompetens. Om vi autister vägrar göra som yrkesverksamma säger tolkas detta felaktigt som att vi är omotiverade som personer. Alla som tycker att autism innebär avsaknad av motivation borde börja med att läsa diagnoskriterierna för autism. Där framgår tydligt att vi fungerar annorlunda än normen och t.ex. kan uppvisa bristande intresse för att umgås med jämnåriga.
Apropå motivation så..
Du är en jättebra motivatör som påverkar vissa i omgivningen att intressera sig mer för autism iallafall:) Du berättar om hur du upplever saker och hur din autism påverkar dig -MEN – tillskillnad mot vissa andra med autism – upplever jag att du utöver ditt eget även har olika autisters olika perspektiv i åtanke när du föreläser och skriver. Du har förstått hur olika behov vi kan ha t ex socialt och när det kommer till intressen/rutiner (de två kriterier alla med autism har gemensamt att ha nedsättningar i) och är mer än mycket påläst.. ”Specialintresseengagerad” kanske man kan säga, kommer inte på något bättre ord just nu:).
Fortfarande finns dock DEN STORA MASSAN kvar därute..
Den stora massan behöver nog först förstå vitsen med att förstå autism bättrre innan de kan bli motiverade att lära sig mer. Vissa kanske skulle lockas om man gick ut med att det kan vara samhällsekonomiskt lönsamt? Vissa lockas kanske mer av det än av mjuka syften som att autister ska kunna få må bättre genom en större förståelse från omgivningen.
Tack för dina ord, Kritan! Jag försöker göra mitt bästa för att inta olika perspektiv när jag föreläser och bloggar om autism. Jag har själv hört vissa autistiska föreläsare säga saker som att en autist ska vara ute i arbetslivet, inte ha sjukersättning och att det är viktigt att inte tillåta en autist att ha alltför många återhämtningsdagar för då finns risken att man fastnar i ”vilandet” och inte får något gjort. När jag hörde dessa föreläsningar bestämde jag mig för att inte göra samma misstag utan försöka ta med så många olika perspektiv som möjligt.
Du har rätt i att det vore bra att informera om att det är samhällsekonomiskt lönsamt att förstå autister bättre, det borde jag nog göra i en större omfattning. Jag borde kolla om jag hittar rapporter om ämnet, t.ex. forskning om vad som händer med autister som får stöd och hjälp som barn respektive de som inte får det och om det finns signifikanta skillnader mellan gruppernas deltagande i arbetslivet som vuxna och deras sjukvårdskostnader. Tack för idén!
Folk bryr sig aldrig om vad som är bäst för individen utan för samhället. Alla ska vara en kugge i maskineriet och alla ska jobba, annars fyller man ingen funktion och är värdelös. Oavsett sjukdom, diagnos, mående, livssituation eller annan orsak. De är inte ens intresserade av orsaken. Vissa ser även pensionärer som jobbat hela sina liv som värdelösa, så fort som de inte bidrar längre. Vet även en person som är totalförlamad. Om honom har vissa sagt att det ju ”vore bättre om han dog, så samhället slapp betala för honom mer.” Den enda gången det är helt accepterat för alla är när de själva blir sjukskrivna. För då är det ju de själva det gäller. Vilket två med de åsikterna senare blev – och då plötsligt hade FULL förståelse inför det…
Och sen har vi kungahuset igen. Ett lysande exempel som tar ut allas hyckleri direkt om alla människors lika värde.
Jag är inte religiös på något sätt, men en liknelse kan dras till den där grejen i bibeln när de ska stena någon och Jesus säger ”Den av er som är perfekt – kasta den första stenen.” Varpå alla börjar tänka efter, tveka och komma till självrannsakan. På 2000 år har folk inte lärt sig någonting.
Jag blir jättechockad av att läsa vad din förlamade bekant fått höra! Jag har svårt att tänka mig att detta är allmänhetens åsikt rent generellt utan det är några enstaka individer som tycker/säger så, dvs folk som har extrema åsikter och förmodligen själva är sjuka på något sätt. Ingen jag känner, verkligen ingen, skulle säga så till en förlamad person, inte ens de som tycker att det här med autism är överdrivet eller att sjukskrivna är lata.
Jag vet inte heller någon som uttalar sig så om gamla personer utan i min värld respekterar de allra flesta gamla personer och är artiga mot dem, dock finns alltid undantag men i min värld tillhör de just undantag. Jag vet personer som tycker att socialbidraget borde sänkas, men inte ens de skulle få för sig att säga så till en förlamad person och för mig är det otänkbart att någon annan än någon enstaka sjuk individ skulle bete sig så.
Känner inte personligen den totalförlamade killen i fråga, utan det var en dåtida granne. Och en annan dåtida granne som yttrade orden, en av de vidrigaste personer jag mött. Det är extrema exempel och de representerar självklart inte alla. Men du inser vad jag menade förut när jag har upplevt att folk är elaka…Och vilka människor/åsikter det finns därute. Har själv förtidspension sen några år efter många års sjukskrivning och har upplevt massor av fördomar och hat om det. Vågar knappt säga det till någon längre för människors fördomar och okunnighet är alldeles för stora.
Vilken otrevlig granne! Och ja, folk kan vara riktigt elaka. Det tror jag tyvärr inte går att göra något åt då de flesta elaka människor troligen någon form av personlighetsstörning eller andra allvarliga problem. Men på vissa bostadsorter/förorter finns det väldigt många sjukskrivna och folk med psykiska problem, och på sådana ställen brukar det enligt min erfarenhet finnas betydligt mer tolerans. Jag har själv grannar som varit sjukskrivna p.g.a. psykisk ohälsa och de har aldrig berättat för mig att någon annan granne skulle sagt något elakt om det.
Såg ett program på nätet där du medverkade i alla fall. Du är en riktigt bra talare!
Vad roligt att höra! Tack 🙂
När det talas om att motivera personer med autism tänker jag allt oftare på begreppet: Tillgänglighet.
De som anser sig ha ”lata autister i sin omgivning de inte kommer någonstans med” kan behöva fråga sig om ointresset och omotivationen kan bottna i otillgängliga miljöer, lokaler, otillgänglig personal, arbetsgivare, chefer som riskerar att bemöta en fel etc
Jag tror att de flesta vill göra saker bara dom är lagom utmanande, för svåra saker blir ointressanta. En viktig sak att ha i bakhuvudet kan också vara att en lagom nivå av utmaning för en autist på något område kan skilja sig rejält från majoritetens syn på lagom nivå.
Jag tror också att de flesta vill göra saker så länge dessa är lagom utmanande. Problemet är att många tror att lagom nivå för mig är t.ex. att delta i samma aktiviteter som andra men att gå hem ett par timmar tidigare. Men vissa saker är alldeles FÖR utmanande och framför allt utmattande för mig vilket betyder att jag inte borde delta i dessa typer av aktiviteter alls. Är någon aktivitet FÖR utmanande för mig bör jag inte lägga ner energi på den aktiviteten alls för det kommer bara bli värre och värre med tiden om jag fortsätter att tvinga mig själv. Och det är det som många har svårt att förstå.
Jag tror jag förstår!
Att man kan behöva prioritera hårt och välja vad man ska utsätta sig för kan nog många ha svårt att förstå.
Kanske kan det delvis förklaras med att det ofta är rätt strategi för majoriteten att utsätta sig för det svåra dvs att öva, få rutin och därigenom bli tryggare, ”starkare” och därigenom klara av situationer bättre?
Har man som autist alltid uppmanats till det och också gjort så så kan man bli ifrågasatt av omgivningen om man börjar undvika situationer tack vare att man kommit till insikten att det som alla trodde var rätt strategi för en var fel.
Att begränsa sig kan faktiskt vara en väldigt kärleksfull handling om man vill hålla på sikt.
Är väl typiskt för autism också att föredra något eller några områden att fokusera på i vardagen. (Detta har du ju också bloggat om tidigare). NT föredrar ju att ha ganska många områden samtidigt som de fokuserar på.
Jag har själv funderat på liknande frågor. Min teori är att även jag som autist kan må bra av utmaningar så länge dessa är på lagom nivå. Men det som skiljer mig från majoritetsbefolkningen är att denna ”lagom” nivå är något helt annat för mig än vad den är för andra människor. Jag fick själv kämpa förut för att få Försäkringskassan att förstå att mitt liv som sjukpensionär var stressigt och kravfyllt som det var för jag tvingades duscha, handla mat och diska. Allt detta var alldeles för mycket för mig vilket gjorde att jag absolut inte behövde fler utmaningar. Och ändå hade jag ju boendestöd som avlastade mig med städning, men jag hade fullt upp med att få vardagen att rulla så jag hade liksom ingen energi till vare sig jobb eller städning. Att städa hade varit alldeles för mycket för mig!
Jag upplever att jag ständigt utsätts för alldeles för höga krav i min vardag vilket gör att jag inte mår bra av att öka min kognitiva belastning för den är liksom redan hög som den är! Ett vanligt vardagsliv även utan jobb kan omfatta så mycket krav och sinnesintryck för en autist att vi är ständigt överbelastade. Och därför bör vi fokusera på hur vi sänker vår kognitiva belastning, inte hur vi ökar den! Jag tror att genomsnittsmänniskan aldrig utsätts för så här många utmaningar i sin vardag vilket gör att de behöver ännu mer mental stimulans och upplever att de mår bra av utmaningar. Om en frisk NT-person däremot blir sjuk i t.ex. utmattningssyndrom så blir situationen självklart annorlunda för då måste vederbörande plötsligt minska utmaningar och stressnivån! Jag har aldrig någonsin behövt fundera på hur jag ska skapa utmaningar och försöka utveckla mig själv för jag är ständigt överbelastad!